tisdag 16 december 2014

Dom jävlarna ska skjutas!

Igår blev en trailer för pilotavsnittet till en TV-serie viral på www. Den handlade om ett gäng vigilantes som söker upp och hämnas på brottslingar. Pilotavsnittet väckte avsky och upprörda kommentarer från män (ja, nästan uteslutande män), vilka ansåg att det var våldsromantiserande, att våld inte löser något och att en TV-serie som denna kan uppmuntra till våld irl bland sådana som inte kan skilja på dikt och verklighet.

"Vadå?", tänker ni nu. "Jag trodde snubbar älskar sånt där, liksom Batman, Spiderman, Superman, Zorro, Fantastic four, Bondfilmerna, Arrow-serien, Dexter...."

Jodå, de där älskas av personer av alla kön. Jag håller med om att det är märkligt att dessa invändningar mot vigilante-storys plötsligt kommer vid ännu en produktion på temat. Här kommer då twisten, den som skiljer ut denna serie från ovan nämnda: Den heter "Dom jävlarna ska skjutas", och handlar om ett gäng kvinnor som söker upp och bestraffar våldtäktsmän! Serien är uppenbart over the top i sitt uttryck och inte ämnad att vara diskbänksrealitisk. Den bygger på att Stina Ekblads karaktär, en advokat som går i pension och med minnet av alla friande våldtäktsdomar under karriären drar ihop ett hämnargäng där alla har särskilda skills för ändamålet. Seriens titel är hämtad från Säkerts! låt "Allt som var ditt".

Eftersom jag har en svaghet för att skriva listor så tänkte jag lista ett par punkter med absurditeter gällande dessa kränkta mäns upprörda känslor över trailern till "Dom jävlarna ska skjutas":

1. Det uppenbara utefter ovan nämnda filmer- som jag om jag haft tålamodet hade kunnat göra till en oändligt lång lista, då temat är ett av filmhistoriens vanligast förekommande. Har vi hört flodvågor av random män ondgöra sig över dessa? Nix. Inte en chans. Att män på film utövar maskulint kodade beteenden och utövar våld väcker inga upprörda känslor alls. Det är underhållning.

2. Det leder oss in på denna punkt, som handlar om att "Dom jävlarna ska skjutas" inte betraktas som underhållning av dessa kommentarsfältherrar. Nej, den betraktas som en feministisk produktion, och som sådan måste den hålla "god ton", vara konstruktiv och en massa annat som vi aldrig skulle avkräva de normativa vigilante-produktionerna som följer de godkända ramarna gällande hämnare och brottslingar. de betraktas helt enkelt som underhållande fiktion och problematiseras inte.

3. I debatten har det uttryckts en oro för att serien skulle leda till att medborgargarden eller enskilda individer inspireras att göra verklighet av temat och söka upp och hämnas på misstänkta våldtäktsmän. Vad som fascinerar mig här är att det ses som troligt att en TV-serie skulle inspirera till något som ligger väldigt långt från problem som finns i samhället idag. Det finns däremot oräkneliga och åter oräkneliga filmer och serier som reproducerar negativa mansideal och befäster vår syn på män som aggressiva förövare och kvinnor som passiva offer. Jag har nog till exempel sett hundratals scener med mördade prostituerade, vilka ligger i blodpölar med brett särade ben och uppdragna kjolar. Sådant sker irl i världen varje dag. Det är inte läge att höja rösten mot reproducerandet av dessa schabloner istället? Eller ifrågasätta underhållningsvärdet i det patriarkala våldet vi alla påverkas av?

4. Det ger mig en lätt illamående känsla att dessa reaktioner kommer när vi får se kvinnor anta roller som handlingskraftiga subjekt vilka SLÅR TILLBAKA mot det patriarkala våldet. Det visar på hur vana vi är att se män som våldsutövare, och att vi betraktar deras våld som underhållande. Vi är så vana vid det och så jävla avtrubbade att vi bara fortsätter gräva i popcornskålen, för vi har alla sett män mörda fler gånger på film än vi kan räkna. Betänk då att dessa reaktioner och problematiserande kommer när vi efter hundratals skildringar av patriarkalt våld får se en film som visar hämnd på patriarkalt våld. Är inte det absurt?

5. Vem är värst, våldtäktsmän eller fiktiva personer som hämnas på dem? Jag föreslår att de män som upprörs över trailern lägger krutet på att engagera sig i FATTAMAN istället.

Jag känner mig peppad till tusen på "Dom jävlarna ska skjutas". Det känns inte annat än befriande med en lek med och bejakande av de känslor och tankar vi alla ofta känt i vår frustration över våldtäktskulturen och rättsväsendets haveri gällande våldtäktsmål. Serien är än så länge ett kickstarter-projekt, och jag tycker såklart att ni ska bidra!





torsdag 11 december 2014

Musikhjälpen

Jag gillar verkligen Musikhjälpen. Inte poltiskt, men för all bra musik som plötsligt spelas i P3, alla bra artister som dyker upp i glasburen och som jag kan få se på svtflow, och inte minst för folkbildningen och engagemanget kring viktiga frågor. Det är fint att folk vill vara solidariska, att de tänker till kring sin konsumtion i juletider och lägger slantarna på nåt bättre än onödiga och dyra julklappar. Linnea Henrikssons känslosamma, feministiska tal i etern igår var starkt.

Vi får dock inte glömma detta: I världen finns resurser att till exempel snabbt och effektivt se till att alla människor har tillgång till rent vatten (2012 års tema i Musikhjälpen), att alla gravida i världen har samma chans att överleva sin graviditet (2013 års tema) och att stoppa spridningen av HIV genom utbildning, vård och bromsmediciner (årets tema). Att dessa problem skördar hisnande många i världen liv varje år beror på att marknadsekonomins krafter inte har något som helst intresse av att sätta stopp på det. HIV-smittade i Sverige kan leva gott med virusnivåer som knappt är mätbara, medan 4000 människor dör av AIDS varje dag i andra delar av världen. Detta eftersom Sverige är ett rikt land som tack vare att vi betalar skatt (bra grej!) kan subventionera bromsmediciner. De länder och befolkningar som inte kan betala lämnas att dö (och det är nu vi ser de fruktansvärda scenerna av aidssjukas plågor från TV-produktionen av Jonas Gardells "Torka inga tårar utan handskar" framför oss).

Det är ok att vi känner oss solidariska och snälla genom att sms:a en låtönskning och en summa att skänka till kampen mot HIV. Det är ok att vi lindrar symptomen på världens elände. Vi ska dock inte glömma att det är just symptomen vi går på. Världens banker gör varje år miljardvinster på våra räntor. Sätt det i perspektiv mot att vi privatpersoner avvarar vad vi kan från våra ofta inte så feta löner under denna vecka varje år för dessa välgörande ändamål. De kommande 51 veckorna kan vi väl kämpa för en annan värld, som inte lindrar symptom på lidande genom bistånd utan går på roten till det onda genom att avskaffa det nuvarande ekonomiska systemet?

Med det sagt så vill jag bidra till årets tema genom att auktionera ut nedanstående två par Epidemics-örhängen, de sista jag har kvar av dessa. Hela summan går till Musikhjälpen. Båda består av laminerade pinmotiv, som dekorerats med silverfärgad tråd som sytts fast för hand. Lägg ditt bud i tråden på vår facebooksida. Auktionen pågår till tolvslaget imorgon fredag den 12/12.








lördag 6 december 2014

De förutsägbara trolltygen

En vän till mig skrev ett fantastiskt välformulerat öppet brev till alla som tänker rösta på SD i extravalet, i form av en facebook-status. Tusen delningar senare publicerades texten som en debattartikel på Nyheter24. Jag delade länken, och har i skrivande stund 1531 gilla-markeringar och 377 delningar på den. Nu på morgonen hade en person skrivit en hatisk kommentar som innehåll personangrepp mot min vän, reproducerande av myter om invandrares brottslighet och önskan att hon skulle råka ut för våldsbrott begångna av invandrare.

Kommentaren var av klassiskt SD-snitt. Personangreppen är klassiska och utmärkande för anhängare av just detta parti, vilket visar att de verkligen inte är ett parti bland alla andra. Myterna om att brottsligheten i förorterna är en följd av invandringen, och att endast invandrare begår våldtäkter är en annan klassisk ingrediens. Dessa myter kan lätt avfärdas efter en enkel sökning hos SCB, och problemet med brottslighet i somliga bostadsområden beror på klass och social utsatthet, inte hudfärg eller religion. Att sedan önska att kritiker av partiet ska utsättas för våldsbrott som svar på påståenden om att partiet för en våldsbejakande politik är såklart ironiskt, men inte desto mindre obehagligt.

Vad jag reagerade starkast på med kommentaren var frågan "Har du någon gång blivit våldtagen?", riktad till min vän som författat artikeln. Den var både retoriskt formulerad, och med det underförstådda budskapet att hon i så fall inte hade kritiserat SD, eftersom endast invandrare våldtar. Den här inställningen, att våldtäkter inte är en maskulinitetsproblem (för SD vill ju behålla de rådande könsrollerna), men ett invandringsproblem, är oerhört provocerande.

Jag har ett meddelande till alla män som diggar SD och som sprider myten om att endast invandrare våldtar: Istället för att agera något slags ädla riddare som ska försvara landets kvinnor från våldtäkter (samtidigt som ni uppvisar en unken kvinnosyn och hoppas att invandrare ska våldta oss så att vi "fattar"), så kanske ni ska ta och lyssna på oss, det vill säga den grupp som löper störst risk att drabbas av sexuellt våld? För 1/5 av oss blir någon gång i vårt liv våldtagna. Är vi över 15 år gamla så kan jag svära på att vi alla har utsatts för ofredanden, hot om våldtäkt, sexuella trakasserier och andra former av sexuella kränkningar. Ni kanske skulle fråga oss vilka vi är rädda för, och om det verkligen är kopplat till etnicitet?

Jag är över 15 år gammal, och har alltså utsatts för såväl ofredanden, hot om våldtäkt, sexuella trakasserier och andra former av sexuella kränkningar. Dessa har utförts av en och samma grupp: Män. Ja, och pojkar, för mina första upplevelser var som barn. Nästan samtliga har varit vita, då jag främst rört mig i områden som befolkats av företrädelsevis vita. Män från kristna länder. Jag har även drabbats av samma beteenden från män med mörk hudfärg, från buddhister och muslimer- när jag befunnit mig i buddhistiska eller muslimska länder. Min slutsats: Jag behöver inte vara mer rädd för en grupp än en annan beroende av hudfärg. Jag behöver vara rädd för gruppen män.



torsdag 4 december 2014

Det mest dyrbara

Jag sitter i soffan med ena barnet som somnat med huvudet i mitt knä. Det andra slocknade med nappflaskan i munnen efter att ha attackerat mig med pussar, bus och kiknande skratt i någon timme. Jag älskar dem så mycket att det värker, varje dag. På riktigt; Det gör faktiskt ont i bröstet, men läker, lenar och svindlar på samma gång. Det känns nästan overkligt att jag fått gåvan att få ha dessa fantastiska personer hos mig.

Tanken på dem är vad som gör mig allra mest rädd för SD och det politiska läget i landet. Det är när jag tänker på dem som jag inser rent känslomässigt att detta är på allvar. För vad ska hända med deras queera, feministiska vänstermorsa om detta fascistiska parti fortsätter växa i samma tempo? Vad ska hända med deras rättigheter och möjligheter att forma sina liv som de vill?

Bit för bit sjunker det in hur mycket Sverige 2014 har gemensamt med 30-talets Tyskland. Det skulle inte hända; kunde inte hända. Jag har i hela mitt liv varit politiskt frustrerad och arg över hur långsamt det går framåt. Nu ter sig den frustrationen som ren lyx, när jag ser hur vi istället för att ta små steg i rätt riktning kastas många decennier tillbaka, mot historiens riktiga lågmärken.

Ibland tänker jag att jag inte orkar mer. Att min politiska kamp bara dränerar mig och att jag borde göra som så många andra och låta huvudet fyllas av mer lättsamma ämnen och intressen. Men så tänker jag på mina barn igen. Jag lyssnar på de djupa andetagen i min famn, känner den mjuka kalufsen som breder ut sig över mitt lår och vet att jag aldrig, aldrig kommer att ge upp. För er skull ska jag kämpa om det så är det sista jag gör.

onsdag 3 december 2014

Ideologi goddammit!

Angående SD och det politiska läget:


Parlamentarismen suger på så många sätt, och inom den suger blockpolitiken när den i praktiken endast ger oss två möjliga alternativ att välja mellan. Men i det system vi nu dras med så kan vi inte bortse från att blocken bygger på ideologi. Ideologierna bygger på helt olika idéer om hur vi vill att detta samhälle ska vara. Det nyliberala projektet som fått oss att glömma ideologierna, glömma vår klasstillhörighet och gjort det ohippt att solidarisera oss med varandra är vad som lett fram till det politiska kaos vi nu står inför. Det har ansetts förlegat att tänka i ideologiska banor, och vi har istället letts att bara se sakfrågor och rösta på det parti vars enskilda sakfrågor matchar våra åsikter bäst. När vi fick en borgerlig regering på 90-talet så banade det väg för ett rasistiskt parti i riksdagen. Sådana har vi sluppit under socialdemokratiska regeringar. När vi åter fick en borgerlig regering 2006 så ökade stödet dramatiskt för ännu ett rasistiskt parti, vilka nu är landets tredje största. Det här handlar om ideologi. Det handlar om hur vi lurats att tro på idén att vi alla är isolerade öar, och att vi har rätt att bara se till våra egna intressen på andras bekostnad. Att detta ska kallas frihet, medan värnandet om varandra och de som är utsatta i vårt samhälle betraktas som en begränsning av densamma.


Hela det politiska landskapet i Sverige idag har styrts åt en ideologisk höger. När vänsterpartiet anses för extrema för en regeringsbildning ihop med socialdemokraterna och miljöpartiet har vi nått ett mycket ängsligt läge. SD har med all önskvärd tydlighet visat att de är ett högerparti, och ur högerns idéer har de fått sin näring. Jag sitter inte inne med några lösningar på den kris vi befinner oss i, men att ropa efter blocköverskridande samarbeten för att slå ut SD kan inte ses som en självklar lösning. I en regering bestående av S och M skulle två helt skilda ideologier krocka, och det skulle bli mycket svårt att föra politik.


Vi måste göra oss av med bilden av de övriga partierna som goda och SD som onda. Märk väl att jag inte vill normalisera SD här, utan efterfrågar en hårdare granskning av samtliga allianspartier och deras strävanden. Jag ser överallt hur röster höjs för att de “rumsrena”, etablerade och ur ett humant perspektiv “godkända” partierna ska överbrygga sina olikheter, lägga prestigen åt sidan och samarbeta mot de mörka krafterna. Men högerpolitik skördar människoliv och förtrycker. Tusentals flyktingar drunknar årligen när de försöker ta sig till Fort Europa, ett Europa som vridits långt åt höger. Självmordsstatistiken har skjutit i höjden i Sverige sen år 2006 och Alliansregeringens intåg. Nedskärningarna i vården leder till dödsfallHögerns satsningar på vapenindustrin och exporten av vapen till diktaturer dödar, liksom deportationen av asylsökande med en hotbild mot sig. Utnyttjandet av arbetskraft i sweatshops är en följd av den marknadsekonomi högern förespråkar, och den orsakar död och lidande.Högerns ovilja att se samhälleliga strukturer leder till knappa resurser till landets kvinnojourer, i en samtid där 17 kvinnor årligen mördas av en närstående man. Människor utnyttjas som gratis arbetskraft i Fas 3, och sjuka utförsäkras när högern anser att de varit sjuka för länge. Märk väl att även socialdemokratiska regeringars högervridningar bidragit till dessa konsekvenser. Är denna politik förd av "rumsrena" partier? Är det dessa partier som nu ska rädda oss från det onda SD?

Vi kan inte förlita oss på parlamentarismen nu. Där råder fullt kaos. Vad vi kan göra är att organisera oss, och att aldrig vara tysta. Vi måste våga vara obekväma och prata om vilket samhälle vi vill ha och vilka värderingar vi vill ska styra de politiska besluten. Vi måste prata ideologi.

måndag 1 december 2014

Skyll dig själv!

Vi vet alltför väl vid det här laget hur misogyni och sexism finns ända inne i våra rättssalar när det gäller våldtäktsfall. Kvinnliga offer förhörs om sitt sexliv, om preferenser, tidigare partners och klädsel vid tillfället för övergreppet. Det finns mycket att gräva i här gällande feministiska analyser som rör synen på rätten till sin egen kropp, sin egen sexualitet, synen på mäns sexualitet och kvinnors förmodade ansvar för att inte trigga den om vi vill undvika övergrepp. Här finns en viktig feministisk kamp att föra, helt enkelt, och vi har en lång väg kvar.

Det finns dock andra aspekter av "skyll dig själv"-retoriken bortom sexismen, för den kan sättas in i en större kontext. Mobbade skolbarn får än idag tips om hur de ska ändra på sig för att slippa sina plågoandar, och inte sällan byter offren men inte förövarna skola. Migrationsverket utvisar homosexuella till en otrygg tillvaro med hänvisning till att de ju kan hålla låg profil med sin läggning om de vill slippa förföljelse. De ska alltså ta ansvar för att inte trigga homofobin genom sitt beteende. Och visst borde transkvinnor kunna låta bli att spöka ut sig i kvinnokläder offentligt om de vill slippa glåpord? Hur svårt kan det vara? Liksom EU-migranter kan låta bli att visa upp innehav av smartphone om de vill slippa bli anklagade för att idka organiserad brottslighet. Eller som Britta Svensson skriver i Expressen om deltidsarbetande mammor: 

"Ni jobbar alltså inte ens heltid, hälften av er, och ändå gnäller ni för att ni tjänar sämre än män, har sämre karriärmöjligheter och får katastrofala pensioner? Det hänger inte ihop."

Idag läser jag den outsägligt tråkiga nyheten om att Kajsa Grytt ställer in sin kommande turné på grund av allt näthat hon utsatts för i samband med sin medverkan i Så mycket bättre. Jag drar mig till minnes hur kommentarsfältherrar i kommentarer om det näthat som främst kvinnliga journalister drabbats av skrivit att "den som ger sig in i leken får leken tåla". De offentliga kvinnorna kanske ska tänka på att inte provocera näthatarna?

Hela retoriken handlar om det nyliberala tänket att de som är förfördelade i samhället borde rycka upp sig, klippa sig och skaffa ett jobb. Sen borde vi bli män, vita, medelålders, medelklass, heterosexuella och normfungerande också. Hela tänket handlar om svaghetsförakt, om att personer "gör sig till offer" när de påtalar orättvisorna, och om tanken att vi alltid har ett fritt val att forma våra liv. Det sista är intressant, för övertygelsen att vi har detta fria val är lika benfast oavsett hur förutsättningarna ser ut. "Vi är vår egen lyckas smed" är en devis som alltid kan tillämpas. Självklart blir det obekvämt när offer för strukturer (Vad? Strukturer? Äh, vi är alla individer!) påtalar förtryck. Om vi ska tro på att förtryck av specifika grupper existerar så måste vi tro på samhälleliga strukturer, och tror vi på samhälleliga strukturer så blir det svårt att tro på vårt fria val att forma våra liv. Här blir det en mycket mer bekväm nyliberal logik att skylla på offren. Ändra på dig och du slipper förtrycket!

Se där: Den här texten handlar om identitetspolitik utifrån vänsterideologi. Det går utmärkt att kombinera!



tisdag 25 november 2014

Kaksmulorna skymmer sikten.

Under dagens panelsamtal i Kulturväven, arrangerat av tankesmedjan Humtank, sa jag nåt i stil med att "Den här byggnaden är gräddtårtan, och vi i de ideellt burna kulturföreningarna delar på kaksmulor. Vi tjänar inget på att fokusera på vem som fått fler kaksmulor än någon annan". Ungefär så. Där har vi andemeningen i påståendet att vi inte borde fokusera så mycket på fördelningspolitiken, i gårdagens inlägg. De ideellt burna kulturföreningarna är kulturlivets underklass. Visst ska vi prata fördelningspolitik, men inte genom att ställa Verket, Umeå sameförening, She's got the beat, KF Kretsen, 090 Hardcore, Kulturföreningen Pilgatan eller Umeå Folkmusikförening mot varandra och väga kulturgärningar mot föreningsstöd. 82% av det offentliga stödet till musiklivet i Sverige går till konstmusiken, det vill säga institutioner såsom operahusen och symfoniorkestrarna. Den totala årskostnaden för Kulturväven 2015 beräknas till 140 miljoner kronor. Det är siffror värda att lägga fokus på. Här tänker jag åter på att enda anledningen till att vi under kulturhuvudstadsåret 2014 ännu har levande scener där alternativa band och artister kan uppträda i Umeå är för att hundratals band och musikälskare höjde sina röster och kämpade för Scharinska och Verket. Kontrasterna är svindlande.

När debatten kommer att handla om kaksmulorna- vilka som fått några och vilka som blivit utan- så sker endast en splittring inom kulturens under- och arbetarklass, och en inre splittring i arbetarklassen gagnar som vanligt endast kapitalet, vilket förblir ohotat (insert valfri parallell till SD's framgångar och hela det politiska landskapet i Sverige idag).


måndag 24 november 2014

I väntan på post-kulturhuvudstadsåret

Varning för stort Umeå-fokus i detta inlägg. Läsare bosatta i andra städer rekommenderas att läsa artikeln i länken nedan för bakgrundsstory!

I april skrev jag en debattartikel om Umeå- kulturhuvudstad 2014, vilken publicerades i Västerbottenskuriren. Jag var nervös inför vilka reaktioner som väntade, för jag visste att min text skulle väcka uppmärksamhet. Då hade jag ändå fått lov att klippa bort stycket som handlade om att ett av de högsta hönsen med makt att avgöra vilken stad som skulle vinna titeln gav mig en ovälkommen klapp på rumpan då vi möttes under hens besök i stan. Detta för att tidningen riskerade ett förtalsåtal när ord stod mot ord.

Jag vaknade samma dag som artikeln publicerats av att mobilen gick bananas av alla sms, av en växande mailinkorg och meddelanden på facebook som bara blev alltfler. Antalet delningar sköt i höjden, och ökade stadigt hela dagen. Tiden som följde blev hektisk. Jag blev uppringd av både Fredrik Lindegren, Marie-Louise Rönnmark och allsköns journalister (de ringer fortfarande). Aftonbladet kultur citerade mig. Fredrik Lindegren skrev en replik på artikeln, och jag replikerade i min tur på denna.



Den där artikeln har präglat hela mitt 2014, och har lett till intervjuer i både finsk, dansk och tysk TV, ett oräkneligt antal panelsamtal, radiointervjuer och seminarier. Jag hade väntat mig reaktioner, men det gick inte riktigt att förutspå att de skulle ge ringar på vattnet under så lång tid. 

Jag ångrar inte ett ord jag skrev, och är väldigt glad att jag vågade, trots att det var läskigt. Alla de översvallande positiva reaktionerna jag möttes av har varit väldigt värmande, speciellt med tanke på att personer från alla möjliga håll bland kulturens uttryck och subkulturer tackade mig för att jag gett en röst åt upplevelser som vi delade. Främlingar har kommit fram på stan för att tacka mig för artikeln, och det finaste var när en okänd person spontant gav mig en kram på Ica.

Vad som däremot känns tråkigt är att jag som person har stått oproportioneligt mycket i centrum för kritiken mot kulturhuvudstadsåret, liksom den gräsrotskultur och musikförening jag representerar. Som jag önskar att fler hade trätt fram och berättat om sina upplevelser! Media har älskat berättelsen om den förbisedda subkulturen som hyst agg mot etablissemanget, och den arga punkaren som sätter sig upp mot kommunen. 

Det har blivit mycket fokus på fördelningspolitik, och mindre fokus på kultursyn. Det finns vitt skilda åsikter om ambitionen att vara en del av kulturhuvudstadssatsningen inom Umeås punkscen, och att godkänna att etablissemanget slår mynt av vår subkultur genom att sätta deras logga på våra affischer. Frågan om vilka föreningar som fått bidrag och inte- eller hur mycket- har fått alldeles för stort fokus här. Utnyttjandet som jag beskrev i min artikel, kidnappandet av subkulturer för att framhäva kommunens förträfflighet, tillväxthetsen, stadsomvandligen och jakten på nya, köpstarka invånare är sådant som borde ha lyfts fram mycket mer. Det faktum att symboliskt viktiga platser som Verket, Scharinska villan, Sagateatern och Apberget har hotats, tvingats flytta eller stänga i samband med kulturhuvudstadsåret har på ett brutalt sätt visat oss vad som anses vara viktigt- och inte- när etablissemanget får medel att måla om kartan i Kulturumeå.

Det har självklart arrangerats mängder av bra kultur i Umeå under det här året, oavsett vad vi tycker om politiken bakom. Vi är dessutom många föreningar som nu har dragit en lättnadens suck när nästa års föreningsstöd har presenterats. Dubblerat anslag till Verket gör mig såklart glad, och det känns oerhört välförtjänt med tanke på att vi detta år säkerligen kommer att slå förra årets rekord med 145 band på vår scen. Ni ser, där kom Verket och fördelningspolitiken upp igen. Jag kan bara berätta ur mitt perspektiv, från min horisont. Därför hade alla andra röster behövts i debatten; de som mailade mig, skickade sms och lämnade kommentarer. I mångfalden hade fördelningstjafset kunnat få ge plats åt kärnan i kulturpolitiken.

Imorgon ska jag sitta med i en panel och än en gång diskutera de här ämnena. Denna gång på Kulturväven, vilket innebär att jag då sätter min fot i det omsusade huset för första gången. Kanske blir det mitt sista bidrag till debatten, kanske inte.

Jag skulle kunna göra ett försök att sammanfatta året, men skulle inte kunna göra det rättvisa. Jag minns ett fantastiskt Littfest, en överraskande rolig UxU-festival, en imponerande guidning i gitarrmuséet och mycket annat. Det som kommer att ha satt djupast avtryck hos mig är dock den ej K14-finansierade Punkfest 11, och hur en skara kulturälskare helt sonika öppnade upp dörrarna till lokstallarna på Haga, målade, byggde, planerade, gjorde upp smarta strategier och därefter presenterade Umeås nya Kulturhus. Ni som var med och skapade detta är vad jag älskar med denna stad.


torsdag 20 november 2014

Identitetspolitik, kulturhuvudstad 2014, hästar, bröst, barn och mörkret

Dagens rubrik sammanfattar vad som rör sig i min skalle just nu. Identitetspolitiken, som är det stora debattämnet inom vänstern efter Åsa Lindeborgs försök att synliggöra konflikter inom rörelserna nyligen. Kulturhuvudstadsåret som går till ända, och hur det bör sammanfattas. Hästar, eftersom jag jag ska rida min 18 kilometer till ett nytt stall i helgen.. Bröst, eftersom fritidsnämndens kungörande att "de som identifierar sig som kvinnor" inte kommer att förbjudas att bada utan överdel i Umeås nya simhall, och eftersom jag givetvis varit i tröttsamma diskussioner om saken sedan dess. Barn, eftersom årstiden medför att mycket tid spenderas hemma med familjen, och för alla tankar det i sin tur leder till rörande hur jag som förälder ska ge dem verktygen att nå sin fulla potential- och möjliggöra för andra att nå sin.

Mörkret då? Jo, det är faktorn som halverat frekvensen av blogginlägg på sistone. Faktorn som förhindrar tankarna som är mitt bidrag till debatten om identitetspolitiken att formas till en text att låta er ta del av. Faktorn som gör att det känns som att min sammanfattning av Umeå 2014 lär ta ett tag att plita ner. Det är tur att jag vet att alla norrlänningar är i mer eller mindre samma mode denna tid på året.

Resten av året upprörs jag över allt som passiviserar oss till att konsumera mera, får oss att fokusera på status istället för samhällskritik, allt som splittrar arbetarklassen istället för att ena oss, avsaknaden av organisering som gör att vi står handfallna inför de fascistiska strömningarna i Europa och de egna privilegierna som gör oss blinda inför de förtryck andra grupper utsätts för. I samtliga fall kan jag peka ut en fiende att rikta min ilska mot. Den av november månad orsakade passiviteten är svårare att politisera. Jag kan bara säga grattis till systemet, makthavarna och de förtryckande strukturerna som lär ha sin mest ohotade månad under året i dessa nordliga delar av jordklotet.

Bandet Spooks rappade en gång "There ain't gonna be a revolution tonight; half my warriors are as high as a kite", i låten Things I've seen. Jag borde skriva en låt om novembermörkrets passiviserande av oss norrlänningar, som definitivt kan jämföras med ett frekvent intag av cannabis.

tisdag 18 november 2014

Medley, fritidsnämnden och en stor facepalm

Vi kan sägas ha vunnit kampen om lika klädkrav i simhallen oavsett kön i Umeå nu, efter ett år av aktivism och dialog med fritidsnämnden och Medley simhall. Igår gick de två lokaltidningarna ut med nyheten, och vi är såklart glada över att den ruttna sexism, tvångssexualisering, moralism och transfobi som förvägrat oss samma rättigheter gällande klädsel till slut fick stå tillbaka år 2014. Det finns dock ett förbehåll som ger smolk i glädjebägaren, och det är detta:

"För att alla ska trivas rekommenderas baddräkt eller bikini som badklädsel för besökare som identifierar sig som kvinnor."

Tillåt mig småle. Ok, så nu är det inte längre så att alla bröst som sitter på en person med livmoder och som genomgått puberteten är sexuella (nej förlåt, redan ettåringar har ju bikiniöverdel, så deras bröst är visst sexuella redan då!)? Det är alltså identiteten och inte kroppsformen sexualiseringen hänger på numera!? Om jag tolkar det hela rätt så rekommenderas tex. en transkvinna som har platt byst, vilken kanske är täckt av hår, samt bärare av en penis, att bära överdel, eftersom hon identifierar sig som kvinna? Men den transman som har lika stora bröst som ciskvinnan i hans sällskap rekommenderas inte att bära överdel? Det är alltså identiteten hos individerna som avgör ifall trevnaden i simhallen påverkas av bara bröst eller inte?

Medley och fritidsnämnden vet ni vad jag misstänker? Jo, jag tror att detta förbehåll handlar om att ni visst anser att det finns kvinnobröst och mansbröst, och att den första kategorin är sexuellt laddade, men inte den andra. Ni försöker vara inkluderande och öppna, men faller pladask från treans trampolin här. Genom ert förbehåll visar ni tydligt att det är skillnad på bröst och bröst, och säger åt oss med tvångssexualiserade kroppar att tvångssexualiseringen kvarstår, eftersom våra bara bröst inverkar negativt på trivseln i lokalen. Jag är glad att ni tog ert förnuft till fånga och slutade agera talibaner genom att tillkalla polis när vi visar brösten, men ni inser kanske själva att nästa steg är att släppa idén om att ta sig rätten att avgöra vilkas kroppar som ska sexualiseras och inte?

måndag 17 november 2014

Var är guiden för att överleva november?

Jag brukar oftast inte påverkas så mycket av mörkret. Visst, jag är tröttare, och jag är inte lika fysiskt aktiv som annars, men jag brukar acceptera det och invänta ljusare tider. Samtidigt känner jag att det är helt logiskt att den här tiden med några få timmars dagsljus per dygn påverkar många människor starkt. Jag har nästan aldrig jobbat heltid, utan fyllt upp deltidstjänster med tid att göra musik och åka på turnéer. Det ger mig mer tid även för annat som är viktigt, såsom familjen, intressen och socialt liv. Jag träffade en vän nyligen, som har ett litet barn och som jobbar heltid, och slogs av hur lite tid de flesta föräldrar hinner spendera med sina barn. Den här tiden på året måste vara deras tyngsta: Att vakna medan det fortfarande är mörkt ute, lämna barn på dagis, spendera de åtta-nio timmarna på jobbet, hämta barnet efter att mörkret fallit, äta middag och efter cirka två timmars umgänge natta barnet/barnen. Hur kan någon gilla idén med arbetslinjen och åtta timmars arbetsdag i det läget? Jag klandrar såklart inte de heltidsarbetande föräldrarna här, utan systemet som tvingar oss att leva såhär. Det är inte humant, och vi måste drömma om och kämpa för något bättre.

Jag sjunger om min ilska över såväl samtiden som novembervädret i låten "I've had enough", från ep:n "No reply EP", 2010: https://www.youtube.com/watch?v=uVMCT7w38IU





fredag 14 november 2014

Tabun som förhindrar frigörelse

Idag deltog jag i ett samtal om menskoppar, vilket ska resultera i en artikel i Landets Fria Tidning. Det var svårt att hitta deltagare med erfarenhet av att använda menskopp, vilket gör mig förvånad. Jag har uppenbarligen befunnit mig i en liten social bubbla där jag uppfattat menskopp som norm bland mensskydd, vilket jag nu fått lov att omvärdera. Detta har i sin tur lett mig in på tankar om tabun, och hur de kan försvåra vår frigörelse. De månatliga blödningarna upptar mycket tid och energi under ett fertilt liv för oss med en livmoder. De kan vara förknippade med- till exempel- smärta, humörsvängningar, irritationer i underlivet och en känsla av att vara ofräsch. Det är också ett ämne vi sällan pratar om med varandra, och jag tror att det är anledningen till varför så många helt har missat att det finns en produkt som gör livet mycket enklare under mensen för de allra flesta som använder den.

Ett annat samtalsämne vi sällan berör är preventivmedel, och effekten de har på våra liv. I våras tog jag äntligen itu med beslutet att sluta skydda mig från graviditet med hormoner, och köpte en p-dator. Jag hade länge känt frustration över att proppa i mig hormoner i form av p-piller, och det faktum att det inte finns p-piller för dem med penis på marknaden till följd av låg efterfrågan. När jag glatt berättade för vänner (icke homosexuella och med med livmoder) om inköpet som nu gjorde att jag slapp experimentera med min kropp fick jag förvånansvärt ofta svaret att de själva alltid vägrat p-piller och använt kondom även i fasta relationer. Jag kände mig rätt paff, och lite blåst. Varför pratar vi inte om sånt här?

Både mens och preventivmedel är en så stor del av livet för många av oss, och det borde vara högprioriterat att hitta lösningar som är så bekväma och hälsosamma som möjligt. Jag är övertygad om att skälet till varför vi inte pratar mer om dessa ämnen är för att det finns tabun kring dem, och för att personer som är kvinnor har lärt oss att inte prioritera sådant som rör vårt kroppsliga och sexuella hälsa särskilt högt. Vi bär på ett arv av skam kopplat till våra kroppar.

Jag skulle vilja avsluta med att slå ett slag för just p-datorn och menskoppen. P-datorn jag använder kostade dyra pengar, har ett hopplöst gränssnitt och är allmänt användarovänlig. Trots det är jag nöjd, speciellt med tanke på all negativ publicitet som omgärdat p-pillren den senaste tiden. De går att köpa på avbetalning, och efter ett antal år har du tjänat in kostnaden, cirka 3700 kronor, jämfört med p-piller. Läs gärna mer på Hej Blekk om du är nyfiken på hur en p-dator fungerar.

Vad gäller menskoppar är jag odelat positiv, och vill varmt rekommendera alla med mens att införskaffa en omedelbart! De kostar cirka 300 kronor, vilket ju blir en obetydlig summa ganska snart då engångsskydd ganska snabbt passerar den summan. Menskoppen är ett miljövänligt alternativ till engångsartiklar som bindor och tamponger, är mer skonsam mot slemhinnorna, och tillåter dig att inte behöva tänka särskilt mycket på att du har mens. I min mening känns den som det mest fräscha alternativet, och har gjort blödningarna så mycket mindre besvärliga.






måndag 10 november 2014

Krokimodellandet- världens bästa extraknäck

"Måste nakenhet alltid vara så sexuellt laddat?", tänkte jag där jag satt, försjunken i min egen lilla värld. Så kom jag ihåg att jag själv var naken just där och då, och det inför cirka femton personer. Dessa stod vid varsitt staffli och målade av mig under djup koncentration.

Jag har återvänt till jobbet som krokimodell gång på gång genom åren. Det är en sådan skön kontrast till allt jag annars gör, som ofta är hektiskt, under tidspress, idébaserat och mestadels sker framför en dator. I jobbet som krokimodell finns ingen stress, bara tid att tänka och landa i din kropp. Yrket kräver att du lär dig vilka begränsningar din kropp har, och vilka positioner du kan ha utan att belasta den fel. Däri ingår att öva upp förmågan att kalkylera vilken position du kan inta beroende på hur lång ställningen är.

Den här gången satt jag där och funderade över det absurda i samhällets tvångssexualisering av nakna kroppar, och främst dem som tillhör oss med livmoder. Jag tycker mycket om jobbet som krokimodell, både för att det är meditativt, ökar min kroppsmedvetenhet och oftast utförs i väldigt trevliga miljöer och sociala sammanhang. Jag tycker också om hur det bidragit till att göra mig sams med min kropp och hur den ser ut, och känslan av att ta mig ett handlingsutrymme där jag är naken och trygg inför blickarna som betraktar mig. Det finns dock ingen som helst erotisk laddning i det hela för min räkning. Om någon krokimodell eller konstskoleelev har sådana känslor i situationen så är det ok, men de ska stanna hos personen ifråga. Under femton års erfarenhet av yrket och fem år som konststuderande har jag aldrig sett några övertramp från den självklara men outtalade regeln.

Inför detta faktum och den avslappnade inställningen till nakenhet som råder överallt där krokimodeller poserar inför elever blir det ganska absurt att tänka på alla de sammanhang där vi inte klarar av att hantera nakna kroppar. Jag tänker på bara bröst-aktivismen, på motståndet som tvångssexualiserar bröst och som hävdar att heterosexuella cismän inte kan hantera att se dem utan att bli upphetsade. Jag tänker på censuren av Håkan Juholts film här i Umeå, där hans morfars skulptur blurrades för att den föreställde en livmoderbärares nakna kropp. Jag tänker på facebooks godtyckliga moralism som betraktar bilder på alla nakna kroppar som äger en fitta som pornografiska. Jag tänker på slutshamandet av Miley Cyrus efter Wreckingball-videon.

Jag har i feminismens namn många gånger hört personer ondgöra sig över all nakenhet vi ständigt får se. Att kvinnor i populärkulturen borde få behålla kläderna på oftare. De enda problem jag själv ser med nakenheten inom populärkulturen är objektifieringen, att de som skildras avklädda nästan uteslutande är kvinnor och att vi endast får se en sorts kropp, inom ett mycket snävt ideal. Ni vet den sköna känslan som kan infinna sig i omklädningsrummet i ett badhus, när vi påminns om de enorma variationerna hos verkliga människokroppar? Tänk vad det skulle kunna göra med vår självbild och kroppsuppfattning om vi fick se den variationen av kroppar även i populärkulturen. Utan fatshaming, utan värderande, utan objektifiering.

Varje gång jag hör nakenheten problematiseras bortom dessa argument så känner jag en moralismens varningslampa tändas. Vi borde kunna hantera nakenheten. Att uppmana livmoderbärare att klä på sig för att undvika objektifiering är både att lägga ansvaret för objektifieringen på oss, och att gå på symptomen istället för det verkliga problemet. Jag är smal och normativt byggd, vilket innebär att jag är privilegierad i sammanhanget. Jag kan visa mig lättklädd och vinna poäng tack vare det rådande idealet, vilket också gör att jag kan få kritik av dem som förespråkar att kvinnliga artister ska behålla kläderna på som en feministisk handling. Hade jag vägt tjugo kilo mer så hade min kropp varit politisk, och som avklädd ansetts markera ett statement. Det krävs inte samma mod att klä av sig för någon som passar in i normen. Likväl måste jag ha handlingsutrymmet att göra det av vilket skäl det än må vara. Inte minst eftersom jag aldrig hade behövt försvara den rätten om jag hade varit cisman.

Under åren som krokimodell har min kropp förändrats. Ett tag vägde jag över tio kilo mer än jag gör nu, och under en period fem kilo mindre. Jag har med andra ord pendlat mellan pinnsmal och mullig, samt gått igenom två graviditeter och amningsperioder. Jag har haft håriga ben, och rakade. Jag har gått från noll till nio tatueringar. Alla dessa faktorer har varit ovidkommande för min kompetens som krokimodell (minus blodtrycksfallen under graviditeterna). Tjock, smal, lång, kort, gammal, ung, vit eller brun spelar ingen roll för huruvida du är lämpad för yrket eller inte. Det här tror jag har haft en väldigt bra inverkan på min kroppsuppfattning. När annars visar människor sig nakna, precis som vi är, i syfte att bli betraktade, utan att betraktarnas tankar om hur våra kroppar ser ut spelar någon som helst roll? Det är rätt terapeutiskt faktiskt.




måndag 20 oktober 2014

#musikskatten

Det har gått vågor i trenden att posta listor på Facebook med de tio skivor som betytt mest för dig, och redan för något år sedan postade jag min lista. Nu är denna uppmaning i ropet igen, och jag har blivit nominerad av en rad personer att göra om saken. Bland nästan alla de listor jag sett personer (oavsett kön) publicera har en förkrossande majoritet av medlemmarna i banden/artisterna på skivorna varit män. Min egen lista såg bättre ut än genomsnittet, men nådde inte upp till en jämn könsfördelning. Nu tänkte jag dra igång en uppmaning till er att posta tio skivor som betytt mycket för er och/eller som ni vill tipsa om, som antingen domineras av ickemän eller har en tongivande och inspirerande medlem som inte är man. Nominera vänner att göra detsamma, och använd er av hashtaggen #musikskatten. Jag inspireras såklart av SKAP:s strålande initiativ med hashtaggen #skapelsen här, där ickemän i musikhistorien lyfts fram genom bilder. Nu vill jag att vi gör detsamma med dessa listor med skivor!

Använd gärna denna text när ni publicerar er lista och nominerar era vänner:
"Att posta en lista med de tio skivor som betytt mest för dig, och uppmana dina vänner att göra detsamma, är en populär trend på Facebook. Dessa skivor tenderar att domineras av mansdominerade band/artister som är män. Nu uppmanas ni istället att lyfta fram tio skivor som antingen domineras av ickemän eller akter med en inspirerande och tongivande medlem som är ickeman. Välj bland dina favoritskivor, och/eller skivor du vill tipsa andra om! Använd hashtaggen #musikskatten, så hjälps vi åt att lyfta fram andra än män i musikhistorien!"


Min lista:

1. Madonna- Like a prayer
2. X-ray spex- Germfreee adolescents
3. PJ Harvey- To bring you my love
4. The Avengers- S/T
5. Nico- Chelsea Girl
6. The Knife- Deep Cuts
7. Le Tigre- S/T
8. The Bombettes- Get out of my trailer sailor
9. The Runaways- Queens of noise
10. Misantropic- Split LP w. Eaten Raw

fredag 17 oktober 2014

Jimmie Åkessons utbrändhet

Det är lite ironiskt när jag tänker på det, Jimmie: Jag hoppade av politiken av skäl som liknar dina. Det kändes tråkigt när jag inte mäktade med, med tanke på att jag hade velat föra en politik som tog kampen för alla utsatta grupper i samhället. Grupper som saknar trygghet och privilegier som andra åtnjuter. Grupper som förfördelas för andras vinning. Jag prickar själv in en hel rad bland de förtrycksgrunder jag syftar på, så mitt engagemang är grundat i egna erfarenheter. Erfarenheten av att vara sjukskriven för utmattning, och de stigma och svårigheter tillbaka som det innebär, är en sådan. Jag ville bland annat ta kampen för att samhället måste sluta bestraffa de som blir sjukskrivna, och istället skapa förutsättningar för oss att må bra och hålla hela arbetslivet igenom.

Du däremot, har aktivt fört en politik som bidragit till att denna sjukdom alltmer breder ut sig, och blivit ett folkhälsoproblem. Ditt parti har sparkat på de redan utsatta grupper jag pratar om. Flyende, sjuka, kvinnor, HBTQ-personer, fattiga. Grupper som hade sämre förutsättningar än andra att få må bra och hålla redan tidigare. Om ni lyckades driva igenom nedmonteringen alla de fackliga rättigheter ni vill ha bort så skulle problemet med sjukskrivningarna eskalera än mer.

Du ser granskningen av denna politik och protesterna mot den delvis som orsaken till din sjukskrivning.

Jag vet att du är fast övertygad i din ideologi efter decennier av fascistisk aktivism, men om jag fick önska dig något nu så är det att du utvecklar lite nya tankar under din väg mot tillfrisknande. Att du rannsakar ditt svaghetsförakt, och ditt arbetarförakt. Att du utvecklar lite förståelse för den ångest som kommer ur stress och trauman, och att detta troligtvis är något personer som flyr från krigshärdar bär med sig när de kommer till det här landet. Att du vidgar din acceptans för vad det innebär att vara mänsklig.



söndag 12 oktober 2014

Psykisk lunginflammation

Jag har inte skrivit något på ett tag, för jag har inte mäktat med det. Alla tankar jag möjligtvis kunnat kanalisera genom någon form av kreativitet har handlat om för privata ämnen. Jag har inte tänkt att denna blogg ska handla om min vardag, eller om sånt som rör mitt privatliv. Samtidigt har just dessa privata ämnen varit i allra högsta grad politiska för mig. Allt är politik, och hur vi mår i ett dysfunktionellt samhälle är det i allra högsta grad.

De senaste veckorna har jag tjurskalligt försökt undvika att svara ett glättigt "det är bra" när folk frågat sitt "hur är läget?". Jag har istället sagt nåt i stil med "Äh, fråga inte" (om jag känner personen hyfsat väl), eller "Jodå, det är bara lite mycket att stå i med jobb och bostadsletande, du vet". Typ så. Om vi är förkylda, med rinnande snor, feber och hosta, så svarar vi "Jo tack, förutom att jag är förkyld så...". Har vi däremot en "psykisk förkylning" (en kompis introducerade detta lysande begrepp för mig en gång) så säger vi inte det. Psykisk ohälsa pratar vi inte om, trots att det är lika naturligt att vi har våra psykiska "förkylningar" som de somatiska.

Jag har haft en "psykisk lunginflammation" den senaste tiden, och jag håller det här samhället helt och hållet ansvarigt för den. Orsakerna har rört min boendesituation i en stad med extrem bostadsbrist, och en jobbsituation där jag har haft massor av drivkraft och idéer, men där systemet och byråkratin på olika sätt bara slagit tillbaka och bestraffat mig för mina initiativ.

Varför skriver jag allt detta? Jo, delvis för att ösa ur mig bitterhet över samhället, visa exempel på dess sjuka tillstånd och önska något annat och större. Men den här tiden av "psykisk lunginflammation" har också fått mig att än en gång fundera över vårt sätt att förhålla oss till psykisk ohälsa. Det råder något av en konsensus om att vi har problem med att prata om psykisk ohälsa i vårt samhälle, och hälsningsfraserna som ställs utan att vi egentligen förväntas svara annat än "bra" (om vi inte vill riskera att göra mottagaren obekväm) är det klassiska exemplet som brukar få belysa problemet.

Jag kan inte låta bli att fundera över svaghetsföraktet i samhället och sätta det i relation till detta. Med svaghetsföraktet så syftar jag på retoriken som först gav Alliansen regeringsmakten genom att arbetslösa, sjuka och utslagna gavs skulden för samhällets alla problem. Samma svaghetsförakt som när vi vant oss vid att sparka nedåt gav SD 13% av rösterna i det just avklarade valet. Flyende, invandrade, papperslösa och tiggare blev än mer tacksamma syndabockar i en problemformulering som inbjöd till en gemenskap baserad på "vi och dom". Vem pallar visa sig svag i ett sådant samhälle? Vem vågar erkänna en ohälsa som inte syns i form av hälta eller rinnande näsa?

När jag hört klagomål om den glättiga kulturen av att bara visa upp en lycklig fasad på sociala medier har jag mest ryckt på axlarna. Jag har inte riktigt sett problemet, för mitt facebookflöde känns inte igen i beskrivningen av idel bilder på lyxiga middagar, träningsrapporter, hurrarop över att den nya verandan är på plats eller rapporter från soliga semestrar. Mina vänner delar ofta intressanta artiklar, bra musik eller skriver välformulerade politiska kommentarer till aktuella nyheter. Likväl har jag upptäckt att jag känner en stor lättnad och tacksamhet när någon för en gångs skull visar sig mänsklig genom att skriva statusar som handlar om att de just fått sitt hjärta krossat, att de känner sig otillräckliga som föräldrar eller hur svårt det är att komma tillbaka efter en utbrändhet.

Jag vet, det är jättesvårt att våga lämna ut sig själv sådär. Det blir också extra svårt när ens privatliv med tillhörande problem också innefattar andra människor, vilkas integritet vi vill respektera. Jag kan bara inte låta bli att nu fundera över om vi inte borde försöka våga vara lite mer mänskliga och öppna mot varandra, både i våra interaktioner på nätet (som ju är en stor del av mångas sociala liv) och i de där flyktiga mötena irl, av rent politiska skäl. Min farhåga är att vår kultur av glättiga fasader där vi inte visar oss mänskliga ytterligare späder på svaghetsföraktet. Svaghetsföraktet är sin tur det kanske största och farligaste problemet med vår samtid.

Jag har också upplevt att det finns en outtalad diskurs som säger att vi föraktar vad vi upplever som gränslöshet och bristande integritet till den grad att vi sluter oss bakom ett oåtkomligt pansar, både på nätet och irl. Det har blivit allt svårare att prata ens med personer jag känner väl om mående och privata problem, då jag upplever att allt fler blir obekväma. Kärnan av nära vänner blir otroligt viktig i ett sådant klimat.

Sist men inte minst: Min "psykiska lunginflammation" just nu är enligt rådande diskurs ett svaghetstecken. Fuck that, säger jag. Jag är inte ett dugg svag för att jag mår dåligt. Mitt tillstånd är ett symptom på ett sjukt samhälle, en fullt logisk följd av en knepig livssituation och inget jag skäms för det minsta lilla.

tisdag 7 oktober 2014

Joggingtur


Nä, om en skulle ta sig lite sånt där härligt, manligt handlingsutrymme och ge sig ut och springa i höstsolen?

måndag 6 oktober 2014

Ett ickenormativt boende hitåt, tack!

Jag och en polare var på badhuset med våra respektive barn idag, och pratade om att vi båda söker nytt boende. Båda letar efter alternativ som är lite okonventionella sett till kärnfamiljsnormen. Jag och barnens andra förälder vill bo i varsin lägenhet nära varandra men spendera mycket tid ihop och låta barnen ha möjlighet att gå emellan sina båda boenden fritt. Helst. Vi pratade om hur dyrt det skulle bli att leva som ensamstående, och jag kom att tänka på hur allt är uppbyggt kring den där irriterande tvåsamhetsnormen. Den blir så väldigt synlig i ett sånt här läge. Inte nog med att det råder en extrem brist på hyresrätter i staden där jag bor, och att jag saknar cirka sex år i kötid för att få en lägenhet i det önskade området genom Bostaden. Lägenheternas planlösningar och rumssystem är också uppbyggda utefter en normativ livskurva: Enrummaren, där du bor som student. Tvårummaren, som du byter upp dig till vid en första anställning och möjligtvis ett första samboskap. Trerummaren, för ett mer bemedlat singelpar och kanske ett första boende för den nybildade familjen. Fler rum än så, i hus eller lägenhet, är avsedda för den stadgade familjen. Som pensionär går utvecklingen i motsatt riktning, mot färre rum, särskilt för den som fortfarande är pigg på ålderns höst men har förlorat sin livskamrat. Gemensamt för samtliga är 1 primär entré, 1 kök och 1-2 badrum. Så är systemet uppbyggt, och anpassat till strävan efter den tvåsamma kärnfamiljen.

Ååh vad jag skulle vilja se det krylla av flera alternativ, som gjorde det möjligt för oss att välja den typ av boende som passar oss bäst, utifrån preferenser, behov och förutsättningar! Generationsboenden med separata lägenheter men en trappa mellan våningarna. Kollektivhus med separata kök och badrum men ett gemensamt vardagsrum. Kollektivhus med separata lägenheter men ett gemensamt storkök för helger och fester. Stora lägenheter anpassade för familjer, hopslagna med singellägenheter med kokvrå för en kollektivlösning som ger möjlighet till smidig avlastning med barnpassning. Jag skulle nog kunna fortsätta klura på det här ett tag till, och komma på ännu fler variationer.

Just sånt här pratade jag och polaren om idag; hur kul det hade varit om alla vi fyra föräldrar samt ytterligare en familj hade kunnat hitta ett jättehus där vi delvis kunnat leva kollektivt, men också haft möjlighet till en privat sfär med egna kök och badrum. Jag känner många som tänker i samma banor, men ytterst få som hittar en typ av boenden där den drömmen kan förverkligas.

Det var dagens dos av bitterhet över systemet. Det är då skönt att det finns en sån outsinligt källa att ösa ur inom det området, för variationens skull!

fredag 3 oktober 2014

Vad innebär det att vara sig själv?

Igår läste jag ett tänkvärt blogginlägg av Fanny Åström, som berörde hur vi föraktar dåligt självförtroende. Det är en analys jag helt instämmer i, och jag ser också hur vi använder anklagelser om att personer skulle ha dåligt självförtroende som en härskarteknik. Det blir ett sätt att förminska och avfärda dem.

En grupp som är alldeles speciellt utsatta för det här är unga tjejer med en subkulturell identitet eller alternativ stil. När jag gick på högstadiet fick jag höra till leda att jag skulle "vara mig själv". Denna välmenande uppmaning kom ofta när jag just hade bytt hårfärg, piercat mig eller antagit något annat attribut som på något sätt stack ut ur mängden. Det var väldigt förvirrande att fundera över det där med att "vara sig själv", för i den åldern är det nog få som känner sig riktigt klara över den saken. Att navigera sig fram genom att anta olika roller och identitetsmarkörer är en då metod så god som någon.

Jag med tuppkam anno 2006

Det mest irriterande med det här beteendet hos välmenande vuxna är att de antar att just tjejer med en alternativ stil/subkulturell identitet är särskilt osäkra, har sämre självförtroende än andra och att deras yttre identitetsmarkörer beror på att de mår dåligt. Under högstadiet och gymnasiet växlade jag hårfärg mellan blont, rött, lila och svart. Jag hade lång page, kortklippt, undercut, upptuperat, mittbena, rakat, rakat med chelseaklippning och diverse indiefrisyrer. Jag provade hippiestilar, gick med stora grunge-skjortor, drog en kort syntarperiod, var britpopare och lite allmänt punk. Det var roligt, viktigt, utforskande, kreativt och ett sökande efter att hitta någonstans att höra hemma. Notera skillnaden mellan sökandet efter någonstans att höra hemma och sökandet efter sig själv- även om de båda hänger ihop.

Varför detta värderande, som säger att den som följer normen och inte på något sätt avviker har bättre självförtroende och är mer trygg i sig själv? Vad säger att den är personen är sig själv, men inte den med vågad frisyr i rosa och blått? Nog hade jag dåligt självförtroende, men jag tror inte direkt att det var unikt. Det fanns garanterat tystlåtna plugghästar med välstrukna blusar som var exakt lika osäkra som jag. Skillnaden är att de säkerligen slapp dessa värderande antaganden om deras yttre attribut. Desto tråkigare torde det däremot ha varit för dem som stannade kvar i en normativ låda istället för att visa sin sanna identitet för att de inte vågade, för jag är säker på att de personerna finns runtomkring oss (jag vill dra en parallell till transpersoner här, även om det bara delvis är jämförbart). Värderandet av yttre attribut beror såklart på idealet som eftersträvar likriktning och premierar dem som infinner sig i leden och i samhällets ramar.

Cissi Wallin och Josefin Neldén i Tjenare kungen

Jag ser uppseendeväckande yttre attribut som ett tecken på att personen troligtvis är ganska kritiskt tänkande, kreativ och intelligent. En annan sida av det här myntet är dock att med de egenskaperna medföljer också ofta tendenser till att må sämre psykiskt och ha svårt att hitta sin plats i samhället. Det är tyvärr en logisk följd av ifrågasättande och att vårt samhälle inte är speciellt bra på att ta vara på kreativa personers styrkor. Det blir likväl ett logiskt felslut att påstå att en alternativ stil/subkulturell identitet beror på dåligt självförtroende eller psykisk ohälsa. Stilen/subkulturella identiteten kommer från det kritiska tänkandet och kreativiteten. Ett eventuellt dåligt mående kan vara en effekt av detsamma. Tro fan det i ett samhälle som eftersträvar likriktning, är inflammerat av svaghetsförakt och bestraffar den som sticker ut. 

Sist men inte minst: Se denna intervju med coola Meredith Graves från punkbandet Perfect Pussy!





torsdag 2 oktober 2014

Dagens modeblogg. Tema: Utmanande klädsel

Det är hög tid för lite modebloggande igen, inte sant? Idag tänkte jag skriva om utmanande klädsel, som den på bilden nedan.


Mycket hud, som ni ser. Just att visa mycket hud är vad som utmärker en utmanande klädsel. Ni har hört och läst uttrycket otaliga gånger. Kändisar i urringade klänningar, med högt skuren slits, med en mage som tittar fram och bröstvårtor som nätt och jämnt täcks. Nu tänkte jag att vi ska titta på lite fler bilder med utmanande klädsel:



Men hallå, modeller! What's up med de ohyfsade långfingrarna idag? Jaja, Robbie Williams har hur som helst en extremt utmanande klädsel här, med blottat bröst och allt! Vi ser till och med bröstvårtorna! Notera de dinglande snörena i mjukisbyxorna som en bara vill dra tag i... Grrr!

Visst vill ni se fler?


Å, Justin Bieber! Plutande mun med blicken fäst mot sina nedre behag. Även Justin har blottade bröstvårtor och allt. Så himla utmanande!


Har Pharrell ens på sig något på underkroppen? Ingen vet. Men en bar bringa prydd av endast ett halsband är såklart väldigt utmanande.

Ni ser where I'm getting at? Jag tror inte att grabbarna här någonsin har fått höra att de har utmananade klädsel. Det har däremot jag, även om jag inte haft bar överkropp. Har jag bar överkropp så är min klädsel obscen och stötande, och jag riskerar att bli anmäld för sexuellt ofredande. Mina bröst anses nämligen vara synonymt med sex, oavsett mina intentioner eller syn på min egen kropp.

Jag funderar även över vad det är jag utmanar med min blottade hud. Den goda smaken? Ödet? Den manliga heterosexualiteten, som skulle kunna gå bananas? Att överhuvudtaget kalla personer som förmodas vara kvinnor för "utmanande" baserat på deras klädsel är i förlängningen en del av våldtäktskulturen, som hävdar att kvinnor ska ta ansvar för männens sexualitet genom att inte egga dem. Titta bara på den totalt omotiverade fixeringen vid offrens klädsel i våldtäktsdomar.

Den här synen på kvinnors klädsel har även förföljt oss även inom feminismen, men verkar tack och lov vara på väg bort. Där har problematiseringen handlat om att vi ska ta avstånd från så kallat objektifierande attribut. Sanningen är att objektifiering endast ligger i betraktarens öga, och att det inte finns något mer eller mindre feministiskt sätt att klä sig på skalan mellan burqa och bikini. Att tro det är att lägga ansvaret på frigörelsen på enskilda personer, istället för på strukturerna som förtrycker oss. Det finns ingen klädsel som per definition är till för den manliga blickens skull- det finns bara antaganden som utgår från en syn där vi inte äger makten att definiera oss själva. Jag har själv fått höra att jag inte ska bli så sur över visslingar och ogenerat objektifierande blickar, utan att jag istället borde stå för att jag uppskattar dem. Lyssna här: Jag är alldeles fantastiskt och obeskrivligt ointresserad av den manliga blickens gillande. Tro mig. Hur jag ser ut och klär mig är min ensak, och endast jag har rätten att definiera mig själv.

onsdag 1 oktober 2014

Animal liberation goddammit!

Idag tänker jag på Ghandis gamla påstående om att graden av civilisation i ett visst samhälle kan mätas utifrån hur det behandlar sina djur. Igår kom den här artikeln, om hur Sverige klättrar i ländernas värstingliga över ekologiskt fotavtryck. Den baseras på WWF's Living Planet Report, och är så deprimerande läsning att det är svårt att greppa, och än svårare att samla ihop något framtidshopp. Kapitalismen är som ett skenande tåg som för oss alla rakt mot en bergvägg, men storbankerna och de multinationella företagen bakom spakarna är fortsatt övertygade om dess förträfflighet.

I artikeln står att hälften av alla djur försvunnit från jorden sedan 1970, och däribland finns otaliga arter som utrotats. Detta samtidigt som vi får ständiga rapporter om den ökade köttkonsumtionen, och får veta att 70% av jordens odlingsbara yta nu upptas av köttindustrin. Ibland har jag hört det ignoranta argumentet att det vore synd om korna och grisarna ifall köttindustrin inte längre fanns, för dessa arter skulle försvinna om deras funktion som mat åt människan försvann. Hur många arter på jorden har försvunnit på grund av att köttindustrin berövat dem deras livsmiljö?

I dessa politiskt mörka tider, då vi just fått en fascist med svåra ryckningar i högerarmen som andra vice talman i Sverige, inser jag att det var längesen vi tilläts prata om djurrätt. Djurens Rätt håller förstås fanan högt, och det ska vi vara tacksamma för. Jag nedslås av alla viktiga frågor som lämnas utanför när vi hela tiden förlorar mark och tvingas flytta tillbaka frontlinjen för våra kampen bortom en anständig gräns. Där har djurrättsfrågorna lämnats därhän. Jag hör aldrig några vegetarianer (och sällan veganer) prata djurrätt längre, och drar slutsatsen att det beror på att vi tvingas slåss mot mörkare hot. Gränserna har förskjutits. Varje gång frågan om vegetarisk kost diskuteras så hör jag endast miljöargumenten, aldrig de etiska aspekterna. Jag är rädd att det delvis beror på att det blir allt svårare att få gehör för sådana ställningstaganden i ett samhälle där utsatta grupper bland människor får sitt livsberättigande ifrågasatt- direkt och indirekt.

Det första den borgerliga regeringen gjorde efter att den kommit till makten 2006 var att avskaffa Djurskyddsmyndigheten. Jag tänker på Ghandis uttalande igen. Etiken står i vägen för ekonomiska intressen, vilket där och då drabbade djuren. Sedan fortsatte urholkandet av tryggheten för ickemänskliga djur i Sverige, vid sidan av ett allt svagare skyddsnät för barn, gamla, sjuka och flyende.

Jag är vegetarian sedan 1996, och vegan sedan 2003. Jag ser inte hur jag någonsin skulle kunna äta animalier igen. Att äta lakto- ovo-vegetarisk kost är ta del i både förtrycket och miljöpåverkan som köttindustrin orsakar, och därför bör vi utesluta animalier helt. Fråga de miljontals hankycklingar som mals ner levande varje år för att de inte kan lägga ägg. Fråga mjölkkorna som dödas vid fyra års ålder med inflammerade juver som tjänat ut sitt syfte. Fråga deras kalvar, vilka nekats både mjölken och att överhuvudtaget få ha en mamma, eftersom vi människor anser oss ha större rätt till den. Fråga din kropp om den verkligen är ämnad att indirekt dia en annan art, och det i vuxen ålder.

FN presenterade för flera år sedan i en rapport att den mänskliga civilisationens övergång mot vegankost är nödvändig för att undanröja de värsta klimathoten, vilket du kan läsa om här. Det är dock åter ett miljöskäl, som inte går in på etiska aspekter av köttätandet (jag väljer medvetet att skriva köttätandet, och inte köttindustrin). Genom att lyfta djurrättsfrågorna och de etiska aspekterna av köttätandet kan vi klä av patriarkala strukturer och maskulina ideal i vår kultur. Ideal som upprätthållet makt genom våld. Ideal som bygger hierarkier. Längst ner i hierarkin på vår planet finns djuren. Under kvinnor, barn, svarta, fattiga och andra utsatta grupper. När vi påtalar att djur skulle ha rättigheter som levande varelser så möts vi ofta av hånfulla kommentarer om att vi inte kan likställa djur med människor. För mig handlar inte djurrätt om att på något sätta jämföra värdet mellan olika levande arter, utan om att vi ska respektera alla levande individer utifrån deras behov- jur olika de än må vara i sin omfattning och komplexitet.

Jag vill rekommendera denna suveräna föreläsning av amerikanska psykologen Melanie Joy till alla. Joy har myntat begreppet carnism, och klär effektivt av köttätandet i vår kultur. Lisa Gålmark och Carin Holmberg är två andra forskare som förklarar samhällets djursyn och köttätandet som en del av patriarkatet.

Alla förtryck hänger ihop, och allt motstånd mot förtryck försvagar därför alla förtryck. Kämpa mot en form av förtryck, och du bidrar till att försvaga förutsättningarna för kapitalismens fortlevande. Att vara vegan är ett feministiskt-, antirasistiskt-, och socialistiskt val. Go vegan!


måndag 29 september 2014

Emma Watson-paniken

Först såg jag Emma Watsons tal, och tyckte att det var fint och stort med tanke på genomslagskraften det fick. Jag kände dock också att analysen hade brister, och utgick från en feminism på männens villkor. Där kände jag att vi behövde vara nyanserade i våra hyllningar och se vilka perspektiv och grupper som utelämnats i talet. Sen fick jag läsa så många kritiska reaktioner på Watsons tal att jag istället blev less på hur hennes insats inte tilläts stå för var den var utan dränktes i internkritik. Nu skulle jag vilja plita ner lite tankar om detta:

1. Watsons tal fick stor genomslagskraft. Hon har förmodligen fått en massa människor som tidigare var skeptiska till feminismen att ta klivet till att kalla sig feminister. Det är berömvärt!

2. Ingen, och då menar jag INGEN, ska behöva axla hela feminismen på sina axlar genom att avkrävas den mest perfekta analysen som ska kunna stå felfri inför hela världens blickar. Det är garanterat en omöjlig uppgift, dels för att feminismen är en diversifierad rörelse, men även för att oavsett utformning så skulle det alltid finnas grupperingar som antingen kallade analysen för reformistisk eller för radikal. Vi måste nyktra till, sluta vara desperata och låta Watson slippa rollen som galjonsfiguren som skulle befria oss genom att frälsa hela världen med Sanningen om feminismen. Detta gäller både de som hyllar talet och de som dissar det.

3. Jag har väldigt svårt för när feminism sätter män i centrum, utgår från hur de begränsas i patriarkatet och visar hur de skulle gagnas av feminismen som ett sätt att värva dem till rörelsen. Det är lite som pappa-feminister: Jättebra att de blivit feminister efter att ha blivit föräldrar till ett barn med snippa och fått beskyddarinstinkter, men en feministisk analys värd namnet måste innehålla insikter om männens privilegier och att de måste avstå dem baserat på att vi alla är lika mycket värda. Det är exempel på sådant som måste få diskuteras efter ett feministiskt tal som setts av miljontals människor.

4. Vi måste ha högt i tak och inte lägga mer energi på internkritik än på att kritisera motståndarna. Men vi måste också förstå frustrationen som kommer från mindre privilegierade feminister när en vit, känd person med hög status får en enorm genomslagskraft för ett femton minuter långt tal som sammanfattade feminismen inför världen, men som utelämnade viktiga perspektiv som vi dagligen slåss för att få gehör för. Vi är många som skulle vilja berätta om de perspektiven och de analyserna inför omvärlden- men som helt saknar makten att nå ut.

5. Vi måste också sluta betrakta feminismen som något bräckligt som inte tål internkritik på grund av att skeptikerna får vatten på sin kvarn om de ser oss "tjafsa" med varandra. Den ängsligheten spelar enbart patriarkatet i händerna, och den gör att vi tillåter oss att reduceras till en enhetlig, schablonmässig grupp. Feminismen är- och ska vara- mångfacetterad, proggressiv, och innehåller mängder av kamper som har olika mål och medel.

6. Slutligen så tycker jag att vi en gång för alla låter personen Emma Watson vara och istället fokuserar på vart vi vill föra feminismen. Vi kan ta avstamp i hennes tal, problematisera det och ge förslag på hur det feministiska samtalet borde föras där vi nu befinner oss, men utan att hacka på hennes personligen. Det sistnämnda fyller ingen funktion alls, och är långt ifrån ett särskilt feministiskt beteende.

lördag 27 september 2014

Happy Pride!



Happy Pride Umeå! Jag ska strax bege mig till paraden och Bara Bröst Bara-sektionen. Därefter, klockan 16.00,  föreläser jag på Guitars om att skapa egna, brukarstyrda platser på DIY-premisser. Om vikten av frizoner där vi är trygga inom en grupp och subkultur. Det är ett fantastiskt kul ämne att prata om, så boka mig gärna till din hemstad/skola/studieförbund/förening etc.


torsdag 25 september 2014

Ska vi spela Killtycka?


Jag hittade den här "vi fem"-frågan i Aftonbladet i somras. Aftonbladet är inte ensamma om att se jämställdheten som en åsiktsfråga; det finns oceaner av killtyckande och mansplainande på ämnet. Jag vill tipsa om fler saker som Aftonbladet och andra kan passa på att tycka till om när de ändå är i farten. Det kan bli en ny, rolig frågesport! Håll tillgodo:

Tycker du att fång är namnet på en sjukdom som orsakar inflammationer i hovarna hos hästar?

Tycker du att Gambia är Afrikas minsta land?

Tycker du att Sister Rosetta Tharpe var en musiker och rock n' roll-gitarrist född i USA 1915?

Tycker du att Döda havet är en sjö vars vattenyta är belägen mer än 400 meter under havet?

Tycker du att Mike Tyson aldrig har bitit av någons öra?

Tycker du att bananer växer i klasar och klassificeras som bär?

Tycker du att Joy Division är ett band var sångare Ian Curtis begick självmord den 17 maj 1980?

Tycker du att Tyskland är ett land med 7 miljoner invånare som är beläget i Sydamerika och har farsi som officiellt språk?

Tycker du att Vivienne Westwood är en modeskapare som designade kläder åt Malcolm McLarens butik "Sex" på Kings road i London på 70-talet och gav upphov till bandet Sex Pistols klädstil?

Tycker du att pizza är en traditionell maträtt bland Kenyas massaifolk, vilken de brukar avnjuta under det årliga halloweenfirandet?



Fyll gärna på med era egna killtyckarfrågor!







Männens allianser


Jag tänkte att vi ska snacka lite om patriarkala strukturer i föreningsliv och förvärvsarbete, och hur förbaskat svårt det kan vara att våga benämna dem.

Jag vill påstå att det är mycket svårare att ta upp exempel på manliga privilegier som en stöter på där än inom heterorelationer. Heterorelationer som inte är dysfunktionella utan bara normalpatriarkala och där vi känner oss trygga, vill säga. Sådana där vi är trygga nog att kunna diskutera på vilket sätt vi är ojämställda.

I ideella sammanhang och på jobbet blir det svårare, speciellt i mansdominerade sammanhang, eftersom vi har en proffessionell och inte personlig eller nära relation till varandra. Jag har engagerat mig samt jobbat i den mansnormativa och mansdominerade rockmusiksfären, och där har jag i hög grad känt av vilka privilegier männen haft i relation till mig, och att våra relationer inte är jämställda.

För ett antal år sedan råkade jag ut för illivilligt skitsnack och ryktesspridning inom den subkultur där jag rör mig. En intressant sak följde i den efterföljande, upptrissade stämningen: En snubbe kom med ett absurt påstående om något dumt jag hade gjort i rollen som arrangör till en av mina bandmedlemmar- även han en man. Min bandmedlem svarade lugnt att “Nej, det har hon inte alls gjort, för hon skulle aldrig göra så!” Snubben som kommit med skitsnacket avslöjade med sitt beteende en intressant grej i sammanhanget: Det faktum att han snackade skit om mig inför en person som var min bandmedlem och vän var för honom underordnat det faktum att de båda var män, och därmed förväntades ha en starkare allians. Min bandmedlem återgav det som uppenbart att snubben hade sökt medhåll, och sa själv att han såg det som solklart från sitt perspektiv att ryktesspridningen aldrig hade uppstått om jag hade varit man.

I arbetslivet har det här med männens allianser i mansdominerade sfärer varit väldigt närvarande för mig, och de har varit väldigt svåra att benämna. Det spelar liksom ingen roll att det finns massor av forskning som slår fast att en kvinna behöver vara mycket bättre för att bli betraktad som lika bra som en man. När du själv som individ och kvinna står inför exempel på hur det fungerar så är det ruggigt svårt att konfrontera någon med det.

Det finns ett internaliserat kvinnoförakt i detta, som skapar duktiga flickor och som får oss att tro att vi inte är bra nog om vi inte presterar dubbelt så bra som männen. Vad det sällan pratas om är den andra sidan av kakan, vilket är det faktum att vi känner den pressen just på grund av att vi VET, baserat på fakta, att vi måste presentera bättre för att betraktas som lika bra.

Jag är blond, bär mycket smink, korta kjolar och ofta urringade kläder. Det är min stil, och jag framhärdar tamigfan i min rätt att ha den och bli tagen på allvar. Jag har dock alltid burit med mig att det förmodligen gjort vägen till att bli bemött med samma respekt samt betraktad som lika kompetent ännu längre. Hur sjutton konfronterar du någon med det?

Jag minns när en person i min närhet berättade om en konferens hen varit på, där ett gäng män bland deltagarna hade inlett med att festa hårt första kvällen. Dagen efter anlände de sent till konferensen, med djupa suckar och teatraliska gester som för att ingen skulle missa hur bakfulla de var. Några hade till och med burit solglasögon. Jag minns en jobbresa där det var festival och öldrickande varje kväll. Min känsla varje morgon då teamet samlades var så skamsen, eftersom det förmodligen var uppenbart hur trött jag var. Jag ville hela tiden förklara att jag inte alls var bakis, bara jetlaggad och sov dåligt om nätterna. Återigen det internaliserade föraktet, som inte går att bli kvitt så länge vi lever i en värld som betraktar oss som olika kompetenta beroende av kön.

Som kvinna har du aldrig naturliga allianser på en mansdominerad arbetsplats. Du är alltid avvikande, vilket innebär ett outtalat ifrågasättande av ditt mandat. Jag har så många gånger känt mig besviken på mig själv när jag gjort missar, som att glömma bort att ringa samtal jag skulle ha ringt eller bommat möten för att de aldrig skrevs in i kalendern. Sedan har jag sett manliga kollegor göra sådant i långt större utsträckning än mig själv, och hur de ryckt på axlarna åt saken. Samtidigt har jag fått kritik för mina missar som de själva sluppit.

Hur konfronterar vi männen i föreningslivet och på våra arbetsplatser med de där subtila strukturerna som påverkar oss dagligen? De som sällan leder till händelser där vi kan lägga fram bevis för att vi blivit förfördelade just på grund av kön- eftersom det alltid kan hävdas att skälet är ett annat när det sker på individnivå? Det finns en massiv bevisning för att dessa strukturer existerar, men det går alltid att hävda att vi överreagerar (hysteri-retoriken), är överkänsliga eller inbillar oss när det kommer till enskilda exempel.

Vill du som man vara en god allierad i den feministiska kampen? Rannsaka dig själv i dessa sammanhang, och kontra aldrig med härskartekniker om en kvinna konfronterar dig med dina priviliegier. Hon har rätt till sina upplevelser, och jag kan lova att det satt långt inne att yttra dem. De strukturer som bevisligen existerar sker inte bara någon annanstans- de sker där du finns. Därför har det hon säger garanterat substans.

onsdag 24 september 2014

Den som väntar på nåt gott... (ja, det ÄR världens sämsta ordspråk, men ändå)

Jag ägnar dagarna åt att skriva så att tangentbordet glöder, men det är inget som synts på här på bloggen de senaste dagarna. Kanske för att jag skriver om så svåra grejer, sådana som innehåller fällor som det är lätt att ramla i. Jag jobbar vidare på att undvika dem. Här är exempel på vad jag har i skrivbordslådan just nu:

1. Powerpoint och minnesanteckningar inför min DIY-föreläsning/workshop på Umeå Pride på fredag. Om DIY-kultur och vikten av att skapa egna rum inom sin subkulturella sfär. 16.00-17.30, på Guitars. Kom dit!

2. Ett naivt litet öppet brev till SD-väljare om att de sparkade nedåt när de röstade- men att vi kanske gjort det inom de antirasistiska och feministiska rörelserna också genom att problematisera den privilegierade vite mannen men glömde prata om klass. Budskapet är att vi egentligen alla har samma fiende att bekämpa, det vill säga det kapitalistiska systemet.

3. Ett blogginlägg om hur svårt det är att benämna och belysa patriarkala strukturer en stöter på i föreningsliv och på arbetet.

4. Ett sista filande på min text om DIY-kultur som publiceras i nästa nummer av Landets Fria Tidning.

Det är med andra ord en helt del som puttrar i min textgryta och bara väntar på att få släppas löst, i tryck och på www. Nu: Se ett avsnitt att The Killing och låta ögonen gå i kors. Puss och kram.

måndag 22 september 2014

Med sådana allierade behöver jag inga fiender.

Det är få områden där mansnormen blir så tydlig som i samtal om "invandrare". Det exemplifieras kanske tydligast i snacket om att "de tar våra kvinnor", vilket jag illustrerat men en teckning i ett tidigare inlägg. Det är en mening som lyckas vara heteronormativ, mansnormativ, possessiv, objektifierande och rasistiskt på bara fyra ord.

Idag har jag sett två olika statusuppdateringar som blivit virala, som båda fördömer våldtäkter. Båda handlar om specifika fall, och beskriver upprörda känslor inför våldtäktsmännen ifråga. Så långt allt gott. Problemet är att båda texterna lyckas formulera en önskan om att gärningsmännen ska utvisas, vilket avslöjar att de är rasifierade, och att jag misstänker att det är nyckeln till att de blivit virala.

Jag har försökt bidra till FATTA-kampanjen så gott jag kunnat sedan den drog igång. Ni vet, kampanjen som blev till en rörelse som kämpar mot sexuellt våld och för samtycke i lagstiftning och praktik. Jag har skrivit en låt, tryckt upp T-shirts, varit aktivist genom att tagga trottoaren framför en brottsplats med slagord, spelat på FATTA-events och delat länkar. Jag har sett genomslaget och gemenskapen som vuxit fram på bred front i dessa frågor. Det finns dock en gräns där vi slår emot väggen, och det är i mötet med alla de som skriker "inte alla män" så fort vi nämner ordet våldtäkt. Eftersom det är så vansinnigt viktigt för denna grupp att påpeka att inte alla män våldtar så skulle de aldrig i livet ta del i den här rörelsen. Det är som om ett deltagande i en rörelse mot sexuellt våld för dem skulle vara detsamma som att erkänna att det finns ett problem med män som våldtar. Att erkänna det skulle i sin tur vara detsamma som att erkänna att den grupp de själva tillhör (ja, det är nästan uteslutande män som har detta beteende) har ett ansvar för att ändra på beteenden, synsätt och värderingar som upprätthåller våldtäktskulturen. Där verkar det bli personligt och jobbigt.

Det finns dock ett fenomen som uppstår då dessa "inte alla män"-män plötsligt blir högljudda förkämpar för en värld befriad från våldtäkter, och det är när de begås av rasifierade. Det spelar mindre roll att de vanligaste namnen bland män som åtalas för våldtäkt är Andreas, Mikael och Daniel, för i dessa personers värld begås samtliga våldtäkter av personer för vilka övergreppen tros vara en del av "deras kultur". Detta då i kontrast till "vår kultur", som hävdas vara befriad från sådana uttryck för en osympatisk kvinnosyn. Därmed kan de uppröras av våldtäkter utan att överhuvudtaget behöva känna sig manade att rannsaka sig själva. Det innebär att de kan luta sig tillbaka och lugnt peka ut en annan grupp än den egna som upphov till problemen.

Själv känner jag att jag betackar mig för support i kampen mot sexuellt våld från män som endast reagerar på det sexuella våld som begås av rasifierade. Som aldrig skulle ta någon notis om att det pågår en rörelse som ifrågasätter destruktiv maskulinitet, och aldrig skulle bidra i den kampen. Som ogillar våldtäkter och invandrare, men missar helt att oavsett härkomst så begås en förkrossande majoritet av alla våldtäkter av män. Som ogillar våldtäkter och invandrare, men missar att utefter en juridisk, binär uppdelning är hälften av alla invandrare kvinnor- det vill säga den grupp som utsätts för en förkrossande majoritet av alla våldtäkter.



torsdag 18 september 2014

Dagens makeup

Det är dags att skriva lite om smink, och jag börjar med de allra senaste trenderna:


Mycket smink ska det va! Ös på i tjocka lager tills det inte överhuvudtaget går att ana hur du egentligen ser ut därunder! Höstens val av ögonskugga går i lila och gult, rikligt och i kombination. Detta matchas sedan med ett säkert kort i form av den gamla klassikern "silvermustaschen". Ska du på anställningsintervju? Vinkla upp spetsarna på mustaschen såhär snirkligt och fint. För en kväll på krogen kan en mer slick och rak mustasch vara på sin plats, och för en hemmakväll med chipsskålen räcker en slarvigt ditmålad moppemusch.



Tio saker som är bra att komma ihåg med smink:

1. Den så kallade skönhetsindustrin är skit och får oss att må pyton, men smink behöver inte handla om skönhet, utan kan vara en viktig del i en persons uttryck. Därför bör vi vara försiktiga med att dra generella slutsatser om att smink = förtryck. Det blir endast till ett användande av härskarteknikerna påförande av skam och skuld samt förminskande gentemot sminkbärarna.

2. Det finns ingen neutral plats där alla är fria, som är universell för alla. Till exempel så kan cisflatan som kastar mascaran kan känna sig fri, medan införskaffandet av makeup kan vara ett viktigt steg på vägen för en transkvinnas väg mot frigörelse (jag har inte tolkningsföreträde här men hänvisar till Maria Ramnehills text)

3. Det finns inget alls som säger att den cistjej som sminkar sig gör det för att attrahera den heterosexuella, manliga blicken. Vi måste sluta anta att det alltid är det högsta syftet med vår existens! Vi kan även sminka oss för att uttrycka en identitet, visa tillhörighet i en subkultur eller bara för att det får oss att känna oss party i en trist vardag.

4. Den som sminkar sig upplever inte automatiskt att det ökar hens skönhet. Vi kan ha helt andra uppfattningar om vad skönhet är, men ändå gilla smink.

5. Att förakta smink är att förakta ett feminint kodat uttryck och attribut, vilket vi absolut borde lägga av med inom de feministiska rörelserna. Att tro att vägen till frihet är att alla ska anta könsneutrala eller manligt kodade attribut är helt enkelt inte rätt väg.

6. Vi måste respektera att många personer vill ta avstånd från allt som har med fokus på utseende att göra. Detta för att utseendehetsen påverkar oss alla, och att många behöver hantera den genom att totalt ta avstånd från allt som rör yta och komplimanger. Men vi får också respektera att andra personer upplever komplimanger för sitt estetiska uttryck som stärkande för identiteten.

7. Den person som inte klarar av att visa sig osminkad för någon - partner inkluderad- och som ägnar timmar åt att sminka sig innan hen lämnar hemmet mår förmodligen inte så bra med sitt utseende. Andra som bär smink mycket och ofta kan absolut göra det. Inga problem. Det finns ingen motsättning mellan frekvent sminkande och bra självförtroende.

8. Ett tips är att inte ha principer gällande smink. Bär det inte om du inte känner att det är en del av ditt uttryck eller identitet, eller om det får dig att känna dig ofri (jag vet att det kan vara svårt att sluta använda smink, och att det är en kamp i sig). Men om andan faller på och det verkar kul vid något festligt tillfälle- Prova! Det kan vara spännande att testa olika uttryck och hur de får dig att känna dig, oavsett kön eller identitet.

9. Problematisera och ifrågasätt idealen. Fråga dig själv varför du sminkar dig, och om du trivs lika bra med dig själv osminkad som sminkad. Men klandra aldrig dig själv eller någon annan för att vi inte är resistenta mot patriarkatets bojor!

10. Det är mänskligt att vilja uttrycka sig genom yttre attibut, även om det inte gäller för alla. Ni vet det här med att "pojkflicka" ses som något positivt, medan "flickpojke" inte finns då det skulle betraktas som nedvärderande? Så tänker jag om smink: För varje cistjej som känner sig förtryckt om hon bär smink så finns det garanterat killar och andra som hade känt sig mer frigjorda om de vågat bära detsamma.