torsdag 29 januari 2015

P3 guld och ett brustet glastak

Jag minns när alla band bestående av ickemän blev kallade tjejband. I folkmun, i publiken och i media.

Jag minns när jag hörde talas om skivbolag som avfärdade kvinnliga soloartister med motiveringen "Vi har redan signat en tjej med en gitarr nyligen"

Jag minns när en företrädade för Moks KUR-lista (en rad up and coming artister vars gager subvensionerades av Moks) förklarade den dåliga könsfördelningen bland artisterna med att de inte ville ta in en massa alibin som ändå inte var nåt bra.

Jag minns när arrangörer i punkscenen fortfarande kände sig manade att alltid skriva "tjej på sång" om så var fallet i beskrivningen av ett band på affischerna.

Jag minns när musikintresserade fortfarande sa saker som "hon är jätteduktig!" om kvinnliga instrumentalister, för att vara PK.

Jag minns när jag var på turné i Frankrike och i logen fick frågan vem av oss i bandet som spelade bas, och möttes av en skrattsalva från ett helt band när jag svarade "jag".

Jag minns ramaskriet när Arvikafestivalen gick ut med ett mål på en könsfördelning på 50/50.

Jag minns när Håkan Karlsson, Emmabodafestivalens bokare, sa  ”Vi bokar bara bra artister. Nej, vi tänker inte på handikappade och krymplingar eller något annat."

Jag minns alla panelsamtal jag suttit med i och alla diskussioner jag haft där jag stångat mig blodig för att förklara att vår smak och preferenser är färgade av vår kultur, och att den kan förändras. Diskussioner där jag mötts av argumenten att "Men festivalerna bokar ju bara det folk vill se!" Förutom faktorer såsom att de flesta bokare är män, och att festivalerna också  formar vad folk vill se genom att lyfta fram nya artister, så finns det en rätt komisk aspekt i resonemanget: Personerna som hårdnackat krävde att vi inte skulle peta i könsfördelningen på festivalscenerna verkade inte ta någon notis om att även vi som höjde våra röster för förändring var en del av publiken. Så om festivalerna bara bokade det folk ville se och utgick från någon slags objektiv kvalitet, så skulle ändå inte en växande publikskaras uppfattning om smak och kvalitet räknas. Vi som tyckte att bred representation är ett mått på kvalitet, och som tyckte att det var torftigt att se ett utbud som så totalt dominerades av vita, unga, heterosexuella män.

Jag minns hur allt började förändras. Popkollo, Jämställd Festival, Nätverket 50/50, kvinnliga artisters protester i media och rörelsens enträgna krav på att lyfta frågan i alla forum där musik och musikbransch representerades och diskuterades. 




Jag minns P3 Guldgalan 2015. Galan där publiken röstade fram ickemanliga akter som vinnare i åtta av nio kategorier. Nabila Abdul Fattah skrev en stark ledarkrönika om den i ETC.

"För nu finns inte bara en plats. Utan två och tre och fyra och fler och ännu fler. Idag är alibinas tid förbi. Undantagens tid är förbi. Idag börjar vi prata jämställdhet på musikscenen på riktigt."

Det är också däri jag ser den största förändringen. Linda Pira gjorde något stort när hon bjöd in en hel hord av ickemän att medverka på remixen av "Knäpper mina fingrar". I och med den handlingen så struntade hon blankt i traditionen som säger att kvinnor ska betrakta varandra som rivaler, och särskilt i en musikbransch där det alltid bara funnit plats för några få åt gången- inte minst inom hiphopen. Istället gjorde hon en stark maninfestation av systerskap, och vann rättvist två av galans tyngsta priser; Årets hiphop/soul och Årets låt. 

Kommentarsfältherrarnas och twittertrollens reaktioner lät inte vänta på sig. Ni har sett skärmdumpen där misogyna, sexistiska och fettfoba kommentarer riktade till ickemanliga medverkande samlats. Kommentarer som såg hela galan som en stor PK-konspiration, trots att det i huvudsak var det svenska folket som röstat fram vinnarna. Varför gläds jag då så mycket åt en musikgala där nio av tio priser gick till ickemän? Är det ett utslag av min längtan efter ett matriarkat? Nej, jag ser det hela ur ett längre perspektiv. Från 2003 till 2014 har P3 Guld totalt delat ut 114 priser. Av dessa har 25 priser gått till kvinnor eller grupper med enbart kvinnliga medlemmar. Sex priser har gått till band med både kvinnor och män (dessa hade dock en majoritet av män i bandet). En liten utjämning var helt enkelt på sin plats, och ur ett historiskt perspektiv ger det mig ståpäls att tänka på hur glastaket tills slut kunde brista så totalt.







tisdag 27 januari 2015

Sagan om härskartingen

Det snackas mycket om att vi ska vara lösningsorienterade nu för tiden. Jag deltog under många med ilska och höjd näve i den feministiska kampen, genom att påvisa all världens patriarkala skit och ondgöra mig över den. Så också inom kulturen, och inte minst musiken. Det var och är viktigt att uppmärksamma strukturerna, och det eldar på kampandan. Jag saknade dock länge vetskapen om vilka metoder vi kan använda för att uppnå förändring, och jag tror att de flesta av oss bär på våra blinda fläckar när det gäller att se lösningarna på de samhälleliga bojor som begränsar våra liv.

Genom mitt uppdrag som utbildare och föreläsare på Crossing Boarders har jag fått lära mig väldigt konkreta metoder för att uppnå jämställda och inkluderande verksamheter, och jag välkomnar såklart detta växande fokus på att hitta lösningar istället för att bara påvisa problemen. Det har jag sett så mycket av genom åren; i paneldebatter om könsfördelningen på landets musikscener, på föreläsningar, krönikor, i böcker... Och ja, egentligen överallt där jämställdheten problematiseras inom populärkulturen. 

Det är väldigt lätt att helt enkelt uttrycka ilska över sakernas tillstånd, och den har vi rätt till. Men vad jag vill rikta blicken mot med denna text är de berättelser som reproduceras i böcker och inom populärkulturen. Det slår mig nämligen att fiktionen ger oss oändliga möjligheter att presentera andra verkligheter, andra världar, andra system och möjliga framtidsscenarion bortom de strukturer vi dras med idag. Istället dras vi i huvudsak med berättelser som skulle kunna heta "Sagan om patriarkatet", "Sagan om de två könen", och "Sagan om fascismens återkomst". Typ. 

Det är en sak- och en sorglig sådan- att få filmer ens lever upp till bechdeltestet. Ni vet, de tre kriterierna som visar på filmers relativa jämställdhet, men som i första hand avslöjar hur sorgligt det står till med den saken rent generellt. För att klara bechdeltestet ska filmer: 

1. Ha minst två namngivna kvinnliga karaktärer
2 ... som pratar med varandra
3 ... om annat än män.

Få filmer lever upp till det. Det suger, såklart. Det suger att väldigt få berättelser vi tillgodogör oss genom kulturen innehåller någon speciellt hög grad av feministisk medvetenhet. Men vet ni vad som suger minst lika mycket? Jo, att även när berättelserna är genusmedvetna och normkritiska så faller de ändå oftast in under kategorier som "Sagan om patriarkatet", "Sagan om de två könen" eller "Sagan om fascismens återkomst". Jag ska utveckla vad jag menar: Fiktionen ger oss möjlighet att berätta exakt vad som helst, och kreativa genier använder den till att skapa de mest fantastiska berättelser, hela tiden. Fantasy, science fiction, karaktärer, storys och miljöer som får mig att häpna av beundran. Men även om fantasin verkar sakna gränser på många områden så utspelas så gott som samtliga berättelser i patriarkat, ihop med alla övriga fötrycksgrunder vi är vana med in real life, så att säga.

Kom igen, vad är problemet? Är det en för stor utmaning för fantasin att föreställa sig världar, samhällen eller framtidsscenarion utan ett patriarkat? Eller håller vi omedvetet dessa strukturer så kära att vi inte förmår se alternativ till dem? Egalias döttrar visade oss matriarkatet, men var kan vi läsa om det klasslösa samhället där kön, hudfärg, funktionalitet, sexuell orientering, vikt, religion, geografisk hemvist eller ålder inte spelar någon som helst roll?

När Game of Thrones kritiserades för alla våldtäktsscener, de onödiga och objektifierande nakenscenerna så besvarades kritiken delvis med att "serien beskriver en patriarkal värld". Då undrade jag i mitt stilla sinne: Vilka serier utspelar sig inte i patriarkala världar? Missförstå mig rätt: Jag gillar Game of Thrones! Jag mår illa av nämnda scener, men känner mig stärkt av mängden färgstarka icke manliga karaktärer, vilka förekommer i ett brett spann av åldrar, utseenden, med vitt skilda personligheter och med en viss variation gällande hiudfärg. "Sagan om patriarkatet" måste få berättas, också. Den kan vara både folkbildande och viktig för att vi ska minnas vår historia. Men finns det inget annat att berätta, som även hjälper oss framåt? Som visar på andra möjligheter?

Jag är tacksam för Boys don't cry, Fucking Åmål, alla Liv Strömquists böcker och Bikini kills texter, men när ska vi börja vara lösningsorienterade i våra berättelser, istället för att i huvudsak återberätta och ondgöra oss över sakernas tillstånd? Jag drömmer om att skriva en bok som visar på en annan värld, och det vore fint om det blev en barnbok. Jag skulle vilja ge en vision om en annan värld till kommande generationer, så att de kan blicka ut över den de lever i och skaka på huvudet åt galenskaperna.

Om ni har tips att ge på berättelser inom litteraturen eller populärkulturen som målar upp icke patriarkala och ej förtryckande samhällen så tar jag gärna emot dem, så ös på med kommentarer!


Bäst just nu:

1. Jag ska börja läsa Populärkultur A vid Umeå universitetet, för att sedan skriva C-uppsats i Etnologi i höst.
2. Saga Beckers guldbagge och kvinnodominansen på P3 guldgalan efter alla år av snubbvälde.
3. Syrizas valseger i Grekland

Sämst just nu:

Det politiska läget i Europa i ljuset av förintelsens minnesdag sjuttio år efter att fångarna i Auschwitz befriades.








fredag 23 januari 2015

Selfies; ett tillägg

Jag skulle vilja göra ett tillägg till veckans blogginlägg om selfies, för att renodla resonemanget en smula. Detta för att jag ser något väldigt negativt i feministisk kritik mot selfies som inte gör klart vilken kultur och vilken sorts bilder kritiken riktar sig mot. Att bara rikta kritiken mot selfies generellt är för mig lika okonstruktivt som obegripligt, och kan jämföras med att kritisera all förekomst av porträttfoton, filmer som innehåller levande människor, eller varför inte all världens självporträtt (valfri teknik)? Att helt enkelt rikta kritiken mot SELFIES, generellt, som om kritiken rör dem alla, oavsett i vilket syfte de tagits, innebär att kritiken riktas mot att vi tar självporträtt med mobilkameran. Där och då blir budskapet att vi per definition gör oss själva till objekt i och med den handlingen, oavsett vilket syfte vi har med bilden. Som om vi inte ägde rätten och möjligheten att definiera oss själva och ha en självbild där vi är subjekt bortom bekräftelsekulturen, bedömningskulturen, idealen och normerna. Som om det vore omöjligt.

Vi äger förstås den möjligheten och den rätten- även om vi har olika många och olika svåra hinder att övervinna för att nå dit. Vardagsrasismens, Lady Dahmers och Mondo Kanels blogginlägg där de kritiserar selfies är fortfarande lika relevanta och uppfriskande så länge vi läser dem som en kritik mot normsnygga selfies där vi använder självobjektifieringen och egoboosten som ett feministiskt vapen.

Att bara uttrycka kritiken som om den handlar om selfies rent generellt (vilket de kanske avser?), är att göra oss till slavar under utseendehetsen. Det är att säga att vi inte kan ta kontroll över vår kultur och förändra den, och att vi borde avstå från handlingen (självporträttet) eftersom det per definition visar upp ett ansikte, och ansikten deböms automatiskt utefter de rådande idealen. FUCK IDEALEN, inte symptomen, vill jag säga. Det är lättare sagt än gjort, men ett möjligt och effektivt vapen mot idealen borde väl vara att visa oss avporträtterade på helt andra sätt än vi oftast ser människor avporträtterade i media, reklam och filmer. Visa det icke normsnygga, det vardagsgglåmiga. Visa oss på bilder som helt uppenbart har tagits i helt andra ändamål än för att ytan ska bedömas.

måndag 19 januari 2015

Varning för selfies!

Jag tänkte ta mig an ämnet selfies, och i skrivande stund har det vuxit sig till ett monster jag fortfarande inte vet hur jag ska tygla. Jag kastar mig helt enkelt in och ser var jag landar! Bakgrunden är att en rad feministiska bloggare på sistone har skrivit välformulerade och välbehövda inlägg som gjort mos av diskursen inom feminismen som tidigare har hyllat selfies som feministiskt vapen.
Som Paula Dahlberg skriver på bloggen Vardagsrasismen:

"I dagarna pågick en debatt på twitter om selfies i feministisk andra. Det fanns två grupper som påstod sig tycka selfies är ett bra feministiskt verktyg: De normsnygga som kan slänga upp en selfie och omgående få likes och kommentarer om hur snygga de är. De kan använda selfies som en egoboost. Eller så personer som fortfarande ses som relativt snygga enligt normen men ändå hör till marginaliserade grupper. Exempelvis tjocka och rasifierade. Även dessa kan lägga upp bilder och snabbt få respons om hur fina de är. Att selfies kan vara bra som egoboost säger jag inget om, problemet är att det försöks göras till något större. Istället för att erkänna att det handlar om att bygga eget självförtroende med att boosta sitt ego av att andra objektifierar en så påstås det handla om representation och kroppspositivitet."

Jag tycker att både Paulas, Lady Dahmers och Mondo Kanels texter är helt och hållet jättebra, och har egentligen inga invändningar mot dem- utifrån förförståelsen att en selfie är ett självporträtt tagen med mobilkameran i syfte att postas i sociala medier och generera personen komplimanger och bekräftelse. Utifrån den definitionen så ser inte heller jag selfien som ett feministiskt vapen att hänga i julgranen.

Jag tar en massa selfies. Selfies där jag är snygg och fixad, komplett med filter. Selfies där jag grimaserar, selfies där jag är skittrött och sliten, selfies där jag velat föreviga mig själv framför en viss bakgrund och så vidare. En liten parentes i sammanhanget är att jag i princip inte får några komplimanger och ganska få likes för mina selfies, vilket snarast känns positivt, på något bakvänt sätt. Istället får jag ofta tre gånger så många likes för andra bilder, på sådant som föreställer saker jag åstadkommit, roliga saker jag hittat på eller skämtsamma bilder av olika slag. På så vis får jag bekräftelse på att min fina vänskapskrets uppskattar andra saker hos mig långt mer mer än de uppskattar min yta.

Jag har ställt mig ett antal frågor till följd av selfie-debatten, och ska göra ett försök att besvara dem. Den första rör den typen av selfies som problematiseras- och som framställs som den enda typen av selfies i ovan länkade inlägg. Kan det vara ett feministiskt vapen att lägga upp bilder där vi är normsnygga, på grund av att vi tagit kontrollen över hur vi framställs och på så vis stärks av dem? Nej, liksom föregående talare så köper jag inte det.

Behöver allt vi gör vara feministiskt konstruktivt? Nej.

Men är dessa bilder rentav osolidariska och skadliga ur ett feministiskt perspektiv? Här får jag svårt att anta en enhällig position. Å ena sidan så tar jag till mig av beskrivningen att selfies faktiskt i någon mån kan vara triggande för andra. Det känns onödigt att mitt lilla fåfänga nöje ska få någon annan att må dåligt. Å andra sidan är dessa triggers endast ett symptom på ett ack så sjukt samhälle, där vi alla bär på störningar orsakade av idealen. Själv triggas jag inte av foton på människor, för någonstans känner jag nog rent känslomässigt att de inte visar verkligheten, om vi snackar filterförskönade selfies eller retuscherade modellbilder. Jag triggas mer av verkliga kroppar på badhuset, för att vara ärlig. Lår som är slätare än mina, magar som är plattare. Här någonstans kommer vi till faktum vi inte kan undfly genom att radera all världens selfies: Vi har alla en kropp, och ett ansikte. När vi möts av åsynen av andras kroppar och ansikten så ser vi dem delvis genom den störning som utseendeidealen åsamkat oss. Jag har alltid svårt att betrakta lindring av symptom som en bra lösning ur ett feministiskt perspektiv, och en värld där vi slipper konfronteras med andra utseenden betraktar jag som just en sådan strategi.

Som Karin uttryckte det i senaste ansnittet av Karin & sara-podden:

"Skönhetsnormerna kommer inte från selfies, utan det är bara ett sätt som de manifesteras"

Här snuddar jag vid de ämnen jag tog upp i mitt förra inlägg, som berörde representation och handlingsutrymme. Jag citerar helt enkelt mig själv:

"När det gäller representation ska privilegierade grupper backa och släppa fram andra- men vad gäller handlingsutrymme är jag av åsikten att lösningen inte ligger i att vi ska begränsa oss tills det är lika snävt för oss alla, utan hålla varandra om ryggen, verka inkluderande och inte ge oss förrän alla är lika fria."

Jag inser att jag är privilegierad som har makten och självförtroendet att lägga upp de selfies jag postar, men hänvisar till hur jag anser att vi ska hantera våra privilegier enligt citatet ovan. Jag hade troligtvis inte fortsatt lägga upp de selfies jag postar om de möttes av just en massa likes och komplimanger i enlighet med den selfie-kultur som råder på många håll, och speciellt bland yngre. Då hade jag troligtvis upplevt att jag är en del av en bekräftelsekultur kring utseende som jag inte riktigt känner mig delaktig i tack vare hur obemärkt mina bilder passerar. Med detta sagt så är jag medveten om att jag inte agerar i ett vakuum, att varje bild jag lägger upp förhåller sig till idealen och reproducerar dem på de bilder där jag är normsnygg och fixad. Jag försöker inte argumentera för att den sortens selfies är oproblematiska. Däremot vill jag hissa en varningsflagg för att vi än en gång riskerar att hamna i en diskurs där speciellt unga tjejer påprackas ett ansvar för att inte upprätthålla patriarkatet genom sina utseenden och handlingar. Vi måste hitta av gränsen mellan att problematisera normsnygga selfies som feministiskt vapen och att skuldbelägga dem som tar dem.

Jag tänker på alla selfies jag själv sett som känts peppiga och stärkande för mig. Bilder där personer visar sina icke normativa kroppar. Bilder där någon tillåter sig att vara fulrolig. Bilder där någon visar sig i förgrunden av ett vackert vinterlandskap med frost i ögonfransar och snor under näsan. Bilder där vi tillåts vara människor bortom bekräftelsekulturen, och där ett utseende är oväsentligt. Bilder där kroppen visas som en manifestation mot normerna, utan att komplimanger är efterfrågade eller ens önskvärda- eftersom kroppen ska få lov att bara vara.

En selfie är ju egentligen per definition helt enkelt en självporträtt tagen med mobilkameran. Vi måste kunna använda detta medium till att låta våra avporträtterade utseenden och kroppar vara någon annat än en yta för bedömning- för en avporträtterad person måste inte vara en objektifierad person. Vi kan tvärtemot kräva att kunna visa hur vi ser ut på bild utan att bli bedömda- med eller utan en feministisk agenda för att legitimera bilden.





 
Typiskt normsnygg selfie. Nä, den här gör nog inget alls för någons feministiska kamp. Varken min eller någon annans.
 
 
 
Selfie som beskriver mitt sinnestillstånd efter ett antal timmar på ett kraftigt försenat tåg. Feministiskt konstruktivt? Hell knows; jag brydde mig inte om hur jag ser ut, ville bara visa hur less jag var. Så ja, kanske, för någon?
 
 
Jag är sjukt less på min rosacea, som orsakar inflammationer på min haka. Och så tog jag bilder för att göra ett roligt fotomontage till en ny profilbild på facebook. Kan inte selfies visa oss som subjekt, bortom bedömningskulturen? Är inte sådana bilder i så fall bättre ur ett feministiskt perspektiv än de flesta porträttbilder vi matas med via media och sociala medier?
 
 
Selfie som visar hur jävla uppsvullen min mage blir av tre koppar kaffe. Som en påminnelse till mig själv att sluta med sådana dumheter, eftersom en kopp kaffe ger mig magont i två dagar. Kanske stärkande för någon, kanske inte. Det kanske bara kan få vara en mänskligt kropp?



onsdag 14 januari 2015

Att hitta rätt koordinater

En gång fick jag höra att det var olämpligt att jag- som kallar mig feminist- är så lättklädd på scen. Att enbart bära behå på överkroppen spelade enligt personen patriarkatet i händerna. Jag undrar i mitt stilla sinne:

Var på skalan mellan burqa och bikini är min kropp fri?

Var på denna skala kan jag ta ansvar för att inte upprätthålla patriarkatet?

Är det verkligen den objektifierade som ska ta ansvar för att inte bli objektifierad?

Är reaktionerna på åsynen av min kropp ett verkligt problem ur jämställdhetssynpunkt, eller är de ett symptom på det förtryck vi vill motverka?

Jag vet att jag är privilegierad i egenskap av smal, och att åsynen av min kropp kan vara triggande för någon som lider av sin vikt, vilket är en annan aspekt av hur feministiskt produktivt det kan tänkas vara av mig att vara lättklädd på scen. På sistone har jag funderat över våra gemensamma och skilda kamper, och över hur vi måste kunna föra en kamp utan att behöva axla ansvaret att representera alla. Jag tänker såhär: När en cisman är avklädd i offentliga sammanhang, slipper bli objektifierad och kan känna sig helt trygg och avslappnad i situationen så triggas jag. Detta eftersom jag inte har det handlingsutrymmet. Alltså försöker jag lyfta dessa frågor och kräva att få bli bemött med samma respekt oavsett hur lite kläder jag har på mig. Det är en av mina feministiska kamper.

Samtidigt kan åsynen av min vita, smala, normfungerande kropp säkert trigga andra, som på grund av inre och yttre faktorer inte har samma makt som jag att föra den kampen. När Lady Dahmer visar sig som tjock på bild så kan säkert personer som saknar hennes makt och status triggas, eftersom de inte hade vågat göra detsamma. Somliga transkvinnor som lider av dysfori, somliga rasifierade eller somliga personer med funktionsvariationer kan kanske triggas av oss båda. Jag vet inte, för jag äger inte tolkningsföreträdet att kunna veta vad som triggar någon som bär på andra förtrycksgrunder än jag själv. Jag vet bara att jag måste vara medveten om mina egna privilegier. Att vara medveten om dem behöver inte alltid betyda att vi ska avstå från handlingar eller utrymmen, och där tycker jag att de feministiska rörelserna idag har en del att reda ut, för vi tenderar att gå på symptom istället för verkliga problem.

Jag vill inte be cismän låta bli att klä av sig till den dagen jag kan göra det på samma villkor. Däremot vill jag be dem vara medvetna om sina privilegier och ta kampen för att vi ska uppnå lika handlingsutrymme genom att rannsaka sitt eget beteende och inte acceptera sexism hos andra. Jag försöker göra detsamma för andra utifrån min position. Samtidigt ska vi skilja på handlingsutrymme och representation. När det gäller representation ska privilegierade grupper backa och släppa fram andra- men vad gäller handlingsutrymme är jag av åsikten att lösningen inte ligger i att vi ska begränsa oss tills det är lika snävt för oss alla, utan hålla varandra om ryggen, verka inkluderande och inte ge oss förrän alla är lika fria.




Epidemics. Foto: Roger Degerman

måndag 12 januari 2015

Hur många barn tål Sverige?

Det tar flera år för dem att lära sig språket.
 
De får bidrag.
 
Skattebetalarna bekostar deras utbildning.
 
Det tar upptill flera decennier innan de är anställningsbara.
 
Det uppstår krockar i deras och våra sätt att lösa konflikter.
 
De föredrar att umgås med andra inom den egna gruppen och är dåliga på att ta initiativ till att umgås med oss andra.
 
De är ofta högljudda och respekterar inte våra kulturella koder.
 
De har svårt att anpassa sig till de maträtter och TV-program vi andra tycker om.
 
 
 
Så hur många barn tål egentligen Sverige?



lördag 3 januari 2015

Vilka är våra egna?

Händelserna kring flyktingarna som vägrade kliva av bussen i Grytan utanför Östersund debatteras friskt. Här och här är två texter som jag tycker ger en bra analys av situationen, som föga oväntat blåst liv i vardagsrasisternas seglivade retorik om att asylsökande enbart ska visa tacksamhet och inte ställa några som helst krav i det svenska samhället- oavsett hur torftig eller till och med hälsovådlig deras livssituation är.

David Lenanders blogginlägg, vilket är den andra texten jag länkade till, avslutas med dessa ord:


"Jag är inte uppväxt i ett land där det krävdes tacksamhet, jag är uppväxt i ett land där alla fick vara med och det landet är jag fast förvissad om att bidra till att återskapa."


Det är ord som passar bra när mantrat "vi måste ta hand om våra egna först" börjar rapas upp som på beställning. För mig är alla människor våra egna. Landsgränser är abstrakta påhitt och solidariteten gäller alla. I enlighet med de mänskliga rättigheterna, om en så vill. Uttalandena om "våra egna" indikerar att utbildning, jobb,välstånd och kanske platt-TV (det är oklart var gränsen går) för alla inom Sveriges gränser trumfar behovet av överlevnad från krigens fasor för sådana som fötts utanför dem. Om vi bortser från denna uppdelning i "vi" och "dom", så kan jag ändå se något sympatiskt i att "vi" trots allt- enligt denna definition- innefattar alla som fötts innanför landets gränser (troligtvis dock med föräldrar och kanske mor/farföräldrar som även de gjort det). Det är en relativt sett fin tanke att dessa personer åtminstone verkar värna om alla de anser vara svenskar. 


Problemet är bara att jag är tämligen övertygad om att välviljan inte alls innefattar alla som uppfyller kriterierna om svenskhet hos de personer som tycker att "vi ska ta hand om våra egna först". För i dagens Sverige ska ingen egentligen "tas om hand". Är du så kallat studiesvag så ska du piskas att prestera bättre genom tidigare betyg. Är du sjuk så ska du rycka upp dig, ta en värktablett och arbeta. Är du arbetslös så är du ett misslyckat klantarsle. Är du lågavlönad så får du skylla dig själv som gjort ett dåligt karriärsval. Är du pensionär så får du finna dig i att leva i fattigdom livet ut, eftersom du inte längre bidrar till tillväxten. Är du så dum i huvudet att du bott i ett land i krig så har du överhuvudtaget inte här att göra. Så säger det politiska landskapet dit högervindarna fört oss, och så säger i synnerhet det parti som gärna upprepar mantrat om att "vi ska ta hand om våra egna först". Givetvis inte ordagrant, men i de budskap de sänder ut i partiprogram, valplattformar och motioner.


För att tillhöra "våra egna" ska du ha rätt kropp, rätt kön, rätt ålder, rätt inkomst, rätt sexuell orientering och vara bosatt på rätt plats i landet (läs: storstadsregionerna). Det vill säga: Du ska ska tillhöra den grupp som inte behöver "tas om hand", eftersom samhället har utformats för dig, och eftersom du givits all fördelar i det system som råder.


Om jag kunde nå ut till flyktingarna på bussen i Grytan så skulle jag säga dem detta: Jag beundrar er. Ni höjer era röster och visar på bristerna i Sveriges integrationspolitik. Ni visar att den inte alls är human, och att ni behöver få förutsättningar att komma in i samhället i det land dit ni kommit. Ni visar att ni inte är boskap som kan forslas vart som helst utan möjlighet att forma era liv som aktiva medborgare. Ni visar att ni är mänskliga och agerar just som vilka andra människor som helst hade gjort i er situation- trots att det har ett högt pris för er.


Jag upprepar: Alla är våra egna.