torsdag 15 december 2016

Åh Madonna!

Igår såg jag Madonnas gripande tal då hon mottog priset som Billboard Woman of the Year 2016 och kände hur en säck knöts ihop. Jag växte upp med Madonna som min främsta förebild. Hon var det ultimata rebellen för en liten flicka i det småländska bibelbältet: hon var "för mycket", hon var vulgär, hon var slampig, hon var excentrisk, hon hade ett ovårdat språkbruk och hon var sexuellt utlevande. Några av mina klasskompisars föräldrar ifrågasatte mitt val av förebild när jag i mellanstadiet började permantenta håret, bära solglasögon med strass, hade lila och svarta kläder med spetsar och så småningom började bära mascara. Där och då väcktes min livslånga kärlek för smink och subkulturella uttryck. Jag bestämde mig för att aldrig skamma tjejer som var sexuellt utlevande och att inte lägga band på mina tendenser att vara ful i munnen.



    Madonna uttrycker i talet att hon under sina tidiga år som artist aldrig tänkte i termer av feminism, trots den sexism och misogyni hon möttes av. Jag tänker att få grupper är i så stort behov av feminismen som kvinnliga artister, men att de under lång tid stigmatiserats av av densamma*. Det är svårt att till fullo förstå hur svårt det måste ha varit för en artist som Madonna under åttio- och nittiotalet (då hon var den största), att utstå så mycket hat och förakt i media och i den samtida diskursen om hur kvinnor skulle vara. Detta samtidigt som feminismen inte hade något direkt stöd att ge. Under denna tid präglades det feministiska samtalet kring kända kvinnor om deras förmåga att uppvisa självrespekt och inte falla för frestelsen att behaga patriarkatet och den manliga blicken genom att klä av sig. Kända kvinnor som inte vek ut sig hyllades för att de inte tillät sig att bli objekt. Som om ansvaret för objektifieringen låg hos dem och inte hos de manliga betraktarna!

    På den tiden var inte kvinnliga artister uttalade feminister och jag förstår dem. Ett sådant tillkännagivande hade bara gett dem ytterligare ideal att leva upp till och ytterliga kritiska granskningar. Jag hoppas att kommersiellt framgångsrika kvinnliga artister idag känner av en mer inkluderande och stöttande feminism, Det lär behövas i internets tidevarv. Kvinnor som tar avstånd från feminismen gör det ofta med argumentet att de "inte vill se sig som ett offer". Fy fan vad svårt det måste vara att kombinera den inställningen med en verklighet där du som känd överöses med hot om våldtäkt, glåpord som hora, ryktesspridning kring ditt sexliv, blir kallad ful och så vidare i internets kloaker! När alternativet borde vara en feminism som erkänner det förtryck du utsätts för och organiserar sig för en förändring vi alla gagnas av.

    Madonna berättar i talet om det våld och hat hon utsatts för, inklusive våldtäkten med en kniv tryckt mot halsen. Jag ryser. Det är smärtsamt, men att en artist som just utsetts till årets kvinna av Billboard väljer att prata om detta i ett tal visar på flera saker. Det visar på ett uppdämt behov av upprättelse och ett erkännande för att i över tre decennier ha kämpat i en patriarkal motvind. Det visar också att vi idag, år 2016, befinner oss på en plats där hon kan kräva den upprättelsen i just detta forum, bli lyssnad till och hyllad för sin redogörelse.

    Ända sedan jag tog till mig Madonna som idol under det sena åttiotalet så har jag sett det som självklart att vi kan vara rebeller genom smink, kläder och nakenhet. Det tog mig dock många år att få verktygen att formulera det i ord. Det feministiska samtalet har tack och lov börjat komma dit, efter åratal av bröstaktivism och en våg av kroppsaktivism i sociala medier. Teoretiker som Judith Butler har gett oss verktyg som performativitet och subversivitet, vilket gjort det lättare att förstå flera dimensioner av kropp och kön. Det innebär inte att vi ska förneka de maktstrukturer som finns i hur vi socialiseras som kvinnor eller att vi kan tro att vi har ett fritt val inför den manliga blicken. Det ger oss däremot verktygen att se människan som mångfacetterad och att vi för olika kamper i relation till det patriarkat vi alla måste förhålla oss inför.

*edit: Jag är givetvis väl medveten om hur privilegierade _kommersiellt framgångsrika_ kvinnliga artister är (hallå, resten lever på typ existensminimum). Men att jag själv snöat in på musiketnologi beror på på att de sexistiska och misogyna diskurserna i samhället dras till sin spets inom populärkulturen. Alltså är den normerande, och förändras de normerna så har det verkningar för alla kvinnor.

måndag 5 december 2016

När barn blir politiska slagträn

Jag vill egentligen inte skriva det här. Jag vill inte bidra till att fortsätta debatten där ett barn gjorts till slagträ för rasister och transfober, men skadan är redan skedd. Vi måste rannsaka vad vi bidragit till här och hitta strategier för att värna om den utsattas intergritet i kommande ärenden som liknar detta.

Jag tänker inte dela bilden, men ni har redan sett den. Det söta, bruna barnet med luciamundering i Åhléns reklam, som under helgen utsattes för vidriga attacker av rasister. Att välja en bild på ett barn med brun hudfärg, som dessutom av många lästes som en pojke, att posera som Lucia i företagets julkampanj, torde ha föregåtts av vissa etiska diskussioner. Åhléns visste nämligen mycket väl att bilden skulle provocera den rasistiska pöbeln, som runt jul är extra känsliga för kränkningar gentemot det hemtama och traditionella. När ett företag som Åhléns ändå väljer att använda en sådan bild torde de ha strategier för att värna om barnet och dess integritet. Vi ska såklart inte på förhand vika oss för dem som inte kan acceptera att samhället utvecklas. Vi ska stå upp för representationer som utmanar normer, men med ett sådant beslut följer ett stort ansvar.

Det som hände var att mängder av rasistiska påhopp fyllde kommentarsfältet under bilden på företagets facebooksida. Till sist organiserade sig människor under hashtagen #jagärhär för att bombardera kommentarsfältet med kärleksfulla och positiva kommentarer, där de även hyllade Åhléns för bilden. Mission accomplished för Åhléns! Såhär ser företags kommodifiering av politisk korrekthet ut. Åhléns hade vid publiceringen av bilden kunnat ha avsatt de resurser som krävdes för att rasismen inte skulle få ta plats i kommentarsfältet till att börja med, för att hålla forumet rumsrent och låta barnet slippa drabbas av hatet. Men nej, de skulle ju få så mycket mer uppmärksamhet genom att först låta drevet starta, för att sedan få hela den majoritet av befolkningen som värnar om allas lika värde på sin sida. Detta tillsammans med hyllningar för sin fina insats för mångfald! Först framåt kvällen reagerade Åhléns, rensade upp bland kommentarerna och skrev ett statement om allas lika värde. Detta möttes med hurrarop och tacksamhet.

Låter jag cynisk? Det här fallet är inte på något sätt unikt. Företag gör idag stor business på kommodifieringen av progressiva budskap i sin marknadsföreing, i syfte att bli virala på sociala medier och associerade med godhet. Kom ihåg detta: företagen följer marknadskrafternas villkor. De gör omvärldsanalyser för att se vartåt vindarna blåser för tillfället och utnyttjar sedan strömningar i tiden för att sälja. Deras kampanjer kan visa på positiva tecken i tiden, men är alltid grundade i viljan att sälja - inte godhet!

Bilden på Åhléns Lucia dyker nu upp i alla tänkbara sammanhang där folk vill göra politiska poänger. I memes, i nyhetsartiklar, i krönikor. Kan vi inte enas om att låta barnet slippa vara politiskt slagträ mer nu? Kan vi istället försöka bidra till att ett brunt barn som kan läsas som pojke bara kan få vara en fin Lucia?

måndag 3 oktober 2016

Det finns inga kroppar som duger

Idag vill jag hylla Maria Engelwinge, aka "somligafetakvinnor på Instagram. Genom självutlämnande bilder för hon en otacksam kamp för att tjocka personer (läs: tjocka kvinnor) ska få synas på bilder utan att bli attackerade av människor (läs: män) som tar sig rätten att kalla dem ohälsosamma och anklaga dem för att glorifiera fetma genom att existera. Maria bemöter attackerna från män som kallar henne ful och äcklig med en imponerande skärpa och intelligens. Till synes outtröttligt går hon i bräschen för en kamp som är angelägen för oss alla, med den egna kroppen som måltavla. Det är otroligt imponerande!

Varför är denna kamp då angelägen för oss alla, även vi normsmala? Jomen kom igen, inte duger väl just DIN kropp för att den är smal? Min gör då rakt inte det! Jag har celluliter. Jag har bristningar, degig hud på magen efter två graviditeter, saknar thigh gap och har inga definierade muskler nånstans. Min kropp syns inte i några sammanhang där den möts av hat på grund av hur den ser ut (förutom att den läses som kvinnlig, med allt det innebär). Hade jag varit modell på oretuscherade reklambilder för underkläder i ett modemagasin så hade jag nog dock mötts av en hatstorm. "Hur fan kan de ha en så plufsig modell? Har ni sett groparna i låren? Fan vad äckligt!"

Ni vet det, och jag vet det: Det finns inga kroppar som duger (inte om de läses som kvinnliga). Inte ens fotomodellerna är så strömlinjeformade som de ser ut på de retuscherade bilderna. Idealet är en en utopi skapad för att den fria marknaden ska profitera på vårt självhat.

Detta hat mot kroppar som läses som kvinnliga drabbar inte män i samma utsträckning. Tjocka mäns kroppar kan vara roliga. De får finnas på bild, för män bemöter i regel andra män med en grundläggande respekt. Ve den kvinna, däremot, som har mage att befinna sig i en kropp som inte lever upp till den manliga blickens konstruerade standard!

I vanlig ordning så vänder kvinnor i regel (även om de finns bland vissa av @somligafetakvinnors belackare) hatet inåt, mot sig själva. Jag ser mig i spegeln och funderar över hur jag bäst kan åtgärda det lilla plufset på magen (det som vittnar om det bästa som hänt mig och som borde bäras med stolthet!). Jag tänker att varje pass på gymmet ska göra skillnad, trots att jag egentligen borde fokusera på vad timmarna där gör för mitt psykiska välmående och min dåliga rygg. Kvinnor i mitt flöde i sociala medier visar upp sina fitnesstränade kroppar efter träningspass och kommenterar vad som kan förbättras.

Män, däremot (måste jag skriva "inte alla män" eller fattar ni ändå?) reagerar med hat. Den tjocka kvinnan får inte finnas, inte synas. De reflekterar inte över att den egna gruppen, män, orsakar mer ohälsa och kostnader i samhället än någon annan. De står för nästan allt grovt våld och närmare hundra procent av alla våldtäkter, men ändå tar de sig rätten att hävda att tjocka kvinnors kroppar är ohälsosamma! Som om kvinnorna ifråga inte känner sina egna kroppar och livsstilar bäst själva? DET om något är väl att glorifiera något ohälsosamt, det vill säga mäns påträngande beteende gentemot andras kroppar?

Tjocka kroppar står i skottlinjen för det kroppshat som främst riktas mot kvinnor i vårt samhälle. Det är dock bara toppen av isberget, eftersom det visar på ett hat som finns längst ut på en skala. Alla kvinnor är rädda för att deras kroppar ska förändras i en riktning som gör dem mindre attraktiva. Vi räds tidens tand och hur den ska påverka vårt yttre. Vi jämför oss med det utopiska idealet hos skyltdockorna och mäter vårt egenvärde efter det. Längst ut, i den mest utsatta positionen i kampen mot detta internaliserade kvinnohat och våldsamma hat som män hyser mot våra kroppar, står Maria Engelwinge och för en imponerande kamp för oss alla. Om vi inte kan släppa det internaliserade kvinnohatet för vår egen skull så borde vi göra det av tacksamhet för vad hon gör för oss alla. Backa Maria!

söndag 24 april 2016

Den heterosexuella maktkampen

Jag pratade med min allra klokaste vän idag, och vi formulerade och satte ord på ett fenomen som det talas alldeles för lite om. Vi är duktiga inom de feministiska rörelserna på att prata om ojämställdheten inom heterosexuella relationer, i hela spektrat från obetalt hushållsarbete, föräldraledighet, tjatsex, misshandel, våldtäkter och mord. Vad vi sällan pratar om är ojämställdheten som finns redan på flört/hångel/dejt-stadiet.

Alla kvinnor som har heterosexuella erfarenheter är bekanta med det fenomen jag ska beskriva, men det politiseras alltför sällan. Vi blir nästan lite John Gray-inspirerade i vårt tänk kring katt- och råttaspelet mellan män och kvinnor, och tar i värsta fall den magknip den innebär för tjejer och kvinnor för en del av spänningen.

Såhär brukar dramaturgin se ut i fenomenets allra tydligaste fall:

Tjej och kille hånglar/ligger/stämmer dejt. Tjej är inte så intresserad, utan ser det hela som nån kul förströelse. Kanske en engångsgrej. Kille bestämmer sig för att försöka få tjej intresserad. Tjej tänker att "Ja ok då, det här kanske kan vara lite kul!" Här sker en vändpunkt i maktbalansen. När tjej sen gör ett move och tar initiativet till hångel/dejt/ligg så ger kille nobben. Det viktiga här är att han får massera sitt ego genom att förklara hur himla ledsen han är över att ha sårat henne!

Jag är alldeles övertygad om att få saker gör en heterosexuell man så tillfreds som när han på något vis erövrat en kvinna han velat ha men inte varit säker på att kunna få. Ja, detta gäller såklart omvänt också! Heterosexuella kvinnor vill också uppnå detta, att fånga den åtråvärda killen som bekräftar vårt egenvärde. För kvinnor är detta dock slutmålet, för det är vad vi alltid har lärt oss: Vårt egenvärde är beroende av att vi blir älskade av en man. För män funkar det inte riktigt så. Mäns slutmål är makten, ty så ser den patriarkala världens yttersta utpost ut. Därför uppstår extremt sårbara situationer när män och kvinnor flörtar/strular/dejtar. Kvinnor är nöjda och glada när vi känner att vi kan landa i att ett ömsesidigt intresse finns. Män ser en chans att nå en maktposition.

I fenomenet jag beskrivit ovan brukar starka känslor inte ha hunnit uppstå. Det inlärda beteendet hos kvinnor att få sitt egenvärde bekräftat genom en mans kärlek gäller ändå, eftersom kvinnor därmed är nöjda och glada över det de har, om det så bara är en ömsesidig flört. Kvinnor vilar gärna i den där relationen och låter den vara det den är. Eftersom män å andra sidan fostrats att eftersträva makt på kvinnors bekostnad och att nå en högre position än dem så är de inte lika nöjda i det läget.

Det enda som gör en heterosexuell man mer tillfredsställd än att erövra en kvinna han velat ha men inte varit säker på att kunna få är nämligen att få dumpa henne. Därför är flört/hångel/dejtläget mellan män och kvinnor så laddat och sårbart, och oh how det får mig att gilla kvinnor mer än män! Det här är ett fullgott skäl för alla kvinnor som känner det minsta lilla korn av lesbisk åtrå att i högsta möjliga mån välja bort heterosexuella kontakter. Män förtjänar dem i största allmänhet inte.

Kvar efter det här spelet står tjej och tänker om kille: "Vem fan tror du att du är?" Kärleksrelationer kan ta slut och övergå till vänskapsrelationer. Flört/hångel/dejtrelationen som avslutas med kille som masserar egot på tjejs bekostnad kan däremot svårligen bli till något bra, eftersom det de hade visade sig bygga på den här heterosexuella maktkampen.




onsdag 6 april 2016

Den största feministiska prövningen

Det här inlägget riktar sig främst till alla med en feministisk analys. Alla som vet, erfarenhetsmässigt eller kunskapsmässigt, hur det patriarkala våldet och övergreppet tar sig uttryck och hur dess mekanismer fungerar. Vi går runt och är arga, känner kamplystnad och vill bidra till förändring, eller hur? Vi hittar strategier för att orka, vi läser, vi pratar, vi delar och vi svär.

Det finns dock ett vägskäl där vår feminism sätts på prov, på ett ganska brutalt sätt. Där allt vi annars vet omprövas och ifrågasätts. Jag pratar om vad som sker när en man vi känner anklagas för att vara våldtäktsman/kvinnomisshandlare/psykopat.

Vi vet ju egentligen att det kan vara "vem som helst". Att samhället vi lever i fostrar män på ett sätt som får extremt destruktiva konsekvenser. Vi känner alla kvinnor som utsatts, och vet att logiskt sett så innebär det även att vi känner manliga förövare. Vi vet det inte syns på dem vilka som är förövare, och att de kan vara fullt fungerande socialt. Att dessa män är superbra på att rationalisera och rättfärdiga sitt beteende, och därför aldrig skulle erkänna vid en konfrontation. Vi vet att det är extremt ovanligt att kvinnor ljuger om att de utsatts för våld eller övergrepp. Vi vet att trots detta så misstänkliggörs och ifrågasätts kvinnor som berättar. Vi hatar att det är så.

Men ändå.

Ändå kan vi bara inte tro att det är sant när vi får höra om jobbarkompisen, polaren, eller (ve och fasa) familjemedlemmen. Det måste vara ett missförstånd! Tro mig, jag har också varit där. Vi letar febrilt efter förmildrande omständigheter och faktorer som gör det möjligt att det helt enkelt inte är sant. Allt vi vet omkullkastas i det läget, och det är mänskligt. Det är dock farligt. Det är traumatiserande för kvinnan som utsatts att vi ifrågasätter på det viset, och det innebär att strukturerna upprätthålls. Det innebär även att varken den utsatta kvinnan eller mannen som utsatt henne för brott kan komma vidare. När vi håller en manlig förövare om ryggen för att vi inte kan tro det om honom som "är så schysst" så kan han aldrig bli fri från de bojor som det patriarkalt sjuka samhället har lagt på honom. För även förövare är offer, i den bemärkelsen att de fostrats av ett sjukt samhälle. Vi måste kunna se det. De som utsatts för dessa män måste alltid sättas i första rummet, för deras läkning och för deras upprättelse. Vi måste dock även acceptera det sjuka i de manliga förövarna för att de en dag ska kunna bli friska.

Kan vi enas om att göra detta? Att inte tappa huvudet och glömma allt vi vet om våldets mekanismer när en man vi känner anklagas? Att inte säga "men har du hört han version?" när någon berättar för dig att killen du är kompis med är en förövare? Hans version kommer ALLTID att rättfärdiga hans beteende! Våra inre försvarstal och oviljan att acceptera vad "den schyssta killen" har gjort är mänskliga. Vi måste bara kunna genomskåda dem, hur stor utmaningen än är. Annars kommer ingenting någonsin att läka.

måndag 1 februari 2016

Till er, mina kära kamrater i kampen

Ju fler rasister som kommenterar på min sida och blogg, desto mer älskar jag mina kamrater i den feministiska och antirasistiska kampen. Rasisternas logik går ut på att grupper som utgör riskkategorier för utövandet av vissa brott helt enkelt ska fördrivas från samhället, och de menar att specifikt pojkar och män från vissa delar av världen utgör dessa riskgrupper.

Vi feminister och antirasister vet att män, inte etnicitet, är den främsta gemensamma nämnaren som riskfaktor för sexualbrott. Den typen av brott som rasisterna nu säger sig vilja skydda oss från. Det är centralt i deras ideologi att ropa efter högre straff i största allmänhet, och i enlighet med den logiken vill de att de personer de tror ska begå brott inte ska finnas i Sverige överhuvudtaget. De har dragit slutsatser att ALLA pojkar och män från vissa länder begår sexualbrott, och därför ska hela gruppen bestraffas.

Vi feminister och antirasister vet att en förkrossande majoritet av alla våldsbrott begås av män (som de på Centralen i fredags), och nära hundra procent av alla våldtäkter. Om rasisterna skulle följa sin egen logik så skulle riskgruppen män behöva utvisas från Sverige, så skulle landet bli av med omkring 90% av alla våldsbrott och 98% av alla våldtäkter.

Vi feminister och antirasister vill inte utvisa grupper som är överrepresenterade i våldtäkts- och våldsbrottstatistiken. Det är därför jag älskar er. För att vi har progressiva, humana lösningar på problemen, och ställer oss över de enkla, känslobaserade svaren. För att vi granskar oss själva, och vet att vi alla bär på tankar och ageranden som är en del av problemet. För att vi vet att medmänsklighet, solidaritet och kunskap är nyckeln till förändring. Detta trots att vi bär på smärtsamma minnen som gjort kampen viktig för just oss. Vi ställer oss över hatet.

söndag 10 januari 2016

Mitt eget Köln.

Jag minns hur jag sprang, och hur de gensköt mig från alla håll. De hade tillhyggen, och de skrattade. "Sluta!" skrek jag. Jag letade efter någon glimt av empati i deras ögon, försökte nå in bortom gruppdynamikens diktatur. De reagerade inte. Deras slag träffade mig i skrevet, gång på gång. Snyftande sökte jag skydd. Det måste finnas en utväg! Alla ord de yttrade sinsemellan handlade OM mig, som om jag inte var närvarande. Mina egna bönfallanden om nåd bemöttes aldrig. De lät mig springa, bara för att få njuta av katt- och råttaleken. Snart hade de genskjutit mig, igen. Jag såg mig desperat omkring. Fanns det ingen som såg, som kunde rycka in och hjälpa mig? Jag var inte lika stark som dem, och de var säkert femton stycken. Jag försökte hitta deras svaga länk. Någon måste väl känna empati? Någon av dem måste väl se mina tårar och känna att vad de gjorde var fel? Nya armar runt min kropp. Flera par. Sedan käppen som slogs mot mitt underliv. Det började göra riktigt ont. "Kan det inte bara vara över?" Det mest påtagliga var hur roligt de hade. Hur uppsluppna de var. Jag var en leksak, för dem att nyttja bäst de ville. Att slå mig mellan benen var att göra poäng. Däremellan lät de mig löpa på deras spelplan, bara för att fånga in mig när det behagade dem. Jag var så trött, så rädd, så ledsen, så nedbruten.

Så ringde klockan in. Rasten var slut. Jag var åtta år, och killarna som jagat mig var mina klasskamrater. De var alla vita, från svenska medelklassfamiljer. #vitakillarigrupp