onsdag 27 maj 2015

Så förhindrar du en våldtäkt

Här är nog triggervarning: Våldtäkt på sin plats.

Den här artikeln går viral nu, och det är lätt att förstå varför. Vem gillar inte idén om överfallsvåldtäktsmannen som åker på fett med stryk av tjejen han har tänkt våldta?

Taela Davis


Jag är glad för Taela Davis' skull, men det finns bara så många fel i artikeln som i Expressen beskriver hur hon klarade sig undan sin förövare. Varför är det överhuvudtaget relevant att skriva att hon gick nära sitt hem, och att det var ljust ute då hon blev överfallen? För att visa att hon inte på något sätt gjorde något fel, i bemärkelsen att bete sig på ett sätt som ökar risken för våldtäkt? Tyvärr tror jag att så är fallet. Dessa bakgrundsfakta ska få oss att förstå att det handlade om en ansvarsfull tjej, och inte något berusat våp som raglade hem mitt i natten genom någon mörk park. Sådana tjejer får enligt våldtäktskulturen räkna med att bli våldtagna. Genom dessa till synes små och obetydliga upplysningar får vi veta att Taela inte hör till dem, utan till den skötsamma kategorin. Tjejer ska bara befinna sig ensamma utomhus om det är ljust ute, och håll dig för bövelen nära ditt hem, för annars vet du aldrig vad som kan hända!

Texten fortsätter med att berätta om Taelas reaktion när hon blev överfallen:

"Då bestämde sig Taela, säger hon till Daily Mail, för att inte bli en kvinna i statistiken över kvinnor som utsatts för våld från män." 

Vad sänder det för signaler till kvinnor som inte lyckats värja sig mot sina förövare? De som av något skäl inte förmådde förhindra att våldtäkten ägde rum? Jag skulle säga att budskapet oundvikligen blir att du kan förhindra en våldtäkt om du bara har nog med vilja och jävlar anamma i dig. I förlängningen riskerar formuleringar som dessa att så frön till skuldkänslor och misstro mot offer för sexuellt våld: Ville egentligen de som påstår att de blivit våldtagna, eftersom de inte förhindrade att det skedde?

Därefter får vi veta hur Taela spöade upp våldtäktsmannen, vilket hon lyckades med tack vare att hon har svart bälte i karate. Slutklämmen är denna: "Låt era flickor träna kampsport och självförsvar, ni kommer inte att ångra er!"

Nej, nej nej! Det är INTE tjejers ansvar att lära sig undvika att bli våldtagna. För det första så är överfallsvåldtäkter ovanliga. Svart bälte i karate kommer aldrig att skydda tjejer mot det betydligt vanligare scenariot med pojkvänner som förgriper sig på sina flickvänner när de sover. Det kommer aldrig att skydda mot det tillika vanligare scenariot med övergrepp som sker efter lång tids psykisk nedbrytning, där offret har en känslomässig anknytning till förövaren. Vi måste problematisera den stereotypa och demoniserande bilden av våldtäktsmän som socialt missanpassade galningar, vilka flyger på ensamma tjejer i det offentliga rummet!

Strålkastarna har varit på oss alltför länge nu: De potentiella offren. För det är så alla som könas som tjejer betraktas. Det märkliga är att de som könas som killar inte betraktas som potentiella våldtäktsmän, allihop. Pratar vi om att alla tjejer är potentiella våldtäktsoffer så invänder ingen. Säger vi att alla killar är potentiella våldtäktsmän så möts vi av en ilsken kör som skanderar "inte alla män!". Det märkliga är att enligt våldtäktskulturens logik så bestraffas tjejer som råkat ut för övergrepp med just den logiken: De borde ha förstått att de hade ett riskfyllt beteende, för det kryllar av våldtäktsmän därute. Våldtäktskulturen hävdar att alla killar är potentiella våldtäktsmän, men att det är tjejernas ansvar att undvika dem.

Lär inte era flickor att undvika våldtäkter genom att träna kampsport och självförsvar; Lär för i helvete era pojkar att inte våldta!

Jag avslutar med videon och låten som mitt band, Epidemics, gjorde till FATTA-kampanjen:










måndag 25 maj 2015

Samtycke vid sexköp?

Apropå prostitutionslobbyns framflyttade positioner, och förra veckans gästpostare på instagramkontot @kvinnohat, som talade sig varm för sitt jobb som sexarbetare. Jag är inte färdig i mina resonemang än, så jag formulerar ett gäng frågor, och så får den som vill påvisa några tankevurpor hojta till. Ok?

Jag undrar: Går det att försäkra sig om samtycke vid en sexakt där den ena parten får betalt av den andre? Är det ens möjligt? Är det möjligt att en person blir sexuellt attraherad av en annan person först när denne erbjuder hen betalt för akten? För om inte: Om två personer är attraherade av varandra och har sex på lika villkor, där ingen gör det för att den behöver pengar, då borde väl inte heller några pengar utbytas? Om det är så att en person blir upphetsad av att sälja sexuella tjänster så borde väl detta i så fall ske som ett rollspel ihop med den hen vill ha sex med, och inte som ett faktiskt utbyte av pengar (back to samtyckesfrågan)? För om sexet sker på lika villkor mellan två upphetsade personer så borde det bli rätt oklart vem som ska ha betalt och vem ska ska betala, eller? Eller kan sexet som säljs bli till något helt väsenskilt från sexet en har med någon en är attraherad av? Men i så fall hamnar jag vid samtyckesfrågan igen. Hur ska vi kunna driva frågan vikten vid att sex och samtycke ALLTID hör ihop om vi samtidigt anser att det är helt ok att köpa sex- eftersom somliga säljare säger sig må bra av det? Hur ska köparna veta om den de betalar är en av de (olika källor ger mig en siffra på 5%) som faktiskt vill sälja sex, och inte gör det för att hen måste? Återigen: Om samtycke finns- varför sker då ett köp?

Jag har läst, jag har lyssnat, och jag instämmer helt i att sexarbetare hörs för lite i debatten. Jag kan bara inte låta bli att tänka att berättelserna om de lyckliga sexarbetarna visar på de allra värsta sidorna av den liberala identitetspolitiken. Vi feminister och socialister som baserat på kunskaper och analys påvisar sexindustrins patriarkala och klassmässiga strukturer ombeds att hålla käften- om vi inte själva är sexarbetare och därmed har tolkningsföreträde. Frågan vrids till att handla om att somliga visst trivs med att sälja sex, att det för dem är som vilket annat jobb som helst, och att ingen ska omyndigförklara dem genom att kalla dem förtryckta. Nej, jag tänker inte göra det. Men jag skulle gärna vilja ha svar på ovanstående frågor.

Jag skulle också vilja att vi riktade lite fokus mot torskarna, och vad som driver dem till att köpa sex. Den frågan ställer jag mig när kommentarerna strömmar in som applåderar det fria valet att få sälja sex utan att bli stigmatiserad eller dömd. Såklart att sexarbetare ska slippa det, men är det verkligen det mest relevanta fokus vi kan finna när vi pratar om prostitution? Vart tog det faktum vägen att nästa alla som köper sex är män? Vad hände med vår avsky mot människohandel? Vad hände med analysen av våldtäktskulturen och den patriarkala idén om rätten till andras kroppar? Vad hände med klassperspektivet?

Hur kan en så förbannat uppenbart förtryckande och patriarkal industri ha kommit att- i vissa delar av den feministiska rörelsen- handla om en fråga om fria val? Det känns bara som en väldigt privilegierad position att kunna driva frågan om att slippa stigmat (om detta nu är en största problem), inom ett yrke som ödelägger så många liv. Nej, jag har inte tolkningsföreträde, men någon gång måste det fanimig trumfas av solidaritet.

Edit: Hur påverkas den stora, lidande majoriteten i sexindustrin när några få liberala förespråkare med makten och förmågan att uttrycka sig i offentliga forum gör reklam för yrket? Vad sker med efterfrågan på trafficking? Vad händer med den feministiska kampen om vi vänder alla desperata personer som tvingas sälja sex ryggen av rädsla för att vår empati ska ses som stigmatiserande? Jag har svårt att se något mer osolidariskt i den feministiska kampens namn.


onsdag 20 maj 2015

Representation i kulturen, avsnitt sjuttioelva

Pertti Kurikan Nimipäivät nådde tyvär inte finalen i Eurovision song contest. Det stod klart efter semifinalen igår att publiken inte fattade storheten i Finlands punkbidrag, så vi som älskar dem får nöja oss med att hylla bandet för att de tog sig såpass långt! Jag skulle rösta på PKN alla dagar i veckan på grund av att jag älskar punk, och speciellt punk som kommer från hjärtat. Deras musik är så ärlig och oförställd att de sopar banan med det mesta. Jag fick rysningar när jag såg dem i dokumentären Punksyndromet. Ilska uttryckt i musik kan vara oerhört befriande, särskilt när den så tydligt sparkar uppåt. 

Jag har sett PKN diskuteras utifrån huruvida Eurovision är rätt forum att synliggöra personer med funktionsvariationer, eller om uppmärksamheten gör dem till ett spektakel. Det har diskuterats huruvida tittarna lägger sin röst på bandet bara för att de tycker det är skojigt med medlemmarnas funktionsvariationer, och om de i så fall exploateras. 

Den sortens resonemang ser jag som nedvärderande gentemot PKN. Bara för att de inte har SAMMA sorts artistiska och musikaliska kvalitéer (hur sådana nu mäts) som många andra bidrag så betyder det inte att de inte har några. Tror ni inte att det är en sjujävla kick för medlemmarna i PKN att få uppträda i Eurovision, precis som för de övriga artisterna? Är inte den kicken värd något? Bör de inte få tala för sig själva gällande huruvuda de hör hemma på den scenen eller inte, istället för att en massa normfungerande människor ska problematisera och avgöra saken åt dem? I min bok så har de varit en drömbokning sedan Punksyndromet hade premiär. PKN förkroppsligar själva antitesen till hela rockvärldens posörer och krystade försök till maskulin ilska förpackad i skinn, denim, nitar och bredbenthet. När sångaren Kari vrålar om hur ogärna han vill gå till sin fotvårdare så finns det inga tvivel om att det kommer rakt från hjärtat. Ilskan över att inte få avgöra själv vad han ska göra och inte, ilskan mot auktoriteter och frustrationen över att känna sig alienerad i samhället. Jag kan så väl relatera till alltihop, och jag hoppas verkligen att jag en dag kan kasta av mig alla de självmedvetna filter som står i vägen mellan mitt musikaliska uttryck och ärligheten som PKN uttrycker. 



Jag och Toni, trummis i Pertti Kurikan Nimipäivät, på Roky Erikson ice cream social, SXSW, Austin, Texas 2013.

Det mest ledsamma här är väl att du automatiskt får stå som representant för en grupp, samt bli diskuterad utifrån din plats på scen som något politiskt om du avviker från normen. Precis som tjocka kroppar alltid är politiska på bild- och aldrig bara får vara- så blir alltså PKN:s närvaro på en scen politisk, medan normisar bara får vara. Det säger väl något om vikten av representation i kulturen, och att krossa normerna gällande vilka som får komma till uttryck. Det säger också något om de faktiska konsekvenserna av att avvika från normen på kulturens scener: Att alltid tvingas förhålla sig som en representant för en marginaliserad grupp ("tjejband"), att alltid politiseras, att alltid bedömas utifrån premisserna för den identitetsmarkör som gör dig avvikande. och hur detta bidrar till att reproducera normerna.


PS. Apropå representation i kulturen så såg jag Mad Max: Fury Road häromdan. Den var fantastisk. Jag älskar postapokalyptiska filmer så mycket att jag bara lutade mig tillbaka och njöt i två timmar, just som väntat. Den var dock såklart inte något feministiskt mästerverk. De fem lättklädda fotomodellerna som skulle räddas från livet som sexslavar var på många sätt som hämtade ur en reklamfilm, och förkroppsligade en rad klassiska stereotyper: Madonnan, den mörka tomboyen, den eldigt rödhåriga, den exotiska, och så den klassiska blondinen, såklart. Om det inte vore för dessa karaktärer, tydligt skapta för den manliga heteroblicken, så hade dock ett coolt faktum framträtt än tydligare: Med få undantag (med bland annat bifiguren Max) så var männen i filmen (som vanligt i förkrossande majoritet) onda, och kvinnorna goda. Om Charlize Therons fantastiska karaktär Furiosa gör antifeministerna arga så är det väl inget jämfört med hur en film där en liten grupp ej normsnygga kvinnor besegrar ett manligt skräckvälde hade mottagits.




söndag 17 maj 2015

Reboots och reproduktioner

Det är strålande tider för den som är öppen för att ta till sig reboots/remakes av klassiska filmer. Som en stor sucker för postapokalys så är jag eld och lågor över Mad Max: Fury Road. Det finns en anledning till varför första låten vi släppte från Epidemics förra platta hette "I am the apocalypse", med en tillhörande video som spelades in i ett övergivet industriområde.

Att den nya Mad Max-filmen hatas av antifeminister gör givetvis att min pepp skjuter allt högre i höjden (Jag har inte sett den än. Jag skyr premiärer och brukar vänta tills den värsta rushen lagt sig). Antifeministerna stör sig på Charlize Therons karaktär Furiosa, som inte överhuvudtaget överensstämmer med hur de anser att kvinnor ska vara. Hon tar för mycket plats, har för många repliker, är för färgstark och har mage att ge order till självaste Max! De slår fast att det handlar om feministisk propaganda. Detta får såklart mitt feministiska hjärta att slå volter, och min dito feministiska käft att ge upp mitt allra okvinnligaste hånskratt. Välkommen till ett smakprov på hur hela filmhistorien tett sig för kvinnor, dudes! Med undantag för att om vi nu hade vänt helt på steken så hade Max varit en skräckslagen, objektifierad, hjälplös nickedocka med ständigt behov av räddning, och givetvis hade han inte en enda gång under filmen snackat med en annan man om något annat än Furiosa. Utan att ha sett filmen så satsar jag hela min förmögenhet på cirka 1500 spänn på att så inte är fallet. Däremot så uppfyller den tydligen bechdeltestet, och har alltså scener med två namngivna kvinnliga karaktärer som samtalar med varandra om något annat än män. Jag antar att detta minimala mått på något slags försök till anständig jämställdhet på vita duken spär på kvinnohatarnas vrede än mer. Det måste vara jobbigt att tvingas betrakta kvinnor som människor för den som är van att slippa det.

Charlize Theron som Furiosa i Mad Max: Fury Road


Utöver Mad Max: Fury Road har vi ännu en reboot på en klassisk filmserie att vänta, och det är Terminator: Genisys. Här har rollen som hjälten Sarah Connor gått över från Linda Hamilton till Emilia Clarke, aka allas vår Khaleesi i Game of Thrones. Jag har ingen åsikt om valet av skådespelare i rollen än den att det är ytterst svårt att fylla Linda Hamiltons skor. Idag fick jag för första gången se en poster med 2015 års Sarah Connor, i detta blogginlägg, och reagerade precis som författaren. Jag ska inte upprepa allt som står i inlägget, utan rekommenderar alla starkt att läsa det, eftersom det slår huvudet på spiken och sätter ord på de känslor många av oss säkert känner då vi ser bilderna på Linda Hamiltons orginal bredvid bilden på Emilia Clarkes Sarah Connor:



Precis som Sjan Weijers skriver i inlägget så ska ingen skugga falla över Emilia Clarke i detta- det är inte hon som skapat affischen. Men- att ta en av filmhistoriens starkaste, coolaste, mest intressanta actionkaraktärer, och med en bild reducera henne till ett objekt; passiv, sexualiserad och med en look som mest för tankarna till ett TV-spel, är inget annat än en skymf.

Sjan Weijers skriver om allt det Sara Connor är:

"In the original photo the emphasis is on the behavior of the character, which makes her real. It implies that she has a mind which she uses to make her own decisions. A past, present and future. She has a history: she is scarred, carries a heavy weight on her shoulders, is traumatized. She’s in ‘survivor mode’, super focused, routinely loading the gun while her mind drifts away, planning for what’s coming. She is a small and vulnerable person, but she’s doing everything she can to prevent a war, smoking a cigarette because when you’re on the verge of a mental breakdown and believe the world will end; why not?"

Emilia Clarke kanske lever upp till allt detta i filmen, men jag tappar ändå all pepp, när skaparna av affischen uppenbarligen inte har varit intresserade av att förmedla något alls av hennes karaktär. De har reducerat henne till ännu en schablon av den kvinnliga hjälten som främst är sexig, med yttre attribut som är stöpta i samma förpackning som vi sett i triljoner upplagor förut. Här försvinner all sexighet i mina ögon. Den passiva, strömlinjeformade kvinnan som är tagen ur TV-spelens ideal och en blick riktad i fjärran är inte på riktigt. Linda Hamiltons Sara Connor är det, däremot. I mina ögon har hon alltid varit filmhistoriens kanske hetaste karaktär- just på grund av alla de egenskaper Sjan Weijer skriver om. Hon är vältränad, med seniga biceps, skör, på gränsen till sammanbrott, men samtidigt en urstark morsa som är fast besluten om att räda sin son och världen. Det mänskliga gör henne till både en förebild och får hjärtat at slå dubbla slag. Jag vet vilken film jag ska se om i väntan på biobesöket till veckan.

måndag 11 maj 2015

Kärlekens cyniska normer

Jag väljer aktivt att inte skriva speciellt mycket om mitt privatliv på den här bloggen, men eftersom det privata är politiskt så kommer här ett inlägg om kärlek och relationer. Det handlar såklart delvis om sådant jag själv fått tackla i relationer, och om vilka tankar och ståndpunkter de lett mig till. Jag kommer dock inte att exemplifiera med mig själv, och hur mitt kärleksliv ser ut är inget jag väljer att ventilera här. Det är lite av poängen med detta inlägg; Att det är var och ens egen business! Detta i bemärkelsen att vi inte borde lägga oss i andras relationer så förbaskat, men det är självklart ok att själv göra valet att vara offentligt öppen med sitt kärleksliv om alla inblandade är med på tåget. Here we go:

Vi lever i en kultur och ett samhälle med starka normer för hur kärleksrelationer ska se ut. De ska vara heterosexuella, monogama, bestå av två personer med samma hudfärg,  i hyfsat samma ålder, ur samma samhällsklass, och ur samma liga på attraktionsskalan. Normen som säger att vi ska ha så få kärleksförhållanden som möjligt under en livstid, och att de ska leda till äktenskap, börjar tack och lov suddas ut. Även heteronormen står ej längre oemotsagd, och är naggad i kanten. Gott så.

Slumpvist vald bild på heterosexuellt, vitt, framgångsrikt, monogamt dreamteam.

Många andra normer står dock tämligen ohotade. Bara det faktum att vi når status genom att i regel enbart ingå i relationer med personer som anses "spela i samma liga" rent utseendemässigt kan få mig att drabbas av cynisk härdsmälta och tappa all tro på kärleken, eller åtminstone mänskligheten. Jag menar, den tjocka tjejen med flaskbottenglasögon och mustasch kanske skulle klicka klockrent med den slimmade modellkillen på gymmet. De kanske skulle kunna prata hela nätterna igenom om sin gemensamma passion för dokumentärer om andra världskriget, och bli ett superbra team i det gemensamma intresset för kolonilotten de köper tillsammans. Men it ain't gonna happen. Vi väljer nämligen partners delvis utefter faktorer som skänker oss status.

En annan norm som står stadigt som Kebnekaise är monogamin. Vi ska ha EN partner, och bara en, för så ser sann kärlek ut: Vi hittar vårt livs kärlek, och då försvinner alla attraktioner till andra personer. Vi har sedan bara ögon, romantiska och sexuella känslor för denna person för resten av livet. De relationer som har varit och tagit slut blir därmed inte speciellt mycket värda: De varade inte för livet, alltså var de defekta och inte mycket att ha.

Ett annat heterosexuellt, framgångsrikt, vitt, monogamt dreamteam.


Märk väl: Det är HELT OK att vara heterosexuella, monogama och normativa på alla sätt i sin relation. Problemet är att det idag blir så himla krångligt för alla som inte är det. Personer som inte är monogama möts av den samhälleliga diskursen som gör gällande att de inte har "hittat rätt än", att de är "osäkra", "söker bekräftelse" eller att den eventuella basrelationen de lever i (om de inte är relationsanarkister) inte är något att ha.

Jag blir så provocerad av detta snäva tänk och brist på normkritik vad gäller kärleksrelationer! Många av de som dömer öppna kärleksrelationer på detta vis är människor som kom att kasta homofobin på soptippen för flera decennier sedan. Människor som inte skulle höja ögonbrynet om någon av deras vita medelklasspolare kärade ner sig i en brun person från förorten. Människor som förstår att kärleken är en stark kraft, svår att tygla eller styra över och som snarast tycker det är vackert när personer finner varandra mot alla odds. Om de knyter monogama band, vill säga. Då är kärleken "äkta". Dessa monogama band uttalas ofta inte ens, utan vävs outtalat i takt med att en ny relation fördjupas.

Det sistnämnda finner jag särskilt bisarrt: Vi har så tydliga ramar för hur kärleksrelationer ska vara enligt vår kultur, att många av oss inte ens kommunicerar formen för relationen vi ingår i med en ny person. Plötsligt finner vi oss istället där, i samboskap, familjebildande och monogami, utan att vi någon gång stannade upp och tog oss en funderare över om det verkligen var detta vi ville, eller om något annat skulle passa just oss bättre. De löften- uttalade eller outtalade- vi gett vår partner om livslång kärlek och tvåsamhet blir en trygghet, som ofta blir till att vi den tar andra parten för given, vilket blir till monoton vardag, vilket blir till besvikelser och sårade känslor över att inte bli sedda och bekräftade. Och så vidare. Ni vet alla hur dramaturgin brukar kunna se ut.

Ännu ett heterosexuellt, framgångsrikt, vitt, monogamt dreamteam.

Kan inte då en annan relationsform än den tvåsamhet vi lever i under samma tak och utefter en förväntad livskurva vara värt att testa? Jag vet, det är inte enkelt. Vi har fått lära oss att otrohet är det värsta av alla svek. Inte bara på grund av oärligheten, utan för att min livspartner då uppenbarligen inte har så starka känslor för mig längre, eftersom hen gått och blivit attraherad av/fått känslor för någon annan. Dessutom: Vad skulle folk säga om vi typ blev särbos, började dejta andra, gick på swingersklubbar eller valde att bli relationsanarkister och låta den tidigare tvåsamma relationen bli en av många? Jo, troligtvis en jävla massa som de inte har med att göra. Vi har kommit en bra bit på väg med att förstå att alla inte är heterosexuella, men inte alls lika långt med att förstå att alla inte är monosexuella. Att både göra upp med dessa känslor och våga sig ut ur den normativa lådan är svårt. Ibland tror jag dock att det är svårare att stanna kvar i den.



lördag 2 maj 2015

Några ord till alla blå hjärtan därute

Högern har verkligen en fascinerande logik gällande "tiggarfrågan". Ifall någon undrar, så går det att urskilja en skarp skiljelinje rent ideologiskt gällande hur vänstern kontra högern ser på tiggeri:

Vänstern tycker inte att det är nåt bra att folk tigger. Vi skulle vilja uppnå en jämlik värld där ingen är fattig. Vi tycker inte att någon ska behöva tvingas till att tigga.

Högern tycker inte heller att det är nåt bra att folk tigger. De tycker att tiggare stör stadsbilden, och de ser det som ovärdigt att folk ber dem om pengar och stör dem i deras vandring in och ut affärerna där de väljer att handla.

Senast idag möttes jag av den fantastiska slutsatsen från höger att jag som vänster vill ha folk som tigger på gatorna, eftersom jag inte tycker att det är någon bra idé att förbjuda tiggeri. Är det inte fascinerande? I denna högerhjärna fanns det alltså inget annat sätt att råda bot på problemet än ett förbud.

Jag undrar i mitt stilla sinne: Vad tror ni händer om EU-migranterna förbjuds att tigga? Tror ni att de över en natt förvandlas till superentreprenörer tack vare detta fina "incitament", och på Löwengripskt manér börjar dra in feta stålars på modebloggar, föreläsningsturnéer, självhjälpsböcker och dylikt? Ja, jag tycker precis som ni att det krävs politiska styrmedel, och påtryckningar för att få stopp på förtrycket av romer i bland annat Rumänien. Det är bara det att utan bidragen (i snitt åttio kronor om dagen) som privatpersoner skänkt till EU-migranter så hade människor svultit eller frusit ihjäl den gångna vintern. Umeå kommun, för att exemplifiera med min hemstad, ägnade nämligen hela hösten vintern åt att tjafsa om hur de skulle hantera "tiggarfrågan". Allt medan medborgare slog larm och upprördes över de sjunkande temperaturerna, oroades över gamla, gravida och sjuka, och till sist hittade egna, solidariska lösningar åt sina tiggande medmänniskor. Detta i ett Umeå som samtidigt var Europas kulturhuvudstad, och där näringslivet bland annat bjöds in till en VIP-fest med en nota på 1,8 miljoner för att fira detta.

Det mest hårresande argumentet för att förbjuda tiggeri i Sverige är att "det är ovärdigt att tigga". Really? Ovärdigt, precis som att ligga döende i Aids, bära kateter, vara så hungrig att en äter sopor eller få diarré och skita ner sig offentligt? Jamen shit Sherlock, låt oss förbjuda allt som är ovärdigt! Problem solved. Eller?

Låt oss testa ett tankeexperiment: Om vi förbjuder EU-migranter (för det är ju dem och inte hemlösa svenskar ni stör er på) att tigga, och istället engagerar blonda, nyduschade och emblemförsedda svenskar att gå runt med insamlingsbössor åt dem, skulle det kännas bättre då? Så kunde dessa (var sjutton vi nu ska hitta dem) överlämna pengarna i tältlägren vid dagens slut? Då slipper ni se halta och lytta personer med dåliga tänder och trasiga kläder. Den tjusiga stadsbilden förblir intakt. För ni har aldrig andats ett ord om att ni vill förbjuda Röda Korset, Rädda Barnen eller Individuell Människohjälp, eller hur? Det lättar kanske till och med medelklass-samvetet att då och då skänka en slant till dem?

Tips från coachen: Fokusera på den 1% av världens befolkning som äger hälften av dess tillgångar istället. Det system som gör denna snedfördelning möjlig skördar oerhörda mängder liv varje dag. Jag vet att ni gillar den fria marknaden, men de där tiggarna som ni finner så obehagliga befinner sig i sin desperata situation till följd av den. Jag fattar att symptomen på det dysfunktionella systemet skaver, men människor kommer aldrig att sluta vara fattiga för att ni förbjuder dem att vara det. Fattigdomen kommer att kvarstå så länge det kapitalistiska systemet gör det.



fredag 1 maj 2015

Glad första maj!

Jag vill önska alla socialistiska kamrater där ute en glad första maj i kampens tecken!

Denna gång vill jag särskilt sätta ner foten mot konservativa krafters försök att inskränka aborträtten genom att ge enskilda barnmorskor rätt att arbetsvägra baserat på just deras moraliska övertygelse. En rätt till arbetsvägran som tydligen bara ska gälla just religiösa barnmorskor, vilka frivilligt har valt ett yrke där abortvård ingår.

Jag vill även rikta kampen mot moderaterna, vilka ägnar sig åt brunfärgat och populistiskt röstfiske genom att vilja förbjuda fattiga människor att göra det enda de kan för att klara brödfödan: Be andra om hjälp med pengar. Detta ska alltså endast gälla dem som är obekväma genom att befinna sig i det offentliga rummet och "påtvinga" privilegierade människor åsynen av sin fattigdom. Organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen och Individuell Människohjälp ska fortsatt få verka- trots att det ju är "organiserat tiggeri" som moderaterna vill motverka. Om det är "organisering" i form av att dela bil för att kunna ta sig till de affärer utanför vilka dessa fattiga tigger pengar, en organiserad uppdelning av vilka affärer var och en har som sitt distrikt, en jämn fördelning av de inkomna pengarna sinsemellan, organiserad hjälp med barnpassning medan föräldrarna tigger som ska förbjudas eller något annat, är dock oklart. Med tanke på att de tiggande personernas dagsinkomst snittar på åttio kronor så står det dock utom tvivel att detta inte är en lukrativ business för människohandlare.

Låt oss kämpa för en bättre värld, fri från det kapitalistiska system som skövlar otaliga liv dagligen. Fri från klassförtryck, och fri från alla övriga förtryck som oundvikligt följer och upprätthålls av det kapitalistiska systemets intressen!