söndag 24 april 2016

Den heterosexuella maktkampen

Jag pratade med min allra klokaste vän idag, och vi formulerade och satte ord på ett fenomen som det talas alldeles för lite om. Vi är duktiga inom de feministiska rörelserna på att prata om ojämställdheten inom heterosexuella relationer, i hela spektrat från obetalt hushållsarbete, föräldraledighet, tjatsex, misshandel, våldtäkter och mord. Vad vi sällan pratar om är ojämställdheten som finns redan på flört/hångel/dejt-stadiet.

Alla kvinnor som har heterosexuella erfarenheter är bekanta med det fenomen jag ska beskriva, men det politiseras alltför sällan. Vi blir nästan lite John Gray-inspirerade i vårt tänk kring katt- och råttaspelet mellan män och kvinnor, och tar i värsta fall den magknip den innebär för tjejer och kvinnor för en del av spänningen.

Såhär brukar dramaturgin se ut i fenomenets allra tydligaste fall:

Tjej och kille hånglar/ligger/stämmer dejt. Tjej är inte så intresserad, utan ser det hela som nån kul förströelse. Kanske en engångsgrej. Kille bestämmer sig för att försöka få tjej intresserad. Tjej tänker att "Ja ok då, det här kanske kan vara lite kul!" Här sker en vändpunkt i maktbalansen. När tjej sen gör ett move och tar initiativet till hångel/dejt/ligg så ger kille nobben. Det viktiga här är att han får massera sitt ego genom att förklara hur himla ledsen han är över att ha sårat henne!

Jag är alldeles övertygad om att få saker gör en heterosexuell man så tillfreds som när han på något vis erövrat en kvinna han velat ha men inte varit säker på att kunna få. Ja, detta gäller såklart omvänt också! Heterosexuella kvinnor vill också uppnå detta, att fånga den åtråvärda killen som bekräftar vårt egenvärde. För kvinnor är detta dock slutmålet, för det är vad vi alltid har lärt oss: Vårt egenvärde är beroende av att vi blir älskade av en man. För män funkar det inte riktigt så. Mäns slutmål är makten, ty så ser den patriarkala världens yttersta utpost ut. Därför uppstår extremt sårbara situationer när män och kvinnor flörtar/strular/dejtar. Kvinnor är nöjda och glada när vi känner att vi kan landa i att ett ömsesidigt intresse finns. Män ser en chans att nå en maktposition.

I fenomenet jag beskrivit ovan brukar starka känslor inte ha hunnit uppstå. Det inlärda beteendet hos kvinnor att få sitt egenvärde bekräftat genom en mans kärlek gäller ändå, eftersom kvinnor därmed är nöjda och glada över det de har, om det så bara är en ömsesidig flört. Kvinnor vilar gärna i den där relationen och låter den vara det den är. Eftersom män å andra sidan fostrats att eftersträva makt på kvinnors bekostnad och att nå en högre position än dem så är de inte lika nöjda i det läget.

Det enda som gör en heterosexuell man mer tillfredsställd än att erövra en kvinna han velat ha men inte varit säker på att kunna få är nämligen att få dumpa henne. Därför är flört/hångel/dejtläget mellan män och kvinnor så laddat och sårbart, och oh how det får mig att gilla kvinnor mer än män! Det här är ett fullgott skäl för alla kvinnor som känner det minsta lilla korn av lesbisk åtrå att i högsta möjliga mån välja bort heterosexuella kontakter. Män förtjänar dem i största allmänhet inte.

Kvar efter det här spelet står tjej och tänker om kille: "Vem fan tror du att du är?" Kärleksrelationer kan ta slut och övergå till vänskapsrelationer. Flört/hångel/dejtrelationen som avslutas med kille som masserar egot på tjejs bekostnad kan däremot svårligen bli till något bra, eftersom det de hade visade sig bygga på den här heterosexuella maktkampen.




onsdag 6 april 2016

Den största feministiska prövningen

Det här inlägget riktar sig främst till alla med en feministisk analys. Alla som vet, erfarenhetsmässigt eller kunskapsmässigt, hur det patriarkala våldet och övergreppet tar sig uttryck och hur dess mekanismer fungerar. Vi går runt och är arga, känner kamplystnad och vill bidra till förändring, eller hur? Vi hittar strategier för att orka, vi läser, vi pratar, vi delar och vi svär.

Det finns dock ett vägskäl där vår feminism sätts på prov, på ett ganska brutalt sätt. Där allt vi annars vet omprövas och ifrågasätts. Jag pratar om vad som sker när en man vi känner anklagas för att vara våldtäktsman/kvinnomisshandlare/psykopat.

Vi vet ju egentligen att det kan vara "vem som helst". Att samhället vi lever i fostrar män på ett sätt som får extremt destruktiva konsekvenser. Vi känner alla kvinnor som utsatts, och vet att logiskt sett så innebär det även att vi känner manliga förövare. Vi vet det inte syns på dem vilka som är förövare, och att de kan vara fullt fungerande socialt. Att dessa män är superbra på att rationalisera och rättfärdiga sitt beteende, och därför aldrig skulle erkänna vid en konfrontation. Vi vet att det är extremt ovanligt att kvinnor ljuger om att de utsatts för våld eller övergrepp. Vi vet att trots detta så misstänkliggörs och ifrågasätts kvinnor som berättar. Vi hatar att det är så.

Men ändå.

Ändå kan vi bara inte tro att det är sant när vi får höra om jobbarkompisen, polaren, eller (ve och fasa) familjemedlemmen. Det måste vara ett missförstånd! Tro mig, jag har också varit där. Vi letar febrilt efter förmildrande omständigheter och faktorer som gör det möjligt att det helt enkelt inte är sant. Allt vi vet omkullkastas i det läget, och det är mänskligt. Det är dock farligt. Det är traumatiserande för kvinnan som utsatts att vi ifrågasätter på det viset, och det innebär att strukturerna upprätthålls. Det innebär även att varken den utsatta kvinnan eller mannen som utsatt henne för brott kan komma vidare. När vi håller en manlig förövare om ryggen för att vi inte kan tro det om honom som "är så schysst" så kan han aldrig bli fri från de bojor som det patriarkalt sjuka samhället har lagt på honom. För även förövare är offer, i den bemärkelsen att de fostrats av ett sjukt samhälle. Vi måste kunna se det. De som utsatts för dessa män måste alltid sättas i första rummet, för deras läkning och för deras upprättelse. Vi måste dock även acceptera det sjuka i de manliga förövarna för att de en dag ska kunna bli friska.

Kan vi enas om att göra detta? Att inte tappa huvudet och glömma allt vi vet om våldets mekanismer när en man vi känner anklagas? Att inte säga "men har du hört han version?" när någon berättar för dig att killen du är kompis med är en förövare? Hans version kommer ALLTID att rättfärdiga hans beteende! Våra inre försvarstal och oviljan att acceptera vad "den schyssta killen" har gjort är mänskliga. Vi måste bara kunna genomskåda dem, hur stor utmaningen än är. Annars kommer ingenting någonsin att läka.