måndag 3 oktober 2016

Det finns inga kroppar som duger

Idag vill jag hylla Maria Engelwinge, aka "somligafetakvinnor på Instagram. Genom självutlämnande bilder för hon en otacksam kamp för att tjocka personer (läs: tjocka kvinnor) ska få synas på bilder utan att bli attackerade av människor (läs: män) som tar sig rätten att kalla dem ohälsosamma och anklaga dem för att glorifiera fetma genom att existera. Maria bemöter attackerna från män som kallar henne ful och äcklig med en imponerande skärpa och intelligens. Till synes outtröttligt går hon i bräschen för en kamp som är angelägen för oss alla, med den egna kroppen som måltavla. Det är otroligt imponerande!

Varför är denna kamp då angelägen för oss alla, även vi normsmala? Jomen kom igen, inte duger väl just DIN kropp för att den är smal? Min gör då rakt inte det! Jag har celluliter. Jag har bristningar, degig hud på magen efter två graviditeter, saknar thigh gap och har inga definierade muskler nånstans. Min kropp syns inte i några sammanhang där den möts av hat på grund av hur den ser ut (förutom att den läses som kvinnlig, med allt det innebär). Hade jag varit modell på oretuscherade reklambilder för underkläder i ett modemagasin så hade jag nog dock mötts av en hatstorm. "Hur fan kan de ha en så plufsig modell? Har ni sett groparna i låren? Fan vad äckligt!"

Ni vet det, och jag vet det: Det finns inga kroppar som duger (inte om de läses som kvinnliga). Inte ens fotomodellerna är så strömlinjeformade som de ser ut på de retuscherade bilderna. Idealet är en en utopi skapad för att den fria marknaden ska profitera på vårt självhat.

Detta hat mot kroppar som läses som kvinnliga drabbar inte män i samma utsträckning. Tjocka mäns kroppar kan vara roliga. De får finnas på bild, för män bemöter i regel andra män med en grundläggande respekt. Ve den kvinna, däremot, som har mage att befinna sig i en kropp som inte lever upp till den manliga blickens konstruerade standard!

I vanlig ordning så vänder kvinnor i regel (även om de finns bland vissa av @somligafetakvinnors belackare) hatet inåt, mot sig själva. Jag ser mig i spegeln och funderar över hur jag bäst kan åtgärda det lilla plufset på magen (det som vittnar om det bästa som hänt mig och som borde bäras med stolthet!). Jag tänker att varje pass på gymmet ska göra skillnad, trots att jag egentligen borde fokusera på vad timmarna där gör för mitt psykiska välmående och min dåliga rygg. Kvinnor i mitt flöde i sociala medier visar upp sina fitnesstränade kroppar efter träningspass och kommenterar vad som kan förbättras.

Män, däremot (måste jag skriva "inte alla män" eller fattar ni ändå?) reagerar med hat. Den tjocka kvinnan får inte finnas, inte synas. De reflekterar inte över att den egna gruppen, män, orsakar mer ohälsa och kostnader i samhället än någon annan. De står för nästan allt grovt våld och närmare hundra procent av alla våldtäkter, men ändå tar de sig rätten att hävda att tjocka kvinnors kroppar är ohälsosamma! Som om kvinnorna ifråga inte känner sina egna kroppar och livsstilar bäst själva? DET om något är väl att glorifiera något ohälsosamt, det vill säga mäns påträngande beteende gentemot andras kroppar?

Tjocka kroppar står i skottlinjen för det kroppshat som främst riktas mot kvinnor i vårt samhälle. Det är dock bara toppen av isberget, eftersom det visar på ett hat som finns längst ut på en skala. Alla kvinnor är rädda för att deras kroppar ska förändras i en riktning som gör dem mindre attraktiva. Vi räds tidens tand och hur den ska påverka vårt yttre. Vi jämför oss med det utopiska idealet hos skyltdockorna och mäter vårt egenvärde efter det. Längst ut, i den mest utsatta positionen i kampen mot detta internaliserade kvinnohat och våldsamma hat som män hyser mot våra kroppar, står Maria Engelwinge och för en imponerande kamp för oss alla. Om vi inte kan släppa det internaliserade kvinnohatet för vår egen skull så borde vi göra det av tacksamhet för vad hon gör för oss alla. Backa Maria!