söndag 21 juni 2015

Statistik kontra generaliseringar

Jag skrev ett blogginlägg häromdagen, som med denna bloggs mått mätt blev läst och delat av väldigt många. Jag hade inte räknat med att just denna text skulle generera sådan uppmärksamhet, men är glad över all positiv respons! Responsen har dock inte varit odelat positiv. Väldigt många män blev kränkta och upprörda över min text, debatterade hätskt och kallade mig sådant som "extremfeminist", att det jag skrev var "huvudlöst skitsnack", att jag inte var bättre än en rasist, och anklagade mig för att vara generaliserande gentemot män.

Vad skrev jag då som var så väldigt provocerande? Påstod jag att män är av naturen onda? Ville jag kastrera dem alla? Propagerade jag för att alla pojkfoster bör aborteras? Nix, inget av detta. Jag skrev helt enkelt en lista över kända svenska mördare och våldtäktsmän, och tog fasta på det faktum att samtliga brottslingar i dessa exempel är just män. Mina exempel illustrerades med uteblivna reaktioner på denna faktor från män som förfasats över fallen. Jag drog sedan paralleller till det faktum att många är desto snabbare på att dra slutsatser utifrån grupptillhörighet när en man av utländsk härkomst begår liknande brott.

Det som roar mig allra mest med de kränkta reaktionerna är det faktum att jag inte yttrade en enda åsikt i min text. Det retoriska knep jag tog till handlade uteslutande om att läsarna själva fick dra slutsatsen att det är såhär vi är vana vid att det ser ut: Oavsett om mördarna eller sexualbrottslingarna heter Mattias, Niklas, Anders, Helge, John, Andreas, Tony eller Muhammed så är de nästan alltid män. Utöver denna slutsats så drog många män ytterligare en; Den att jag som skrivit texten därmed hatar män, drar dem alla över en kam och skuldbelägger dem som grupp- för något en klick individer gör. Dessa män tyckte vidare att det är fel att dra slutsatser om en hel grupp, när vi alla är individer.

Jag har ofta tänkt att oförmågan att skilja på individ och struktur är en av de allra största faktorerna till varför så många sociala problem i vårt samhälle aldrig når en lösning, men så är det också väldigt impopulärt att prata om strukturer i nyliberalismens tidevarv. Jag har också skrivit tidigare om att män är den enda grupp vi inte får problematisera på strukturell nivå. De här hätska reaktionerna och anklaganden om "generalisering" uppstår givetvis _enbart_ när vi tittar på gruppen mäns våldsutövande. Det går alldeles utmärkt att kika på män så länge vi pratar om gruppens överrepresentation vad gäller självmord och hjärtinfarkter, eller om vi pratar om pojkars överrepresentation bland dem som ut grundskolan utan självständiga betyg. Det går också utmärkt att prata om psykisk ohälsa bland transpersoner, utmattningssymptom bland kvinnor, ätstörningar bland flickor eller hederskultur bland vissa etniska grupper. När jag så skriver om män och våld så tar det däremot hus i helvete. Hur kritikerna har tänkt att vi ska få bukt med problem som är statistiskt överrepresenterade inom vissa grupper om vi inte får benämna dem framgår inte. Om de även anser att BRÅ är generaliserande i sin brottsstatistik framgår inte heller.

Snälla, kränkta män som förargades över mitt förra blogginlägg: Att hänvisa till strukturer eller statistik är INTE detsamma som att generalisera! Min käre bror googlade efter mitt inlägg fram nedanstående siffror, hämtade från BRÅ's hemsida (noll kränkta kommentarer på hans inlägg om detta. Han är ju man, och därmed inte "extremfeminist").


Åren 2005-2012:
Misshandel: 86% män
Hot: 89% män
Personrån: 95% män
Sexualbrott: 92% män (som jag skrev i mitt förra inlägg så är 98% av de som anmäls för våldtäkt män)
http://www.bra.se/…/2014_Garningspersoners_kon_och_alder.pdf
Åren 1990-2010:
Dödligt våld: 90% män (med undantag för om offret är ett barn då kvinnor står för 30%).
Det tycks vara rimligt att påstå att män står för omkring 90% av allt våld.

Någon enstaka procent av alla män som är födda i Sverige anmäls någon gång i sitt liv för våldtäkt. Bland män som är födda någon annanstans finns det ett antal länder som utmärker sig, då de anmälda männen som är födda där uppgår till omkring två procent. Vi kan absolut prata om vad som ligger till grund för den där procentenheten som skiljer, men är det inte i ärlighetens namn mer relevant att prata om att nästan samtliga förövare- oavsett etnisk bakgrund- är män? Det är min fasta övertygelse som feminist att denna förkrossande överrepresentation inte är av naturen given, utan skapad av de destruktiva maskulinitetsidealen. Dessa kan förändras. Är det inte mer konstruktivt att tro att män _som grupp_ kan bättre än såhär, och lyfta frågan, än att lägga locket på och kalla det "generalisering" när statistiken påvisas?

Så. Nu är jag uttömd på all pedagogisk förmåga till sista droppen. Snälla, läs på om skillnaden mellan struktur och individ innan ni går bananas. God kväll!

tisdag 16 juni 2015

Inte alla män, men nästan bara män

En man som heter Mattias skjuter vilt omkring sig och dödar sju personer med ett automatvapen. Männen som köper Aftonbladets lösnummer förfasas och undrar vart världen är på väg.

En man som heter John skjuter prick på elva människor han anser har fel hudfärg för att få bo i Sverige. Män med rakade huvuden hävdar att förintelsen aldrig ägde rum.

En man som heter Helge anstiftar ett mord på sin fru. Männen med alias bakom sina datorskärmar kommenterar på någon artikel om vårdnadstvister.

Tre män som heter Andreas, Tony och Jackie avrättar två poliser efter ett bankrån. Män pratar om detta vid fikabordet, under almanackan prydd med kvinnor som har silikonbröst och stringtrosor.

En man som heter Niklas begår en lång rad överfallsvåldtäkter. Till slut våldtar han en kvinna, biter av henne örat, bryter av hennes ena ben och försöker dränka henne. Männen på Flashback diskuterar hur många män som blir oskyldigt anklagade för våldtäkt.

En man som heter Anders mördar 77 människor i ett terrordåd. Männen i facebookflödena fördömer den psykiskt sjuka galningen, och trycker "gilla" på sidor med svenska flaggor i profilen.

En man som heter Niklas överfaller fjorton kvinnor och flickor, och våldtar sex av dem i Örebro. Männen med datorerna skakar på huvudet åt artiklar om ordet "hen", och diskuterar vilken sexuell läggning spelarna i det så kallade "damlandslaget" i fotboll kan tänkas ha.

En man som heter Anders mördar en flicka på väg hem, och döms även för ett våldtäktsförsök och ytterligare ett mord. Männen som kommenterar hatar de där ensamma galningarna, men kämpar för att pojkar ska få vara pojkar och leka krig.

En man som heter Göran gör sig känd som polischefen som kämpar för jämställdhet, men begår samtidigt grova våldtäkter och raggar på barn. Männen som hatar kvinnliga journalister på nätet skickar mail till dem bara de andas ord som "genus".

En man som heter något i stil med Hassan, Mohammed, Bojan, Dragan, Ali, Ahmed, Omar, Bogdan, Zoran eller Suleyman begår en våldtäkt, eller ett mord. Facebook, Twitter, Flashback och samtliga rasistsajter svämmar över av män som påpekar förövarens grupptillhörighet. Ja, att han har en namn som klingar utländskt. Att problematisera det faktum att han- likt alla ovan nämnda brottslingar- är man, skulle de aldrig drömma om.





måndag 15 juni 2015

Ansvaret för objektifieringen

Jag vill rekommendera detta pedagogiska och tydliga blogginlägg skrivet av Michaela "Hej Blekk" Larsson, om förvirrande tankefel som leder till att feminister ibland felaktigt anklagas för dubbelmoral.

 Jag minns när jag lade upp en bild på mig i min nya nitbehå på Facebook  En person som jag var vän med då (ej längre) anklagade mig för dubbelmoral, eftersom jag tidigare skrivit saker om att alla oavsett kön borde kunna ha bar överkropp på lika villkor utan att objektifieras, men nu objektifierade mig själv genom att visa mig i behå. Say what?? Vissa män verkar bara inte få in i sin skalle att hela ansvaret för att inte objektifiera någon oavsett vad de har på sig ligger hos dem (Sedan finns det ju ett uppenbart tankefel i att anklaga någon för dubbelmoral när hen kräver att slippa bli objektifierad BÅDE när hen bär behå och när hen har bar överkropp). På samma sätt blev jag anklagad för dubbelmoral när jag ogillade en lokal rockklubbs urinoarer- utformade som gapande, läppstiftsröda munnar- eftersom jag brukar vara lättklädd och hårdsminkad på scen... Våldtäktskultur much? En feministisk grundlektion för alla män: Kvinnor kan inte objektifiera sig själva. Det är ni som bär 100% av ansvaret för att inte objektifiera oss, alldeles oavsett hur vi är klädda. Vi kan inte heller klä oss på ett sätt som leder till våldtäkter. Våldtäkter beror på våldtäktsmän. Vi kan inte heller förtrycka män genom att lyfta kvinnor eller utesluta män ur vissa rum. Vi behöver göra det för att motverka förtrycket som utesluter kvinnor ur mängder av rum och positioner. Att som förespråkare av jämställdhet låta vssa utrymmen upptas helt av kvinnor och icke cismän är inte att utöva dubbelmoral. Det är att kompensera för alla de utrymmen som traditionellt sätt varit stängda för oss och som därför upptas helt av män.

By the way så har jag klippt mig! Bara kolla in nedan: Rabiat, hårdsminkad feminist med rakade armhålor, balconettebehå, flatklippning och tatueringar. Total förvirring!!!