söndag 20 augusti 2017

Grader i det patriarkala helvetet

Nedanstående kommentar postades under en status där Lady Dahmer delat en text till stöd för de demonstrerande afghanerna på Medborgarplatsen. Jag tänker att den kan användas som ett utmärkt exempel för att belysa feminismens storhet.



För det första: Patriarkatet är världsomfattande och feminismen en radikal idé. Ett samhälle där vi gjort oss kvitt patriarkatet går näppeligen att föreställa sig. Patriarkatet genomsyrar hela vårt samhälle och hur det är organiserat. Det finns i vårt ekonomiska system, i juridiken, i alla mellanmänskliga relationer, i det privata, i det offentliga, i forskningen, i populärkulturen och i alla samhällsinstanser. Feminismen strävar med andra ord efter en samhällsordning som är radikalt annorlunda från den vi lever i. En patriarkal idé är den våldsamma som säger att somliga människor är mer skyddsvärda än andra och att det skulle finnas en essensiell sanning i detta; tanken att vissa människor av naturen är predestinerade att inneha sämre egenskaper än andra. Andra patriarkala idéer är de possessiva som säger att män har såväl en rättighet som en skyldighet att skydda kvinnor från Den Andre. En idé som egentligen inte bygger på empati eller viljan att skydda någon på riktigt, utan på strävan efter makt och äganderätt.

Ingen kultur är homogen utefter parametrar såsom till exempel religion, geografi eller traditioner. Det vore dock felaktigt att hävda att alla kulturer är lika patriarkala. Det vore att förneka alla de landvinningar som feminismen gjort i varierande grad runtom i världen under århundraden av kamp. En bärande feministisk idé är att patriarkatet är en social konstruktion. Konstruktioner kan rivas och nytt kan byggas. Enligt svensk lag ska till exempel kvinnor inte stenas till döds för otrohet. I Sverige fostras vi att se det som självklart att kvinnor inte ska tvingas att gifta sig med sina våldtäktsmän och att ingen ska bli utsatt för våld på grund av att hon visat hud på benen ovanför knäna. Samtidigt utsätts hundra procent av kvinnorna i Sverige någon gång under sina liv för sexuella ofredanden av svenska män (ja, jag vågar hävda det helt utan omsvep och enligt alla definitioner av svenskhet). Det gör den patriarkala skillnaden mellan stater, religioner, traditioner, geografiska områden och så vidare till något relativt.

Vi kan försöka tänka oss att vi ska gradera patriarkatet i världen idag utifrån en skala där ett jämställt samhälle är en etta och ett maximalt patriarkalt samhälle en tia. Då kanske de schysstaste och mest feministiska samhällena i världen hamnar på en sjua, medan de mest ojämställda hamnar på en tia. Ni hajar den abstrakta grejen bakom min tankemodell va? Det finns patriarkala och jättepatriarkala kulturer. De har långt mer gemensamt med varandra än med den dröm som är ett jämställt samhälle. Ska vi gradera hela länder så blir det väldigt grovhugget eftersom befolkningar inte är homogena, men faktorer såsom lagstiftning, media och generella traditioner inom länder är givetvis normerande och skapar gemensamma ramar för landets befolkning. Zoomar vi ut så är alla samhällen dock långt, långt ifrån jämställda.

Det andra perspektivet jag vill ta upp utifrån kommentaren ovan är att belysa feminismens storslagna natur. Hur förbannade feminister än kan vara på män som grupp så vilar feminismen i grund och botten på en tro på människan. Det finns många olika teoribildningar och ideologier inom olika feminismer, men den absoluta majoriteten av oss feminister har gemensamt att vi tror på den diffusa idén om allas lika värde och på att motverka förtryck i ett vidare perspektiv än bara baserat på kön. Det gör att vi ställer oss bakom kravet att ge unga afghanska män asyl i Sverige alldeles oavsett om de i genomsnitt har en sämre kvinnosyn än unga män födda i Sverige. Båda grupperna är patriarkala, men det storslagna i feminismen är att vi trots denna vetskap står upp för deras rätt att leva i fred och frihet. Vi lever med erfarenheter av att ha blivit förtryckta av män, men vi ställer oss ideologiskt sett i denna fråga över de trauman och starka känslor det fått som konsekvens. Detta har män som indoktrinerats med patriarkala ideal svårt att förstå. De ser inte hur oblodig, varm och empatisk den långsamt framåtskridande feministiska revolutionen är. De ser inte hur vi kan knyta våra nävar i protest mot det våldsamma, destruktiva, manliga projektet och samtidigt stå upp för mänskligheten, för tron på att solidaritet med utsatta ger oss mångfaldigt tillbaka i form av en mindre patriarkal värld.