söndag 4 juni 2017

ADHD och det läskigaste jag skrivit.

När jag skriver personligt så brukar jag göra politiska kopplingar till ämnet, för jag ser ingen anledning att berätta om mitt privatliv i denna blogg för sakens skull. Så lär det blir även denna gång, även om det är läskigt eftersom det privata nu kommer stå i centrum.

Jag har ADHD, det vill säga en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Jag är inte diagnosticerad än, men är helt och hållet säker på att jag kommer att få min diagnos. Denna funktionsnedsättning (jag vill inte kalla det normbrytande funktionsvariation i mitt fall, för det är väldigt påtagligt en nedsatt funktion vi talar om) har skapat smärta, kaos och besvikelse i hela mitt liv. Jag har känt mig jobbig, för mycket, inte kunnat hålla käften, saknat förmåga att dra gränser, inte kunnat fokusera på något jag inte är intresserad av med mera. Det värsta är dock känslorna. Mitt känsloliv är min egen största fiende, för jag verkar uppleva alla känslor tio gånger starkare än alla andra. Så länge jag har en tillvaro där det flyter på med jobb eller studier på en inte alltför krävande nivå så går allt bra. Då känner jag mig begåvad, smart, unik och har alla möjliga snälla tankar om mig själv. Sådana perioder har lett mig ända fram till en magisterexamen. När det uppstår stressmoment så tenderar allt däremot att kunna rasa samman totalt. För en tid sedan träffade jag en läkare som inte ville låta mig göra en ADHD-utredning eftersom han ansåg att jag med min examen på avancerad nivå uppenbarligen lärt mig hitta strategier för att hantera min ADHD. Två veckor senare hoppade jag av studierna på masternivå, utmattad och med slut på förmåga att fokusera. Stressmoment uppstår ofta, eftersom jag inte har några inneboende gränser alls för hur mycket jag kan engagera mig i saker, hur många bollar jag klarar av att hålla i luften eller skillnaden mellan pepp och stress.

Jag har haft återkommande kontakt med psykiatrin gång på gång och varit något slags mönsterpatient. Jag är nämligen jätteverbal, intelligent och bra på att analysera mina problem. Detta gör att ingen av de kanske 20 kuratorer eller psykologer jag haft kontakt med i samband med utmattningsperioder har yppat ett ord om en ADHD-utredning. Där sitter jag och berättar om mönster och händelser i mitt förflutna som hade varit traumatiska och krävt bearbetning för vem som helst. Inga konstigheter. Vad de missat är att alla dessa problem nog inte hade uppstått för en person som inte lidit av en NPF.

En historia av att bli mobbad i skolan, ha ett kaotiskt privatliv, hamna i konflikter, bränna ut sig, ta mycket plats, prata väldigt mycket, ha extremt starka känslor, känna stark ilska, ha svårt att slutföra projekt, ständigt komma för sent (även till möten med psykolog) och inte klara av att jobba heltid är klassiska symptom på ADHD. Jag har dem alla. Dessa egenskaper innebär en ständig kamp för att verka normal utåt sett, att försöka imitera hur andra fungerar, att inte känna skräck inför när nästa krasch kommer och att hitta en tillvaro som fungerar.

Försök föreställa er kombinationen av att veta att du har en extremt hög potential, är väldigt begåvad, är mer kreativ än de flesta, har en intelligens över genomsnittet, är högpresterande med bra betyg, har superhöga ambitioner och helst av allt skulle vilja rädda världen, samtidigt som din funktionsnedsättning ständigt sätter krokben för allt detta. Att känna att din extremt höga energi och din hjärna kan uträtta storverk, men att du i slutändan ändå sitter hemma i ett kaos med dålig ekonomi och ångest.

Det finns dock bra sidor också. Jag har, likt många andra med ADHD, ett extremt starkt rättspatos. När jag ser orättvisor så ger jag mig inte, utan kämpar mot dem med en intensitet som andra både kan beundra men också uppfatta som extrem. Det gäller till exempel mitt feministiska engagemang och det finns kvinnor som tackat mig för att jag trodde dem i deras privata, patriarkala helvete och stod upp för deras liv och säkerhet.

En annan positiv sida är att när jag älskar så gör jag det väldigt intensivt. Min kärlek till dem som står mig nära är alldeles outtömlig, vilket de försäkrar kompenserar för när jag blir krävande och skapar kaos. Jag är evigt tacksam mot mina barn. De är så sunda, kloka, trygga och starka att det läker och lyfter mig varje dag. Jag måste ha gjort nånting rätt som fått dem! Jag är också helt outsägligt tacksam mot min partner och livskamrat som stått ut år efter år trots att jag gjort mitt bästa för att sabba allt totalt. Som förlåter mig gång på gång på gång för det kaos som är jag.

Nu till det politiska i allt detta: När högerns ideologi säger att vi är vår egen lyckas smed och att det bara är att ta sig i kragen, rycka upp oss och skaffa ett jobb så blir jag förbannad. Det är vi många som blir, på ett rent ideologiskt plan. Detta för att vi vet att det inte är så enkelt. Vilka våra föräldrar är, var vi bor, vilken klass vi tillhör, vilket kön och så vidare, spelar extremt stor roll för våra förutsättningar. De senaste decennierna har retoriken om de lata arbetslösa, de som inte gör rätt för sig, förgiftat samhällsdebatten och blivit en förhärskande diskurs. För mig är det personligt. Lat är det sista jag är. Det finns inte det minsta lilla lathet eller korn av ovilja att bidra till samhället i mig. Mitt problem är att jag brinner så mycket för att just bidra till ett bättre samhälle att jag brinner upp, gång på gång. Då blir jag sängliggande. I veckor, månader och ibland år. Sedan börjar jag om. Jag måste även dribbla med det faktum att jag inte KAN jobba med något jag inte är motiverad att göra, för då blir jag deprimerad. Jobbar jag däremot med något jag brinner för så riskerar jag att brinna upp. Med tiden har jag lärt mig att undvika vissa fällor, men mönstret finns kvar. Funktionsnormen i vårt samhälle är extremt stark och skapar en oerhörd smärta för dem som inte lyckas leva upp till den.

Tack för att jag då får jobba för en kulturförening som utmanar normerna. Tack för att jag får föreläsa och utbilda för en stiftelse som gör detsamma. Tack vare er har jag trots allt någon form av grund att stå på!