fredag 29 augusti 2014

Politisk utmattning

I samband med att semestern tog slut så träffades jag av en tung trötthetsslägga, i allians med en ettrig stressiller som ännu biter mig i hasorna. Höstens intågande kom plötsligt på alla fronter; på termometern, jobbmässigt och ideellt. Det är nytt jobb kombinerat med en osäker tillvaro som frilansare, valrörelse, ett kulturhus värt all tid jag kan uppbåda, konserter jag borde arrangera och musiken jag inte kan andas utan. Familjen. Alltid familjen.

De senaste dagarna har jag börjat titta på tröttheten och stressen ur ett annat ljus, för de är av en ny och mer intensiv karaktär än de brukar. Det är två veckor kvar till valet, och jag tror mig känna av kulmen av åtta års kamp, oro och frustration. Alliansen verkar tack och lov inte ha någon chans att få stanna kvar vid rodret och låta skutan ta in ännu mer vatten, för hade detta varit en nagelbitare hade jag nog helst velat gå i ide och bett om att få bli väckt först när det hela är över.

Det har varit åtta år av mediarapporteringar, siffror, vittnesmål, diskussioner och läsning som inneburit väldigt starka känslor. I backspegeln ser jag rapporter om ökade självmord, förnedringen i Fas 3, bestraffningar av dem som redan ligger ner och belöningar i form av RUT och ROT till de som vill höja sin redan goda levnadsstandard. NUON-affären, den som passerat rätt obemärkt förbi samtidigt som Alliansen slår sig för bröstet för sin förmåga att sköta statsfinanserna. Den havererade skolan, oviljan att ta klimathotet på allvar, omänskliga utvisningar, dödssjuka människor som utförsäkras, de ökade inkomstklyftorna och Sveriges tappade placeringar på listan över världens mest jämställda länder. Jag minns rapporteringarna från en värld som brinner, samtidigt som NATO smyger sig in i Sverige bakvägen och vår utrikesminister tjänar mångmiljonbelopp på blodsbesudlad olja och krig han lobbat för.

Jag minns särskilt rasismen, den som tog fäste och kom in i riksdagen när vi fick en borgerlig regering på 90-talet, och som blossade upp på nytt när Alliansen fick medvind och bildade regering. Den har betett sig som en ilsken hydra: När ett huvud huggs av så sticker alltid ett nytt upp sitt fula tryne. Järnrörsskandaler biter inte. Inte heller oräkneliga blunders som borde ha berövat SD allt politiskt förtroende, eller kalla fakta som grusar sönder deras argument. Diskursen om människor som när och människor som tär, och vilka som i förlängningen ska ha rätt att finnas. Ur den växer hatet, och där vi står nu, med två veckor fram till valet, så upplever jag känslan av politisk utmattning. Jag har liksom Maria Sveland varit politiskt deprimerad, men nu har jag gått in i en ny fas. Det finns ett hopp om den bästa möjliga valsegern, den där de rödgrönrosa får egen majoritet och knuffar bort rasisterna som vågmästare. Vi skulle fortfarande ha en regering som blickar ängsligt mot en medelklass de inte vill stöta sig med, och en som färgats av liberala landvinningar. Det skulle inte bli en quick fix till ett samhälle där alla är fria, men jag personligen skulle kanske kunna fokusera på andra saker, ta mig upp ur utmattningen och få ny energi. Athena Farrokhzad skulle kanske så småningom börja prata om träd. Jag skulle börja prata om hästar.






torsdag 28 augusti 2014

Does it even matter?

Mitt band Epidemics släpper idag en ny video till låten "Does it even matter?",  från vårt andra fullängdsalbum som kom i vintras. I denna video har vi valt att driva med det tillväxtprojekt som är Umeå- Kulturhuvudstad 2014. Jag skrev en artikel i Västerbottenskuriren i våras, som fick titeln Den smutsiga sanningen om kulturhuvudstaden. Den fick en hel del uppmärksamhet, och för er som inte läst den så får ni gärna göra det för att förstå vad jag tycker har gått snett med satsningen.

Som bosatt i Umeå och med en passion för den alternativa musik- och kulturscenen i staden önskade jag mig så en platt, icke-hierarkisk och bred satsning på kultur under detta år, men fick se ett projekt som kom att handla om redan väletablerade kulturella uttryck, kultur som attraherar köpstarka målgrupper och om tillväxt.

Kulturens gräsrötter i Umeå tröttnade tills sist på att vänta, och har nu på några få veckor helt sonika hunnit både flytta in i och inreda ett eget kulturhus, i de tomma lokstallarna vid tågstationen. I helgen som kommer arrangeras en festival, rätt och slätt kallad Kulturhusfestivalen, i huset, för att fira tillkomsten av denna nya kreativa mötesplats. Initiativet, skapandeprocessen, den platta organisationen och det stora engagemanget har fått mig att känna en starkare kärlek till staden där jag bor än aldrig förr. Det är tack vare alla dessa personer som Umeå förtjänade att bli Kulturhuvudstad från första början. Det var vår skaparkraft och gemenskap som byggde Umeås signum som kulturstad. Företrädare från kulturens gräsrötter inbjöds också att vara med och utforma ansökan att bli kulturhuvudstad 2014, men dribblades bort och osynliggjordes i programmet när titeln väl var vunnen.

Vidden av vilken stor och viktig milstolpe tillkomsten av Kulturhuset är sammanfattas bäst av konstnären Gunilla Samberg i dagens Västerbottenskuriren:

"Det är härligt att se den gnistan igen, styrkan som växer i att veta att vill man så kan man – den har varit borta i decennier, när vi mest gått runt som passiva konsumenter. Genom att engagera mig i detta vill jag visa att även äldre stöttar idéerna." - Gunilla Samberg, konstnär

I videon till Does it even matter? bär jag en jeansväst över bar överkropp, iförd endast tygmärken med kulturhuvudstadsloggan över brösten. Det är såklart menat som en provokation med glimten i ögat, men jag har också politiska motiv bakom min klädsel. Min feministiska agenda bakom lättklädda och ibland barbröstade framträdanden handlar om att det inte finns någon neutral punkt på skalan mellan burqa och bikini där min kropp är fri, och som jag ska hålla mig till för att få respekt. Objektifierandet ligger i betraktarens ögon, och jag tänker framhärda i att klä av mig tills den dagen då mina bröst inte möter andra reaktioner än en 66-årig Iggy Pops bara överkropp. 



tisdag 26 augusti 2014

Männen och kvaliteten

Uttrycket "Jag är för jämställdhet" är kanske något av det mest innehållslösa och urvattnade en kan påstå. Fråga vilken företrädare för SD som helst om hen är för jämställdhet, och hen svarar garanterar ja. Det råder en total konsenus kring att vi vill ha jämställdhet i Sverige. Det är ungefär som att fråga Carl Bildt om han vill ha fred på jorden. Det är klart han svarar ja. Vad det innebär är en helt annan femma.

Det leder oss in på dagens ämne. Jag har varit i ändlösa diskussioner med meningsmotståndare på ämnet musik och jämställdhet, och då främst rörande könsfördelning på festivaler. Det absolut vanligaste argumentet jag mött mot att arrangörer aktivt ska sträva efter en jämn könsfördelning är att de "bara bokar det folk vill se". Därefter brukar argument följa om att kvotering eller positiv särbehandling av icke-män skulle innebära kommersiellt självmord (stackars arrangörer!), eller att könsfördelningen fixar till sig av sig självt när kvinnorna blivit lika bra på musik. Inte nödvändigtvis exakt med de orden, men det är kontentan av resonemanget.

För det första så vet den som följt utvecklingen på Sveriges festivalscener de senaste åren att nämnda resonemang inte håller. Utvecklingen må gå långsamt, och de flesta festivaler ligger stadigt på omkring 75% män på scen, med trötta argument som "vi bryr oss inte om kön utan bokar bara utefter kvalitet". Men, de goda exemplen som krossar myterna finns. Stockholm Music & Arts och Popaganda är festivaler som lyckats boka jämställt och fått ett mycket positivt mottagande. Musikens Makt (Luleå) gick snäppet längre i år och bokade 90% kvinnodominerade akter (Källa: http://jamstalldfestival.se/) i år. De lät dessutom banden tala för sig själva istället för att göra detta till en politisk fråga, och nämnde inte könsfördelningen någonstans på hemsida, i media eller programblad. Jag var där, och såg en nöjd, glad, bred och stor festivalpublik som inte överhuvudtaget verkade sakna fler y-kromosomer på scen.

För det andra så har jag en rad frågor till dig som hävdar att festivalerna bara bokar det folk vill se: Vad vill DU se på en festival? För du -som uppenbarligen är intresserad av det här ämnet- verkar helt enkelt hänvisa till konsumenternas makt över festivalerna, utan att själv utnyttja DIN egen makt som konsument. Vill du vara en del av förändringen, eller anser du att en festival håller hög kvalitet om dess lineup endast speglar en liten del av befolkningen? För det är så det ser ut. Det är inte bara så att cis-männen utgör en stor majoritet av de som får ta plats på landets scener. De är dessutom oftast normalviktiga, vita, medelklass, förväntas vara heterosexuella och i åldrarna 20-40 år.

I min mening håller inte festivaler med en så bristfällig representation av den mångfald som finns i samhället hög kvalitet. I min mening är en sådan lineup fattig. Jag vill ta del av berättelser och uttryck från alla grupper och bakgrunder. Berättelser och uttryck från gruppen vita, heterosexuella, normalviktiga och unga medelklassmän har jag tagit del av så det räcker för flera livstider, i proportion till alla andra som finns i vårt samhälle och kan ge mig andra perspektiv och berätta om andra erfarenheter. Alla enskilda festivaler behöver inte ha samma breda representation, och ibland finns det poänger med separatistiska lineups. Men så länge den totala summan är så extremt skev så måste vi göra vad vi kan för att jämna ut statistiken.

När mina meningsmotståndare säger sig vara för jämställdhet, men motsätter sig en aktiv strävan mot en jämn könsfördelning på festivalerna, så undrar jag vad de faktiskt lägger för innebörd i att "vara för jämställdhet". Att faktiskt vara för jämställdhet är att vara beredd på att förändra sig själv, och att acceptera förändringar i samhället. Det är att se sina privilegier och vara beredd att avstå dem så att andra personer får samma rättigheter och möjligheter som du själv har. Det är att våga se att det inte finns en objektivt "hög kvalitet" när det kommer till musik, utan att vår smak och våra preferenser bland annat formats av en lång rad sociala konstruktioner och normer.

Jag hör alltfler röster höjas för att utnyttja sin konsumentmakt till att säga detta: Vi tycker att det är tråkigt och enformigt att se band efter band med enbart män på scen på festivaler. Ge oss variation!

Så tar vi bort det manligt kodade ur begreppet kvalitet, och så visar vi att vi är för jämställdhet i praktiken.







måndag 25 augusti 2014

Om jag inte kan dansa, sjunga, headbanga eller veva kängnäve till det så är det inte min revolution

Jag har tänkt starta den här bloggen så länge, men musiken, livet, kärleken, vedermödor och sånt har kommit emellan. Nu är den till slut här. Visst har jag en spexig slogan? Jag tänker mig att Emma Goldman skulle ha diggat den.

Jag tänkte börja med att skriva om att jag är en lat jävel, en sådan där person som tär på samhällskroppen. Ja alltså, inte enligt min egen definition, men utefter rådande diskurs och samhällssystem. Jag är en sådan som "inte vill jobba". Jag är tämligen arbetslös; En sådan där musiker som gör mängder av gig men inte får betalt, som frilansar som skribent, som hoppar in på tillfälliga uppdrag på kulturarrangemang och som får arvode för att föreläsa då och då. Jag vet inte hur hyran ska betalas eller magen mättas från en månad till nästa, och i teorin hade det inte behövt vara så. Ibland har det funnits erbjudanden om jobb, och jag har tackat nej. Istället har jag stämplat vidare.

Jag har många vänner som har en liknande livssituation. Gemensamt för oss är att vi inte är byggda för det system vi hela tiden tvingas förhålla oss till. Det ur vilket arbetslinjen vuxit fram, och det som säger "att ställa krav är att bry sig". Mången liberal röst kallar oss för lata, för "arbetsskygga", och betraktar oss som en grupp som av illvilja och på rent jävelskap sätter käppar i hjulen i den fluffiga drömmen om fri konkurrens och fria val. En frihet som bygger på tvånget att ta vilket jobb som helst och sedan lägga 40 timmar per vecka på det.

Det ironiska är att jag aldrig någonstans sett så mycket hårt slit som hos denna klick konstnärssjälar och aktivister. Vi lägger vår tid på att skriva musik, spela in den, boka turnéer eller hjälpa människor som samhället benämner som illegala med tak över huvudet och en dräglig tillvaro. Vi arrangerar festivaler, bygger kulturhus, skapar konst, skriver poesi, tecknar serier och ställer oss längst fram för att försvara demokratin när nazister ges tillstånd att demonstrera.

Problemet är att vi inte får betalt för sådant. Samtidigt kallas vi för arbetsskygga. Det är lite skojigt att tänka på, för det är väldigt ologiskt. Skulle vi alltså vara benägna att lägga större delen av vår vakna tid åt att skapa, hjälpa andra och försöka påverka samhället, men samtidigt ha någon slags princip gentemot förvärvsarbete? För att det är så fantastiskt roligt att inte ha några pengar? Sanningen är att jag tycker att det är oerhört påfrestande och stressande att inte ha pengar. Så känner nog de flesta.

Vi har byggt ett samhälle som lämnar mycket lite utrymme åt oss att få vara människor. Kultur ska generera tillväxt, den har inget egenvärde. Så säger systemet, och gör det därmed omöjligt för mig och många med mig att hitta en plats där vi ryms inom dess ramar. Vill du hjälpa kvinnor undan patriarkalt våld eller flyende undan krig? Varsågod, men det sker ideellt, för hur skulle det kunna generera tillväxt?

Jag har provat att stå på verkstadsgolv, och jag har jobbat i både restaurangbranschen och barnomsorgen. Det fungerade en tid, men inte längre. Jag är väldigt tacksam över att ni finns, alla ni som grejar det livet. Ni är gjorda av ett annat virke än mig. Inte segare, bara annorlunda. Skillnaden mellan oss är att ert virke är av det slag som samhällssystemet premierar, medan mitt betraktas som ruttet.

Tack alla kamrater som sliter utan att få ett korvöre tillbaka. Som framhärdar i det trots att ni betraktas som tärande, i motsats till närande, för utan er hade inte jag fått någon näring. Utan er hade samhället varit så mycket mer färglöst, osolidariskt, kallt och dystert.