måndag 20 oktober 2014

#musikskatten

Det har gått vågor i trenden att posta listor på Facebook med de tio skivor som betytt mest för dig, och redan för något år sedan postade jag min lista. Nu är denna uppmaning i ropet igen, och jag har blivit nominerad av en rad personer att göra om saken. Bland nästan alla de listor jag sett personer (oavsett kön) publicera har en förkrossande majoritet av medlemmarna i banden/artisterna på skivorna varit män. Min egen lista såg bättre ut än genomsnittet, men nådde inte upp till en jämn könsfördelning. Nu tänkte jag dra igång en uppmaning till er att posta tio skivor som betytt mycket för er och/eller som ni vill tipsa om, som antingen domineras av ickemän eller har en tongivande och inspirerande medlem som inte är man. Nominera vänner att göra detsamma, och använd er av hashtaggen #musikskatten. Jag inspireras såklart av SKAP:s strålande initiativ med hashtaggen #skapelsen här, där ickemän i musikhistorien lyfts fram genom bilder. Nu vill jag att vi gör detsamma med dessa listor med skivor!

Använd gärna denna text när ni publicerar er lista och nominerar era vänner:
"Att posta en lista med de tio skivor som betytt mest för dig, och uppmana dina vänner att göra detsamma, är en populär trend på Facebook. Dessa skivor tenderar att domineras av mansdominerade band/artister som är män. Nu uppmanas ni istället att lyfta fram tio skivor som antingen domineras av ickemän eller akter med en inspirerande och tongivande medlem som är ickeman. Välj bland dina favoritskivor, och/eller skivor du vill tipsa andra om! Använd hashtaggen #musikskatten, så hjälps vi åt att lyfta fram andra än män i musikhistorien!"


Min lista:

1. Madonna- Like a prayer
2. X-ray spex- Germfreee adolescents
3. PJ Harvey- To bring you my love
4. The Avengers- S/T
5. Nico- Chelsea Girl
6. The Knife- Deep Cuts
7. Le Tigre- S/T
8. The Bombettes- Get out of my trailer sailor
9. The Runaways- Queens of noise
10. Misantropic- Split LP w. Eaten Raw

fredag 17 oktober 2014

Jimmie Åkessons utbrändhet

Det är lite ironiskt när jag tänker på det, Jimmie: Jag hoppade av politiken av skäl som liknar dina. Det kändes tråkigt när jag inte mäktade med, med tanke på att jag hade velat föra en politik som tog kampen för alla utsatta grupper i samhället. Grupper som saknar trygghet och privilegier som andra åtnjuter. Grupper som förfördelas för andras vinning. Jag prickar själv in en hel rad bland de förtrycksgrunder jag syftar på, så mitt engagemang är grundat i egna erfarenheter. Erfarenheten av att vara sjukskriven för utmattning, och de stigma och svårigheter tillbaka som det innebär, är en sådan. Jag ville bland annat ta kampen för att samhället måste sluta bestraffa de som blir sjukskrivna, och istället skapa förutsättningar för oss att må bra och hålla hela arbetslivet igenom.

Du däremot, har aktivt fört en politik som bidragit till att denna sjukdom alltmer breder ut sig, och blivit ett folkhälsoproblem. Ditt parti har sparkat på de redan utsatta grupper jag pratar om. Flyende, sjuka, kvinnor, HBTQ-personer, fattiga. Grupper som hade sämre förutsättningar än andra att få må bra och hålla redan tidigare. Om ni lyckades driva igenom nedmonteringen alla de fackliga rättigheter ni vill ha bort så skulle problemet med sjukskrivningarna eskalera än mer.

Du ser granskningen av denna politik och protesterna mot den delvis som orsaken till din sjukskrivning.

Jag vet att du är fast övertygad i din ideologi efter decennier av fascistisk aktivism, men om jag fick önska dig något nu så är det att du utvecklar lite nya tankar under din väg mot tillfrisknande. Att du rannsakar ditt svaghetsförakt, och ditt arbetarförakt. Att du utvecklar lite förståelse för den ångest som kommer ur stress och trauman, och att detta troligtvis är något personer som flyr från krigshärdar bär med sig när de kommer till det här landet. Att du vidgar din acceptans för vad det innebär att vara mänsklig.



söndag 12 oktober 2014

Psykisk lunginflammation

Jag har inte skrivit något på ett tag, för jag har inte mäktat med det. Alla tankar jag möjligtvis kunnat kanalisera genom någon form av kreativitet har handlat om för privata ämnen. Jag har inte tänkt att denna blogg ska handla om min vardag, eller om sånt som rör mitt privatliv. Samtidigt har just dessa privata ämnen varit i allra högsta grad politiska för mig. Allt är politik, och hur vi mår i ett dysfunktionellt samhälle är det i allra högsta grad.

De senaste veckorna har jag tjurskalligt försökt undvika att svara ett glättigt "det är bra" när folk frågat sitt "hur är läget?". Jag har istället sagt nåt i stil med "Äh, fråga inte" (om jag känner personen hyfsat väl), eller "Jodå, det är bara lite mycket att stå i med jobb och bostadsletande, du vet". Typ så. Om vi är förkylda, med rinnande snor, feber och hosta, så svarar vi "Jo tack, förutom att jag är förkyld så...". Har vi däremot en "psykisk förkylning" (en kompis introducerade detta lysande begrepp för mig en gång) så säger vi inte det. Psykisk ohälsa pratar vi inte om, trots att det är lika naturligt att vi har våra psykiska "förkylningar" som de somatiska.

Jag har haft en "psykisk lunginflammation" den senaste tiden, och jag håller det här samhället helt och hållet ansvarigt för den. Orsakerna har rört min boendesituation i en stad med extrem bostadsbrist, och en jobbsituation där jag har haft massor av drivkraft och idéer, men där systemet och byråkratin på olika sätt bara slagit tillbaka och bestraffat mig för mina initiativ.

Varför skriver jag allt detta? Jo, delvis för att ösa ur mig bitterhet över samhället, visa exempel på dess sjuka tillstånd och önska något annat och större. Men den här tiden av "psykisk lunginflammation" har också fått mig att än en gång fundera över vårt sätt att förhålla oss till psykisk ohälsa. Det råder något av en konsensus om att vi har problem med att prata om psykisk ohälsa i vårt samhälle, och hälsningsfraserna som ställs utan att vi egentligen förväntas svara annat än "bra" (om vi inte vill riskera att göra mottagaren obekväm) är det klassiska exemplet som brukar få belysa problemet.

Jag kan inte låta bli att fundera över svaghetsföraktet i samhället och sätta det i relation till detta. Med svaghetsföraktet så syftar jag på retoriken som först gav Alliansen regeringsmakten genom att arbetslösa, sjuka och utslagna gavs skulden för samhällets alla problem. Samma svaghetsförakt som när vi vant oss vid att sparka nedåt gav SD 13% av rösterna i det just avklarade valet. Flyende, invandrade, papperslösa och tiggare blev än mer tacksamma syndabockar i en problemformulering som inbjöd till en gemenskap baserad på "vi och dom". Vem pallar visa sig svag i ett sådant samhälle? Vem vågar erkänna en ohälsa som inte syns i form av hälta eller rinnande näsa?

När jag hört klagomål om den glättiga kulturen av att bara visa upp en lycklig fasad på sociala medier har jag mest ryckt på axlarna. Jag har inte riktigt sett problemet, för mitt facebookflöde känns inte igen i beskrivningen av idel bilder på lyxiga middagar, träningsrapporter, hurrarop över att den nya verandan är på plats eller rapporter från soliga semestrar. Mina vänner delar ofta intressanta artiklar, bra musik eller skriver välformulerade politiska kommentarer till aktuella nyheter. Likväl har jag upptäckt att jag känner en stor lättnad och tacksamhet när någon för en gångs skull visar sig mänsklig genom att skriva statusar som handlar om att de just fått sitt hjärta krossat, att de känner sig otillräckliga som föräldrar eller hur svårt det är att komma tillbaka efter en utbrändhet.

Jag vet, det är jättesvårt att våga lämna ut sig själv sådär. Det blir också extra svårt när ens privatliv med tillhörande problem också innefattar andra människor, vilkas integritet vi vill respektera. Jag kan bara inte låta bli att nu fundera över om vi inte borde försöka våga vara lite mer mänskliga och öppna mot varandra, både i våra interaktioner på nätet (som ju är en stor del av mångas sociala liv) och i de där flyktiga mötena irl, av rent politiska skäl. Min farhåga är att vår kultur av glättiga fasader där vi inte visar oss mänskliga ytterligare späder på svaghetsföraktet. Svaghetsföraktet är sin tur det kanske största och farligaste problemet med vår samtid.

Jag har också upplevt att det finns en outtalad diskurs som säger att vi föraktar vad vi upplever som gränslöshet och bristande integritet till den grad att vi sluter oss bakom ett oåtkomligt pansar, både på nätet och irl. Det har blivit allt svårare att prata ens med personer jag känner väl om mående och privata problem, då jag upplever att allt fler blir obekväma. Kärnan av nära vänner blir otroligt viktig i ett sådant klimat.

Sist men inte minst: Min "psykiska lunginflammation" just nu är enligt rådande diskurs ett svaghetstecken. Fuck that, säger jag. Jag är inte ett dugg svag för att jag mår dåligt. Mitt tillstånd är ett symptom på ett sjukt samhälle, en fullt logisk följd av en knepig livssituation och inget jag skäms för det minsta lilla.

tisdag 7 oktober 2014

Joggingtur


Nä, om en skulle ta sig lite sånt där härligt, manligt handlingsutrymme och ge sig ut och springa i höstsolen?

måndag 6 oktober 2014

Ett ickenormativt boende hitåt, tack!

Jag och en polare var på badhuset med våra respektive barn idag, och pratade om att vi båda söker nytt boende. Båda letar efter alternativ som är lite okonventionella sett till kärnfamiljsnormen. Jag och barnens andra förälder vill bo i varsin lägenhet nära varandra men spendera mycket tid ihop och låta barnen ha möjlighet att gå emellan sina båda boenden fritt. Helst. Vi pratade om hur dyrt det skulle bli att leva som ensamstående, och jag kom att tänka på hur allt är uppbyggt kring den där irriterande tvåsamhetsnormen. Den blir så väldigt synlig i ett sånt här läge. Inte nog med att det råder en extrem brist på hyresrätter i staden där jag bor, och att jag saknar cirka sex år i kötid för att få en lägenhet i det önskade området genom Bostaden. Lägenheternas planlösningar och rumssystem är också uppbyggda utefter en normativ livskurva: Enrummaren, där du bor som student. Tvårummaren, som du byter upp dig till vid en första anställning och möjligtvis ett första samboskap. Trerummaren, för ett mer bemedlat singelpar och kanske ett första boende för den nybildade familjen. Fler rum än så, i hus eller lägenhet, är avsedda för den stadgade familjen. Som pensionär går utvecklingen i motsatt riktning, mot färre rum, särskilt för den som fortfarande är pigg på ålderns höst men har förlorat sin livskamrat. Gemensamt för samtliga är 1 primär entré, 1 kök och 1-2 badrum. Så är systemet uppbyggt, och anpassat till strävan efter den tvåsamma kärnfamiljen.

Ååh vad jag skulle vilja se det krylla av flera alternativ, som gjorde det möjligt för oss att välja den typ av boende som passar oss bäst, utifrån preferenser, behov och förutsättningar! Generationsboenden med separata lägenheter men en trappa mellan våningarna. Kollektivhus med separata kök och badrum men ett gemensamt vardagsrum. Kollektivhus med separata lägenheter men ett gemensamt storkök för helger och fester. Stora lägenheter anpassade för familjer, hopslagna med singellägenheter med kokvrå för en kollektivlösning som ger möjlighet till smidig avlastning med barnpassning. Jag skulle nog kunna fortsätta klura på det här ett tag till, och komma på ännu fler variationer.

Just sånt här pratade jag och polaren om idag; hur kul det hade varit om alla vi fyra föräldrar samt ytterligare en familj hade kunnat hitta ett jättehus där vi delvis kunnat leva kollektivt, men också haft möjlighet till en privat sfär med egna kök och badrum. Jag känner många som tänker i samma banor, men ytterst få som hittar en typ av boenden där den drömmen kan förverkligas.

Det var dagens dos av bitterhet över systemet. Det är då skönt att det finns en sån outsinligt källa att ösa ur inom det området, för variationens skull!

fredag 3 oktober 2014

Vad innebär det att vara sig själv?

Igår läste jag ett tänkvärt blogginlägg av Fanny Åström, som berörde hur vi föraktar dåligt självförtroende. Det är en analys jag helt instämmer i, och jag ser också hur vi använder anklagelser om att personer skulle ha dåligt självförtroende som en härskarteknik. Det blir ett sätt att förminska och avfärda dem.

En grupp som är alldeles speciellt utsatta för det här är unga tjejer med en subkulturell identitet eller alternativ stil. När jag gick på högstadiet fick jag höra till leda att jag skulle "vara mig själv". Denna välmenande uppmaning kom ofta när jag just hade bytt hårfärg, piercat mig eller antagit något annat attribut som på något sätt stack ut ur mängden. Det var väldigt förvirrande att fundera över det där med att "vara sig själv", för i den åldern är det nog få som känner sig riktigt klara över den saken. Att navigera sig fram genom att anta olika roller och identitetsmarkörer är en då metod så god som någon.

Jag med tuppkam anno 2006

Det mest irriterande med det här beteendet hos välmenande vuxna är att de antar att just tjejer med en alternativ stil/subkulturell identitet är särskilt osäkra, har sämre självförtroende än andra och att deras yttre identitetsmarkörer beror på att de mår dåligt. Under högstadiet och gymnasiet växlade jag hårfärg mellan blont, rött, lila och svart. Jag hade lång page, kortklippt, undercut, upptuperat, mittbena, rakat, rakat med chelseaklippning och diverse indiefrisyrer. Jag provade hippiestilar, gick med stora grunge-skjortor, drog en kort syntarperiod, var britpopare och lite allmänt punk. Det var roligt, viktigt, utforskande, kreativt och ett sökande efter att hitta någonstans att höra hemma. Notera skillnaden mellan sökandet efter någonstans att höra hemma och sökandet efter sig själv- även om de båda hänger ihop.

Varför detta värderande, som säger att den som följer normen och inte på något sätt avviker har bättre självförtroende och är mer trygg i sig själv? Vad säger att den är personen är sig själv, men inte den med vågad frisyr i rosa och blått? Nog hade jag dåligt självförtroende, men jag tror inte direkt att det var unikt. Det fanns garanterat tystlåtna plugghästar med välstrukna blusar som var exakt lika osäkra som jag. Skillnaden är att de säkerligen slapp dessa värderande antaganden om deras yttre attribut. Desto tråkigare torde det däremot ha varit för dem som stannade kvar i en normativ låda istället för att visa sin sanna identitet för att de inte vågade, för jag är säker på att de personerna finns runtomkring oss (jag vill dra en parallell till transpersoner här, även om det bara delvis är jämförbart). Värderandet av yttre attribut beror såklart på idealet som eftersträvar likriktning och premierar dem som infinner sig i leden och i samhällets ramar.

Cissi Wallin och Josefin Neldén i Tjenare kungen

Jag ser uppseendeväckande yttre attribut som ett tecken på att personen troligtvis är ganska kritiskt tänkande, kreativ och intelligent. En annan sida av det här myntet är dock att med de egenskaperna medföljer också ofta tendenser till att må sämre psykiskt och ha svårt att hitta sin plats i samhället. Det är tyvärr en logisk följd av ifrågasättande och att vårt samhälle inte är speciellt bra på att ta vara på kreativa personers styrkor. Det blir likväl ett logiskt felslut att påstå att en alternativ stil/subkulturell identitet beror på dåligt självförtroende eller psykisk ohälsa. Stilen/subkulturella identiteten kommer från det kritiska tänkandet och kreativiteten. Ett eventuellt dåligt mående kan vara en effekt av detsamma. Tro fan det i ett samhälle som eftersträvar likriktning, är inflammerat av svaghetsförakt och bestraffar den som sticker ut. 

Sist men inte minst: Se denna intervju med coola Meredith Graves från punkbandet Perfect Pussy!





torsdag 2 oktober 2014

Dagens modeblogg. Tema: Utmanande klädsel

Det är hög tid för lite modebloggande igen, inte sant? Idag tänkte jag skriva om utmanande klädsel, som den på bilden nedan.


Mycket hud, som ni ser. Just att visa mycket hud är vad som utmärker en utmanande klädsel. Ni har hört och läst uttrycket otaliga gånger. Kändisar i urringade klänningar, med högt skuren slits, med en mage som tittar fram och bröstvårtor som nätt och jämnt täcks. Nu tänkte jag att vi ska titta på lite fler bilder med utmanande klädsel:



Men hallå, modeller! What's up med de ohyfsade långfingrarna idag? Jaja, Robbie Williams har hur som helst en extremt utmanande klädsel här, med blottat bröst och allt! Vi ser till och med bröstvårtorna! Notera de dinglande snörena i mjukisbyxorna som en bara vill dra tag i... Grrr!

Visst vill ni se fler?


Å, Justin Bieber! Plutande mun med blicken fäst mot sina nedre behag. Även Justin har blottade bröstvårtor och allt. Så himla utmanande!


Har Pharrell ens på sig något på underkroppen? Ingen vet. Men en bar bringa prydd av endast ett halsband är såklart väldigt utmanande.

Ni ser where I'm getting at? Jag tror inte att grabbarna här någonsin har fått höra att de har utmananade klädsel. Det har däremot jag, även om jag inte haft bar överkropp. Har jag bar överkropp så är min klädsel obscen och stötande, och jag riskerar att bli anmäld för sexuellt ofredande. Mina bröst anses nämligen vara synonymt med sex, oavsett mina intentioner eller syn på min egen kropp.

Jag funderar även över vad det är jag utmanar med min blottade hud. Den goda smaken? Ödet? Den manliga heterosexualiteten, som skulle kunna gå bananas? Att överhuvudtaget kalla personer som förmodas vara kvinnor för "utmanande" baserat på deras klädsel är i förlängningen en del av våldtäktskulturen, som hävdar att kvinnor ska ta ansvar för männens sexualitet genom att inte egga dem. Titta bara på den totalt omotiverade fixeringen vid offrens klädsel i våldtäktsdomar.

Den här synen på kvinnors klädsel har även förföljt oss även inom feminismen, men verkar tack och lov vara på väg bort. Där har problematiseringen handlat om att vi ska ta avstånd från så kallat objektifierande attribut. Sanningen är att objektifiering endast ligger i betraktarens öga, och att det inte finns något mer eller mindre feministiskt sätt att klä sig på skalan mellan burqa och bikini. Att tro det är att lägga ansvaret på frigörelsen på enskilda personer, istället för på strukturerna som förtrycker oss. Det finns ingen klädsel som per definition är till för den manliga blickens skull- det finns bara antaganden som utgår från en syn där vi inte äger makten att definiera oss själva. Jag har själv fått höra att jag inte ska bli så sur över visslingar och ogenerat objektifierande blickar, utan att jag istället borde stå för att jag uppskattar dem. Lyssna här: Jag är alldeles fantastiskt och obeskrivligt ointresserad av den manliga blickens gillande. Tro mig. Hur jag ser ut och klär mig är min ensak, och endast jag har rätten att definiera mig själv.

onsdag 1 oktober 2014

Animal liberation goddammit!

Idag tänker jag på Ghandis gamla påstående om att graden av civilisation i ett visst samhälle kan mätas utifrån hur det behandlar sina djur. Igår kom den här artikeln, om hur Sverige klättrar i ländernas värstingliga över ekologiskt fotavtryck. Den baseras på WWF's Living Planet Report, och är så deprimerande läsning att det är svårt att greppa, och än svårare att samla ihop något framtidshopp. Kapitalismen är som ett skenande tåg som för oss alla rakt mot en bergvägg, men storbankerna och de multinationella företagen bakom spakarna är fortsatt övertygade om dess förträfflighet.

I artikeln står att hälften av alla djur försvunnit från jorden sedan 1970, och däribland finns otaliga arter som utrotats. Detta samtidigt som vi får ständiga rapporter om den ökade köttkonsumtionen, och får veta att 70% av jordens odlingsbara yta nu upptas av köttindustrin. Ibland har jag hört det ignoranta argumentet att det vore synd om korna och grisarna ifall köttindustrin inte längre fanns, för dessa arter skulle försvinna om deras funktion som mat åt människan försvann. Hur många arter på jorden har försvunnit på grund av att köttindustrin berövat dem deras livsmiljö?

I dessa politiskt mörka tider, då vi just fått en fascist med svåra ryckningar i högerarmen som andra vice talman i Sverige, inser jag att det var längesen vi tilläts prata om djurrätt. Djurens Rätt håller förstås fanan högt, och det ska vi vara tacksamma för. Jag nedslås av alla viktiga frågor som lämnas utanför när vi hela tiden förlorar mark och tvingas flytta tillbaka frontlinjen för våra kampen bortom en anständig gräns. Där har djurrättsfrågorna lämnats därhän. Jag hör aldrig några vegetarianer (och sällan veganer) prata djurrätt längre, och drar slutsatsen att det beror på att vi tvingas slåss mot mörkare hot. Gränserna har förskjutits. Varje gång frågan om vegetarisk kost diskuteras så hör jag endast miljöargumenten, aldrig de etiska aspekterna. Jag är rädd att det delvis beror på att det blir allt svårare att få gehör för sådana ställningstaganden i ett samhälle där utsatta grupper bland människor får sitt livsberättigande ifrågasatt- direkt och indirekt.

Det första den borgerliga regeringen gjorde efter att den kommit till makten 2006 var att avskaffa Djurskyddsmyndigheten. Jag tänker på Ghandis uttalande igen. Etiken står i vägen för ekonomiska intressen, vilket där och då drabbade djuren. Sedan fortsatte urholkandet av tryggheten för ickemänskliga djur i Sverige, vid sidan av ett allt svagare skyddsnät för barn, gamla, sjuka och flyende.

Jag är vegetarian sedan 1996, och vegan sedan 2003. Jag ser inte hur jag någonsin skulle kunna äta animalier igen. Att äta lakto- ovo-vegetarisk kost är ta del i både förtrycket och miljöpåverkan som köttindustrin orsakar, och därför bör vi utesluta animalier helt. Fråga de miljontals hankycklingar som mals ner levande varje år för att de inte kan lägga ägg. Fråga mjölkkorna som dödas vid fyra års ålder med inflammerade juver som tjänat ut sitt syfte. Fråga deras kalvar, vilka nekats både mjölken och att överhuvudtaget få ha en mamma, eftersom vi människor anser oss ha större rätt till den. Fråga din kropp om den verkligen är ämnad att indirekt dia en annan art, och det i vuxen ålder.

FN presenterade för flera år sedan i en rapport att den mänskliga civilisationens övergång mot vegankost är nödvändig för att undanröja de värsta klimathoten, vilket du kan läsa om här. Det är dock åter ett miljöskäl, som inte går in på etiska aspekter av köttätandet (jag väljer medvetet att skriva köttätandet, och inte köttindustrin). Genom att lyfta djurrättsfrågorna och de etiska aspekterna av köttätandet kan vi klä av patriarkala strukturer och maskulina ideal i vår kultur. Ideal som upprätthållet makt genom våld. Ideal som bygger hierarkier. Längst ner i hierarkin på vår planet finns djuren. Under kvinnor, barn, svarta, fattiga och andra utsatta grupper. När vi påtalar att djur skulle ha rättigheter som levande varelser så möts vi ofta av hånfulla kommentarer om att vi inte kan likställa djur med människor. För mig handlar inte djurrätt om att på något sätta jämföra värdet mellan olika levande arter, utan om att vi ska respektera alla levande individer utifrån deras behov- jur olika de än må vara i sin omfattning och komplexitet.

Jag vill rekommendera denna suveräna föreläsning av amerikanska psykologen Melanie Joy till alla. Joy har myntat begreppet carnism, och klär effektivt av köttätandet i vår kultur. Lisa Gålmark och Carin Holmberg är två andra forskare som förklarar samhällets djursyn och köttätandet som en del av patriarkatet.

Alla förtryck hänger ihop, och allt motstånd mot förtryck försvagar därför alla förtryck. Kämpa mot en form av förtryck, och du bidrar till att försvaga förutsättningarna för kapitalismens fortlevande. Att vara vegan är ett feministiskt-, antirasistiskt-, och socialistiskt val. Go vegan!