torsdag 28 juni 2018

Angående samtyckesappen

Ok, så det har alltså lanserats en samtyckesapp lagom till att lagförändringen träder i kraft.

Så. många. frågor. Så många handflator mot pannan. Vi tänker oss följande scenario: Det hettar till och vankas sex. Vi säger heterosex, för enkelhetens skull.

Dude : "Vänta lite, jag tänkte att du kunde signera i appen först!" *langar fram mobilen*
Jag: "Vadå för app?"
Dude: "Ja alltså, samtyckesappen..."
Jag: "Nej men det är lugnt, jag är på!"
Dude: "Men jo jag vill helst att du signerar i appen!"
Jag: "Fast det borde väl inte spela någon roll om jag gör det eller inte eftersom jag talar om för dig nu att jag vill? Är du orolig för nåt?"
Dude: "Ja alltså, jag vill vara säker på att du inte är en sån tjej som kommer att anklaga mig för nåt sen typ..."
Jag: "Men vad skulle jag ha för skäl alls att göra det så länge du respekterar mig och inte går över mina gränser?"
Dude: "Jo, nä det har du väl inte men det skulle liksom kännas tryggare..."
Jag: "Du menar att det skulle kännas tryggare för dig? Men du tänker alltså att om jag samtycker i appen nu så kan du sedan uppvisa i efterhand att jag samtyckt OM jag skulle få för mig att polisanmäla dig för övergrepp?"
Dude: "Ja...."
Jag: "Hmmm, men tänk om jag signerar och kommer på en minut senare att jag inte vill, eller om du då tänker att det är safe att gå över mina gränser, eller att du kan göra vad fan du vill eftersom jag ju sagt ja till sex och att du kan använda det för att motbevisa mig i mina anklagelser... Det känns ju lite som att du inte vill att jag skriver under för att JAG har något att vinna på det, utan för att DU skulle kunna vinna på det...? Om du inte har något att vara orolig för så borde du inte vilja att jag skriver under i någon app, eller? Du förresten, medan jag formulerade dessa tankar så upptäckte jag att här är snustorrt och att jag hellre drar hem till mig och städar toan, betalar räkningar eller äter upp brödet som gick ut i förrgår som är det enda jag har i skafferiet, än ligger med dig. Hejdå!"

Samtyckesapp= En uppfinning till 100% för förövare och 0% för offer. Samt den största turn-off-faktorn sedan Björn Ranelids bidrag i melodifestivalen.

söndag 20 augusti 2017

Grader i det patriarkala helvetet

Nedanstående kommentar postades under en status där Lady Dahmer delat en text till stöd för de demonstrerande afghanerna på Medborgarplatsen. Jag tänker att den kan användas som ett utmärkt exempel för att belysa feminismens storhet.



För det första: Patriarkatet är världsomfattande och feminismen en radikal idé. Ett samhälle där vi gjort oss kvitt patriarkatet går näppeligen att föreställa sig. Patriarkatet genomsyrar hela vårt samhälle och hur det är organiserat. Det finns i vårt ekonomiska system, i juridiken, i alla mellanmänskliga relationer, i det privata, i det offentliga, i forskningen, i populärkulturen och i alla samhällsinstanser. Feminismen strävar med andra ord efter en samhällsordning som är radikalt annorlunda från den vi lever i. En patriarkal idé är den våldsamma som säger att somliga människor är mer skyddsvärda än andra och att det skulle finnas en essensiell sanning i detta; tanken att vissa människor av naturen är predestinerade att inneha sämre egenskaper än andra. Andra patriarkala idéer är de possessiva som säger att män har såväl en rättighet som en skyldighet att skydda kvinnor från Den Andre. En idé som egentligen inte bygger på empati eller viljan att skydda någon på riktigt, utan på strävan efter makt och äganderätt.

Ingen kultur är homogen utefter parametrar såsom till exempel religion, geografi eller traditioner. Det vore dock felaktigt att hävda att alla kulturer är lika patriarkala. Det vore att förneka alla de landvinningar som feminismen gjort i varierande grad runtom i världen under århundraden av kamp. En bärande feministisk idé är att patriarkatet är en social konstruktion. Konstruktioner kan rivas och nytt kan byggas. Enligt svensk lag ska till exempel kvinnor inte stenas till döds för otrohet. I Sverige fostras vi att se det som självklart att kvinnor inte ska tvingas att gifta sig med sina våldtäktsmän och att ingen ska bli utsatt för våld på grund av att hon visat hud på benen ovanför knäna. Samtidigt utsätts hundra procent av kvinnorna i Sverige någon gång under sina liv för sexuella ofredanden av svenska män (ja, jag vågar hävda det helt utan omsvep och enligt alla definitioner av svenskhet). Det gör den patriarkala skillnaden mellan stater, religioner, traditioner, geografiska områden och så vidare till något relativt.

Vi kan försöka tänka oss att vi ska gradera patriarkatet i världen idag utifrån en skala där ett jämställt samhälle är en etta och ett maximalt patriarkalt samhälle en tia. Då kanske de schysstaste och mest feministiska samhällena i världen hamnar på en sjua, medan de mest ojämställda hamnar på en tia. Ni hajar den abstrakta grejen bakom min tankemodell va? Det finns patriarkala och jättepatriarkala kulturer. De har långt mer gemensamt med varandra än med den dröm som är ett jämställt samhälle. Ska vi gradera hela länder så blir det väldigt grovhugget eftersom befolkningar inte är homogena, men faktorer såsom lagstiftning, media och generella traditioner inom länder är givetvis normerande och skapar gemensamma ramar för landets befolkning. Zoomar vi ut så är alla samhällen dock långt, långt ifrån jämställda.

Det andra perspektivet jag vill ta upp utifrån kommentaren ovan är att belysa feminismens storslagna natur. Hur förbannade feminister än kan vara på män som grupp så vilar feminismen i grund och botten på en tro på människan. Det finns många olika teoribildningar och ideologier inom olika feminismer, men den absoluta majoriteten av oss feminister har gemensamt att vi tror på den diffusa idén om allas lika värde och på att motverka förtryck i ett vidare perspektiv än bara baserat på kön. Det gör att vi ställer oss bakom kravet att ge unga afghanska män asyl i Sverige alldeles oavsett om de i genomsnitt har en sämre kvinnosyn än unga män födda i Sverige. Båda grupperna är patriarkala, men det storslagna i feminismen är att vi trots denna vetskap står upp för deras rätt att leva i fred och frihet. Vi lever med erfarenheter av att ha blivit förtryckta av män, men vi ställer oss ideologiskt sett i denna fråga över de trauman och starka känslor det fått som konsekvens. Detta har män som indoktrinerats med patriarkala ideal svårt att förstå. De ser inte hur oblodig, varm och empatisk den långsamt framåtskridande feministiska revolutionen är. De ser inte hur vi kan knyta våra nävar i protest mot det våldsamma, destruktiva, manliga projektet och samtidigt stå upp för mänskligheten, för tron på att solidaritet med utsatta ger oss mångfaldigt tillbaka i form av en mindre patriarkal värld.


måndag 3 juli 2017

Was she asking for it?

Apropå våldtäkter i publiken på Bråvalla och andra festivaler så är det inget nytt fenomen. Våldtäkter i form av att män till exempel fört in fingrar i tjejer/kvinnor i publikhav lär ha hänt väldigt många fler gånger än vad som anmälts. Våldtäktskulturen i vårt samhälle innebär att de flesta killar/män (och somliga tjejer/kvinnor) passerar sexuella gränser i någon bemärkelse vid något tillfälle i livet. Idén om att kvinnors kroppar är till för mäns njutning och att en tillgänglig kvinnokropp är en kropp att ta för sig av får somliga män att begå övergrepp vid tillfällen när de kan. Som i trängseln i ett publikhav. Jag vill påminna om vad som händer Courtney Love en gång i tiden och som hon vittnade om på detta vis:

“We had just gotten off tour with Mudhoney, and I decided to stage-dive. I was wearing a dress and I didn’t realize what I was engendering in the audience. It was a huge audience and they were kind of going ape-shit. So I just dove off the stage, and suddenly, it was like my dress was being torn off of me, my underwear was being torn off of me, people were putting their fingers inside of me and grabbing my breasts really hard, screaming things in my ears like “pussy-whore-cunt”. When I got back onstage I was naked. I felt like Karen Finley. But the worst thing of all was that I saw a photograph of it later. Someone took a picture of me right when this was happening, and I had this big smile on my face like I was pretending it wasn’t happening. So later I wrote a song called “Asking For It” based on the whole experience. I can’t compare it to rape because it’s not the same. But in a way it was. I was raped by an audience, figuratively, literally, and yet, was I asking for it?” - Courtney Love

I motsats till vad hon skrev så är det hemska hon var med om per definition våldtäkt. Det är svårt att riktigt greppa vilket trauma detta måste ha varit, med oräkneliga förövare, anonyma och omöjliga att ställa till svars, samt att övergreppen skedde helt offentligt. Kvinnohatet i den kollektiva reaktion som publiken uppvisade när en kvinnlig artist stagedivade säger oss något. Jag var med om en händelse som inte var på långa vägar lika grov men ändå obehaglig när en man i publiken lyfte upp mig under en spelning och bjöd på en ofrivillig crowdsurf under en turné en gång. Kvinnors livsutrymme är verkligen en bråkdel av männens.

söndag 4 juni 2017

ADHD och det läskigaste jag skrivit.

När jag skriver personligt så brukar jag göra politiska kopplingar till ämnet, för jag ser ingen anledning att berätta om mitt privatliv i denna blogg för sakens skull. Så lär det blir även denna gång, även om det är läskigt eftersom det privata nu kommer stå i centrum.

Jag har ADHD, det vill säga en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Jag är inte diagnosticerad än, men är helt och hållet säker på att jag kommer att få min diagnos. Denna funktionsnedsättning (jag vill inte kalla det normbrytande funktionsvariation i mitt fall, för det är väldigt påtagligt en nedsatt funktion vi talar om) har skapat smärta, kaos och besvikelse i hela mitt liv. Jag har känt mig jobbig, för mycket, inte kunnat hålla käften, saknat förmåga att dra gränser, inte kunnat fokusera på något jag inte är intresserad av med mera. Det värsta är dock känslorna. Mitt känsloliv är min egen största fiende, för jag verkar uppleva alla känslor tio gånger starkare än alla andra. Så länge jag har en tillvaro där det flyter på med jobb eller studier på en inte alltför krävande nivå så går allt bra. Då känner jag mig begåvad, smart, unik och har alla möjliga snälla tankar om mig själv. Sådana perioder har lett mig ända fram till en magisterexamen. När det uppstår stressmoment så tenderar allt däremot att kunna rasa samman totalt. För en tid sedan träffade jag en läkare som inte ville låta mig göra en ADHD-utredning eftersom han ansåg att jag med min examen på avancerad nivå uppenbarligen lärt mig hitta strategier för att hantera min ADHD. Två veckor senare hoppade jag av studierna på masternivå, utmattad och med slut på förmåga att fokusera. Stressmoment uppstår ofta, eftersom jag inte har några inneboende gränser alls för hur mycket jag kan engagera mig i saker, hur många bollar jag klarar av att hålla i luften eller skillnaden mellan pepp och stress.

Jag har haft återkommande kontakt med psykiatrin gång på gång och varit något slags mönsterpatient. Jag är nämligen jätteverbal, intelligent och bra på att analysera mina problem. Detta gör att ingen av de kanske 20 kuratorer eller psykologer jag haft kontakt med i samband med utmattningsperioder har yppat ett ord om en ADHD-utredning. Där sitter jag och berättar om mönster och händelser i mitt förflutna som hade varit traumatiska och krävt bearbetning för vem som helst. Inga konstigheter. Vad de missat är att alla dessa problem nog inte hade uppstått för en person som inte lidit av en NPF.

En historia av att bli mobbad i skolan, ha ett kaotiskt privatliv, hamna i konflikter, bränna ut sig, ta mycket plats, prata väldigt mycket, ha extremt starka känslor, känna stark ilska, ha svårt att slutföra projekt, ständigt komma för sent (även till möten med psykolog) och inte klara av att jobba heltid är klassiska symptom på ADHD. Jag har dem alla. Dessa egenskaper innebär en ständig kamp för att verka normal utåt sett, att försöka imitera hur andra fungerar, att inte känna skräck inför när nästa krasch kommer och att hitta en tillvaro som fungerar.

Försök föreställa er kombinationen av att veta att du har en extremt hög potential, är väldigt begåvad, är mer kreativ än de flesta, har en intelligens över genomsnittet, är högpresterande med bra betyg, har superhöga ambitioner och helst av allt skulle vilja rädda världen, samtidigt som din funktionsnedsättning ständigt sätter krokben för allt detta. Att känna att din extremt höga energi och din hjärna kan uträtta storverk, men att du i slutändan ändå sitter hemma i ett kaos med dålig ekonomi och ångest.

Det finns dock bra sidor också. Jag har, likt många andra med ADHD, ett extremt starkt rättspatos. När jag ser orättvisor så ger jag mig inte, utan kämpar mot dem med en intensitet som andra både kan beundra men också uppfatta som extrem. Det gäller till exempel mitt feministiska engagemang och det finns kvinnor som tackat mig för att jag trodde dem i deras privata, patriarkala helvete och stod upp för deras liv och säkerhet.

En annan positiv sida är att när jag älskar så gör jag det väldigt intensivt. Min kärlek till dem som står mig nära är alldeles outtömlig, vilket de försäkrar kompenserar för när jag blir krävande och skapar kaos. Jag är evigt tacksam mot mina barn. De är så sunda, kloka, trygga och starka att det läker och lyfter mig varje dag. Jag måste ha gjort nånting rätt som fått dem! Jag är också helt outsägligt tacksam mot min partner och livskamrat som stått ut år efter år trots att jag gjort mitt bästa för att sabba allt totalt. Som förlåter mig gång på gång på gång för det kaos som är jag.

Nu till det politiska i allt detta: När högerns ideologi säger att vi är vår egen lyckas smed och att det bara är att ta sig i kragen, rycka upp oss och skaffa ett jobb så blir jag förbannad. Det är vi många som blir, på ett rent ideologiskt plan. Detta för att vi vet att det inte är så enkelt. Vilka våra föräldrar är, var vi bor, vilken klass vi tillhör, vilket kön och så vidare, spelar extremt stor roll för våra förutsättningar. De senaste decennierna har retoriken om de lata arbetslösa, de som inte gör rätt för sig, förgiftat samhällsdebatten och blivit en förhärskande diskurs. För mig är det personligt. Lat är det sista jag är. Det finns inte det minsta lilla lathet eller korn av ovilja att bidra till samhället i mig. Mitt problem är att jag brinner så mycket för att just bidra till ett bättre samhälle att jag brinner upp, gång på gång. Då blir jag sängliggande. I veckor, månader och ibland år. Sedan börjar jag om. Jag måste även dribbla med det faktum att jag inte KAN jobba med något jag inte är motiverad att göra, för då blir jag deprimerad. Jobbar jag däremot med något jag brinner för så riskerar jag att brinna upp. Med tiden har jag lärt mig att undvika vissa fällor, men mönstret finns kvar. Funktionsnormen i vårt samhälle är extremt stark och skapar en oerhörd smärta för dem som inte lyckas leva upp till den.

Tack för att jag då får jobba för en kulturförening som utmanar normerna. Tack för att jag får föreläsa och utbilda för en stiftelse som gör detsamma. Tack vare er har jag trots allt någon form av grund att stå på!




söndag 16 april 2017

Blommor och kärlek är inte ideologi

Jag fick en jobbig känsla av många vettiga och humanistiska skribenters analys efter attentatet på Drottninggatan. Analysen som gjorde gällande att terrorismen förlorat eftersom stockholmarna reagerade med solidaritet, kärlek, omtanke, hjälpsamhet, manifestationer och blommor i drivor. Allt det där var ren anständighet och kan förklaras bättre av någon med med kunskap om psykologi än vad jag besitter.
      I allt detta såg jag risker. I Sverigeflaggorna, i pratet om Stockholm och stockholmarna som något homogent. Athena Farrokzad satte fingret på min känsla när hon i ETC skrev formuleringen "staden som ställföreträdare för nationen". Tänk om vi bytt ut hyllningarna till "stockholmarna" till "svenskarna"? Hur hade det klingat? För i all retorik fanns strävan efter ett "vi" som står starkt inför hotet från "dom".
      En stor majoritet av alla som skrev, tyckte och manifesterade ville väl, det är jag övertygad om. De ville inte spela högerpopulistiska krafter i händerna, utan tvärtom så upp för en allmängiltig medmänsklighet. Problemet är att politiker över hela det trånga, högerförflyttade mittenspektra som idag utgör riksdagspartierna, reagerade med just högerpopulism till svar på folkets reaktioner. Så förhärskande är idag den förståelse av nationen och det som hotar den att vi sällan förmår att tänka bortom den ens i vår förståelse av medmänsklighet. Aldrig förr har "medmänsklighet" med sådan tydlighet varit villkorad och exkluderande som i efterspelet av dådet i Stockholm. Till och med Gustav Fridolin vill sätta fotboja på papperslösa och i det ser jag den djupaste av avgrunder i vår samtid. Politikerna har i detta blivit nyttiga idioter inför både högerextrema krafter i Sverige som inför islamister som vill se oss i västvärlden rädda. Vilken politisk analys kan vara en mer tacksam grogrund för islamistisk radikalisering än misstänkliggörande och demonisering av alla muslimer?
      Tänk om förståelsen under manifestationer av kärlek och blommor i högar bygger på en förhärskande nyliberal idé om världens beskaffenhet? Tänk om det ökande hatet, klassklyftorna, polariseringen och bestraffandet av utsatta beror på just denna idé? Tänk om det är dags att göra politik bortom blommor och kärlek för att få till verklig förändring och inkludera alla i vår medmänsklighet?






onsdag 22 mars 2017

Prostitution igen

Nedanstående är klippt från Nina Rungs debattartikel i Metro idag

"Av kvinnorna i prostitution i Sverige i dag kommer den absoluta majoriteten från de fattigaste länderna i världen. Från Rumänien, Bulgarien, Litauen och Nigeria. Det är kvinnor utan andra val, ofta med både hemlöshet och våld i bagaget när de väl hamnar i människohandlarnas händer. Och för många av de svenska flickor och kvinnor i prostitution finns ofta övergrepp, självskada, missbruk och psykisk ohälsa i ryggsäcken."


Sexköpspeppade män och somliga liberalfeminister kämpar ju i detta extremindividualistiska tidevarv för att sexköp ska avstigmatiseras, ses som vilket yrke som helst och att låta alla berättelser om lyckliga "sexarbetare" få stå i centrum av debatten. Men vänta här nu, vad är det Nina Rung, kriminolog, skriver här ovan? Hmm, forskningen visar alltså att det handlar om ett yrke med helt omänskliga arbetsförhållanden, en modern slavhandel rentav! Det kanske vore bra att börja med att kämpa för alla som faller offer för detta innan en börjar kämpa för rätten att sälja/köpa sex? Det framstår inte som liiiiiite osolidariskt och egoistiskt att på ideologisk grund och idéer om vad sex kan innebära få branschenen att framstå som normal och reko, samtidigt som verkligheten ser ut såhär?


Jag tänkte att vi kan snacka torskar lite utifrån detta. 


Tänk er att vi idag hade betraktat sexköp som något helt naturligt. Inga konstigheter. Tänk er (nu vänder jag mig inte till er som köper sex, för ni är förmodligen helt tillfreds med vad ni sysslar med) att ni träffar en man på en jobbmiddag/krogen/fest/gymmet eller whatever och ni börjar småprata. Så berättar han att han brukar gå och få sig en avsugning hos "sin" sexarbetare en gång i månaden. Jag bara undrar, skulle inget skava hos er? Med tanke på att majoriteten av alla prostituerade är extremt utsatta, kommer från en trasig bakgrund och inte ser sig ha något annat val? Eller med tanke på att sex är något som vanligtvis sker mellan personer baserat på ömsesidig kåthet och utan utbyte av pengar? Sexköp sker mellan en part som vill och en part som inte vill. Pengarna är mutan för att säljaren ska tycka att det är "värt" att genomföra akten. Det skulle inte skava att hänga med en man som helt öppet berättar att han begår dessa handlingar? Att han betalar någon för att "ställa upp" på sex? Vill ni själva ha sex med någon som inte tycker att det nödvändigtvis behöver bygga på ömsesidig kåthet, utan är nöjd så länge någon kan betalas att ställa upp med en kroppsöppning?


Detta inlägg baseras på att jag är trött på retoriken som bara fokuserar på säljaren, på solskenshistorier och som tar stopp vid upprörda vittnesmål som säger att vi som är kritiska saknar tolkningsföreträde eller lider av "horfobi". Ursäkta mig, men det är knappast feminister som lider av en nedlåtande syn på prostituerade. De flesta av oss håller vikten av att betrakta alla kvinnor som sörjbara, respektabla och lika mycket värda mycket högt. Att se förtrycket och det helvete som omgärdar prostitutionen är att vara solidarisk. Om feminismen endast lyfte fram solskenshistorierna i patriarkatet och struntade i strukturerna så vore den inte värd ett dyft. Att dölja männen som köper sex i debatten har varit köparnas och sexliberalfeministernas främsta strategi för att vinna opinion. Låt oss inte gå på det mer nu!



onsdag 22 februari 2017

Förtrycksgrunden kvinna och debatten om kroppen

Just nu är debatten om empowerment och kroppar en het potatis i feministiska läger. Det påpekas till exempel (helt riktigt) att det hade varit väldigt mycket bättre och mer stärkande om det funnits en eller flera tjocka kvinnor med på scen när Clara Henry gjorde sitt nummer om att gilla sin kropp som den är under mello. Många skriver jättebra saker och jag är helt med dem. Eller i alla fall nästan. För där finns den där varningssignalen, här och där, om att endast tjocka kvinnors kroppar är förtryckta och hatas av samhället, medan smala kvinnors kroppar inte gör det.

Jag är hundra procent med på att överrepresentationen av normsmala kroppar i populärkulturen måste bort till förmån för en representation som speglar hur vi faktiskt ser ut. Jag är också helt med på att det inte finns någon feministisk empowerment i sig med att visa upp sin normativa kropp i en icke subversiv kontext. Om vi ska dra det till sin spets så vore det säkert bra om bara tjocka kroppar fick synas de typ närmaste tio åren som nån kompensation för vår livslånga hjärntvätt med retuscherade modellkroppar.

Det jag vänder mig mot är den lilla (åtminstone på ytan) detaljen att debatten börjar gå mot att dela upp kvinnors kroppar i "förtryckta" och "icke förtryckta" beroende av vikt/storlek. Jag vill inte peka ut någon särskild feminist här, utan belysa en vridning i diskursen som jag uppfattar den. Som jag skrivit förut så tror jag det är av stor vikt att betrakta förtrycksgrunden _kvinna_ som fullgod.

Nej, det är inte subversivt i sig att som den smala Clara Henry och hennes dansare visa sig lättklädda på scen och sjunga om att gilla sina kroppar. Det är till stor del i linje med patriarkatets gillande och objektifierande. Samhället hatar tjocka kvinnors kroppar och därför hade det varit desto mer subversivt för tjocka kvinnor att framföra exakt samma nummer. Det innebär dock inte att smala kvinnor klarar sig från förtryck. Det var ju detta med objektifieringen, till exempel. Att vara objektifierad är inte att vara fri från förtryck. Patriarkatet hatar i högsta grad den smala kvinnan också, men på ett annat sätt! Den smala kvinnan är i vår kultur en symbol för mannens begär, för hans djuriska drifter och rätt till andras kroppar. Några knapptryckningar bort kan vi se smala kvinnor våldtas på löpande band i porrindustrin. Den smala kvinnan kan reduceras till ett tecken helt utan identitet, men den tjocka kan det inte. Det är nog ett av skälen till att den tjocka kvinnan hatas så innerligt: I och med den plats hennes kropp tar och de konturer den har så vägrar hon ingå i den kategori som patriarkatet gjort till ett tecken för mannens begär. Hon är subversiv genom själva sin existens.

Av den anledningen är jag all for ett övertagande av tjocka kvinnor i alla offentliga rum och i all populärkultur. Det skulle vi alla vinna på. Det är inte vikten av representation av smala kvinnor i sig jag vill kämpa för, utan för subversiva uttryck bland de smala kvinnor vi ser: Kvinnor som begär andra kvinnor, kvinnor med riklig kroppsbehåring, kvinnor som tillåter sig att vara fula, kvinnor som inte är behagliga och kvinnor som bär på andra förtrycksgrunder; rullstolsburna, bruna, trans etc.

Det här inlägget skulle kunna sammanfattas med dessa två påståenden:

1. Det är helt meningslöst att försvara representationen av smala kvinnor i tex populärkulturen med argumentet att vi också behöver få synas eftersom vi också är förtryckta.
2. Det är oerhört viktigt att erkänna att smala kvinnors kroppar ÄR förtryckta på grund av att vi a) är kvinnor, med allt det innebär och b) är en symbol för mannens begär och därmed objektifieras. En strategi mot detta skulle kunna vara att INTE synas i normativa sammanhang inom tex populärkulturen.