onsdag 22 februari 2017

Förtrycksgrunden kvinna och debatten om kroppen

Just nu är debatten om empowerment och kroppar en het potatis i feministiska läger. Det påpekas till exempel (helt riktigt) att det hade varit väldigt mycket bättre och mer stärkande om det funnits en eller flera tjocka kvinnor med på scen när Clara Henry gjorde sitt nummer om att gilla sin kropp som den är under mello. Många skriver jättebra saker och jag är helt med dem. Eller i alla fall nästan. För där finns den där varningssignalen, här och där, om att endast tjocka kvinnors kroppar är förtryckta och hatas av samhället, medan smala kvinnors kroppar inte gör det.

Jag är hundra procent med på att överrepresentationen av normsmala kroppar i populärkulturen måste bort till förmån för en representation som speglar hur vi faktiskt ser ut. Jag är också helt med på att det inte finns någon feministisk empowerment i sig med att visa upp sin normativa kropp i en icke subversiv kontext. Om vi ska dra det till sin spets så vore det säkert bra om bara tjocka kroppar fick synas de typ närmaste tio åren som nån kompensation för vår livslånga hjärntvätt med retuscherade modellkroppar.

Det jag vänder mig mot är den lilla (åtminstone på ytan) detaljen att debatten börjar gå mot att dela upp kvinnors kroppar i "förtryckta" och "icke förtryckta" beroende av vikt/storlek. Jag vill inte peka ut någon särskild feminist här, utan belysa en vridning i diskursen som jag uppfattar den. Som jag skrivit förut så tror jag det är av stor vikt att betrakta förtrycksgrunden _kvinna_ som fullgod.

Nej, det är inte subversivt i sig att som den smala Clara Henry och hennes dansare visa sig lättklädda på scen och sjunga om att gilla sina kroppar. Det är till stor del i linje med patriarkatets gillande och objektifierande. Samhället hatar tjocka kvinnors kroppar och därför hade det varit desto mer subversivt för tjocka kvinnor att framföra exakt samma nummer. Det innebär dock inte att smala kvinnor klarar sig från förtryck. Det var ju detta med objektifieringen, till exempel. Att vara objektifierad är inte att vara fri från förtryck. Patriarkatet hatar i högsta grad den smala kvinnan också, men på ett annat sätt! Den smala kvinnan är i vår kultur en symbol för mannens begär, för hans djuriska drifter och rätt till andras kroppar. Några knapptryckningar bort kan vi se smala kvinnor våldtas på löpande band i porrindustrin. Den smala kvinnan kan reduceras till ett tecken helt utan identitet, men den tjocka kan det inte. Det är nog ett av skälen till att den tjocka kvinnan hatas så innerligt: I och med den plats hennes kropp tar och de konturer den har så vägrar hon ingå i den kategori som patriarkatet gjort till ett tecken för mannens begär. Hon är subversiv genom själva sin existens.

Av den anledningen är jag all for ett övertagande av tjocka kvinnor i alla offentliga rum och i all populärkultur. Det skulle vi alla vinna på. Det är inte vikten av representation av smala kvinnor i sig jag vill kämpa för, utan för subversiva uttryck bland de smala kvinnor vi ser: Kvinnor som begär andra kvinnor, kvinnor med riklig kroppsbehåring, kvinnor som tillåter sig att vara fula, kvinnor som inte är behagliga och kvinnor som bär på andra förtrycksgrunder; rullstolsburna, bruna, trans etc.

Det här inlägget skulle kunna sammanfattas med dessa två påståenden:

1. Det är helt meningslöst att försvara representationen av smala kvinnor i tex populärkulturen med argumentet att vi också behöver få synas eftersom vi också är förtryckta.
2. Det är oerhört viktigt att erkänna att smala kvinnors kroppar ÄR förtryckta på grund av att vi a) är kvinnor, med allt det innebär och b) är en symbol för mannens begär och därmed objektifieras. En strategi mot detta skulle kunna vara att INTE synas i normativa sammanhang inom tex populärkulturen.