tisdag 16 december 2014

Dom jävlarna ska skjutas!

Igår blev en trailer för pilotavsnittet till en TV-serie viral på www. Den handlade om ett gäng vigilantes som söker upp och hämnas på brottslingar. Pilotavsnittet väckte avsky och upprörda kommentarer från män (ja, nästan uteslutande män), vilka ansåg att det var våldsromantiserande, att våld inte löser något och att en TV-serie som denna kan uppmuntra till våld irl bland sådana som inte kan skilja på dikt och verklighet.

"Vadå?", tänker ni nu. "Jag trodde snubbar älskar sånt där, liksom Batman, Spiderman, Superman, Zorro, Fantastic four, Bondfilmerna, Arrow-serien, Dexter...."

Jodå, de där älskas av personer av alla kön. Jag håller med om att det är märkligt att dessa invändningar mot vigilante-storys plötsligt kommer vid ännu en produktion på temat. Här kommer då twisten, den som skiljer ut denna serie från ovan nämnda: Den heter "Dom jävlarna ska skjutas", och handlar om ett gäng kvinnor som söker upp och bestraffar våldtäktsmän! Serien är uppenbart over the top i sitt uttryck och inte ämnad att vara diskbänksrealitisk. Den bygger på att Stina Ekblads karaktär, en advokat som går i pension och med minnet av alla friande våldtäktsdomar under karriären drar ihop ett hämnargäng där alla har särskilda skills för ändamålet. Seriens titel är hämtad från Säkerts! låt "Allt som var ditt".

Eftersom jag har en svaghet för att skriva listor så tänkte jag lista ett par punkter med absurditeter gällande dessa kränkta mäns upprörda känslor över trailern till "Dom jävlarna ska skjutas":

1. Det uppenbara utefter ovan nämnda filmer- som jag om jag haft tålamodet hade kunnat göra till en oändligt lång lista, då temat är ett av filmhistoriens vanligast förekommande. Har vi hört flodvågor av random män ondgöra sig över dessa? Nix. Inte en chans. Att män på film utövar maskulint kodade beteenden och utövar våld väcker inga upprörda känslor alls. Det är underhållning.

2. Det leder oss in på denna punkt, som handlar om att "Dom jävlarna ska skjutas" inte betraktas som underhållning av dessa kommentarsfältherrar. Nej, den betraktas som en feministisk produktion, och som sådan måste den hålla "god ton", vara konstruktiv och en massa annat som vi aldrig skulle avkräva de normativa vigilante-produktionerna som följer de godkända ramarna gällande hämnare och brottslingar. de betraktas helt enkelt som underhållande fiktion och problematiseras inte.

3. I debatten har det uttryckts en oro för att serien skulle leda till att medborgargarden eller enskilda individer inspireras att göra verklighet av temat och söka upp och hämnas på misstänkta våldtäktsmän. Vad som fascinerar mig här är att det ses som troligt att en TV-serie skulle inspirera till något som ligger väldigt långt från problem som finns i samhället idag. Det finns däremot oräkneliga och åter oräkneliga filmer och serier som reproducerar negativa mansideal och befäster vår syn på män som aggressiva förövare och kvinnor som passiva offer. Jag har nog till exempel sett hundratals scener med mördade prostituerade, vilka ligger i blodpölar med brett särade ben och uppdragna kjolar. Sådant sker irl i världen varje dag. Det är inte läge att höja rösten mot reproducerandet av dessa schabloner istället? Eller ifrågasätta underhållningsvärdet i det patriarkala våldet vi alla påverkas av?

4. Det ger mig en lätt illamående känsla att dessa reaktioner kommer när vi får se kvinnor anta roller som handlingskraftiga subjekt vilka SLÅR TILLBAKA mot det patriarkala våldet. Det visar på hur vana vi är att se män som våldsutövare, och att vi betraktar deras våld som underhållande. Vi är så vana vid det och så jävla avtrubbade att vi bara fortsätter gräva i popcornskålen, för vi har alla sett män mörda fler gånger på film än vi kan räkna. Betänk då att dessa reaktioner och problematiserande kommer när vi efter hundratals skildringar av patriarkalt våld får se en film som visar hämnd på patriarkalt våld. Är inte det absurt?

5. Vem är värst, våldtäktsmän eller fiktiva personer som hämnas på dem? Jag föreslår att de män som upprörs över trailern lägger krutet på att engagera sig i FATTAMAN istället.

Jag känner mig peppad till tusen på "Dom jävlarna ska skjutas". Det känns inte annat än befriande med en lek med och bejakande av de känslor och tankar vi alla ofta känt i vår frustration över våldtäktskulturen och rättsväsendets haveri gällande våldtäktsmål. Serien är än så länge ett kickstarter-projekt, och jag tycker såklart att ni ska bidra!





torsdag 11 december 2014

Musikhjälpen

Jag gillar verkligen Musikhjälpen. Inte poltiskt, men för all bra musik som plötsligt spelas i P3, alla bra artister som dyker upp i glasburen och som jag kan få se på svtflow, och inte minst för folkbildningen och engagemanget kring viktiga frågor. Det är fint att folk vill vara solidariska, att de tänker till kring sin konsumtion i juletider och lägger slantarna på nåt bättre än onödiga och dyra julklappar. Linnea Henrikssons känslosamma, feministiska tal i etern igår var starkt.

Vi får dock inte glömma detta: I världen finns resurser att till exempel snabbt och effektivt se till att alla människor har tillgång till rent vatten (2012 års tema i Musikhjälpen), att alla gravida i världen har samma chans att överleva sin graviditet (2013 års tema) och att stoppa spridningen av HIV genom utbildning, vård och bromsmediciner (årets tema). Att dessa problem skördar hisnande många i världen liv varje år beror på att marknadsekonomins krafter inte har något som helst intresse av att sätta stopp på det. HIV-smittade i Sverige kan leva gott med virusnivåer som knappt är mätbara, medan 4000 människor dör av AIDS varje dag i andra delar av världen. Detta eftersom Sverige är ett rikt land som tack vare att vi betalar skatt (bra grej!) kan subventionera bromsmediciner. De länder och befolkningar som inte kan betala lämnas att dö (och det är nu vi ser de fruktansvärda scenerna av aidssjukas plågor från TV-produktionen av Jonas Gardells "Torka inga tårar utan handskar" framför oss).

Det är ok att vi känner oss solidariska och snälla genom att sms:a en låtönskning och en summa att skänka till kampen mot HIV. Det är ok att vi lindrar symptomen på världens elände. Vi ska dock inte glömma att det är just symptomen vi går på. Världens banker gör varje år miljardvinster på våra räntor. Sätt det i perspektiv mot att vi privatpersoner avvarar vad vi kan från våra ofta inte så feta löner under denna vecka varje år för dessa välgörande ändamål. De kommande 51 veckorna kan vi väl kämpa för en annan värld, som inte lindrar symptom på lidande genom bistånd utan går på roten till det onda genom att avskaffa det nuvarande ekonomiska systemet?

Med det sagt så vill jag bidra till årets tema genom att auktionera ut nedanstående två par Epidemics-örhängen, de sista jag har kvar av dessa. Hela summan går till Musikhjälpen. Båda består av laminerade pinmotiv, som dekorerats med silverfärgad tråd som sytts fast för hand. Lägg ditt bud i tråden på vår facebooksida. Auktionen pågår till tolvslaget imorgon fredag den 12/12.








lördag 6 december 2014

De förutsägbara trolltygen

En vän till mig skrev ett fantastiskt välformulerat öppet brev till alla som tänker rösta på SD i extravalet, i form av en facebook-status. Tusen delningar senare publicerades texten som en debattartikel på Nyheter24. Jag delade länken, och har i skrivande stund 1531 gilla-markeringar och 377 delningar på den. Nu på morgonen hade en person skrivit en hatisk kommentar som innehåll personangrepp mot min vän, reproducerande av myter om invandrares brottslighet och önskan att hon skulle råka ut för våldsbrott begångna av invandrare.

Kommentaren var av klassiskt SD-snitt. Personangreppen är klassiska och utmärkande för anhängare av just detta parti, vilket visar att de verkligen inte är ett parti bland alla andra. Myterna om att brottsligheten i förorterna är en följd av invandringen, och att endast invandrare begår våldtäkter är en annan klassisk ingrediens. Dessa myter kan lätt avfärdas efter en enkel sökning hos SCB, och problemet med brottslighet i somliga bostadsområden beror på klass och social utsatthet, inte hudfärg eller religion. Att sedan önska att kritiker av partiet ska utsättas för våldsbrott som svar på påståenden om att partiet för en våldsbejakande politik är såklart ironiskt, men inte desto mindre obehagligt.

Vad jag reagerade starkast på med kommentaren var frågan "Har du någon gång blivit våldtagen?", riktad till min vän som författat artikeln. Den var både retoriskt formulerad, och med det underförstådda budskapet att hon i så fall inte hade kritiserat SD, eftersom endast invandrare våldtar. Den här inställningen, att våldtäkter inte är en maskulinitetsproblem (för SD vill ju behålla de rådande könsrollerna), men ett invandringsproblem, är oerhört provocerande.

Jag har ett meddelande till alla män som diggar SD och som sprider myten om att endast invandrare våldtar: Istället för att agera något slags ädla riddare som ska försvara landets kvinnor från våldtäkter (samtidigt som ni uppvisar en unken kvinnosyn och hoppas att invandrare ska våldta oss så att vi "fattar"), så kanske ni ska ta och lyssna på oss, det vill säga den grupp som löper störst risk att drabbas av sexuellt våld? För 1/5 av oss blir någon gång i vårt liv våldtagna. Är vi över 15 år gamla så kan jag svära på att vi alla har utsatts för ofredanden, hot om våldtäkt, sexuella trakasserier och andra former av sexuella kränkningar. Ni kanske skulle fråga oss vilka vi är rädda för, och om det verkligen är kopplat till etnicitet?

Jag är över 15 år gammal, och har alltså utsatts för såväl ofredanden, hot om våldtäkt, sexuella trakasserier och andra former av sexuella kränkningar. Dessa har utförts av en och samma grupp: Män. Ja, och pojkar, för mina första upplevelser var som barn. Nästan samtliga har varit vita, då jag främst rört mig i områden som befolkats av företrädelsevis vita. Män från kristna länder. Jag har även drabbats av samma beteenden från män med mörk hudfärg, från buddhister och muslimer- när jag befunnit mig i buddhistiska eller muslimska länder. Min slutsats: Jag behöver inte vara mer rädd för en grupp än en annan beroende av hudfärg. Jag behöver vara rädd för gruppen män.



torsdag 4 december 2014

Det mest dyrbara

Jag sitter i soffan med ena barnet som somnat med huvudet i mitt knä. Det andra slocknade med nappflaskan i munnen efter att ha attackerat mig med pussar, bus och kiknande skratt i någon timme. Jag älskar dem så mycket att det värker, varje dag. På riktigt; Det gör faktiskt ont i bröstet, men läker, lenar och svindlar på samma gång. Det känns nästan overkligt att jag fått gåvan att få ha dessa fantastiska personer hos mig.

Tanken på dem är vad som gör mig allra mest rädd för SD och det politiska läget i landet. Det är när jag tänker på dem som jag inser rent känslomässigt att detta är på allvar. För vad ska hända med deras queera, feministiska vänstermorsa om detta fascistiska parti fortsätter växa i samma tempo? Vad ska hända med deras rättigheter och möjligheter att forma sina liv som de vill?

Bit för bit sjunker det in hur mycket Sverige 2014 har gemensamt med 30-talets Tyskland. Det skulle inte hända; kunde inte hända. Jag har i hela mitt liv varit politiskt frustrerad och arg över hur långsamt det går framåt. Nu ter sig den frustrationen som ren lyx, när jag ser hur vi istället för att ta små steg i rätt riktning kastas många decennier tillbaka, mot historiens riktiga lågmärken.

Ibland tänker jag att jag inte orkar mer. Att min politiska kamp bara dränerar mig och att jag borde göra som så många andra och låta huvudet fyllas av mer lättsamma ämnen och intressen. Men så tänker jag på mina barn igen. Jag lyssnar på de djupa andetagen i min famn, känner den mjuka kalufsen som breder ut sig över mitt lår och vet att jag aldrig, aldrig kommer att ge upp. För er skull ska jag kämpa om det så är det sista jag gör.

onsdag 3 december 2014

Ideologi goddammit!

Angående SD och det politiska läget:


Parlamentarismen suger på så många sätt, och inom den suger blockpolitiken när den i praktiken endast ger oss två möjliga alternativ att välja mellan. Men i det system vi nu dras med så kan vi inte bortse från att blocken bygger på ideologi. Ideologierna bygger på helt olika idéer om hur vi vill att detta samhälle ska vara. Det nyliberala projektet som fått oss att glömma ideologierna, glömma vår klasstillhörighet och gjort det ohippt att solidarisera oss med varandra är vad som lett fram till det politiska kaos vi nu står inför. Det har ansetts förlegat att tänka i ideologiska banor, och vi har istället letts att bara se sakfrågor och rösta på det parti vars enskilda sakfrågor matchar våra åsikter bäst. När vi fick en borgerlig regering på 90-talet så banade det väg för ett rasistiskt parti i riksdagen. Sådana har vi sluppit under socialdemokratiska regeringar. När vi åter fick en borgerlig regering 2006 så ökade stödet dramatiskt för ännu ett rasistiskt parti, vilka nu är landets tredje största. Det här handlar om ideologi. Det handlar om hur vi lurats att tro på idén att vi alla är isolerade öar, och att vi har rätt att bara se till våra egna intressen på andras bekostnad. Att detta ska kallas frihet, medan värnandet om varandra och de som är utsatta i vårt samhälle betraktas som en begränsning av densamma.


Hela det politiska landskapet i Sverige idag har styrts åt en ideologisk höger. När vänsterpartiet anses för extrema för en regeringsbildning ihop med socialdemokraterna och miljöpartiet har vi nått ett mycket ängsligt läge. SD har med all önskvärd tydlighet visat att de är ett högerparti, och ur högerns idéer har de fått sin näring. Jag sitter inte inne med några lösningar på den kris vi befinner oss i, men att ropa efter blocköverskridande samarbeten för att slå ut SD kan inte ses som en självklar lösning. I en regering bestående av S och M skulle två helt skilda ideologier krocka, och det skulle bli mycket svårt att föra politik.


Vi måste göra oss av med bilden av de övriga partierna som goda och SD som onda. Märk väl att jag inte vill normalisera SD här, utan efterfrågar en hårdare granskning av samtliga allianspartier och deras strävanden. Jag ser överallt hur röster höjs för att de “rumsrena”, etablerade och ur ett humant perspektiv “godkända” partierna ska överbrygga sina olikheter, lägga prestigen åt sidan och samarbeta mot de mörka krafterna. Men högerpolitik skördar människoliv och förtrycker. Tusentals flyktingar drunknar årligen när de försöker ta sig till Fort Europa, ett Europa som vridits långt åt höger. Självmordsstatistiken har skjutit i höjden i Sverige sen år 2006 och Alliansregeringens intåg. Nedskärningarna i vården leder till dödsfallHögerns satsningar på vapenindustrin och exporten av vapen till diktaturer dödar, liksom deportationen av asylsökande med en hotbild mot sig. Utnyttjandet av arbetskraft i sweatshops är en följd av den marknadsekonomi högern förespråkar, och den orsakar död och lidande.Högerns ovilja att se samhälleliga strukturer leder till knappa resurser till landets kvinnojourer, i en samtid där 17 kvinnor årligen mördas av en närstående man. Människor utnyttjas som gratis arbetskraft i Fas 3, och sjuka utförsäkras när högern anser att de varit sjuka för länge. Märk väl att även socialdemokratiska regeringars högervridningar bidragit till dessa konsekvenser. Är denna politik förd av "rumsrena" partier? Är det dessa partier som nu ska rädda oss från det onda SD?

Vi kan inte förlita oss på parlamentarismen nu. Där råder fullt kaos. Vad vi kan göra är att organisera oss, och att aldrig vara tysta. Vi måste våga vara obekväma och prata om vilket samhälle vi vill ha och vilka värderingar vi vill ska styra de politiska besluten. Vi måste prata ideologi.

måndag 1 december 2014

Skyll dig själv!

Vi vet alltför väl vid det här laget hur misogyni och sexism finns ända inne i våra rättssalar när det gäller våldtäktsfall. Kvinnliga offer förhörs om sitt sexliv, om preferenser, tidigare partners och klädsel vid tillfället för övergreppet. Det finns mycket att gräva i här gällande feministiska analyser som rör synen på rätten till sin egen kropp, sin egen sexualitet, synen på mäns sexualitet och kvinnors förmodade ansvar för att inte trigga den om vi vill undvika övergrepp. Här finns en viktig feministisk kamp att föra, helt enkelt, och vi har en lång väg kvar.

Det finns dock andra aspekter av "skyll dig själv"-retoriken bortom sexismen, för den kan sättas in i en större kontext. Mobbade skolbarn får än idag tips om hur de ska ändra på sig för att slippa sina plågoandar, och inte sällan byter offren men inte förövarna skola. Migrationsverket utvisar homosexuella till en otrygg tillvaro med hänvisning till att de ju kan hålla låg profil med sin läggning om de vill slippa förföljelse. De ska alltså ta ansvar för att inte trigga homofobin genom sitt beteende. Och visst borde transkvinnor kunna låta bli att spöka ut sig i kvinnokläder offentligt om de vill slippa glåpord? Hur svårt kan det vara? Liksom EU-migranter kan låta bli att visa upp innehav av smartphone om de vill slippa bli anklagade för att idka organiserad brottslighet. Eller som Britta Svensson skriver i Expressen om deltidsarbetande mammor: 

"Ni jobbar alltså inte ens heltid, hälften av er, och ändå gnäller ni för att ni tjänar sämre än män, har sämre karriärmöjligheter och får katastrofala pensioner? Det hänger inte ihop."

Idag läser jag den outsägligt tråkiga nyheten om att Kajsa Grytt ställer in sin kommande turné på grund av allt näthat hon utsatts för i samband med sin medverkan i Så mycket bättre. Jag drar mig till minnes hur kommentarsfältherrar i kommentarer om det näthat som främst kvinnliga journalister drabbats av skrivit att "den som ger sig in i leken får leken tåla". De offentliga kvinnorna kanske ska tänka på att inte provocera näthatarna?

Hela retoriken handlar om det nyliberala tänket att de som är förfördelade i samhället borde rycka upp sig, klippa sig och skaffa ett jobb. Sen borde vi bli män, vita, medelålders, medelklass, heterosexuella och normfungerande också. Hela tänket handlar om svaghetsförakt, om att personer "gör sig till offer" när de påtalar orättvisorna, och om tanken att vi alltid har ett fritt val att forma våra liv. Det sista är intressant, för övertygelsen att vi har detta fria val är lika benfast oavsett hur förutsättningarna ser ut. "Vi är vår egen lyckas smed" är en devis som alltid kan tillämpas. Självklart blir det obekvämt när offer för strukturer (Vad? Strukturer? Äh, vi är alla individer!) påtalar förtryck. Om vi ska tro på att förtryck av specifika grupper existerar så måste vi tro på samhälleliga strukturer, och tror vi på samhälleliga strukturer så blir det svårt att tro på vårt fria val att forma våra liv. Här blir det en mycket mer bekväm nyliberal logik att skylla på offren. Ändra på dig och du slipper förtrycket!

Se där: Den här texten handlar om identitetspolitik utifrån vänsterideologi. Det går utmärkt att kombinera!