måndag 29 september 2014

Emma Watson-paniken

Först såg jag Emma Watsons tal, och tyckte att det var fint och stort med tanke på genomslagskraften det fick. Jag kände dock också att analysen hade brister, och utgick från en feminism på männens villkor. Där kände jag att vi behövde vara nyanserade i våra hyllningar och se vilka perspektiv och grupper som utelämnats i talet. Sen fick jag läsa så många kritiska reaktioner på Watsons tal att jag istället blev less på hur hennes insats inte tilläts stå för var den var utan dränktes i internkritik. Nu skulle jag vilja plita ner lite tankar om detta:

1. Watsons tal fick stor genomslagskraft. Hon har förmodligen fått en massa människor som tidigare var skeptiska till feminismen att ta klivet till att kalla sig feminister. Det är berömvärt!

2. Ingen, och då menar jag INGEN, ska behöva axla hela feminismen på sina axlar genom att avkrävas den mest perfekta analysen som ska kunna stå felfri inför hela världens blickar. Det är garanterat en omöjlig uppgift, dels för att feminismen är en diversifierad rörelse, men även för att oavsett utformning så skulle det alltid finnas grupperingar som antingen kallade analysen för reformistisk eller för radikal. Vi måste nyktra till, sluta vara desperata och låta Watson slippa rollen som galjonsfiguren som skulle befria oss genom att frälsa hela världen med Sanningen om feminismen. Detta gäller både de som hyllar talet och de som dissar det.

3. Jag har väldigt svårt för när feminism sätter män i centrum, utgår från hur de begränsas i patriarkatet och visar hur de skulle gagnas av feminismen som ett sätt att värva dem till rörelsen. Det är lite som pappa-feminister: Jättebra att de blivit feminister efter att ha blivit föräldrar till ett barn med snippa och fått beskyddarinstinkter, men en feministisk analys värd namnet måste innehålla insikter om männens privilegier och att de måste avstå dem baserat på att vi alla är lika mycket värda. Det är exempel på sådant som måste få diskuteras efter ett feministiskt tal som setts av miljontals människor.

4. Vi måste ha högt i tak och inte lägga mer energi på internkritik än på att kritisera motståndarna. Men vi måste också förstå frustrationen som kommer från mindre privilegierade feminister när en vit, känd person med hög status får en enorm genomslagskraft för ett femton minuter långt tal som sammanfattade feminismen inför världen, men som utelämnade viktiga perspektiv som vi dagligen slåss för att få gehör för. Vi är många som skulle vilja berätta om de perspektiven och de analyserna inför omvärlden- men som helt saknar makten att nå ut.

5. Vi måste också sluta betrakta feminismen som något bräckligt som inte tål internkritik på grund av att skeptikerna får vatten på sin kvarn om de ser oss "tjafsa" med varandra. Den ängsligheten spelar enbart patriarkatet i händerna, och den gör att vi tillåter oss att reduceras till en enhetlig, schablonmässig grupp. Feminismen är- och ska vara- mångfacetterad, proggressiv, och innehåller mängder av kamper som har olika mål och medel.

6. Slutligen så tycker jag att vi en gång för alla låter personen Emma Watson vara och istället fokuserar på vart vi vill föra feminismen. Vi kan ta avstamp i hennes tal, problematisera det och ge förslag på hur det feministiska samtalet borde föras där vi nu befinner oss, men utan att hacka på hennes personligen. Det sistnämnda fyller ingen funktion alls, och är långt ifrån ett särskilt feministiskt beteende.

lördag 27 september 2014

Happy Pride!



Happy Pride Umeå! Jag ska strax bege mig till paraden och Bara Bröst Bara-sektionen. Därefter, klockan 16.00,  föreläser jag på Guitars om att skapa egna, brukarstyrda platser på DIY-premisser. Om vikten av frizoner där vi är trygga inom en grupp och subkultur. Det är ett fantastiskt kul ämne att prata om, så boka mig gärna till din hemstad/skola/studieförbund/förening etc.


torsdag 25 september 2014

Ska vi spela Killtycka?


Jag hittade den här "vi fem"-frågan i Aftonbladet i somras. Aftonbladet är inte ensamma om att se jämställdheten som en åsiktsfråga; det finns oceaner av killtyckande och mansplainande på ämnet. Jag vill tipsa om fler saker som Aftonbladet och andra kan passa på att tycka till om när de ändå är i farten. Det kan bli en ny, rolig frågesport! Håll tillgodo:

Tycker du att fång är namnet på en sjukdom som orsakar inflammationer i hovarna hos hästar?

Tycker du att Gambia är Afrikas minsta land?

Tycker du att Sister Rosetta Tharpe var en musiker och rock n' roll-gitarrist född i USA 1915?

Tycker du att Döda havet är en sjö vars vattenyta är belägen mer än 400 meter under havet?

Tycker du att Mike Tyson aldrig har bitit av någons öra?

Tycker du att bananer växer i klasar och klassificeras som bär?

Tycker du att Joy Division är ett band var sångare Ian Curtis begick självmord den 17 maj 1980?

Tycker du att Tyskland är ett land med 7 miljoner invånare som är beläget i Sydamerika och har farsi som officiellt språk?

Tycker du att Vivienne Westwood är en modeskapare som designade kläder åt Malcolm McLarens butik "Sex" på Kings road i London på 70-talet och gav upphov till bandet Sex Pistols klädstil?

Tycker du att pizza är en traditionell maträtt bland Kenyas massaifolk, vilken de brukar avnjuta under det årliga halloweenfirandet?



Fyll gärna på med era egna killtyckarfrågor!







Männens allianser


Jag tänkte att vi ska snacka lite om patriarkala strukturer i föreningsliv och förvärvsarbete, och hur förbaskat svårt det kan vara att våga benämna dem.

Jag vill påstå att det är mycket svårare att ta upp exempel på manliga privilegier som en stöter på där än inom heterorelationer. Heterorelationer som inte är dysfunktionella utan bara normalpatriarkala och där vi känner oss trygga, vill säga. Sådana där vi är trygga nog att kunna diskutera på vilket sätt vi är ojämställda.

I ideella sammanhang och på jobbet blir det svårare, speciellt i mansdominerade sammanhang, eftersom vi har en proffessionell och inte personlig eller nära relation till varandra. Jag har engagerat mig samt jobbat i den mansnormativa och mansdominerade rockmusiksfären, och där har jag i hög grad känt av vilka privilegier männen haft i relation till mig, och att våra relationer inte är jämställda.

För ett antal år sedan råkade jag ut för illivilligt skitsnack och ryktesspridning inom den subkultur där jag rör mig. En intressant sak följde i den efterföljande, upptrissade stämningen: En snubbe kom med ett absurt påstående om något dumt jag hade gjort i rollen som arrangör till en av mina bandmedlemmar- även han en man. Min bandmedlem svarade lugnt att “Nej, det har hon inte alls gjort, för hon skulle aldrig göra så!” Snubben som kommit med skitsnacket avslöjade med sitt beteende en intressant grej i sammanhanget: Det faktum att han snackade skit om mig inför en person som var min bandmedlem och vän var för honom underordnat det faktum att de båda var män, och därmed förväntades ha en starkare allians. Min bandmedlem återgav det som uppenbart att snubben hade sökt medhåll, och sa själv att han såg det som solklart från sitt perspektiv att ryktesspridningen aldrig hade uppstått om jag hade varit man.

I arbetslivet har det här med männens allianser i mansdominerade sfärer varit väldigt närvarande för mig, och de har varit väldigt svåra att benämna. Det spelar liksom ingen roll att det finns massor av forskning som slår fast att en kvinna behöver vara mycket bättre för att bli betraktad som lika bra som en man. När du själv som individ och kvinna står inför exempel på hur det fungerar så är det ruggigt svårt att konfrontera någon med det.

Det finns ett internaliserat kvinnoförakt i detta, som skapar duktiga flickor och som får oss att tro att vi inte är bra nog om vi inte presterar dubbelt så bra som männen. Vad det sällan pratas om är den andra sidan av kakan, vilket är det faktum att vi känner den pressen just på grund av att vi VET, baserat på fakta, att vi måste presentera bättre för att betraktas som lika bra.

Jag är blond, bär mycket smink, korta kjolar och ofta urringade kläder. Det är min stil, och jag framhärdar tamigfan i min rätt att ha den och bli tagen på allvar. Jag har dock alltid burit med mig att det förmodligen gjort vägen till att bli bemött med samma respekt samt betraktad som lika kompetent ännu längre. Hur sjutton konfronterar du någon med det?

Jag minns när en person i min närhet berättade om en konferens hen varit på, där ett gäng män bland deltagarna hade inlett med att festa hårt första kvällen. Dagen efter anlände de sent till konferensen, med djupa suckar och teatraliska gester som för att ingen skulle missa hur bakfulla de var. Några hade till och med burit solglasögon. Jag minns en jobbresa där det var festival och öldrickande varje kväll. Min känsla varje morgon då teamet samlades var så skamsen, eftersom det förmodligen var uppenbart hur trött jag var. Jag ville hela tiden förklara att jag inte alls var bakis, bara jetlaggad och sov dåligt om nätterna. Återigen det internaliserade föraktet, som inte går att bli kvitt så länge vi lever i en värld som betraktar oss som olika kompetenta beroende av kön.

Som kvinna har du aldrig naturliga allianser på en mansdominerad arbetsplats. Du är alltid avvikande, vilket innebär ett outtalat ifrågasättande av ditt mandat. Jag har så många gånger känt mig besviken på mig själv när jag gjort missar, som att glömma bort att ringa samtal jag skulle ha ringt eller bommat möten för att de aldrig skrevs in i kalendern. Sedan har jag sett manliga kollegor göra sådant i långt större utsträckning än mig själv, och hur de ryckt på axlarna åt saken. Samtidigt har jag fått kritik för mina missar som de själva sluppit.

Hur konfronterar vi männen i föreningslivet och på våra arbetsplatser med de där subtila strukturerna som påverkar oss dagligen? De som sällan leder till händelser där vi kan lägga fram bevis för att vi blivit förfördelade just på grund av kön- eftersom det alltid kan hävdas att skälet är ett annat när det sker på individnivå? Det finns en massiv bevisning för att dessa strukturer existerar, men det går alltid att hävda att vi överreagerar (hysteri-retoriken), är överkänsliga eller inbillar oss när det kommer till enskilda exempel.

Vill du som man vara en god allierad i den feministiska kampen? Rannsaka dig själv i dessa sammanhang, och kontra aldrig med härskartekniker om en kvinna konfronterar dig med dina priviliegier. Hon har rätt till sina upplevelser, och jag kan lova att det satt långt inne att yttra dem. De strukturer som bevisligen existerar sker inte bara någon annanstans- de sker där du finns. Därför har det hon säger garanterat substans.

onsdag 24 september 2014

Den som väntar på nåt gott... (ja, det ÄR världens sämsta ordspråk, men ändå)

Jag ägnar dagarna åt att skriva så att tangentbordet glöder, men det är inget som synts på här på bloggen de senaste dagarna. Kanske för att jag skriver om så svåra grejer, sådana som innehåller fällor som det är lätt att ramla i. Jag jobbar vidare på att undvika dem. Här är exempel på vad jag har i skrivbordslådan just nu:

1. Powerpoint och minnesanteckningar inför min DIY-föreläsning/workshop på Umeå Pride på fredag. Om DIY-kultur och vikten av att skapa egna rum inom sin subkulturella sfär. 16.00-17.30, på Guitars. Kom dit!

2. Ett naivt litet öppet brev till SD-väljare om att de sparkade nedåt när de röstade- men att vi kanske gjort det inom de antirasistiska och feministiska rörelserna också genom att problematisera den privilegierade vite mannen men glömde prata om klass. Budskapet är att vi egentligen alla har samma fiende att bekämpa, det vill säga det kapitalistiska systemet.

3. Ett blogginlägg om hur svårt det är att benämna och belysa patriarkala strukturer en stöter på i föreningsliv och på arbetet.

4. Ett sista filande på min text om DIY-kultur som publiceras i nästa nummer av Landets Fria Tidning.

Det är med andra ord en helt del som puttrar i min textgryta och bara väntar på att få släppas löst, i tryck och på www. Nu: Se ett avsnitt att The Killing och låta ögonen gå i kors. Puss och kram.

måndag 22 september 2014

Med sådana allierade behöver jag inga fiender.

Det är få områden där mansnormen blir så tydlig som i samtal om "invandrare". Det exemplifieras kanske tydligast i snacket om att "de tar våra kvinnor", vilket jag illustrerat men en teckning i ett tidigare inlägg. Det är en mening som lyckas vara heteronormativ, mansnormativ, possessiv, objektifierande och rasistiskt på bara fyra ord.

Idag har jag sett två olika statusuppdateringar som blivit virala, som båda fördömer våldtäkter. Båda handlar om specifika fall, och beskriver upprörda känslor inför våldtäktsmännen ifråga. Så långt allt gott. Problemet är att båda texterna lyckas formulera en önskan om att gärningsmännen ska utvisas, vilket avslöjar att de är rasifierade, och att jag misstänker att det är nyckeln till att de blivit virala.

Jag har försökt bidra till FATTA-kampanjen så gott jag kunnat sedan den drog igång. Ni vet, kampanjen som blev till en rörelse som kämpar mot sexuellt våld och för samtycke i lagstiftning och praktik. Jag har skrivit en låt, tryckt upp T-shirts, varit aktivist genom att tagga trottoaren framför en brottsplats med slagord, spelat på FATTA-events och delat länkar. Jag har sett genomslaget och gemenskapen som vuxit fram på bred front i dessa frågor. Det finns dock en gräns där vi slår emot väggen, och det är i mötet med alla de som skriker "inte alla män" så fort vi nämner ordet våldtäkt. Eftersom det är så vansinnigt viktigt för denna grupp att påpeka att inte alla män våldtar så skulle de aldrig i livet ta del i den här rörelsen. Det är som om ett deltagande i en rörelse mot sexuellt våld för dem skulle vara detsamma som att erkänna att det finns ett problem med män som våldtar. Att erkänna det skulle i sin tur vara detsamma som att erkänna att den grupp de själva tillhör (ja, det är nästan uteslutande män som har detta beteende) har ett ansvar för att ändra på beteenden, synsätt och värderingar som upprätthåller våldtäktskulturen. Där verkar det bli personligt och jobbigt.

Det finns dock ett fenomen som uppstår då dessa "inte alla män"-män plötsligt blir högljudda förkämpar för en värld befriad från våldtäkter, och det är när de begås av rasifierade. Det spelar mindre roll att de vanligaste namnen bland män som åtalas för våldtäkt är Andreas, Mikael och Daniel, för i dessa personers värld begås samtliga våldtäkter av personer för vilka övergreppen tros vara en del av "deras kultur". Detta då i kontrast till "vår kultur", som hävdas vara befriad från sådana uttryck för en osympatisk kvinnosyn. Därmed kan de uppröras av våldtäkter utan att överhuvudtaget behöva känna sig manade att rannsaka sig själva. Det innebär att de kan luta sig tillbaka och lugnt peka ut en annan grupp än den egna som upphov till problemen.

Själv känner jag att jag betackar mig för support i kampen mot sexuellt våld från män som endast reagerar på det sexuella våld som begås av rasifierade. Som aldrig skulle ta någon notis om att det pågår en rörelse som ifrågasätter destruktiv maskulinitet, och aldrig skulle bidra i den kampen. Som ogillar våldtäkter och invandrare, men missar helt att oavsett härkomst så begås en förkrossande majoritet av alla våldtäkter av män. Som ogillar våldtäkter och invandrare, men missar att utefter en juridisk, binär uppdelning är hälften av alla invandrare kvinnor- det vill säga den grupp som utsätts för en förkrossande majoritet av alla våldtäkter.



torsdag 18 september 2014

Dagens makeup

Det är dags att skriva lite om smink, och jag börjar med de allra senaste trenderna:


Mycket smink ska det va! Ös på i tjocka lager tills det inte överhuvudtaget går att ana hur du egentligen ser ut därunder! Höstens val av ögonskugga går i lila och gult, rikligt och i kombination. Detta matchas sedan med ett säkert kort i form av den gamla klassikern "silvermustaschen". Ska du på anställningsintervju? Vinkla upp spetsarna på mustaschen såhär snirkligt och fint. För en kväll på krogen kan en mer slick och rak mustasch vara på sin plats, och för en hemmakväll med chipsskålen räcker en slarvigt ditmålad moppemusch.



Tio saker som är bra att komma ihåg med smink:

1. Den så kallade skönhetsindustrin är skit och får oss att må pyton, men smink behöver inte handla om skönhet, utan kan vara en viktig del i en persons uttryck. Därför bör vi vara försiktiga med att dra generella slutsatser om att smink = förtryck. Det blir endast till ett användande av härskarteknikerna påförande av skam och skuld samt förminskande gentemot sminkbärarna.

2. Det finns ingen neutral plats där alla är fria, som är universell för alla. Till exempel så kan cisflatan som kastar mascaran kan känna sig fri, medan införskaffandet av makeup kan vara ett viktigt steg på vägen för en transkvinnas väg mot frigörelse (jag har inte tolkningsföreträde här men hänvisar till Maria Ramnehills text)

3. Det finns inget alls som säger att den cistjej som sminkar sig gör det för att attrahera den heterosexuella, manliga blicken. Vi måste sluta anta att det alltid är det högsta syftet med vår existens! Vi kan även sminka oss för att uttrycka en identitet, visa tillhörighet i en subkultur eller bara för att det får oss att känna oss party i en trist vardag.

4. Den som sminkar sig upplever inte automatiskt att det ökar hens skönhet. Vi kan ha helt andra uppfattningar om vad skönhet är, men ändå gilla smink.

5. Att förakta smink är att förakta ett feminint kodat uttryck och attribut, vilket vi absolut borde lägga av med inom de feministiska rörelserna. Att tro att vägen till frihet är att alla ska anta könsneutrala eller manligt kodade attribut är helt enkelt inte rätt väg.

6. Vi måste respektera att många personer vill ta avstånd från allt som har med fokus på utseende att göra. Detta för att utseendehetsen påverkar oss alla, och att många behöver hantera den genom att totalt ta avstånd från allt som rör yta och komplimanger. Men vi får också respektera att andra personer upplever komplimanger för sitt estetiska uttryck som stärkande för identiteten.

7. Den person som inte klarar av att visa sig osminkad för någon - partner inkluderad- och som ägnar timmar åt att sminka sig innan hen lämnar hemmet mår förmodligen inte så bra med sitt utseende. Andra som bär smink mycket och ofta kan absolut göra det. Inga problem. Det finns ingen motsättning mellan frekvent sminkande och bra självförtroende.

8. Ett tips är att inte ha principer gällande smink. Bär det inte om du inte känner att det är en del av ditt uttryck eller identitet, eller om det får dig att känna dig ofri (jag vet att det kan vara svårt att sluta använda smink, och att det är en kamp i sig). Men om andan faller på och det verkar kul vid något festligt tillfälle- Prova! Det kan vara spännande att testa olika uttryck och hur de får dig att känna dig, oavsett kön eller identitet.

9. Problematisera och ifrågasätt idealen. Fråga dig själv varför du sminkar dig, och om du trivs lika bra med dig själv osminkad som sminkad. Men klandra aldrig dig själv eller någon annan för att vi inte är resistenta mot patriarkatets bojor!

10. Det är mänskligt att vilja uttrycka sig genom yttre attibut, även om det inte gäller för alla. Ni vet det här med att "pojkflicka" ses som något positivt, medan "flickpojke" inte finns då det skulle betraktas som nedvärderande? Så tänker jag om smink: För varje cistjej som känner sig förtryckt om hon bär smink så finns det garanterat killar och andra som hade känt sig mer frigjorda om de vågat bära detsamma.





onsdag 17 september 2014

Kampen vi har gemensamt

Ögonen går snart i kors av all läsning efter valet. Sådant jag läser för att förstå, terapeuta mig själv och komma framåt i mina egna analyser. Jag hittar svar som funnits där, mitt framför ögonen på mig hela tiden, vilket är både tillfredsställande och irriterande. Alla de där frågorna om SD-väljarna som rör huruvida vi verkligen har så många ideologiskt övertygade rasister i landet och hur sjutton vi ska bemöta dem. Det första jag vill slå fast är att vi inte kan ta fram någon universell strategi som gäller för oss alla. Vi har olika förutsättningar att bemöta SD:s väljare beroende på om vi själva tillhör en grupp som utsätts för deras hat. Nästa fråga rör vilka de är, för väljarna och deras förtroendevalda är två helt olika grupper. De förtroendevalda är nu i maktposition, medan väljarna besitter lika lite reell makt över sina liv nu som innan söndagens val, och därför är det mot de förtroendevalda, övertygade rasisterna jag tänker rikta min ilska. I första hand. Sedan får vi inte glömma att väljarna också är en heterogen skara, och att det finns en stor bredd på skalan mellan missnöjda och marginaliserade, privilegierade socialkonservativa samt ideologiskt övertygade.

I dagarna som förflutit efter valet har vi äntligen börjat prata klass, och däri finner jag en stor lättnad. Jag vidhåller att jag är arg på de 13% som röstade på de jävla fascisterna i söndags, men efter åren av frustration då vi sett stödet öka för dem efter varje järnrörsskandal och rasistutspel så förstår jag äntligen vad jag personligen kan göra för att nå åtminstone somliga i väljarbasen.

Jag har ägnat över ett decennium åt att lyfta frågan om jämställdhet inom musikvärlden, en fråga som än idag möter stort motstånd. De senaste åren har jag i mina diskussioner kring vikten av representation inom kulturen använt mig av en intersektionell analys, och på så vis ringat in normen för vilka vi förväntar oss se på musikscener i fler bemärkelser än kön. Jag har haft många samtal med män som först inte hållt med mig om att den sneda könsfördelningen är ett problem, men som ändrat sig när jag fått dem att se att även de står utanför normen, och hur snäv den är. För att ingå i normen för en artist ska du vara både (cis)man, ung, normalviktig, vit, heterosexuell och inte ha några funktionsvariationer. Allt annat gör din väg till scenerna lite längre. När jag fått männen jag diskuterat med att se detta har de ofta inte längre känt sig attackerade av min feminism, utan kunnat se att kulturutbudet blir rätt fattigt med sådana normer, och att vi ofta delat känslan av utanförskap.

Jag borde ha fattat att jag kunde bemöta SD-väljarna på samma sätt, och tar med mig insikten om att vi inte kan stigmatiseras till att ändra uppfattning. Jag läste en lång status idag, skriven av en före detta högerextrem som förklarade att han, med arbetarklassbakgrund, känt sådan frustration över att alltid få höra att han i egenskap av vit och man hade sådana privilegier, och att han tillhörde en grupp som är skyldig till allt elände i världen. Själv bar han på en känsla av att stå långt ner på samhällsstegen och ha väldigt lite makt över sitt liv.

Jag, och många med mig behöver nog ta till oss av detta: Om vi glömmer bort klassperspektivet så kommer vi aldrig att få med oss alla dessa av samhället svikna män som vi egentligen har all anledning att föra gemensam kamp med. Vi måste lyfta klass i våra analyser mycket mer. För den som redan befinner sig i dessa politiska rörelser är det också lätt att glömma bort att de flesta i samhället- oavsett klass-  inte förstår vad strukturer är. För dessa blir sådana verktyg bara en attack som de upplever på individnivå. Min strategi framöver kommer att bli den att försöka inkludera dem med samma sorts retorik som jag använder när jag snackar jämställda scener med rockerkillar. Detta för att de ska se att vi har känslan av maktlöshet gemensamt, och att vi måste sparka uppåt, mot makten, istället för på varandra- eller på samhällets mest utsatta. Det kommer inte att funka varje gång, men det blir mitt bidrag.





tisdag 16 september 2014

Sveket mot folket

Det vore så fint att få skriva om bröst, punk och DIY-kultur. Det var ju sådant den här bloggen skulle handla om. Jag känner att det inte riktigt finns utrymme för sånt nu, för jag har fått se tillvaron kidnappas av kampen mot rasismen. Det är lika frustrerande som farligt. Istället för att få äga frågeställningar som “Hur skapar vi ett klimat där pronomenrundor är standard så att transpersoner slipper bli tvångskönade?” så måste vi ställa frågan “Hur ska vi leva med att minst en tredjedel av alla förtroendevalda SD-politiker i hela landet sprider rasistiskt och nazistisk propaganda?”. Vi tvingas därför föra samtal på flera nivåer: Den där politiken hör hemma, och den nere i gyttjan där den har hamnat.


Jag minns hur det var när jag växte upp. Mina föräldrar berättade för mig med stolthet i rösten att i Sverige kan alla känna sig trygga, tack vare vår välfärd som tar hand om sina medborgare. Det var såklart en sanning med modifikation, då det sättet att betrakta åttiotalets samhälle utelämnar homofobin, misogynin, transfobin, rasismen och alla andra förtryck som pågick, ofta i större omfattning då än nu. Välfärden var dock ett faktum, med dess starka sociala skyddsnät, fackföreningarnas alla landvinningar, fri vård som var lika (nåja) för alla och en skola i världsklass. På den tiden var Socialdemokraterna folkets parti. Knegarna. Vanligt folk. Arbetarklassen. Socialdemokraterna hade byggt upp ett system som var byråkratiskt och fyrkantigt, och skatterna var de högsta i världen. Det sistnämnda kunde ömsom uttalas med stolthet, ömsom med förakt, beroende på avsändaren. Det var dock ett framgångsrecept som skapade ett samhälle att vara stolt över, ett där vi hade okränkbara rättigheter och ett där systemet hela tiden strävade efter att alla skulle ha det bra. Den tryggheten kunde vi alla känna; även om systemet kunde falera och människor falla igenom skyddsnätet så fanns det där för oss, eftersom vi hade ett kollektivt ansvar för varandra.


Socialdemokraterna har de senaste tjugofem åren i allt större utsträckning svikit dessa ideal. Partiet står idag utan en identitet att enas kring, och helt utan tydlig adressat att bygga sin politik för. Det som var folkets parti- som gav oss en gemensam identitet som medborgare i ett land som tar hand om sina medborgare- påbörjade en resa mot en politisk mitt, och vidare ut mot högern i jakt efter medelklassens röster. Där vi står idag motsätter sig partiet inte alls vinster i välfärden eller utförsäljningar av den välfärd de en gång byggde upp och som gjorde Sverige till ett internationellt föregångsland. Denna trend bröts inte av att väljarna svek och gav partiet lägre procent av rösterna vid flera val i rad. Under tiden som gått har socialdemokraterna förlorat makten till högern vid två tillfällen, och nu senast under två mandatperioder på raken, vilket visar att de slutligen tappat funktionen som partiet för folket, det som skapade nationens identitet genom att bygga vår välfärd.


Istället fann folket Moderaterna. Partiet som per definition var emot dem och företrädde den tiondel som innehar kapital och äger produktionsmedlen. Partiet som genom historien har röstat mot kvinnlig rösträtt (1918), nej till åtta timmars arbetsdag (1918), nej till A-kassan (1934), nej till två veckors semster (1938), nej till fri sjukvård (1953), nej till 40 timmars arbetsvecka (1970) och nej till partnerskap för homosexuella (1994). Bland annat. Moderaterna blev de stora vinnarna när Socialdemokraterna upphörde att prata klass, ideologi och visioner för samhället. Deras egna agenda skulle aldrig tilltala arbetarklassen, om den inte maskerades väl. Alltså maskerades den. Med hjälp av skicklig pr skapades “Nya Moderaterna”, som kallades sig för “Det nya arbetarpartiet”. De hade upptäckt att det för första gången fanns en möjlighet att sträcka ut en hand till arbetarna, eftersom de inte längre hade något annat parti som verkligen talade till dem (vänsterpartiet finns och fanns även då, men högervridningen i samhällsdiskursen utmålade dem som extrema). Formeln de förförde med var löften om fler jobb och mer pengar i fickan som lön för mödan i form av sänkta skatter.


Det val vi nu har bakom oss skänker mig faktiskt en gnutta tillfredsställelse mitt i all rädsla och uppgivenhet över Sverigedemokraternas framgångar. Den grundar sig i att vi nu får se nyliberalismens kollaps, och att det stärker mig i teser jag haft under hela denna resa: Folket strävar efter att finna en politik som talar till dem, som bygger en gemensam identitet, skapar trygghet och erbjuder visioner om vilket samhälle vi vill ha. Moderaterna kunde lura arbetarna att deras politik var till för dem nog länge för att vinna två val i rad, sedan tog det stopp. De ökade klyftorna, den havererade skolan, den tynande välfärden, den vingklippta A-kassan och de gapande hålen i socialförsäkringssystemet lämnade efter sig ett otryggt, missnöjt folk som tvingades leta vidare efter svaren på hur vi skulle vinna tillbaka allt vi förlorat.


Jag vill hålla de 13% som röstade på Sverigedemokraterna ansvariga för sina handlingar. Allt annat vore ett omyndigförklarande, då de trots allt har rösträtt och knappast har undgått alla skandaler och all den rasism som flödar från partiet. Men jag vill också hålla de övriga partierna- och då främst Socialdemokraterna och Moderaterna- skyldiga till att en så stor del av väljarna sökt sig till ett parti sprunget ur ett rasistiskt, nationalistiskt och fascistiskt tankegods. Socialdemokraterna för att de svek sin största väljarbas, upphörde att prata klass och slutade stå upp för de ideal de grundade sitt nationsbygge på. Moderaterna för att de tog vid med en politik som under åtta års tid sände följande budskap till väljarna: Det är inte samhällets uppgift att ha ett kollektivt ansvar för svaga och utsatta. Vi är alla vår egen lyckas smed. Står du utanför? Ta själv ansvar för att komma in i gemenskapen!


Med en sådan samhällsdiskurs kanske det inte är konstigt att just Moderaternas väljare i hög utsträckning sökt sig till Sverigedemokraterna. Det är ett parti som röstat med Alliansen i nio av tio fall under sina fyra år i riksdagen, och som går i linje med Moderaterna i sin människosyn, med den avgörande skillnaden att de är rasister. Det är egentligen inte så konstigt att det blir till ett vinnande koncept, för här lyckas SD med det de övriga partierna misslyckats med: De invaggar folket i en efterlängtad känsla av gemenskap, bygger visioner om ett tryggt samhälle där vi har det bra igen och ringar in problemet hos “De Andra”. Sverige har helt enkelt kommit till en punkt där vi är sårbara nog för att vara mottagliga för en uppdelning i “Vi och Dom”.

Socialdemokraterna har nu fått en ny chans, men istället för att bilda regering med socialisterna i Vänsterpartiet så sträcker de ut en hand åt höger, till Folkpartiet och Centerpartiet, till en politik som ohjälpligt hamnar i en mitt där idealen som byggde välfärden inte får plats. Tillsammans med dem kommer de aldrig att kunna föra den politik som krävs för att återvinna sin position som partiet för folket, och jag är rädd att det kommer att gagna Sverigedemokraterna ytterligare.


Jag förlåter er inte, SD-väljare. Ni har röstat på ett parti vars anhängare kommer att hota mig med våldtäkt och mord om den här texten börjas spridas till dem. Ni har röstat för en politik som inte kan leda till något gott för någon, som leder till ökat förtryck, och som i värsta fall kan leda till många människors död. Men med valresultatet i ryggen så förstår jag äntligen vad det är ni saknar, och i vilket tomrum era sympatier och förhoppningar vuxit fram. Det gör att jag äntligen börjar kunna formulera hur motståndet ska bedrivas.

måndag 15 september 2014

lördag 13 september 2014

Ett allvarligt snack

Det har varit den längsta veckan i mitt liv, och när jag somnar ikväll kommer det att vara med en tung ovisshet inför morgondagen. Kommer vi att stå där imorgon med ett nationalistiskt, rasistiskt och fascistiskt parti som vågmästare i riksdagen, eller kommer ett feministiskt parti att få den rollen? Jag känner att vi behöver ta ett allvarligt snack här.

 En gång i tiden leddes Sverige av en till synes orubblig socialdemokrati, den där som byggde folkhemmet och länge förvaltade sitt bygge väl, trots sin byråkrati och sina kantigheter. På den tiden kunde vi kosta på oss lyx såsom att vägra ta del i parlamentarismen genom att rösta blankt, eller inte rösta alls. Det sociala skyddsnät som gjort Sverige till ett föregångsland andra sneglade mot med beundran var något vi tog för givet. Det var ett samhälle där vi hade ett egenvärde som människor, oavsett om vi presterade något eller ej. Det var ett just ett samhälle, inte ett företag. Sedan glömde vi prata ideologi, och vi glömde prata klass. Därefter hände allt snabbt. Nu står vi här, i företaget Sverige, präglat av växande klyftor, otrygghet och en välfärd så nedmonterad att det kommer ta många år att bygga upp den igen.
Här finns inget utrymme för soffliggande imorgon. Den lyxen förlorade vi för längesen. När vi slutade prata ideologi och klass så öppnades dörren för otäcka saker. Det parti som alltid gjort allt för att motarbeta arbetarklassen kunde med hjälp av smart pr och nya slogans få arbetarna att tro att de stod på deras sida. Detta med löften om mer i plånboken, men med en bromsad löneutveckling, nedmonterad a-kassa och försvagad välfärd som konsekvens.

Nu står vi här, i ett kallt Sverige som skiljer på närande och tärande människor. Här måste vi numera höja rösten ordentligt för att höras om vi vill påpeka att människor som flyr från krig och förföljelse givetvis ska ha rätt att finna en trygg tillflyktsort i Sverige. Det samhällsklimat vi befinner oss i ser nämligen utgiftsposter istället för människoliv, och det har möjliggjort att rasismen har kunnat slå rot och bre ut sig mitt i vår riksdag.

Jag är för alltid socialist, och liksom Kajsa Ekis Ekman mer vänster än någonsin idag. Jag har till skillnad mot henne röstat rosa, och det känner jag mig stolt över. Feministiskt Initiativ är en radikal och hoppingivande folkrörelse jag fått känna glädjen i att ta del av i den här valrörelsen. Jag ser socialismen nästan överallt i partiprogrammet, även om jag saknar den fullt ut då partiet inte har tagit ställning mot kapitalismen. Just nu spelar det mindre roll för mig, för vi kommer aldrig att nå vårt drömsamhälle genom parlamentarismen. Kapitalismen är ohotad oavsett vad Fi anser om den, men däremot kan partiet bli en riktigt irriterande vagel i ögat på patriarkatet vid ett intåg i riksdagen.

Vi är så nära nu. Så nära bästa tänkbara valresultat utefter var världen befinner sig. Jag ber er, en sista gång, denna lördagkväll: Ge Fi den sista knuffen över 4%-spärren nu, och säkra en vågmästarroll till ett parti som står upp för ett jämställt samhälle och mot rasism, istället för ett parti som gång på gång bevisat sig vara rasistiskt och för en inskränkning av demokratin. Gör det, och ni stärker den rödgröna regeringen till en position där de faktiskt kommer att få genomslag för sin politik de närmaste fyra åren. Jag ber er, för det här är allvar.

torsdag 11 september 2014

Våra största drömmar och värsta farhågor.


Häromdan fick jag höra av en högersympatisör att vi vänstersympatisörer inte tolererar deras åsikter, medan de minsann tolererar våra. Ja, på ett sätt hade hen en poäng. Jag uppfattar hur liberaler ofta tycker att det är härligt och uppfriskande med diversifierade åsikter i bekantskapskretsen och på sociala medier, och deras benägenhet att felcitera Voltaire tyder ju onekligen på att det sällan gör sådär ont i hjärtat av konfronteras med andra ideologier än den egna. Det gör det däremot ofta för mig. Mitt hjärta brister hela tiden av samhällets kyla, den som drabbar de svaga och mig personligen och som breder ut sig på grund av högerns hegemoni. Jag har svårt att låta den kylan passera obemärkt och se hur den tillför något till min personliga utveckling.

Jag gör inte anspråk på att uttrycka annat än mina känslor utifrån min ideologiska övertygelse här, men jag har ofta tänkt att det förmodligen är omöjligt för någon högersympatisör att känna så starkt politiskt som jag gör. Min tanke grundar sig i att våra kamper utgår ifrån vilka våra största drömmar och värsta farhågor är. Så som det politiska landskapet ser ut, med de partier som är representerade i riksdagen eller har rimliga chanser att nå dit, så ser jag en milsvid skillnad gällande vilka människors största drömmar och värsta farhågor kan tänkas vara.

Jag ser högern kämpa mot mardrömmen att behöva betala så hög skatt. Ju lägre skatt, desto bättre. Varför ska de bidra till en gemensam kassa för oss alla att gagna sig av?  De har ju tjänat pengarna genom att jobba! Om alla andra också jobbar så kan de också betala för sin vård på en privat klinik och skicka sina barn till bästa skolan, är tanken. Så de kämpar på, för rätten att anlita billig städhjälp och få tid till annat. För att ingen ska få begränsa deras valfrihet att äta oxfilé så ofta de behagar. För att inte Bromma flygplats ska stängas, den som är så centralt belägen och behändig. Deras allra värsta farhåga är troligtvis ett kommunistiskt samhälle, där de har minimala möjligheter till valfrihet gällande materiell standard och profit. De har privilegier som de anser sig ha rätt till, och kämpar mot farhågan att mista dem.

Sedan har vi oss andra, vi som har få eller inga privilegier. Vi vars värsta farhågor inte är att tvingas skjuta upp anläggandet av en pool på bakgården på grund av att ROT-avdraget upphör att existera. De som istället är skräckslagna inför att bli utförsäkrade och då stå helt utan skyddsnät. Vi som ser den bruna högern storma fram genom Europa och hata oss. Om de når makten är våra liv i fara. Vi som läst om hur 20 000 människor har dött vid Fort Europas gränser i år, och som är skräckslagna inför en värld där vi accepterar att människoliv mäts i pengar. De som lider av psykiska sjukdomar i ett samhälle där vi inte har någon psykvård värd namnet. De personer som bär en livmoder och går i pension, varav hälften får leva på en inkomst under fattigdomsgränsen. De som inte har något hem och för vilka drömmen om en pool på bakgården är ljusår bort. De som flyr en våldsam partner men inte finner någon fristad på grund av att kvinnojouren saknar resurser. De som förlorat någon som tagit sitt liv när skyddsnätet var borta och samhället signalerade att hen hade sig själv att skylla. De vars värsta mardröm är här och nu.

Jag är medveten om att den finns intersektionella strukturer som samverkar även bland de som röstar blått. Där finns såväl HBTQ-personer, personer med funktionsvariationer och rasifierade. De som är ideologiskt övertygande har trots det gjort sitt val utefter en övertygelse om att de ändå tjänar mer på högerpolitik än vänsterpolitik. Eller att samhället gör det, vad vi nu kan lägga i begreppet “samhälle” när så många av dess invånare kan offras för de andras privilegiers skull.

Vi som valt den andra vägen har inget annat val än att förlita oss på en parlamentarism som  har makten att förhindra våra värsta madrömmar från att besannas, men som aldrig kan uppfylla våra största drömmar. Våra största drömmar är något vi sällan ens får utrymme att formulera. Den tiden och energin stjäls från oss då vi tvingas demonstrera mot nazister istället för att skriva, älska, måla, bygga, skapa, dansa och ta hand om varandra samtidigt som vi formulerar vilken väg vi ska ta mot en värld där alla är fria.


onsdag 10 september 2014

Dagens outfit: Hösttrender

Nej vet ni vad, att nu är jag less på politiken. Alldeles utmattad, som körd genom en mangel faktiskt. Därför bestämmer jag att från och med nu ska detta vara en modeblogg! Ja, ni hörde rätt! Jag börjar med att göra ett inlägg om höstens trender:

Det klassiska kompositionsgreppet "jordgubben" har på denna bild bytts ut mot det mer djärva "bajskorven"
 
 
Linnet på bilden ovan är ett så kallat "crustlinne", tryckt för hand på secondhandtröja, och ett måste i höst. Den feministiska trenden som blåser genom Sverige i den milda septemberluften gör trycket- en textrad hämtad från låten "Feedback and distortion" av bandet Misantropic- helt rätt!
 
Nedtill klär du dig lämpligast i leggings, föreställande motiv med arbetarklassromantik. Det här ligger bara sååå rätt i tiden just nu, och är så hett att hjärtat nästan hoppar över ett slag från sin plats till vänster i bröstkorgen! Ett par avklippta jeansshorts över dessa och du är hemma!
 
Matcha denna edgy outfit med en tygpåse- gärna med djurrättsmotiv för att bredda utbudet av budskap! Accessoarerna bör även innefatta en dos nitar för den rätta känslan. Svettbandet runt handleden kan med fördel prydas av ännu ett feministmärke; vad gäller sådana är tumregeln "more is more" denna höst!
 
Du behöver givetvis iklä dig ett par kängor i syntetläder för att göra denna outfit komplett. Sådana utgör en bas i varje skohylla och är ett måste för såväl mysiga strandpromenader, svampplockning, antirasistiska motdemonstrationer och en svängom i moshpiten på valfri punkspelning.
 
Denna nya, fräscha modetrend väntas komma starkt redan nu i september och kan komma att bli en riktig långkörare med sin hoppingivande, folkliga och tidlösa framtoning. Stilen har kommit att kallas "PK chic", och är här för att stanna!
 
 
 
 


tisdag 9 september 2014

Det rosa hotet mot demokratin

Igår genomförde Feministiskt Initiativ en kupp, där rosa "genusglasögon" häftades fast med häftmassa på andra partiers valaffischer. Samma personer som satt upp dem plockade ner dem igen inom loppet av ett dygn. Tilltaget har kallats för både vandalisering och "hot mot demokratin" av rasande företrädare från berörda partier. Det kan såklart diskuteras huruvida det är god sed att använda sig av andra partiers valaffischer som yta för sitt budskap, men personligen ser jag inget problem i detta när dessa nu återställdes i ursprungligt skick, samt inte spred något budskap som något av partierna officiellt vänder sig emot. Det kan tilläggas att Sverigedemokraterna slapp de förhatliga genusglasögonen.

Vi får minnas att Fi är nära att nå riksdagen nu, trots en budget för valkampanjen som ligger på runt 2 miljoner kronor. Att jämföra med de etablerade partiernas respektive valkampanjsbudget på omkring 20-40 miljoner kronor. Det finns uppenbarligen ett intresse för Fi:s politik, och vi skulle kunna betrakta kuppen som ett demokratiskt sett rättmätigt utrymme för deras politik.

Jag skulle vilja lyfta en annan sak som är ett hot mot demokratin: Så gott som hundra procent av de offentliga personer som är kvinnor och står upp mot rasism och/eller för feminism i Sverige idag hotas med våld och våldtäkt. Detta har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. De riskerar att tystas eller välja mindre triggande ämnen att skriva om, för att inte utsättas för hatet från SD:s fotsoldater. Det om något är ett hot mot demokratin. Våra förtroendevalda har reagerat ytterst undfallande och mansnormativt i den här frågan. Om kvinnor- enligt politikernas förförståelse om kön- nu utgjorde hälften av befolkningen så skulle detta betyda att halva befolkningen är förhindrad att delta i det offentliga samtalet och politiken på lika villkor.

När Uppdrag Gransknings program om Män som näthatar kvinnor sändes så följde ett ramaskri, bland befolkningen och i media. Från regeringens håll var det tyst. Kort därefter tvingades fotbollstränaren Magnus Persson och ordföranden Tommy Jacobsson avgå från Djurgården efter att ha utsatts för näthat. Vår statsminister, den inbitne Djurgårdssupportern Fredrik Reinfeldt, höll då pressträff och fördömde det inträffade med orden "Jag står här idag för att jag älskar fotboll". Som Maria Sveland- en av de kvinnor som utsatts för näthatet- påpekade så avslöjade han därmed mer än vad som kanske var avsett; om hans prioriteringar, privilegier och perspektiv.

När det uppdagades att halva befolkningen (den binära uppdelningen det transexkluderande samhället går efter) på ett så konkret sätt begränsas i sina demokratiska rättigheter var allt annat än en pressträff utlyst av denne statsminister om ämnet oacceptabelt. Någon sådan pressträff hölls alltså aldrig, men som en spark i ansiktet fick vi sedan se hur hoten mot företrädade för en fotbollsklubb väckte den reaktion hos vår statsminister som Uppdrag Gransknings avslöjanden borde ha gjort. Här ska det poängteras att jag inte på något sätt vill förminska Perssons och Jacobssons lidanden, men i relation till det systematiska och strukturella förtrycket av personer som är kvinnor i det offentliga samtalet så framstår Reinfeldt som en person som inte skulle känna igen de rosa glasögonen om de så klistrades fast på hans näsa med superlim.

Vad är ett par rosa glasögon på en valaffisch under en dag i jämförelse med detta?

Jag skulle snarare se det som rimligt att alla våra förtroendevalda tvingas bära rosa glasögon varje dag fram till dess att ingen person i Sverige längre tystas i vår demokrati på grund av sexism och misogynt hat. Fram till den dagen utgör avsaknaden av rosa genusglasögon ett hot mot demokratin.

måndag 8 september 2014

Vem är du?

Alla barn som föds borde välkomnas med frågan: Vem är du? Inte nödvändigtvis i bemärkelsen att vi uttalar den mitt bland sammelsuriet av tårar, kroppsvätskor, slangar och klippandet av navelsträngen, men som en undran vi ständigt bär med oss.

Det är såklart bra att alltid försöka möta alla människor så förutsättningslöst som möjligt. Förutsättnngslöst är fördomsfritt, men vi använder oss också av kategoriserande som ett hjälpmedel för våra hjärnor att tolka världen. Det är mänskligt och i viss utsträckning nödvändigt. I möten med barn, och då speciellt i föräldraskapet, borde vi dock anstränga oss till det yttersta för att inte ha förutfattade åsikter om vilka individer vi har framför oss, för det är individer vars personlighet och egenskaper håller på att ta form. Om vi tror oss veta på förhand vilken individ som just kommit till världen så kommer vi garanterat att utesluta vissa alternativ för barnet ifråga, och uppmuntra de intressen och aktiviteter som passar våra antaganden.

Min poäng här är att barn är fullt kapabla av visa oss vem de är. Vi behöver bara ge dem alla möjligheter att ta reda på det. Visst är ni med mig så långt? Jag tror att det flesta är det, för det här var ju rätt självklara saker.

Jag kommer såklart in på det här med genus här, för ovanstående är hela tanken med genuspedagogik. Det handlar inte om att radera kön eller förbjuda vissa lekar eller uttryck. Det handlar om att ebjuda hela spektrat. Barnen kommer nämligen att visa eller tala om för oss vilka de är. Erbjud dem lekar, aktiviteter, kläder, sagor och roller som utvecklar alla sidor av vad det innebär att vara människa, och de kommer själva veta vad som är rätt för dem. De kommer också att veta vilka de attraheras av, och vilken deras könsidentitet är.

Förbud och begränsningar finner vi endast i de förutfattade meningarnas uppdelning i ett rosa respektive blått paket, baserat på genitalier. Vi finner dem också hos Sverigedemokraterna, som vill förbjuda ovanstående pedagogik i såväl förskolor som på universitet.






torsdag 4 september 2014

Shit vänsterkillar sysslar med just nu:

1) Lägga mer tid åt att häckla Fi än att kritisera den verkliga fienden: Rasisterna och kapitalisterna, aka. den blåbruna röran.

2) Ta sig tolkningsföreträde genom att påstå att Fi inte behövs i politiken, vilket är ungefär som att moderater hävdar att arbetarrörelsen inte behövs.

3) Gasta om hur värdelöst det är att rösta på Fi av ideologiska skäl och hävda att V är det enda rätta, för att i nästa andetag hävda att de båda partierna för samma politik.

4) Vara totalt blinda för att de - med sin påstått feministiska medvetenhet - faller i alla de klassiska fällorna vad gäller mäns styvmoderliga behandling av feminism.

Missförstå mig rätt: Jag har all sympati för den som röstar V. Jag diggar V skarpt - för att vara ett politiskt parti. Jag tänker att det är nödvändigt med ett parti i riksdagen som bygger sin feministiska politik på socialism. Men eftersom socialismen har en patriarkal och mansnormativ historia så lägger jag nu min kamp för att ett renodlat feministiskt parti ska komma in i riksdagen och föra upp feminismen högre på den politiska dagordningen. Angående anklagelserna om att Fi saknar klassanalys så tänker jag såhär: Vi blir inte kvitt patriarkatet utan att göra oss av med kapitalismen. Så långt är jag med er. Men jag tror också att vi kan krossa kapitalismen genom att bryta ner patriarkatet, ty de grundpelare de vilar på är (såsom hierarkier, konkurrens och makt) är så sammanflätade att det ena inte kan existera utan det andra. Det är också därför Fi's politik ohjälpligt har kommit att likna V:s.

Det är möjligt att jag läst Marx dåligt. Det är åtminstone vad ni vänstersnubbar kan komma att säga som svar på detta inlägg. Men vet ni vad? Den feministiska rörelsen har också haft och har stora tänkare, vars samhällsanalyser och förklaringsmodeller fått alltför lite utrymme i politiken. Detta i vanligt gammal patriarkal anda, och därför står jag fast vid att Fi behövs.

Här bjussar jag på lite personliga erfarenheter: Jag minns hur det var att växa upp utan pengar. Hur det var att vara den enda ungen i klassen vars jeans hann bli alldeles för korta innan jag fick nya, och hur jag försökte intala mig att lapparna på knäna var snygga. Jag minns utlandssemestrarna som klasskompisarna fick åka på, men aldrig jag. Jag minns magknipen när terminsavgiften på ridskolan höjdes med en hundralapp, och rädslan för att jag inte skulle få fortsätta med lektionerna. Det har lärt mig att hata klassamhället lika mycket som någon av er, jag lovar. Men jag minns också sexåringen som fällde mig till marken när jag var fem och lade sig ovanpå mig och juckade. Jag minns fröken som sa till mig att "De är nog bara kära i dig" när killarna i klassen jagade mig med bandyklubbor på rasterna och slog mig i skrevet med dem. Jag minns de som drog in mig i ett mörkt rum på ett disco och tog mig på de obefintliga brösten. Jag minns hur jag som enda tjej på fotbollsplanen blev retad tills jag inte vågade vara med mer. Det var den senare delen av exempel som kom att forma min identitet och kamplust mest. Ingen har rätt att påstå att mina partriarkala upplevelser av förtryck är underordnade dem jag upplevt på grund av klass, och särskilt inte någon man.

Med detta sagt så hoppas jag att ni kan fokusera på den verkliga fienden nu, sluta upp med att söndra och härska samt lita på att vi vill samma saker.




tisdag 2 september 2014

SD-väljare är inte mina vänner

Det hårt arbetande gänget bakom sajten Inte Rasist Men har just publicerat ett inlägg som visar hur SD-politiker hetsar mot Kiki Nilsénius, en privatperson som lagt upp ett youtubeklipp där hen framför en låt som kritiserar Jimmie Åkesson. På ett SD-forum på Facebook med 4000 medlemmar postas kaskader av hot och önskningar om att hen ska bli våldtagen. I forumet finns högt uppsatta SD-politiker, förtroendevalda och kandidater, och bland dessa finns också de som kommenterar eller gillar det som skrivs.

Jag är en av dem som i affekt bett alla eventuella SD-väljare att ta bort mig som vän från Facebook. Huruvida detta är en bra strategi eller ej har diskuterats flitigt. Många anser att avståndstagandet bara ökar misstron och polariseringen, och att vi bör bemöta åsikterna med argument istället. Självklart vore det allra bäst om vi kunde omvända alla rasister, fascister och antifeminister med lugn och sansad retorik, fakta, historiebeskrivning, och genom ideologisk övertygelse visa på bättre alternativ. Jag är också övertygad om att det går- Om du är man och vit.

Den misogyni som Kiki Nilsénius utsätts för är en central del i SD:s ideologi. Kvinnohatet är en lika grundläggande komponent som rasismen. Rasifierade personer har såklart ingen skyldighet att ta diskussionen med SD-sympatisörerna, men det har inte heller personer som är kvinnor. De kommer nämligen sannolikt inte att lyssna på oss, och det ska inte vara vår plikt att utsätta oss för deras hat. Därför vill jag be dig som tycker att jag är okonstruktiv, feg, undvikande eller ostrategisk som avsäger mig samröre med SD-sympatisörer att tänka om. Frontlinjen för den kampen måste föras av personer som de potentiellt sett skulle kunna lyssna till. Du behöver vara vit, och du behöver vara man. Vinn över dem genom klassperspektivet, och vidga deras blickar vidare därifrån. Tack på förhand.

Jag vill samtidigt ge en stor eloge till alla er som orkar ta dessa diskussioner trots att ni varken är män eller vita. Om ni lyckats omvända motparter så får ni gärna berätta hur ni gjorde.Tills dess så för jag kampen vidare på mitt håll; genom att skriva, genom musiken, på demontrationer och manifestationer. Jag tror också att det finns en poäng i att ta avstånd från SD-väljare på Facebook: Det är en av alla signaler vi kan sända som visar att vi fortfarande förvägrar partiet legitimitet.

måndag 1 september 2014

Vilka löper störst risk för bly i nackarna?

Minns ni det här klippet, där en lång rad kända ickemän visar hur kvinnohatet ser ut i Sverige idag? De hade alla utsatts för grovt näthat, med hot om misshandel, våldtäkt och mord. Ett hat kopplat till att de av avsändarna kategoriserades som kvinnor. Uppdrag Gransknings program följdes av en upprörd debatt om att kvinnohatets omfattning är ett demokratiskt problem. Ickemän riskerar att skrämmas till tystnad i det offentliga samtalet, eller censurerar sig själva genom att välja ämnen som är mindre provokativa för de Män som hatar kvinnor.


Liberala tyckare ägnar just nu mycket tid åt att problematisera den antirasistiska rörelsen. Alla deras fördömanden av rasism och nazism tycks följas av ett avståndstagande gentemot dess motpoler, vilka anses vara vänsterextremister. Begreppet extremism är nu avhängt var vi upplever en mittenpunkt, och denna har de senaste decennierna förflyttats allt längre åt höger. Du behöver inte göra särskilt mycket för att anses vara vänsterextrem idag. Exempel på vänsterextrema aktiviteter kan vara att demonstrera mot nazism eller ha den dåliga smaken att bli nedstucken med kniv på väg hem från ett firande av internationella kvinnodagen.


Liberalerna försvarar också ihärdigt nazisternas rätt att demonstrera, i demokratins och yttrandefrihetens namn. Samtidigt höjs alltfler röster för att Sverige, med stöd i lagen och FN’s konvention mot rasism, ska upphöra med att bevilja nazister rätt att demonstrera. Det är en vanlig liberal hållning att rådande politiska ordning är en god ordning, och att den ska försvaras och upprätthållas. Jag vill ifrågasätta detta, för jag anser inte att rådande ordning idag ger oss alla samma förutsättningar i det vi kallar för ett demokratiskt samhälle.


Alla de journalister som berättade om näthatet i Uppdrag Granskning visade att vårt demokratiska samhälle har brister, i just det fallet beroende av diskrimineringsgrunden kön. När liberaler investerar så mycket tid åt att försvara nazisters demokratiska rätt att demonstrera så sker det på bekostnad av de grupper som utsätts för nazisternas hat. När de tillåts att sprida sin ideologi offentligt sänds detta budskap till oss: Vår trygghet, vårt handlingsutrymme och vår rätt att slippa utsättas för hat är underordnad deras rätt att uttrycka sin åsikt. Vad innebär det för oss om inte en inskränkning i våra demokratiska rättigheter? Vad innebär det om inte en risk att vi låter oss tystas och inte vågar lita på att yttrandefriheten gäller även oss?


De liberaler som försvarar nazisternas yttrandefrihet och demokratiska rättigheter gör det för att de är privilegierade nog att inte känna sig hotade personligen av deras ideologi. De väljer därmed bort solidariteten gentemot alla de grupper vars demokratiska rättigheter inskränks av nazisternas handlingsutrymme. Här haltar vår demokrati, och här behöver den stärkas för att innefatta alla på lika villkor. Athena Farrokhzads sommarprat i P1 avslöjade flera saker om var liberalerna står idag. Högern visade sig uppröras mer över att en 35 år gammal låt av Ebba Grön spelades i programmet än av de fasansfulla berättelserna om strukturell rasism som vi fick lyssna till.


Textraden om att borgarna tål lite bly i nackarna må vara makaber, men den beskriver knappast ett reellt hot, då borgare som grupp knappt har behövt akta nackarna sedan 1789. Det spelade mindre roll för alla de som anmälde programmet till granskningsnämnden. Det är intressant, för samma grupp som ivrigt försvarar nazisters yttrandefrihet slår alltså bakut när det plötsligt är den grupp de själva tillhör som utsätts för hatet. Rätten att spela “Beväpna er” i radio omfattades i dessa personers tycke inte av yttrandefriheten, medan de försvarar rätten att offentligt uttrycka ideologiska ståndpunkter som genom historien lett till miljoner människors död. Det är en hållning som bara förtjänar förakt.