Männen och kvaliteten

Uttrycket "Jag är för jämställdhet" är kanske något av det mest innehållslösa och urvattnade en kan påstå. Fråga vilken företrädare för SD som helst om hen är för jämställdhet, och hen svarar garanterar ja. Det råder en total konsenus kring att vi vill ha jämställdhet i Sverige. Det är ungefär som att fråga Carl Bildt om han vill ha fred på jorden. Det är klart han svarar ja. Vad det innebär är en helt annan femma.

Det leder oss in på dagens ämne. Jag har varit i ändlösa diskussioner med meningsmotståndare på ämnet musik och jämställdhet, och då främst rörande könsfördelning på festivaler. Det absolut vanligaste argumentet jag mött mot att arrangörer aktivt ska sträva efter en jämn könsfördelning är att de "bara bokar det folk vill se". Därefter brukar argument följa om att kvotering eller positiv särbehandling av icke-män skulle innebära kommersiellt självmord (stackars arrangörer!), eller att könsfördelningen fixar till sig av sig självt när kvinnorna blivit lika bra på musik. Inte nödvändigtvis exakt med de orden, men det är kontentan av resonemanget.

För det första så vet den som följt utvecklingen på Sveriges festivalscener de senaste åren att nämnda resonemang inte håller. Utvecklingen må gå långsamt, och de flesta festivaler ligger stadigt på omkring 75% män på scen, med trötta argument som "vi bryr oss inte om kön utan bokar bara utefter kvalitet". Men, de goda exemplen som krossar myterna finns. Stockholm Music & Arts och Popaganda är festivaler som lyckats boka jämställt och fått ett mycket positivt mottagande. Musikens Makt (Luleå) gick snäppet längre i år och bokade 90% kvinnodominerade akter (Källa: http://jamstalldfestival.se/) i år. De lät dessutom banden tala för sig själva istället för att göra detta till en politisk fråga, och nämnde inte könsfördelningen någonstans på hemsida, i media eller programblad. Jag var där, och såg en nöjd, glad, bred och stor festivalpublik som inte överhuvudtaget verkade sakna fler y-kromosomer på scen.

För det andra så har jag en rad frågor till dig som hävdar att festivalerna bara bokar det folk vill se: Vad vill DU se på en festival? För du -som uppenbarligen är intresserad av det här ämnet- verkar helt enkelt hänvisa till konsumenternas makt över festivalerna, utan att själv utnyttja DIN egen makt som konsument. Vill du vara en del av förändringen, eller anser du att en festival håller hög kvalitet om dess lineup endast speglar en liten del av befolkningen? För det är så det ser ut. Det är inte bara så att cis-männen utgör en stor majoritet av de som får ta plats på landets scener. De är dessutom oftast normalviktiga, vita, medelklass, förväntas vara heterosexuella och i åldrarna 20-40 år.

I min mening håller inte festivaler med en så bristfällig representation av den mångfald som finns i samhället hög kvalitet. I min mening är en sådan lineup fattig. Jag vill ta del av berättelser och uttryck från alla grupper och bakgrunder. Berättelser och uttryck från gruppen vita, heterosexuella, normalviktiga och unga medelklassmän har jag tagit del av så det räcker för flera livstider, i proportion till alla andra som finns i vårt samhälle och kan ge mig andra perspektiv och berätta om andra erfarenheter. Alla enskilda festivaler behöver inte ha samma breda representation, och ibland finns det poänger med separatistiska lineups. Men så länge den totala summan är så extremt skev så måste vi göra vad vi kan för att jämna ut statistiken.

När mina meningsmotståndare säger sig vara för jämställdhet, men motsätter sig en aktiv strävan mot en jämn könsfördelning på festivalerna, så undrar jag vad de faktiskt lägger för innebörd i att "vara för jämställdhet". Att faktiskt vara för jämställdhet är att vara beredd på att förändra sig själv, och att acceptera förändringar i samhället. Det är att se sina privilegier och vara beredd att avstå dem så att andra personer får samma rättigheter och möjligheter som du själv har. Det är att våga se att det inte finns en objektivt "hög kvalitet" när det kommer till musik, utan att vår smak och våra preferenser bland annat formats av en lång rad sociala konstruktioner och normer.

Jag hör alltfler röster höjas för att utnyttja sin konsumentmakt till att säga detta: Vi tycker att det är tråkigt och enformigt att se band efter band med enbart män på scen på festivaler. Ge oss variation!

Så tar vi bort det manligt kodade ur begreppet kvalitet, och så visar vi att vi är för jämställdhet i praktiken.