fredag 29 augusti 2014

Politisk utmattning

I samband med att semestern tog slut så träffades jag av en tung trötthetsslägga, i allians med en ettrig stressiller som ännu biter mig i hasorna. Höstens intågande kom plötsligt på alla fronter; på termometern, jobbmässigt och ideellt. Det är nytt jobb kombinerat med en osäker tillvaro som frilansare, valrörelse, ett kulturhus värt all tid jag kan uppbåda, konserter jag borde arrangera och musiken jag inte kan andas utan. Familjen. Alltid familjen.

De senaste dagarna har jag börjat titta på tröttheten och stressen ur ett annat ljus, för de är av en ny och mer intensiv karaktär än de brukar. Det är två veckor kvar till valet, och jag tror mig känna av kulmen av åtta års kamp, oro och frustration. Alliansen verkar tack och lov inte ha någon chans att få stanna kvar vid rodret och låta skutan ta in ännu mer vatten, för hade detta varit en nagelbitare hade jag nog helst velat gå i ide och bett om att få bli väckt först när det hela är över.

Det har varit åtta år av mediarapporteringar, siffror, vittnesmål, diskussioner och läsning som inneburit väldigt starka känslor. I backspegeln ser jag rapporter om ökade självmord, förnedringen i Fas 3, bestraffningar av dem som redan ligger ner och belöningar i form av RUT och ROT till de som vill höja sin redan goda levnadsstandard. NUON-affären, den som passerat rätt obemärkt förbi samtidigt som Alliansen slår sig för bröstet för sin förmåga att sköta statsfinanserna. Den havererade skolan, oviljan att ta klimathotet på allvar, omänskliga utvisningar, dödssjuka människor som utförsäkras, de ökade inkomstklyftorna och Sveriges tappade placeringar på listan över världens mest jämställda länder. Jag minns rapporteringarna från en värld som brinner, samtidigt som NATO smyger sig in i Sverige bakvägen och vår utrikesminister tjänar mångmiljonbelopp på blodsbesudlad olja och krig han lobbat för.

Jag minns särskilt rasismen, den som tog fäste och kom in i riksdagen när vi fick en borgerlig regering på 90-talet, och som blossade upp på nytt när Alliansen fick medvind och bildade regering. Den har betett sig som en ilsken hydra: När ett huvud huggs av så sticker alltid ett nytt upp sitt fula tryne. Järnrörsskandaler biter inte. Inte heller oräkneliga blunders som borde ha berövat SD allt politiskt förtroende, eller kalla fakta som grusar sönder deras argument. Diskursen om människor som när och människor som tär, och vilka som i förlängningen ska ha rätt att finnas. Ur den växer hatet, och där vi står nu, med två veckor fram till valet, så upplever jag känslan av politisk utmattning. Jag har liksom Maria Sveland varit politiskt deprimerad, men nu har jag gått in i en ny fas. Det finns ett hopp om den bästa möjliga valsegern, den där de rödgrönrosa får egen majoritet och knuffar bort rasisterna som vågmästare. Vi skulle fortfarande ha en regering som blickar ängsligt mot en medelklass de inte vill stöta sig med, och en som färgats av liberala landvinningar. Det skulle inte bli en quick fix till ett samhälle där alla är fria, men jag personligen skulle kanske kunna fokusera på andra saker, ta mig upp ur utmattningen och få ny energi. Athena Farrokhzad skulle kanske så småningom börja prata om träd. Jag skulle börja prata om hästar.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar