måndag 22 september 2014

Med sådana allierade behöver jag inga fiender.

Det är få områden där mansnormen blir så tydlig som i samtal om "invandrare". Det exemplifieras kanske tydligast i snacket om att "de tar våra kvinnor", vilket jag illustrerat men en teckning i ett tidigare inlägg. Det är en mening som lyckas vara heteronormativ, mansnormativ, possessiv, objektifierande och rasistiskt på bara fyra ord.

Idag har jag sett två olika statusuppdateringar som blivit virala, som båda fördömer våldtäkter. Båda handlar om specifika fall, och beskriver upprörda känslor inför våldtäktsmännen ifråga. Så långt allt gott. Problemet är att båda texterna lyckas formulera en önskan om att gärningsmännen ska utvisas, vilket avslöjar att de är rasifierade, och att jag misstänker att det är nyckeln till att de blivit virala.

Jag har försökt bidra till FATTA-kampanjen så gott jag kunnat sedan den drog igång. Ni vet, kampanjen som blev till en rörelse som kämpar mot sexuellt våld och för samtycke i lagstiftning och praktik. Jag har skrivit en låt, tryckt upp T-shirts, varit aktivist genom att tagga trottoaren framför en brottsplats med slagord, spelat på FATTA-events och delat länkar. Jag har sett genomslaget och gemenskapen som vuxit fram på bred front i dessa frågor. Det finns dock en gräns där vi slår emot väggen, och det är i mötet med alla de som skriker "inte alla män" så fort vi nämner ordet våldtäkt. Eftersom det är så vansinnigt viktigt för denna grupp att påpeka att inte alla män våldtar så skulle de aldrig i livet ta del i den här rörelsen. Det är som om ett deltagande i en rörelse mot sexuellt våld för dem skulle vara detsamma som att erkänna att det finns ett problem med män som våldtar. Att erkänna det skulle i sin tur vara detsamma som att erkänna att den grupp de själva tillhör (ja, det är nästan uteslutande män som har detta beteende) har ett ansvar för att ändra på beteenden, synsätt och värderingar som upprätthåller våldtäktskulturen. Där verkar det bli personligt och jobbigt.

Det finns dock ett fenomen som uppstår då dessa "inte alla män"-män plötsligt blir högljudda förkämpar för en värld befriad från våldtäkter, och det är när de begås av rasifierade. Det spelar mindre roll att de vanligaste namnen bland män som åtalas för våldtäkt är Andreas, Mikael och Daniel, för i dessa personers värld begås samtliga våldtäkter av personer för vilka övergreppen tros vara en del av "deras kultur". Detta då i kontrast till "vår kultur", som hävdas vara befriad från sådana uttryck för en osympatisk kvinnosyn. Därmed kan de uppröras av våldtäkter utan att överhuvudtaget behöva känna sig manade att rannsaka sig själva. Det innebär att de kan luta sig tillbaka och lugnt peka ut en annan grupp än den egna som upphov till problemen.

Själv känner jag att jag betackar mig för support i kampen mot sexuellt våld från män som endast reagerar på det sexuella våld som begås av rasifierade. Som aldrig skulle ta någon notis om att det pågår en rörelse som ifrågasätter destruktiv maskulinitet, och aldrig skulle bidra i den kampen. Som ogillar våldtäkter och invandrare, men missar helt att oavsett härkomst så begås en förkrossande majoritet av alla våldtäkter av män. Som ogillar våldtäkter och invandrare, men missar att utefter en juridisk, binär uppdelning är hälften av alla invandrare kvinnor- det vill säga den grupp som utsätts för en förkrossande majoritet av alla våldtäkter.



2 kommentarer:

  1. Precis så! Män verkar lida ruskigt svårt av inget-hemskt-görs-av-vår-grupp-vi-är-snälla-hon-bad-säkert-om-det-syndromet... Sjukt tröttsamt, vet inte hur många gånger som jag har bankat skallen blodigt på mitt jobb (grovindustri i en liten ort) ang som du nyss skrev. Herregud, kan en grupp bli mer kränkt? Eller är de räddaför att se sitt eget kvinnohat och allmänt äckliga beteendet i vitögat och erkänna att de inte är bättre än någon annan?

    SvaraRadera
  2. Låter till Fatta var mycket bra, och väldigt viktig-grym cred till att ni gjorde den.

    SvaraRadera