lördag 13 september 2014

Ett allvarligt snack

Det har varit den längsta veckan i mitt liv, och när jag somnar ikväll kommer det att vara med en tung ovisshet inför morgondagen. Kommer vi att stå där imorgon med ett nationalistiskt, rasistiskt och fascistiskt parti som vågmästare i riksdagen, eller kommer ett feministiskt parti att få den rollen? Jag känner att vi behöver ta ett allvarligt snack här.

 En gång i tiden leddes Sverige av en till synes orubblig socialdemokrati, den där som byggde folkhemmet och länge förvaltade sitt bygge väl, trots sin byråkrati och sina kantigheter. På den tiden kunde vi kosta på oss lyx såsom att vägra ta del i parlamentarismen genom att rösta blankt, eller inte rösta alls. Det sociala skyddsnät som gjort Sverige till ett föregångsland andra sneglade mot med beundran var något vi tog för givet. Det var ett samhälle där vi hade ett egenvärde som människor, oavsett om vi presterade något eller ej. Det var ett just ett samhälle, inte ett företag. Sedan glömde vi prata ideologi, och vi glömde prata klass. Därefter hände allt snabbt. Nu står vi här, i företaget Sverige, präglat av växande klyftor, otrygghet och en välfärd så nedmonterad att det kommer ta många år att bygga upp den igen.
Här finns inget utrymme för soffliggande imorgon. Den lyxen förlorade vi för längesen. När vi slutade prata ideologi och klass så öppnades dörren för otäcka saker. Det parti som alltid gjort allt för att motarbeta arbetarklassen kunde med hjälp av smart pr och nya slogans få arbetarna att tro att de stod på deras sida. Detta med löften om mer i plånboken, men med en bromsad löneutveckling, nedmonterad a-kassa och försvagad välfärd som konsekvens.

Nu står vi här, i ett kallt Sverige som skiljer på närande och tärande människor. Här måste vi numera höja rösten ordentligt för att höras om vi vill påpeka att människor som flyr från krig och förföljelse givetvis ska ha rätt att finna en trygg tillflyktsort i Sverige. Det samhällsklimat vi befinner oss i ser nämligen utgiftsposter istället för människoliv, och det har möjliggjort att rasismen har kunnat slå rot och bre ut sig mitt i vår riksdag.

Jag är för alltid socialist, och liksom Kajsa Ekis Ekman mer vänster än någonsin idag. Jag har till skillnad mot henne röstat rosa, och det känner jag mig stolt över. Feministiskt Initiativ är en radikal och hoppingivande folkrörelse jag fått känna glädjen i att ta del av i den här valrörelsen. Jag ser socialismen nästan överallt i partiprogrammet, även om jag saknar den fullt ut då partiet inte har tagit ställning mot kapitalismen. Just nu spelar det mindre roll för mig, för vi kommer aldrig att nå vårt drömsamhälle genom parlamentarismen. Kapitalismen är ohotad oavsett vad Fi anser om den, men däremot kan partiet bli en riktigt irriterande vagel i ögat på patriarkatet vid ett intåg i riksdagen.

Vi är så nära nu. Så nära bästa tänkbara valresultat utefter var världen befinner sig. Jag ber er, en sista gång, denna lördagkväll: Ge Fi den sista knuffen över 4%-spärren nu, och säkra en vågmästarroll till ett parti som står upp för ett jämställt samhälle och mot rasism, istället för ett parti som gång på gång bevisat sig vara rasistiskt och för en inskränkning av demokratin. Gör det, och ni stärker den rödgröna regeringen till en position där de faktiskt kommer att få genomslag för sin politik de närmaste fyra åren. Jag ber er, för det här är allvar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar