torsdag 4 september 2014

Shit vänsterkillar sysslar med just nu:

1) Lägga mer tid åt att häckla Fi än att kritisera den verkliga fienden: Rasisterna och kapitalisterna, aka. den blåbruna röran.

2) Ta sig tolkningsföreträde genom att påstå att Fi inte behövs i politiken, vilket är ungefär som att moderater hävdar att arbetarrörelsen inte behövs.

3) Gasta om hur värdelöst det är att rösta på Fi av ideologiska skäl och hävda att V är det enda rätta, för att i nästa andetag hävda att de båda partierna för samma politik.

4) Vara totalt blinda för att de - med sin påstått feministiska medvetenhet - faller i alla de klassiska fällorna vad gäller mäns styvmoderliga behandling av feminism.

Missförstå mig rätt: Jag har all sympati för den som röstar V. Jag diggar V skarpt - för att vara ett politiskt parti. Jag tänker att det är nödvändigt med ett parti i riksdagen som bygger sin feministiska politik på socialism. Men eftersom socialismen har en patriarkal och mansnormativ historia så lägger jag nu min kamp för att ett renodlat feministiskt parti ska komma in i riksdagen och föra upp feminismen högre på den politiska dagordningen. Angående anklagelserna om att Fi saknar klassanalys så tänker jag såhär: Vi blir inte kvitt patriarkatet utan att göra oss av med kapitalismen. Så långt är jag med er. Men jag tror också att vi kan krossa kapitalismen genom att bryta ner patriarkatet, ty de grundpelare de vilar på är (såsom hierarkier, konkurrens och makt) är så sammanflätade att det ena inte kan existera utan det andra. Det är också därför Fi's politik ohjälpligt har kommit att likna V:s.

Det är möjligt att jag läst Marx dåligt. Det är åtminstone vad ni vänstersnubbar kan komma att säga som svar på detta inlägg. Men vet ni vad? Den feministiska rörelsen har också haft och har stora tänkare, vars samhällsanalyser och förklaringsmodeller fått alltför lite utrymme i politiken. Detta i vanligt gammal patriarkal anda, och därför står jag fast vid att Fi behövs.

Här bjussar jag på lite personliga erfarenheter: Jag minns hur det var att växa upp utan pengar. Hur det var att vara den enda ungen i klassen vars jeans hann bli alldeles för korta innan jag fick nya, och hur jag försökte intala mig att lapparna på knäna var snygga. Jag minns utlandssemestrarna som klasskompisarna fick åka på, men aldrig jag. Jag minns magknipen när terminsavgiften på ridskolan höjdes med en hundralapp, och rädslan för att jag inte skulle få fortsätta med lektionerna. Det har lärt mig att hata klassamhället lika mycket som någon av er, jag lovar. Men jag minns också sexåringen som fällde mig till marken när jag var fem och lade sig ovanpå mig och juckade. Jag minns fröken som sa till mig att "De är nog bara kära i dig" när killarna i klassen jagade mig med bandyklubbor på rasterna och slog mig i skrevet med dem. Jag minns de som drog in mig i ett mörkt rum på ett disco och tog mig på de obefintliga brösten. Jag minns hur jag som enda tjej på fotbollsplanen blev retad tills jag inte vågade vara med mer. Det var den senare delen av exempel som kom att forma min identitet och kamplust mest. Ingen har rätt att påstå att mina partriarkala upplevelser av förtryck är underordnade dem jag upplevt på grund av klass, och särskilt inte någon man.

Med detta sagt så hoppas jag att ni kan fokusera på den verkliga fienden nu, sluta upp med att söndra och härska samt lita på att vi vill samma saker.




4 kommentarer:

  1. Tycker dessutom att F! har en rätt bra klassanalys. På de homepartys och föreläsningar Schyman ger så visar hon på ett väldigt enkelt och bra sätt hur F! ser på genus, klass, i viss mån andra intersektionella kategorier, och makt. Bättre än vad V någonsin gjort tycker jag!
    Här är ett exempel: https://www.youtube.com/watch?v=qFqnOJhEeLA

    SvaraRadera
  2. Nu vet jag inte vilka "vänsterkillar" du syftar på och vilka sätt de "söndrar" vänstern. Men det är superviktigt att det inom vänstern kritiserar och skärskådar våra partier. Vi är nog många som blev besvikna på FI när de satte sig med det i praktiken nyliberala S&D i EU-parlamentet och dessutom röstade fram Juncker som ordförande. Hade jag inte varit så snabb att avfärda de kritiker som varnade för just den utgången hade jag kanske i dag varit mindre besviken över mitt val...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag baserar det hela på egna betraktelser, och berättelser från vänner. Med "söndra och härska" så syftar jag inte på ett beteende inom vänstern, utan om hur kvinnors kamp och organisering undermineras. Vi är nog många som är besvikna på val Fi gjort i EU-parlamentet, och partiet ska såklart granskas som alla andra. Det måste dock finnas rimliga proportioner, och jag ser tendenser hos vänstersnubbar att bete sig kränkta över att somliga nu sätter feminism framför socialism.

      Radera
  3. Sjukt bra inlägg! Har irriterat mig på just det här hela våren. Kul att du börjat blogga förresten! Hittade hit via Gerdas länk. /Maria Stenlund

    SvaraRadera