tisdag 16 september 2014

Sveket mot folket

Det vore så fint att få skriva om bröst, punk och DIY-kultur. Det var ju sådant den här bloggen skulle handla om. Jag känner att det inte riktigt finns utrymme för sånt nu, för jag har fått se tillvaron kidnappas av kampen mot rasismen. Det är lika frustrerande som farligt. Istället för att få äga frågeställningar som “Hur skapar vi ett klimat där pronomenrundor är standard så att transpersoner slipper bli tvångskönade?” så måste vi ställa frågan “Hur ska vi leva med att minst en tredjedel av alla förtroendevalda SD-politiker i hela landet sprider rasistiskt och nazistisk propaganda?”. Vi tvingas därför föra samtal på flera nivåer: Den där politiken hör hemma, och den nere i gyttjan där den har hamnat.


Jag minns hur det var när jag växte upp. Mina föräldrar berättade för mig med stolthet i rösten att i Sverige kan alla känna sig trygga, tack vare vår välfärd som tar hand om sina medborgare. Det var såklart en sanning med modifikation, då det sättet att betrakta åttiotalets samhälle utelämnar homofobin, misogynin, transfobin, rasismen och alla andra förtryck som pågick, ofta i större omfattning då än nu. Välfärden var dock ett faktum, med dess starka sociala skyddsnät, fackföreningarnas alla landvinningar, fri vård som var lika (nåja) för alla och en skola i världsklass. På den tiden var Socialdemokraterna folkets parti. Knegarna. Vanligt folk. Arbetarklassen. Socialdemokraterna hade byggt upp ett system som var byråkratiskt och fyrkantigt, och skatterna var de högsta i världen. Det sistnämnda kunde ömsom uttalas med stolthet, ömsom med förakt, beroende på avsändaren. Det var dock ett framgångsrecept som skapade ett samhälle att vara stolt över, ett där vi hade okränkbara rättigheter och ett där systemet hela tiden strävade efter att alla skulle ha det bra. Den tryggheten kunde vi alla känna; även om systemet kunde falera och människor falla igenom skyddsnätet så fanns det där för oss, eftersom vi hade ett kollektivt ansvar för varandra.


Socialdemokraterna har de senaste tjugofem åren i allt större utsträckning svikit dessa ideal. Partiet står idag utan en identitet att enas kring, och helt utan tydlig adressat att bygga sin politik för. Det som var folkets parti- som gav oss en gemensam identitet som medborgare i ett land som tar hand om sina medborgare- påbörjade en resa mot en politisk mitt, och vidare ut mot högern i jakt efter medelklassens röster. Där vi står idag motsätter sig partiet inte alls vinster i välfärden eller utförsäljningar av den välfärd de en gång byggde upp och som gjorde Sverige till ett internationellt föregångsland. Denna trend bröts inte av att väljarna svek och gav partiet lägre procent av rösterna vid flera val i rad. Under tiden som gått har socialdemokraterna förlorat makten till högern vid två tillfällen, och nu senast under två mandatperioder på raken, vilket visar att de slutligen tappat funktionen som partiet för folket, det som skapade nationens identitet genom att bygga vår välfärd.


Istället fann folket Moderaterna. Partiet som per definition var emot dem och företrädde den tiondel som innehar kapital och äger produktionsmedlen. Partiet som genom historien har röstat mot kvinnlig rösträtt (1918), nej till åtta timmars arbetsdag (1918), nej till A-kassan (1934), nej till två veckors semster (1938), nej till fri sjukvård (1953), nej till 40 timmars arbetsvecka (1970) och nej till partnerskap för homosexuella (1994). Bland annat. Moderaterna blev de stora vinnarna när Socialdemokraterna upphörde att prata klass, ideologi och visioner för samhället. Deras egna agenda skulle aldrig tilltala arbetarklassen, om den inte maskerades väl. Alltså maskerades den. Med hjälp av skicklig pr skapades “Nya Moderaterna”, som kallades sig för “Det nya arbetarpartiet”. De hade upptäckt att det för första gången fanns en möjlighet att sträcka ut en hand till arbetarna, eftersom de inte längre hade något annat parti som verkligen talade till dem (vänsterpartiet finns och fanns även då, men högervridningen i samhällsdiskursen utmålade dem som extrema). Formeln de förförde med var löften om fler jobb och mer pengar i fickan som lön för mödan i form av sänkta skatter.


Det val vi nu har bakom oss skänker mig faktiskt en gnutta tillfredsställelse mitt i all rädsla och uppgivenhet över Sverigedemokraternas framgångar. Den grundar sig i att vi nu får se nyliberalismens kollaps, och att det stärker mig i teser jag haft under hela denna resa: Folket strävar efter att finna en politik som talar till dem, som bygger en gemensam identitet, skapar trygghet och erbjuder visioner om vilket samhälle vi vill ha. Moderaterna kunde lura arbetarna att deras politik var till för dem nog länge för att vinna två val i rad, sedan tog det stopp. De ökade klyftorna, den havererade skolan, den tynande välfärden, den vingklippta A-kassan och de gapande hålen i socialförsäkringssystemet lämnade efter sig ett otryggt, missnöjt folk som tvingades leta vidare efter svaren på hur vi skulle vinna tillbaka allt vi förlorat.


Jag vill hålla de 13% som röstade på Sverigedemokraterna ansvariga för sina handlingar. Allt annat vore ett omyndigförklarande, då de trots allt har rösträtt och knappast har undgått alla skandaler och all den rasism som flödar från partiet. Men jag vill också hålla de övriga partierna- och då främst Socialdemokraterna och Moderaterna- skyldiga till att en så stor del av väljarna sökt sig till ett parti sprunget ur ett rasistiskt, nationalistiskt och fascistiskt tankegods. Socialdemokraterna för att de svek sin största väljarbas, upphörde att prata klass och slutade stå upp för de ideal de grundade sitt nationsbygge på. Moderaterna för att de tog vid med en politik som under åtta års tid sände följande budskap till väljarna: Det är inte samhällets uppgift att ha ett kollektivt ansvar för svaga och utsatta. Vi är alla vår egen lyckas smed. Står du utanför? Ta själv ansvar för att komma in i gemenskapen!


Med en sådan samhällsdiskurs kanske det inte är konstigt att just Moderaternas väljare i hög utsträckning sökt sig till Sverigedemokraterna. Det är ett parti som röstat med Alliansen i nio av tio fall under sina fyra år i riksdagen, och som går i linje med Moderaterna i sin människosyn, med den avgörande skillnaden att de är rasister. Det är egentligen inte så konstigt att det blir till ett vinnande koncept, för här lyckas SD med det de övriga partierna misslyckats med: De invaggar folket i en efterlängtad känsla av gemenskap, bygger visioner om ett tryggt samhälle där vi har det bra igen och ringar in problemet hos “De Andra”. Sverige har helt enkelt kommit till en punkt där vi är sårbara nog för att vara mottagliga för en uppdelning i “Vi och Dom”.

Socialdemokraterna har nu fått en ny chans, men istället för att bilda regering med socialisterna i Vänsterpartiet så sträcker de ut en hand åt höger, till Folkpartiet och Centerpartiet, till en politik som ohjälpligt hamnar i en mitt där idealen som byggde välfärden inte får plats. Tillsammans med dem kommer de aldrig att kunna föra den politik som krävs för att återvinna sin position som partiet för folket, och jag är rädd att det kommer att gagna Sverigedemokraterna ytterligare.


Jag förlåter er inte, SD-väljare. Ni har röstat på ett parti vars anhängare kommer att hota mig med våldtäkt och mord om den här texten börjas spridas till dem. Ni har röstat för en politik som inte kan leda till något gott för någon, som leder till ökat förtryck, och som i värsta fall kan leda till många människors död. Men med valresultatet i ryggen så förstår jag äntligen vad det är ni saknar, och i vilket tomrum era sympatier och förhoppningar vuxit fram. Det gör att jag äntligen börjar kunna formulera hur motståndet ska bedrivas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar