tisdag 9 september 2014

Det rosa hotet mot demokratin

Igår genomförde Feministiskt Initiativ en kupp, där rosa "genusglasögon" häftades fast med häftmassa på andra partiers valaffischer. Samma personer som satt upp dem plockade ner dem igen inom loppet av ett dygn. Tilltaget har kallats för både vandalisering och "hot mot demokratin" av rasande företrädare från berörda partier. Det kan såklart diskuteras huruvida det är god sed att använda sig av andra partiers valaffischer som yta för sitt budskap, men personligen ser jag inget problem i detta när dessa nu återställdes i ursprungligt skick, samt inte spred något budskap som något av partierna officiellt vänder sig emot. Det kan tilläggas att Sverigedemokraterna slapp de förhatliga genusglasögonen.

Vi får minnas att Fi är nära att nå riksdagen nu, trots en budget för valkampanjen som ligger på runt 2 miljoner kronor. Att jämföra med de etablerade partiernas respektive valkampanjsbudget på omkring 20-40 miljoner kronor. Det finns uppenbarligen ett intresse för Fi:s politik, och vi skulle kunna betrakta kuppen som ett demokratiskt sett rättmätigt utrymme för deras politik.

Jag skulle vilja lyfta en annan sak som är ett hot mot demokratin: Så gott som hundra procent av de offentliga personer som är kvinnor och står upp mot rasism och/eller för feminism i Sverige idag hotas med våld och våldtäkt. Detta har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. De riskerar att tystas eller välja mindre triggande ämnen att skriva om, för att inte utsättas för hatet från SD:s fotsoldater. Det om något är ett hot mot demokratin. Våra förtroendevalda har reagerat ytterst undfallande och mansnormativt i den här frågan. Om kvinnor- enligt politikernas förförståelse om kön- nu utgjorde hälften av befolkningen så skulle detta betyda att halva befolkningen är förhindrad att delta i det offentliga samtalet och politiken på lika villkor.

När Uppdrag Gransknings program om Män som näthatar kvinnor sändes så följde ett ramaskri, bland befolkningen och i media. Från regeringens håll var det tyst. Kort därefter tvingades fotbollstränaren Magnus Persson och ordföranden Tommy Jacobsson avgå från Djurgården efter att ha utsatts för näthat. Vår statsminister, den inbitne Djurgårdssupportern Fredrik Reinfeldt, höll då pressträff och fördömde det inträffade med orden "Jag står här idag för att jag älskar fotboll". Som Maria Sveland- en av de kvinnor som utsatts för näthatet- påpekade så avslöjade han därmed mer än vad som kanske var avsett; om hans prioriteringar, privilegier och perspektiv.

När det uppdagades att halva befolkningen (den binära uppdelningen det transexkluderande samhället går efter) på ett så konkret sätt begränsas i sina demokratiska rättigheter var allt annat än en pressträff utlyst av denne statsminister om ämnet oacceptabelt. Någon sådan pressträff hölls alltså aldrig, men som en spark i ansiktet fick vi sedan se hur hoten mot företrädade för en fotbollsklubb väckte den reaktion hos vår statsminister som Uppdrag Gransknings avslöjanden borde ha gjort. Här ska det poängteras att jag inte på något sätt vill förminska Perssons och Jacobssons lidanden, men i relation till det systematiska och strukturella förtrycket av personer som är kvinnor i det offentliga samtalet så framstår Reinfeldt som en person som inte skulle känna igen de rosa glasögonen om de så klistrades fast på hans näsa med superlim.

Vad är ett par rosa glasögon på en valaffisch under en dag i jämförelse med detta?

Jag skulle snarare se det som rimligt att alla våra förtroendevalda tvingas bära rosa glasögon varje dag fram till dess att ingen person i Sverige längre tystas i vår demokrati på grund av sexism och misogynt hat. Fram till den dagen utgör avsaknaden av rosa genusglasögon ett hot mot demokratin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar