måndag 29 september 2014

Emma Watson-paniken

Först såg jag Emma Watsons tal, och tyckte att det var fint och stort med tanke på genomslagskraften det fick. Jag kände dock också att analysen hade brister, och utgick från en feminism på männens villkor. Där kände jag att vi behövde vara nyanserade i våra hyllningar och se vilka perspektiv och grupper som utelämnats i talet. Sen fick jag läsa så många kritiska reaktioner på Watsons tal att jag istället blev less på hur hennes insats inte tilläts stå för var den var utan dränktes i internkritik. Nu skulle jag vilja plita ner lite tankar om detta:

1. Watsons tal fick stor genomslagskraft. Hon har förmodligen fått en massa människor som tidigare var skeptiska till feminismen att ta klivet till att kalla sig feminister. Det är berömvärt!

2. Ingen, och då menar jag INGEN, ska behöva axla hela feminismen på sina axlar genom att avkrävas den mest perfekta analysen som ska kunna stå felfri inför hela världens blickar. Det är garanterat en omöjlig uppgift, dels för att feminismen är en diversifierad rörelse, men även för att oavsett utformning så skulle det alltid finnas grupperingar som antingen kallade analysen för reformistisk eller för radikal. Vi måste nyktra till, sluta vara desperata och låta Watson slippa rollen som galjonsfiguren som skulle befria oss genom att frälsa hela världen med Sanningen om feminismen. Detta gäller både de som hyllar talet och de som dissar det.

3. Jag har väldigt svårt för när feminism sätter män i centrum, utgår från hur de begränsas i patriarkatet och visar hur de skulle gagnas av feminismen som ett sätt att värva dem till rörelsen. Det är lite som pappa-feminister: Jättebra att de blivit feminister efter att ha blivit föräldrar till ett barn med snippa och fått beskyddarinstinkter, men en feministisk analys värd namnet måste innehålla insikter om männens privilegier och att de måste avstå dem baserat på att vi alla är lika mycket värda. Det är exempel på sådant som måste få diskuteras efter ett feministiskt tal som setts av miljontals människor.

4. Vi måste ha högt i tak och inte lägga mer energi på internkritik än på att kritisera motståndarna. Men vi måste också förstå frustrationen som kommer från mindre privilegierade feminister när en vit, känd person med hög status får en enorm genomslagskraft för ett femton minuter långt tal som sammanfattade feminismen inför världen, men som utelämnade viktiga perspektiv som vi dagligen slåss för att få gehör för. Vi är många som skulle vilja berätta om de perspektiven och de analyserna inför omvärlden- men som helt saknar makten att nå ut.

5. Vi måste också sluta betrakta feminismen som något bräckligt som inte tål internkritik på grund av att skeptikerna får vatten på sin kvarn om de ser oss "tjafsa" med varandra. Den ängsligheten spelar enbart patriarkatet i händerna, och den gör att vi tillåter oss att reduceras till en enhetlig, schablonmässig grupp. Feminismen är- och ska vara- mångfacetterad, proggressiv, och innehåller mängder av kamper som har olika mål och medel.

6. Slutligen så tycker jag att vi en gång för alla låter personen Emma Watson vara och istället fokuserar på vart vi vill föra feminismen. Vi kan ta avstamp i hennes tal, problematisera det och ge förslag på hur det feministiska samtalet borde föras där vi nu befinner oss, men utan att hacka på hennes personligen. Det sistnämnda fyller ingen funktion alls, och är långt ifrån ett särskilt feministiskt beteende.

1 kommentar:

  1. Tack för läsvärd(a) text(er), du belyser, upplyser och får mig att se världen med nya ögon. Tack, Omar

    SvaraRadera