onsdag 17 september 2014

Kampen vi har gemensamt

Ögonen går snart i kors av all läsning efter valet. Sådant jag läser för att förstå, terapeuta mig själv och komma framåt i mina egna analyser. Jag hittar svar som funnits där, mitt framför ögonen på mig hela tiden, vilket är både tillfredsställande och irriterande. Alla de där frågorna om SD-väljarna som rör huruvida vi verkligen har så många ideologiskt övertygade rasister i landet och hur sjutton vi ska bemöta dem. Det första jag vill slå fast är att vi inte kan ta fram någon universell strategi som gäller för oss alla. Vi har olika förutsättningar att bemöta SD:s väljare beroende på om vi själva tillhör en grupp som utsätts för deras hat. Nästa fråga rör vilka de är, för väljarna och deras förtroendevalda är två helt olika grupper. De förtroendevalda är nu i maktposition, medan väljarna besitter lika lite reell makt över sina liv nu som innan söndagens val, och därför är det mot de förtroendevalda, övertygade rasisterna jag tänker rikta min ilska. I första hand. Sedan får vi inte glömma att väljarna också är en heterogen skara, och att det finns en stor bredd på skalan mellan missnöjda och marginaliserade, privilegierade socialkonservativa samt ideologiskt övertygade.

I dagarna som förflutit efter valet har vi äntligen börjat prata klass, och däri finner jag en stor lättnad. Jag vidhåller att jag är arg på de 13% som röstade på de jävla fascisterna i söndags, men efter åren av frustration då vi sett stödet öka för dem efter varje järnrörsskandal och rasistutspel så förstår jag äntligen vad jag personligen kan göra för att nå åtminstone somliga i väljarbasen.

Jag har ägnat över ett decennium åt att lyfta frågan om jämställdhet inom musikvärlden, en fråga som än idag möter stort motstånd. De senaste åren har jag i mina diskussioner kring vikten av representation inom kulturen använt mig av en intersektionell analys, och på så vis ringat in normen för vilka vi förväntar oss se på musikscener i fler bemärkelser än kön. Jag har haft många samtal med män som först inte hållt med mig om att den sneda könsfördelningen är ett problem, men som ändrat sig när jag fått dem att se att även de står utanför normen, och hur snäv den är. För att ingå i normen för en artist ska du vara både (cis)man, ung, normalviktig, vit, heterosexuell och inte ha några funktionsvariationer. Allt annat gör din väg till scenerna lite längre. När jag fått männen jag diskuterat med att se detta har de ofta inte längre känt sig attackerade av min feminism, utan kunnat se att kulturutbudet blir rätt fattigt med sådana normer, och att vi ofta delat känslan av utanförskap.

Jag borde ha fattat att jag kunde bemöta SD-väljarna på samma sätt, och tar med mig insikten om att vi inte kan stigmatiseras till att ändra uppfattning. Jag läste en lång status idag, skriven av en före detta högerextrem som förklarade att han, med arbetarklassbakgrund, känt sådan frustration över att alltid få höra att han i egenskap av vit och man hade sådana privilegier, och att han tillhörde en grupp som är skyldig till allt elände i världen. Själv bar han på en känsla av att stå långt ner på samhällsstegen och ha väldigt lite makt över sitt liv.

Jag, och många med mig behöver nog ta till oss av detta: Om vi glömmer bort klassperspektivet så kommer vi aldrig att få med oss alla dessa av samhället svikna män som vi egentligen har all anledning att föra gemensam kamp med. Vi måste lyfta klass i våra analyser mycket mer. För den som redan befinner sig i dessa politiska rörelser är det också lätt att glömma bort att de flesta i samhället- oavsett klass-  inte förstår vad strukturer är. För dessa blir sådana verktyg bara en attack som de upplever på individnivå. Min strategi framöver kommer att bli den att försöka inkludera dem med samma sorts retorik som jag använder när jag snackar jämställda scener med rockerkillar. Detta för att de ska se att vi har känslan av maktlöshet gemensamt, och att vi måste sparka uppåt, mot makten, istället för på varandra- eller på samhällets mest utsatta. Det kommer inte att funka varje gång, men det blir mitt bidrag.





2 kommentarer:

  1. Himla bra den här texten också (jag har dock inte läst nån dålig text på den här bloggen än). Jag har också tänkt på det där med stigmatisering.

    SvaraRadera