Mycket hud, som ni ser. Just att visa mycket hud är vad som utmärker en utmanande klädsel. Ni har hört och läst uttrycket otaliga gånger. Kändisar i urringade klänningar, med högt skuren slits, med en mage som tittar fram och bröstvårtor som nätt och jämnt täcks. Nu tänkte jag att vi ska titta på lite fler bilder med utmanande klädsel:
Men hallå, modeller! What's up med de ohyfsade långfingrarna idag? Jaja, Robbie Williams har hur som helst en extremt utmanande klädsel här, med blottat bröst och allt! Vi ser till och med bröstvårtorna! Notera de dinglande snörena i mjukisbyxorna som en bara vill dra tag i... Grrr!
Visst vill ni se fler?
Å, Justin Bieber! Plutande mun med blicken fäst mot sina nedre behag. Även Justin har blottade bröstvårtor och allt. Så himla utmanande!
Har Pharrell ens på sig något på underkroppen? Ingen vet. Men en bar bringa prydd av endast ett halsband är såklart väldigt utmanande.
Ni ser where I'm getting at? Jag tror inte att grabbarna här någonsin har fått höra att de har utmananade klädsel. Det har däremot jag, även om jag inte haft bar överkropp. Har jag bar överkropp så är min klädsel obscen och stötande, och jag riskerar att bli anmäld för sexuellt ofredande. Mina bröst anses nämligen vara synonymt med sex, oavsett mina intentioner eller syn på min egen kropp.
Jag funderar även över vad det är jag utmanar med min blottade hud. Den goda smaken? Ödet? Den manliga heterosexualiteten, som skulle kunna gå bananas? Att överhuvudtaget kalla personer som förmodas vara kvinnor för "utmanande" baserat på deras klädsel är i förlängningen en del av våldtäktskulturen, som hävdar att kvinnor ska ta ansvar för männens sexualitet genom att inte egga dem. Titta bara på den totalt omotiverade fixeringen vid offrens klädsel i våldtäktsdomar.
Den här synen på kvinnors klädsel har även förföljt oss även inom feminismen, men verkar tack och lov vara på väg bort. Där har problematiseringen handlat om att vi ska ta avstånd från så kallat objektifierande attribut. Sanningen är att objektifiering endast ligger i betraktarens öga, och att det inte finns något mer eller mindre feministiskt sätt att klä sig på skalan mellan burqa och bikini. Att tro det är att lägga ansvaret på frigörelsen på enskilda personer, istället för på strukturerna som förtrycker oss. Det finns ingen klädsel som per definition är till för den manliga blickens skull- det finns bara antaganden som utgår från en syn där vi inte äger makten att definiera oss själva. Jag har själv fått höra att jag inte ska bli så sur över visslingar och ogenerat objektifierande blickar, utan att jag istället borde stå för att jag uppskattar dem. Lyssna här: Jag är alldeles fantastiskt och obeskrivligt ointresserad av den manliga blickens gillande. Tro mig. Hur jag ser ut och klär mig är min ensak, och endast jag har rätten att definiera mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar