Vad innebär det att vara sig själv?

Igår läste jag ett tänkvärt blogginlägg av Fanny Åström, som berörde hur vi föraktar dåligt självförtroende. Det är en analys jag helt instämmer i, och jag ser också hur vi använder anklagelser om att personer skulle ha dåligt självförtroende som en härskarteknik. Det blir ett sätt att förminska och avfärda dem.

En grupp som är alldeles speciellt utsatta för det här är unga tjejer med en subkulturell identitet eller alternativ stil. När jag gick på högstadiet fick jag höra till leda att jag skulle "vara mig själv". Denna välmenande uppmaning kom ofta när jag just hade bytt hårfärg, piercat mig eller antagit något annat attribut som på något sätt stack ut ur mängden. Det var väldigt förvirrande att fundera över det där med att "vara sig själv", för i den åldern är det nog få som känner sig riktigt klara över den saken. Att navigera sig fram genom att anta olika roller och identitetsmarkörer är en då metod så god som någon.

Jag med tuppkam anno 2006

Det mest irriterande med det här beteendet hos välmenande vuxna är att de antar att just tjejer med en alternativ stil/subkulturell identitet är särskilt osäkra, har sämre självförtroende än andra och att deras yttre identitetsmarkörer beror på att de mår dåligt. Under högstadiet och gymnasiet växlade jag hårfärg mellan blont, rött, lila och svart. Jag hade lång page, kortklippt, undercut, upptuperat, mittbena, rakat, rakat med chelseaklippning och diverse indiefrisyrer. Jag provade hippiestilar, gick med stora grunge-skjortor, drog en kort syntarperiod, var britpopare och lite allmänt punk. Det var roligt, viktigt, utforskande, kreativt och ett sökande efter att hitta någonstans att höra hemma. Notera skillnaden mellan sökandet efter någonstans att höra hemma och sökandet efter sig själv- även om de båda hänger ihop.

Varför detta värderande, som säger att den som följer normen och inte på något sätt avviker har bättre självförtroende och är mer trygg i sig själv? Vad säger att den är personen är sig själv, men inte den med vågad frisyr i rosa och blått? Nog hade jag dåligt självförtroende, men jag tror inte direkt att det var unikt. Det fanns garanterat tystlåtna plugghästar med välstrukna blusar som var exakt lika osäkra som jag. Skillnaden är att de säkerligen slapp dessa värderande antaganden om deras yttre attribut. Desto tråkigare torde det däremot ha varit för dem som stannade kvar i en normativ låda istället för att visa sin sanna identitet för att de inte vågade, för jag är säker på att de personerna finns runtomkring oss (jag vill dra en parallell till transpersoner här, även om det bara delvis är jämförbart). Värderandet av yttre attribut beror såklart på idealet som eftersträvar likriktning och premierar dem som infinner sig i leden och i samhällets ramar.

Cissi Wallin och Josefin Neldén i Tjenare kungen

Jag ser uppseendeväckande yttre attribut som ett tecken på att personen troligtvis är ganska kritiskt tänkande, kreativ och intelligent. En annan sida av det här myntet är dock att med de egenskaperna medföljer också ofta tendenser till att må sämre psykiskt och ha svårt att hitta sin plats i samhället. Det är tyvärr en logisk följd av ifrågasättande och att vårt samhälle inte är speciellt bra på att ta vara på kreativa personers styrkor. Det blir likväl ett logiskt felslut att påstå att en alternativ stil/subkulturell identitet beror på dåligt självförtroende eller psykisk ohälsa. Stilen/subkulturella identiteten kommer från det kritiska tänkandet och kreativiteten. Ett eventuellt dåligt mående kan vara en effekt av detsamma. Tro fan det i ett samhälle som eftersträvar likriktning, är inflammerat av svaghetsförakt och bestraffar den som sticker ut. 

Sist men inte minst: Se denna intervju med coola Meredith Graves från punkbandet Perfect Pussy!