Det påstås ofta att män som grupp känner sådant motstånd mot att just problematiseras som grupp på grund av att de traditionellt sett sluppit det. Vi får tala om alla andra som grupp, såsom kvinnor, barn, gamla, muslimer, danskar, hörselskadade, amerikaner, journalister, hundägare, charterturister och homosexuella. Men diskuterar vi gruppen män så är vi generaliserande, har fördomar och borde se till individer istället. I analysen ingår att ta fasta på mannen som norm, och att normen inte brukar benämnas. Därför blir det jobbigt för männen när vi pratar om dem som grupp, för denna grupptillhörighet har aldrig behövt bli synlig förut.
Jag håller med om den analysen, men samtidigt så vill jag tillägga att vi visst får prata om män som grupp- på vissa premisser. Antifeministerna och jämställdisterna pratar hemskt gärna om män som grupp så länge de får framställa män som offer, eller i positiva ordalag.
Det är helt ok att prata om mäns överrepresentation i självmordsstatstiken - så länge vi inte börjar snacka genus och ser maskulinitetsidealen som förvägrar män verktyg att prata om sina känslor som orsaken, utan beskyller det feministiska samhället som bara fokuserar på kvinnors problem.
Det är helt ok att prata om att killar har sämre betyg än tjejer i skolan- så länge vi beskyller feminismen och det "antågande matriarkatet" för det, istället för att diskutera maskulinitetsideal, och se lösningen i ökad genusmedvetenhet.
Det är helt ok att prata om att män är överrepresentade bland offer för våldsbrott- så länge vi inte poängterar att de även är överrepresenterade bland förövarna, och att lösningen för alla ligger i att få bort maskulinitetsidealen.
Det är helt ok att prata om skottlossningarna i Göteborg, IS-rekryteringar, terrorister, fotbollshuliganism, våldtäkter och gatuvåld- så länge vi inte benämner att en förkrossande majoritet av alla bakom dessa rubriker och brott är män, och problematiserar de ideal som lett till förekomsten av dessa destruktiva samhällsproblem.
Vi ska med andra ord inte peta i maskuliniteten, som av dessa mansaktivister sägs vara av naturen given. Det är här vi bara får se individer, för annars "hatar" vi män som grupp och är inte ett dugg bättre än rasister. Jag vet att jag slår in öppna dörrar här, men är det inte ganska uppenbart att vi har ganska mycket att vinna på att snacka om män som grupp? Då menar jag inte "vi" som i någon konspiratorisk feministmaffia som vill utmåla män som onda, utan hela samhället- inklusive männen själva. Vore det inte bättre att se att generella, socialt betingade beteendemönster och ideal finns även inom den egna gruppen, och att oönskade sådana kan förändras om vi blir medvetna om dem? Här slår antifeministerna och jämställdisterna ifrån sig och vill se andra orsaker till problemen än maskulinitetsidealen. Detta görs genom att endast utmåla invandrade män, män i förorterna eller män med psykiska problem som problemen. Dessa grupper kan begå brottsliga och vidriga handlingar för att det är beteenden som hör gruppen till. Det är aldrig rätt och slätt män som är problemen- för att de är män och därför fostrats in i roller som begränsar livet för både dem själva och andra. Ska vi snacka om män utan att sätta in dem i någon social kontext som rör missbruk, psykisk sjukdom, geografisk hemvist eller etnicitet, så får vi endast benämna dem som individer.
En sista fråga: Framstår det inte som en betydligt mer positiv manssyn att betrakta problemen som socialt skapade- och därmed föränderliga- än att betrakta dem som av naturen givna? Jag är ledsen (eller nä det är jag inte), antifeminister och jämställdister, men jag kommer aldrig att gå med på att betrakta maskulinitetsidealen som både naturliga och icke destruktiva.
Så himla bra inlägg!
SvaraRadera