Som Paula Dahlberg skriver på bloggen Vardagsrasismen:
"I dagarna pågick en debatt på twitter om selfies i feministisk andra. Det fanns två grupper som påstod sig tycka selfies är ett bra feministiskt verktyg: De normsnygga som kan slänga upp en selfie och omgående få likes och kommentarer om hur snygga de är. De kan använda selfies som en egoboost. Eller så personer som fortfarande ses som relativt snygga enligt normen men ändå hör till marginaliserade grupper. Exempelvis tjocka och rasifierade. Även dessa kan lägga upp bilder och snabbt få respons om hur fina de är. Att selfies kan vara bra som egoboost säger jag inget om, problemet är att det försöks göras till något större. Istället för att erkänna att det handlar om att bygga eget självförtroende med att boosta sitt ego av att andra objektifierar en så påstås det handla om representation och kroppspositivitet."
Jag tycker att både Paulas, Lady Dahmers och Mondo Kanels texter är helt och hållet jättebra, och har egentligen inga invändningar mot dem- utifrån förförståelsen att en selfie är ett självporträtt tagen med mobilkameran i syfte att postas i sociala medier och generera personen komplimanger och bekräftelse. Utifrån den definitionen så ser inte heller jag selfien som ett feministiskt vapen att hänga i julgranen.
Jag tar en massa selfies. Selfies där jag är snygg och fixad, komplett med filter. Selfies där jag grimaserar, selfies där jag är skittrött och sliten, selfies där jag velat föreviga mig själv framför en viss bakgrund och så vidare. En liten parentes i sammanhanget är att jag i princip inte får några komplimanger och ganska få likes för mina selfies, vilket snarast känns positivt, på något bakvänt sätt. Istället får jag ofta tre gånger så många likes för andra bilder, på sådant som föreställer saker jag åstadkommit, roliga saker jag hittat på eller skämtsamma bilder av olika slag. På så vis får jag bekräftelse på att min fina vänskapskrets uppskattar andra saker hos mig långt mer mer än de uppskattar min yta.
Jag har ställt mig ett antal frågor till följd av selfie-debatten, och ska göra ett försök att besvara dem. Den första rör den typen av selfies som problematiseras- och som framställs som den enda typen av selfies i ovan länkade inlägg. Kan det vara ett feministiskt vapen att lägga upp bilder där vi är normsnygga, på grund av att vi tagit kontrollen över hur vi framställs och på så vis stärks av dem? Nej, liksom föregående talare så köper jag inte det.
Behöver allt vi gör vara feministiskt konstruktivt? Nej.
Men är dessa bilder rentav osolidariska och skadliga ur ett feministiskt perspektiv? Här får jag svårt att anta en enhällig position. Å ena sidan så tar jag till mig av beskrivningen att selfies faktiskt i någon mån kan vara triggande för andra. Det känns onödigt att mitt lilla fåfänga nöje ska få någon annan att må dåligt. Å andra sidan är dessa triggers endast ett symptom på ett ack så sjukt samhälle, där vi alla bär på störningar orsakade av idealen. Själv triggas jag inte av foton på människor, för någonstans känner jag nog rent känslomässigt att de inte visar verkligheten, om vi snackar filterförskönade selfies eller retuscherade modellbilder. Jag triggas mer av verkliga kroppar på badhuset, för att vara ärlig. Lår som är slätare än mina, magar som är plattare. Här någonstans kommer vi till faktum vi inte kan undfly genom att radera all världens selfies: Vi har alla en kropp, och ett ansikte. När vi möts av åsynen av andras kroppar och ansikten så ser vi dem delvis genom den störning som utseendeidealen åsamkat oss. Jag har alltid svårt att betrakta lindring av symptom som en bra lösning ur ett feministiskt perspektiv, och en värld där vi slipper konfronteras med andra utseenden betraktar jag som just en sådan strategi.
Som Karin uttryckte det i senaste ansnittet av Karin & sara-podden:
"Skönhetsnormerna kommer inte från selfies, utan det är bara ett sätt som de manifesteras"
Här snuddar jag vid de ämnen jag tog upp i mitt förra inlägg, som berörde representation och handlingsutrymme. Jag citerar helt enkelt mig själv:
"När det gäller representation ska privilegierade grupper backa och släppa fram andra- men vad gäller handlingsutrymme är jag av åsikten att lösningen inte ligger i att vi ska begränsa oss tills det är lika snävt för oss alla, utan hålla varandra om ryggen, verka inkluderande och inte ge oss förrän alla är lika fria."
Jag inser att jag är privilegierad som har makten och självförtroendet att lägga upp de selfies jag postar, men hänvisar till hur jag anser att vi ska hantera våra privilegier enligt citatet ovan. Jag hade troligtvis inte fortsatt lägga upp de selfies jag postar om de möttes av just en massa likes och komplimanger i enlighet med den selfie-kultur som råder på många håll, och speciellt bland yngre. Då hade jag troligtvis upplevt att jag är en del av en bekräftelsekultur kring utseende som jag inte riktigt känner mig delaktig i tack vare hur obemärkt mina bilder passerar. Med detta sagt så är jag medveten om att jag inte agerar i ett vakuum, att varje bild jag lägger upp förhåller sig till idealen och reproducerar dem på de bilder där jag är normsnygg och fixad. Jag försöker inte argumentera för att den sortens selfies är oproblematiska. Däremot vill jag hissa en varningsflagg för att vi än en gång riskerar att hamna i en diskurs där speciellt unga tjejer påprackas ett ansvar för att inte upprätthålla patriarkatet genom sina utseenden och handlingar. Vi måste hitta av gränsen mellan att problematisera normsnygga selfies som feministiskt vapen och att skuldbelägga dem som tar dem.
Jag tänker på alla selfies jag själv sett som känts peppiga och stärkande för mig. Bilder där personer visar sina icke normativa kroppar. Bilder där någon tillåter sig att vara fulrolig. Bilder där någon visar sig i förgrunden av ett vackert vinterlandskap med frost i ögonfransar och snor under näsan. Bilder där vi tillåts vara människor bortom bekräftelsekulturen, och där ett utseende är oväsentligt. Bilder där kroppen visas som en manifestation mot normerna, utan att komplimanger är efterfrågade eller ens önskvärda- eftersom kroppen ska få lov att bara vara.
En selfie är ju egentligen per definition helt enkelt en självporträtt tagen med mobilkameran. Vi måste kunna använda detta medium till att låta våra avporträtterade utseenden och kroppar vara någon annat än en yta för bedömning- för en avporträtterad person måste inte vara en objektifierad person. Vi kan tvärtemot kräva att kunna visa hur vi ser ut på bild utan att bli bedömda- med eller utan en feministisk agenda för att legitimera bilden.
Typiskt normsnygg selfie. Nä, den här gör nog inget alls för någons feministiska kamp. Varken min eller någon annans.
Selfie som beskriver mitt sinnestillstånd efter ett antal timmar på ett kraftigt försenat tåg. Feministiskt konstruktivt? Hell knows; jag brydde mig inte om hur jag ser ut, ville bara visa hur less jag var. Så ja, kanske, för någon?
Jag är sjukt less på min rosacea, som orsakar inflammationer på min haka. Och så tog jag bilder för att göra ett roligt fotomontage till en ny profilbild på facebook. Kan inte selfies visa oss som subjekt, bortom bedömningskulturen? Är inte sådana bilder i så fall bättre ur ett feministiskt perspektiv än de flesta porträttbilder vi matas med via media och sociala medier?
Selfie som visar hur jävla uppsvullen min mage blir av tre koppar kaffe. Som en påminnelse till mig själv att sluta med sådana dumheter, eftersom en kopp kaffe ger mig magont i två dagar. Kanske stärkande för någon, kanske inte. Det kanske bara kan få vara en mänskligt kropp?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar