Samtycke vid sexköp?

Apropå prostitutionslobbyns framflyttade positioner, och förra veckans gästpostare på instagramkontot @kvinnohat, som talade sig varm för sitt jobb som sexarbetare. Jag är inte färdig i mina resonemang än, så jag formulerar ett gäng frågor, och så får den som vill påvisa några tankevurpor hojta till. Ok?

Jag undrar: Går det att försäkra sig om samtycke vid en sexakt där den ena parten får betalt av den andre? Är det ens möjligt? Är det möjligt att en person blir sexuellt attraherad av en annan person först när denne erbjuder hen betalt för akten? För om inte: Om två personer är attraherade av varandra och har sex på lika villkor, där ingen gör det för att den behöver pengar, då borde väl inte heller några pengar utbytas? Om det är så att en person blir upphetsad av att sälja sexuella tjänster så borde väl detta i så fall ske som ett rollspel ihop med den hen vill ha sex med, och inte som ett faktiskt utbyte av pengar (back to samtyckesfrågan)? För om sexet sker på lika villkor mellan två upphetsade personer så borde det bli rätt oklart vem som ska ha betalt och vem ska ska betala, eller? Eller kan sexet som säljs bli till något helt väsenskilt från sexet en har med någon en är attraherad av? Men i så fall hamnar jag vid samtyckesfrågan igen. Hur ska vi kunna driva frågan vikten vid att sex och samtycke ALLTID hör ihop om vi samtidigt anser att det är helt ok att köpa sex- eftersom somliga säljare säger sig må bra av det? Hur ska köparna veta om den de betalar är en av de (olika källor ger mig en siffra på 5%) som faktiskt vill sälja sex, och inte gör det för att hen måste? Återigen: Om samtycke finns- varför sker då ett köp?

Jag har läst, jag har lyssnat, och jag instämmer helt i att sexarbetare hörs för lite i debatten. Jag kan bara inte låta bli att tänka att berättelserna om de lyckliga sexarbetarna visar på de allra värsta sidorna av den liberala identitetspolitiken. Vi feminister och socialister som baserat på kunskaper och analys påvisar sexindustrins patriarkala och klassmässiga strukturer ombeds att hålla käften- om vi inte själva är sexarbetare och därmed har tolkningsföreträde. Frågan vrids till att handla om att somliga visst trivs med att sälja sex, att det för dem är som vilket annat jobb som helst, och att ingen ska omyndigförklara dem genom att kalla dem förtryckta. Nej, jag tänker inte göra det. Men jag skulle gärna vilja ha svar på ovanstående frågor.

Jag skulle också vilja att vi riktade lite fokus mot torskarna, och vad som driver dem till att köpa sex. Den frågan ställer jag mig när kommentarerna strömmar in som applåderar det fria valet att få sälja sex utan att bli stigmatiserad eller dömd. Såklart att sexarbetare ska slippa det, men är det verkligen det mest relevanta fokus vi kan finna när vi pratar om prostitution? Vart tog det faktum vägen att nästa alla som köper sex är män? Vad hände med vår avsky mot människohandel? Vad hände med analysen av våldtäktskulturen och den patriarkala idén om rätten till andras kroppar? Vad hände med klassperspektivet?

Hur kan en så förbannat uppenbart förtryckande och patriarkal industri ha kommit att- i vissa delar av den feministiska rörelsen- handla om en fråga om fria val? Det känns bara som en väldigt privilegierad position att kunna driva frågan om att slippa stigmat (om detta nu är en största problem), inom ett yrke som ödelägger så många liv. Nej, jag har inte tolkningsföreträde, men någon gång måste det fanimig trumfas av solidaritet.

Edit: Hur påverkas den stora, lidande majoriteten i sexindustrin när några få liberala förespråkare med makten och förmågan att uttrycka sig i offentliga forum gör reklam för yrket? Vad sker med efterfrågan på trafficking? Vad händer med den feministiska kampen om vi vänder alla desperata personer som tvingas sälja sex ryggen av rädsla för att vår empati ska ses som stigmatiserande? Jag har svårt att se något mer osolidariskt i den feministiska kampens namn.

Reboots och reproduktioner

Det är strålande tider för den som är öppen för att ta till sig reboots/remakes av klassiska filmer. Som en stor sucker för postapokalys så är jag eld och lågor över Mad Max: Fury Road. Det finns en anledning till varför första låten vi släppte från Epidemics förra platta hette "I am the apocalypse", med en tillhörande video som spelades in i ett övergivet industriområde.

Att den nya Mad Max-filmen hatas av antifeminister gör givetvis att min pepp skjuter allt högre i höjden (Jag har inte sett den än. Jag skyr premiärer och brukar vänta tills den värsta rushen lagt sig). Antifeministerna stör sig på Charlize Therons karaktär Furiosa, som inte överhuvudtaget överensstämmer med hur de anser att kvinnor ska vara. Hon tar för mycket plats, har för många repliker, är för färgstark och har mage att ge order till självaste Max! De slår fast att det handlar om feministisk propaganda. Detta får såklart mitt feministiska hjärta att slå volter, och min dito feministiska käft att ge upp mitt allra okvinnligaste hånskratt. Välkommen till ett smakprov på hur hela filmhistorien tett sig för kvinnor, dudes! Med undantag för att om vi nu hade vänt helt på steken så hade Max varit en skräckslagen, objektifierad, hjälplös nickedocka med ständigt behov av räddning, och givetvis hade han inte en enda gång under filmen snackat med en annan man om något annat än Furiosa. Utan att ha sett filmen så satsar jag hela min förmögenhet på cirka 1500 spänn på att så inte är fallet. Däremot så uppfyller den tydligen bechdeltestet, och har alltså scener med två namngivna kvinnliga karaktärer som samtalar med varandra om något annat än män. Jag antar att detta minimala mått på något slags försök till anständig jämställdhet på vita duken spär på kvinnohatarnas vrede än mer. Det måste vara jobbigt att tvingas betrakta kvinnor som människor för den som är van att slippa det.

Charlize Theron som Furiosa i Mad Max: Fury Road

Utöver Mad Max: Fury Road har vi ännu en reboot på en klassisk filmserie att vänta, och det är Terminator: Genisys. Här har rollen som hjälten Sarah Connor gått över från Linda Hamilton till Emilia Clarke, aka allas vår Khaleesi i Game of Thrones. Jag har ingen åsikt om valet av skådespelare i rollen än den att det är ytterst svårt att fylla Linda Hamiltons skor. Idag fick jag för första gången se en poster med 2015 års Sarah Connor, i detta blogginlägg, och reagerade precis som författaren. Jag ska inte upprepa allt som står i inlägget, utan rekommenderar alla starkt att läsa det, eftersom det slår huvudet på spiken och sätter ord på de känslor många av oss säkert känner då vi ser bilderna på Linda Hamiltons orginal bredvid bilden på Emilia Clarkes Sarah Connor:

Precis som Sjan Weijers skriver i inlägget så ska ingen skugga falla över Emilia Clarke i detta- det är inte hon som skapat affischen. Men- att ta en av filmhistoriens starkaste, coolaste, mest intressanta actionkaraktärer, och med en bild reducera henne till ett objekt; passiv, sexualiserad och med en look som mest för tankarna till ett TV-spel, är inget annat än en skymf.

Sjan Weijers skriver om allt det Sara Connor är:

"In the original photo the emphasis is on the behavior of the character, which makes her real. It implies that she has a mind which she uses to make her own decisions. A past, present and future. She has a history: she is scarred, carries a heavy weight on her shoulders, is traumatized. She’s in ‘survivor mode’, super focused, routinely loading the gun while her mind drifts away, planning for what’s coming. She is a small and vulnerable person, but she’s doing everything she can to prevent a war, smoking a cigarette because when you’re on the verge of a mental breakdown and believe the world will end; why not?"

Emilia Clarke kanske lever upp till allt detta i filmen, men jag tappar ändå all pepp, när skaparna av affischen uppenbarligen inte har varit intresserade av att förmedla något alls av hennes karaktär. De har reducerat henne till ännu en schablon av den kvinnliga hjälten som främst är sexig, med yttre attribut som är stöpta i samma förpackning som vi sett i triljoner upplagor förut. Här försvinner all sexighet i mina ögon. Den passiva, strömlinjeformade kvinnan som är tagen ur TV-spelens ideal och en blick riktad i fjärran är inte på riktigt. Linda Hamiltons Sara Connor är det, däremot. I mina ögon har hon alltid varit filmhistoriens kanske hetaste karaktär- just på grund av alla de egenskaper Sjan Weijer skriver om. Hon är vältränad, med seniga biceps, skör, på gränsen till sammanbrott, men samtidigt en urstark morsa som är fast besluten om att räda sin son och världen. Det mänskliga gör henne till både en förebild och får hjärtat at slå dubbla slag. Jag vet vilken film jag ska se om i väntan på biobesöket till veckan.

Istället för hat

Som en fortsättning på gårdagens inlägg vill jag här ge en rad konkreta tips till dig som kallar dig feminist, och som ägnar dig åt att hata andra feminister på nätet. Nedan finner du en rad förslag på vad du istället kan ägna dig åt!

1. Ge kärlek till feminister du gillar
Du är ju feminist, eller hur? Jamen då så, då lär du ju ha mängder av feministiska förebilder! Sådana som stärker dig, som gett dig aha-upplevelser och ögonöppnare, som sätter ord på dina känslor och som går i täten i de där frågorna som är viktiga för just dig. Hylla dem! Låt dem veta vad de gjort och gör för dig, och sprid deras gärningar vidare! Systerskap och syskonskap är väl fortfarande trots allt ganska centrala idéer inom feminismen?

2. Prioritera 
Du behöver inte gilla alla feminister. Alla feminister som fått ett genomslag i offentligheten bidrar troligtvis till att stärka andra- även om de inte stärker just dig, och även om du inte delar deras analyser. Jag har till exempel väldigt lite gemensamt med folkpartisten- tillika feministen- Birgitta Olsson. Jag är socialist, hon marknadsliberal. Någon gång ibland kan vi tycka lika om saker, men för det mesta gör vi inte det. Jag anser att hennes ideologi och visioner om samhället är förtryckande, men jag lägger ingen som helst energi på att starta drev mot henne för den sakens skull. En anledning till det är att jag inte kan se hur ett drev skulle kunna leda till något konstruktivt, men det främsta skälet är att det finns såna jävla rötägg här i världen att det känns mer än meningslöst att lägga min energi på en feminist vars analys jag inte delar. Snackar vi politiker så riktar jag strålkastaren på Carl Bildt, Björn Söder, Marine Le Pen, Sara Palin, Vladimir Putin eller varför inte Robert Mugabe och hans gelikar runtom i världen hundra gånger om innan jag lägger min energi på en liberal feminist. Get the point?

3. Engagera dig
Det finns så mycket att göra i den feministiska kampen, och att attackera andra feminister har väldigt lite med den att göra. Engagera dig i en kvinnojour, arrangera feministiska kulturevents, starta bokcirklar, demonstrera, gör flashmobs, starta en förening, nätverka och utbilda dig.

4. Var kreativ
Starta ett feministiskt band, gör kravallslöjd, teckna serier, ge ut ett fanzine, skriv ett manifest, slöjda en strap on, skriv poesi, gör en stand up-show, skapa konst och gör screentryck med feministiska slagord.

5. Övrigt
Om inget av ovanstående passar dig så kan du alltid ägna dig åt något av detta. De är garanterat bättre förslag än att hata andra feminister på nätet:

- Läs en bok. Du kan läsa Fifty Shades of Grey vad mig anbelangar.

- Onanera

- Gå en skogspromenad

- Baka en kaka

Jag är problematisk

Nog nu! Jag läser om drevet som tydligen pågår mot den feministiska bloggaren Lady Dahmer, och mår faktiskt rent fysiskt illa. Jag äcklas. Lady Dahmer själv berättar öppet att hon mår väldigt dåligt över denna nätmobbning, och tvivlar på om hon överhuvudtaget kommer att orka fortsätta sin feministiska kamp i offentligheten. För de som inte vet så driver Lady Dahmer sedan länge Sveriges mest lästa feministiska blogg.

Hon har troligtvis fått ta mer skit från kvinnohatande antifeministier än de flesta kan föreställa sig i sina värsta mardrömmar, men det värsta med det drev som nu pågår är att de som ligger bakom kallar sig feminister. De gillar helt enkelt inte Lady Dahmer, och anklagar henne för allt från rasism till transfobi, och för att föra drev mot rasifierade och transpersoner. Det enda konkreta exempel jag själv sett är att hon vid något tillfälle för längesedan ska ha hävdat att hon i egenskap av grek har rätt att använda n-ordet (edit: Detta var en illvillig tolkning, och LD tar tydligt avstånd från den åsikten)

Jag känner en lätt svindlande känsla nu, och en stor sorg. Jag har sett de här tendenserna till att vakta på och döma ut andra feminister och kalla dem "problematiska" inom de feministiska rörelserna länge nu, men att det skulle ta sig dessa proportioner gör mig verkligen bedrövad. Alla måste inte älska Lady Dahmer. Jag tycker att hon oftast är briljant, men ibland håller jag inte med henne helt. Å andra sidan finns det troligtvis inte en enda feminist som jag håller med i varje uttalande hen gör, och det vore ett orimligt krav att ställa på någon annan. Det är dock klassiskt att avkräva kvinnor perfektion, och att döma dem vid minsta lilla misstag.

Det är givetvis rent kvinnohat vi ser här, och inget annat. Att det kommer från personer som anser sig ha en feministisk analys är bara så sorgligt. Låt oss för en minut anta att dessa LD-hatare har rätt i att hon har gjort sig skyldig till transfobiska och rasistiska uttalanden eller handlingar. Vi vet att hon inte är någon uttalad transfob eller rasist, utan tvärtom en person som säger sig vara raka motsatsen, och som i många texter också stått upp för dessa grupper. Det hon i så fall gjort sig skyldig till är då troligtvis baserat på okunskap, missförstånd eller olyckliga formuleringar. Låt gå för att sådana självklart berättigar en rättelse, och bör leda till diskussioner som kan få henne att slipa på sin analys.

Men vadan denna lavin av hat? Snälla feminister där ute som lägger er energi på att hata Lady Dahmer: Finns det verkligen inte andra personer att lägga er energi på? Personer som är uttalade homofober, som ägnar sig åt transfobi helt öppet, antifeminister, för att inte tala om alla landets rasister? Varför, varför går ni ihop och mobbar en känd feminist, bara för att ni inte gillar just henne?

Jag drar mig till minnes hur jag för något år sedan förde ett feministisk diskussion på nätet, där jag fick spott och spe av en väldigt massa antifeminister. Vid ett tillfälle skrev en bekymrad person till mig, som sade sig vara på min sida och hävdade att hen var feminist. Hen ansåg att mitt sätt att argumentera var problematiskt, och att jag använde ett språk där jag talade över huvudet på andra. Inte med ett ord försvarade hen mig mot hatet från antifeministerna.

Hej Blekk skrev nyligen ett blogginlägg om sajten "Your fave is problematic", som hänger ut kändisar för problematiska saker de sagt och gjort, vilka anses diskvalificera dem ur alla PK-sammanhang. Den här kulturen står mig upp i halsen. Jag betackar mig för den.

Här har ni en bekännelse som visar hur problematisk jag är:

- Jag vet om att jag har skrattat åt homofobiska bögskämt i mina dar
- Jag använde ordet n-boll ända in på 90-talet
- Jag använde garanterat ord som "svartskalle" och "blatte" ibland på högstadiet
- Under samma period kallade jag ibland tjejer jag var arg på för "hora"
- Jag gick en gång fram och tog en killkompis på brösten på en maskerad där han var utklädd till tjej.
- Jag har garanterat gjort TERF-uttalanden (transexkluderande, radikalfeministiska uttalanden)
- Jag har ägnat mig ått fettfobi, big time!
- Jag har sagt fler funkofobiska saker än jag någonsin skulle kunna räkna till
- Jag har ägnat mig åt en väldig massa kulturell appropriering i mina dar

Så skulle vi kunna fortsätta ett bra tag. Är jag diskvalificerad från att få ägna mig åt feminism nu? Måste jag hålla mig borta från alla identitetspolitiska samtal på grund av detta? Har jag för evigt fått stämpeln "problematisk" i pannan?

Fan. Jag blir så arg! Lady Dahmer kanske inte är er feministiska förebild. Hon kanske inte bidrar till just den kamp ni vill föra. Andra blir dock stärkta av henne. Hon har gjort en oerhörd insats gällande att synliggöra fettföraktet vi indoktrinerats i, och tar kampen varje jävla dag. Självklart kan inte en person som ständigt tar debatten och ligger i skyttegravarna vara på topp i varje uttalande hen gör. Självklart slinker det ut grodor ibland. Återigen: Att inte tillåta en feminist att få vara mänsklig är ett utslag av kvinnohat. Lady Dahmer vill uppenbarligen vara på er sida. Andra hatar er. Varför inte rikta er blick mot dem istället? Eller kanske lägga er energi på att lyfta och stärka de feminister ni diggar?

Den som är utan skuld, osv...

Celluliter, del 3

Jag ger mig till slut på det där med att grotta ner mig i ämnet celluliter. Jag googlar runt, och läser om att celluliter är förtätningar i fettvävnaderna i underhudsfettet, eller kanske ödem, eller ojämnheter som uppstår på grund av försämrad cirkulation i vener och lymfatiska systemet, eller något som bildas på grund av kortisol i kroppen. Enligt somliga källor kan celluliter uppstå till exempel under puberteten, eller efter en graviditet. På flera ställen hävdas det att celluliter beror på slaggprodukter i kroppen, vilket avfärdas som strunt på andra sidor.

Jag läser om tester av behandlingar som ska få bukt med celluliter- varav den dyraste kostar 18 000 kronor! Favoriten är ändå alla dessa krämer och geler som finns på marknaden, för hur sjutton sådana ska tränga ner i bindväven övergår mitt förstånd. Ändå ingår de i testerna av allehanda produkter och behandlingsmetoder, och kostar ofta åtskilliga hundralappar. Fantastiskt nog så får de inte heller underkänt av testpanelerna, som tycker att det trots allt kändes skönt och svalkande att smörja in låren varje kväll (!).

För att bli av med de rackarns groparna så rekommenderas viktnedgång, träning, bra kost och motion. Same old, alltså, för att hålla våra kroppar och liv under kontroll. Ja, och så de där behandlingarna av varierande kostnad och förväntade resultat.

Det går knappast att hitta en källa som berör celluliter vilken inte behandlar önskan att bli av med dem. Detsamma gäller troligtvis sådant som rynkor, ärr eller bristningar. Det förutsätts helt enkelt att alla som har celluliter också lider av dem, trots att så gott som alla med en livmoder har dem, i varierande grad.

En av dessa sidor inleds med följande ord:


"Celluliter är ett av de största problemen för kvinnor i västvärlden"


Är det inte fantastiskt? Här har jag gått och trott att våld i nära relationer, diskriminering på arbetsmarknaden, sexuella övergrepp, allehanda patriarkala strukturer och kapitalismen var sannolika aspiranter bland topp tre på den listan, men här kommer alltså en helt otippad bubblare och spöar dem alla: CELLULITER!!!

Detta trots att samtliga källor verkar överens om att dessa är totalt ofarliga ur ett rent hälsomässigt perspektiv. Ska vi ta och fimpa apelsinhudsångesten eller? #celluriots

Därför ska jag inte till House of Metal i helgen

Jag tar en liten paus från ämnet celluliter, för att istället skriva om House of Metal, Umeås egna och välmeriterade metalfestival. House of Metal går av stapeln den här helgen, och bland årets headlines finns At the Gates, Candlemass, The Haunted och Watain. Ganska fet lineup för hårdrockspubliken, med andra ord.

Jag brukar inte besöka festivalen, och en stor anledning till det är att metal inte riktigt är min genre. Det hindrar mig inte från att veta att det såklart är jättebra band som spelar där, och att jag skulle ha en musikalisk behållning av många av dem. Jag besöker ofta folkmusikfestivaler, trots att jag är långt mindre bevandrad inom folkmusik än metal, på grund av den ofta väldigt trevliga stämningen, människorna och de natursköna omgivningarna (Läs: Urkult!). Det ska också sägas att jag har besökt en del hårdrocksfestivaler och många hårdrockskonserter, så det är inte som om jag vore totalt novis inom den scenen.

Jag har som ni kanske förstått ett stort musikintresse, gillar särskilt alternativ musik, och då gärna av det hårdare slaget (jag spelar som bekant i punkband och besöker i snitt 2-3 punkspelningar i månaden, och än fler i perioder då jag spelar mycket själv). Det här får mig ett fundera över varför jag inte själv inte lockas att besöka House of Metal. Föga förvånande (detta är som bekant en feministisk blogg) leder detta in oss på könsfördelningen på nämnda festival. Först och främst vill jag vara tydlig med att detta inlägg inte syftar till att kritisera eller nedvärdera House of Metal. Jag tänker istället fokusera på att analysera mina egna känslor inför festivalen utifrån mina preferenser.

 Bild från Metal Female Voices Fest, Wieze, Belgium


House of Metal brukar pendla mellan cirka noll till en kvinna på scen under den två dagar långa festivalen. Resten är nästan uteslutande vita män, av vilka de som ännu kan odla långt hår står och headbangar med svallet flaxande omkring sig, iförda svarta kläder. Metal är kanske den svåraste av alla genrer att boka jämställt, för det finns väldigt få ickemän bland banden som utövar den. Genusperspektivet i detta- och maskulinitetsidealen som finns i vissa musikgenrer i högre grad än andra- är såklart ämnen värda att lyfta, men det tar vi en annan gång.

Jag förstår att det är jättesvårt för House of Metal att fixa till sin skeva könsfördelning, men vill ändå tro att det hade gjort en viss skillnad om arrangörerna verkligen betraktat representation som en viktig faktor för kvalitén på lineupen. Jag förstår dock om skillnaden ändå hade blivit marginell, så det är mest ett påpekande utanför det jag egentligen vill ha sagt med denna text.

Vad är det då jag kommit fram till gällande mina egna preferenser och förhållningssätt till House of Metal? Jo, jag inser att identifikation och förebilder har införlivats till att bli så viktiga faktorer för mina val av musikarrangemang att besöka, att endast detta kan bli avgörande för om jag ska gå dit eller inte. Hur bra musiken än är så blir det för enahanda, platt och långt ifrån mina referensramar när jag bara får se maskulina män framföra hård musik enligt typiskt manliga manér under en hel helg. För att vara extra tydlig så klandrar jag ingen som upplever saker annorlunda, för detta är subjektivt. Däremot anser jag att alla bör fundera över sin relation till representation och inse att det är av politisk betydelse- även om faktorn inte vägs in i ens egna, personliga preferenser.

"Festivalerna bokar ju bara det fok vill se!" är ett argument jag hört till leda. Det är felaktigt på många plan. Dels så är inte festivalerna endast en slutdestination, utan en plats som skapar framgång och lyfter fram nya akter för publiken att upptäcka. Det är också ett konstigt argument att använda i diskussioner med alla oss musikintresserade som anser att representation är viktigt, för vi är också "folk"! Vi använder vår konsumentmakt i egenskap av festivalbesökare för att uttrycka att en bred representation av faktorer såsom kön, könsuttryck, etnicitet, sexuell orientering, ålder och klass är viktigt för vad vi ser som kvalitet inom kulturen. Det handlar om att få ta del av berättelser och uttryck framförda av fler än en grupper än en, som utgör normen.

Jag åkte till en hårdrock- och punkfestival i Kuopio i Finland för några år sedan. Det hela kom sig av att min svägerskas man skulle spela med sitt band, och jag hade fått en gratisbiljett. Jag kollade inte upp festivalen så jättenoga innan vi åkte dit, utan besökte den som en av anhalterna under en bilsemester. När vi kom dit blev vi varse att festivalens namn var "Rockcock", och under hela festivalen såg vi EN (person som lästes som) kvinna på scen. Hon var gästsångare under en låt ihop med ett band. Jag åker inte dit fler gånger.

Jag skulle mycket väl kunna ha blivit riktigt inne på hårdrock och metal om det bara inte vore såhär, för jag lockas nästan inte alls av en musikscen som är så mansseparatistisk. Troligtvis är jag inte ensam om detta, för inkludering fungerar på det här sättet: Identifikation är viktigt för vad vi lockas av! På så vis exkluderas personer som inte är vita män effektivt från att ta plats i sfärer där vita män är norm.

Celluliter, del 2

Jag delade mitt blogginlägg om celluliter i en feministisk facebookgrupp, och det möttes huvudsakligen med positiva reaktioner. Snart kom dock ett par kommentarer som kritiserade mig för att dels göra en aktion som bara påminde läsarna om vår förväntade kroppsångest och om hur en viss kroppsdel förväntas se ut, och så ansågs jag göra "en Blondinbella" eller en "Molly Sandén" genom att visa upp mitt normativa kropp och säga att "den duger". 

Det här gav mig några viktiga lärdomar. Dels så fick jag känna på hur extremt obehagligt det är när personer tar sig rätten att granska ens kropp och sedan fälla domar över hur feministiskt korrekt det är att visa den. Dels så kände jag en enorm sympati för personer som likt Molly Sandén (Keira Knightleys bröstbild och efterföljande diskussion kvalar in här) fått sina kroppar granskade under lupp, analyserade och diskvalificerade ur ett feministiskt perspektiv. Dels så tänkte jag i mitt stilla sinne att vi är så skadade av idealen och de retuscherade bilderna vi ständigt matas med att vi hur som helst bedömer varje kropp vi ser utefter dem, medvetet eller omedvetet. Vilket skillnad gör det att benämna idealen?

Idag såg jag att jag hade fått en kommentar till det förra inlägget, som talade om för mig att mina ben är fina, och att jag inte behöver skämmas för mina celluliter. Jag vet det. Jag gillar mina ben. Jag är bara, likt de flesta, påverkad av idealen och trillar ibland dit på att granska dem kritiskt. Det här handlar inte om att jag ska få bekräftelse i att jag duger. Jag vet att jag duger- liksom alla de som har betydligt fler gropar i låren än vad jag har! Celluliter är en del av landskapet på en kropp som bär på kromosomuppsättningen XY, och därför borde vi göra upp med idiotin som säger att vi ska skämmas för dem!

Nedan ser ni ett tämligen argt svar som jag postade i nämnda feministiska grupp till svar på kritiken. Jag fick väldigt god respons, vilken mildrade obehaget:


"Ja, jag har en normativ kropp, något som jag är väldigt medveten om. Men även en normativ kropp som tillhör en person med fitta är en ofri kropp, för även jag lever i ett patriarkat. Det innebär att även om normativa kroppar rent strukturellt sett har en kortare väg att gå mot friheten så har vi likväl en kamp att föra, och inte en jävel ska få komma och påstå att jag inte har rätt att föra den! 

Jag har INTE lajvat tjock, och påstod inte i mitt inlägg att de små groparna i mina lår skulle vara så jävla svåra att klara av att leva med. Jag hänvisade rätt och slätt till att kända personer mer ännu slätare lår än mina blivit shameade och exploaterade på bilder som säkert späder på en massa komplex hos många som har långt ifrån lika släta lår.

Ja, genom att visa mitt lår på bild och påstå att det duger så bekräftade jag att ja, kvinnors kroppar är ständigt under lupp, diskuteras och bedöms. Jag påminde alla som läste om det, och om att celluliter inte anses vara attraktivt. Men den påminnelsen får vi väl i varenda jävla feministiska diskussion?? Detta var MITT sätt att reagera på bilderna på Scarlett Johansson och Kendall Jenner. Det behöver inte betyda att det är en strategi för alla. Det finns inga universella feministiska strategier som är frigörande för alla som kämpar mot patriarkatet.

Jag har lärt mig något viktigt idag, på grund av det obehag jag kände i och med min tråd: Att en aldrig någonsin ska förminska någons kamp mot kroppsångest och komplex genom att peka på att personen ser normativ ut. Jag vill fan ge Molly Sandén en stor fet kram, för fy helvete vad jobbigt det måste ha varit att bli granskad under lupp på det där viset och fnyst åt för att hon såg för normativ ut för att få föra tjockas kamp. Ja, normativa kroppar har det såklart strukturellt sett lättare, men vi ska ALDRIG gå på en enskild individ, bedöma hens kropp och sen avgöra hur förtryckt personen är. Vi vet inget om hens historia, om ev psykiska funktionsvariationer, självskadebeteende, ätstörningar, mobbning etc. Eller som i fallet Molly- en offentlig person vars kropp har bedömts i skvallerpress och på löpsedlar. Vem skulle inte få kroppsångest av det? Så jävla inte feministiskt och osolidariskt att racka ner på en enskild persons kamp för frigörelse på det viset!

Jag vet att åsynen av min normativa, vita kropp inte ger den minsta lilla gnutta av frihetsskänla för en massa personer- men jag har fått veta att andra blir stärkta. Personer som delar samma behov och strategier. Låt oss höja taket lite."

#celluriots

Ni vet, den här grejen att skvallerpressen förföljer kända kvinnor på stranden, fotar dem och sedan zoomar in/placerar en röd ring runt celluliterna? Nyligen blev Scarlett Johansson och artonåriga fotomodellen Kendall Jenner utsatta för häcklande på nätet på grund av sådana bilder, på närmast obefintliga celluliter. 
Fan liksom, alla vi som har kroppar som läses som kvinnliga har celluliter- mer eller mindre. Det är ett av alla områden på våra kroppar som vi fostras att skämmas över, ha komplex över och vilja förändra- trots att det är helt naturligt och något vi alla har.

Under ett antal inlägg framöver kommer jag att fokusera på celluliter. Det blir fakta om celluliter, analyser av synen på lår med celluliter som defekta, och så vill jag peppa er läsare att slå tillbaka så att vi kan hjälpa varandra att acceptera oss själva som vi är.

Jag kämpar med att acceptera mina celluliter, och denna dag säger jag fuck you åt komplexen och misogynin som begränsar våra liv. Härmed vägrar jag skämmas, och hoppas att ni vill joina mig på denna hashtag:#celluriots

Bara bröst, en evig följetong.

Förra veckan fick jag läsa om en extremt cool och modig fjortonåring i GP. Hen hade velat bada utan överdel på Valhallabadet i Göteborg, men blivit avhyst från platsen då personalen könade hen som kvinna. De hänvisade till deras regler, som säger att män ska ha badbyxor och kvinnor bikini eller baddräkt. De motiverade dessa regler med att de är för allas trygghet och trivsel. Själv undrar jag i mitt stilla sinne hur trygg de tror att en fjortonåring- alltså en minderårig- känner sig då hen får veta att hens bröst är sexuella objekt som måste skylas för den manliga blicken.

Inte nog med detta: I kölvattnet efter artikeln följde ett par debattartiklar som förlöjligade kvinnors och personer som könas som kvinnors kamp för lika rättigheter gällande klädsel i forum som SVT Debatt och Nyheter 24. De hade rubriker  som "Bara bröst är inte jämställdhet" och "Bara bröst är trams". Författarna verkade inte ett dugg bekymrade av det faktum att debatten nu blossar upp till följd av att en FJORTONÅRING hävdat sin rätt. De verkade totalt ignoranta i fråga om transperspektivet i dessa frågor, och den senare antog totalt felaktigt av vi aktivister vill efterhärma en manlig norm och att detta skulle vara motivet bakom vår aktivism.

Jag skulle vilja sammanfatta varför detta är en viktig politisk kamp nedan:

Bland oss aktivister finns personer som attraheras av personer som läses som kvinnor, andra som attraheras av personer som läses som män, och ytterligare andra för vilka kön är ovidkommande gällande vilka vi attraheras av. De av oss som attraheras av personer som läses som kvinnor ser deras bröst i duscharna och i omklädningsrummet. Ibland tänker vi att "Oh, vad fin/vacker/sexig h*n är. De av oss som attraheras av personer som läses som män kan tänka detsamma om deras nakna bringor ute i simhallen. Vi behåller dock de tankarna för oss själva, för det gör de personer som har blivit fostrade som kvinnor. Vi stirrar inte, tafsar inte och fäller inga kommentarer om andras blottade överkroppar. Vi betraktar dem inte som tillgängliga för oss bara för at de är just blottade.

Varför ses det inte som självklart att heterosexuella män ska behandla oss med samma respekt ute i simhallen? Varför ska vi anpassa oss efter kulturen som fostrat dem att ta sig rätten att objektifiera oss och gå över våra gränser? Varför ställer vi inte krav på att förändra den kulturen? Varför blir inte alla män förbannade över att betraktas som oförmögna att hantera sin sexualitet och respektera andras integritet?

Könsbundna klädeskrav i våra simhallar innebär diskriminering mot ciskvinnor och transpersoner (vilka felkönas av personalen), samt ett upprätthållande av heteronormen och våldtäktskulturen. Därför är bara bröst en viktig feministisk fråga.

P3 guld och ett brustet glastak

Jag minns när alla band bestående av ickemän blev kallade tjejband. I folkmun, i publiken och i media.

Jag minns när jag hörde talas om skivbolag som avfärdade kvinnliga soloartister med motiveringen "Vi har redan signat en tjej med en gitarr nyligen"

Jag minns när en företrädade för Moks KUR-lista (en rad up and coming artister vars gager subvensionerades av Moks) förklarade den dåliga könsfördelningen bland artisterna med att de inte ville ta in en massa alibin som ändå inte var nåt bra.

Jag minns när arrangörer i punkscenen fortfarande kände sig manade att alltid skriva "tjej på sång" om så var fallet i beskrivningen av ett band på affischerna.

Jag minns när musikintresserade fortfarande sa saker som "hon är jätteduktig!" om kvinnliga instrumentalister, för att vara PK.

Jag minns när jag var på turné i Frankrike och i logen fick frågan vem av oss i bandet som spelade bas, och möttes av en skrattsalva från ett helt band när jag svarade "jag".

Jag minns ramaskriet när Arvikafestivalen gick ut med ett mål på en könsfördelning på 50/50.

Jag minns när Håkan Karlsson, Emmabodafestivalens bokare, sa  ”Vi bokar bara bra artister. Nej, vi tänker inte på handikappade och krymplingar eller något annat."

Jag minns alla panelsamtal jag suttit med i och alla diskussioner jag haft där jag stångat mig blodig för att förklara att vår smak och preferenser är färgade av vår kultur, och att den kan förändras. Diskussioner där jag mötts av argumenten att "Men festivalerna bokar ju bara det folk vill se!" Förutom faktorer såsom att de flesta bokare är män, och att festivalerna också  formar vad folk vill se genom att lyfta fram nya artister, så finns det en rätt komisk aspekt i resonemanget: Personerna som hårdnackat krävde att vi inte skulle peta i könsfördelningen på festivalscenerna verkade inte ta någon notis om att även vi som höjde våra röster för förändring var en del av publiken. Så om festivalerna bara bokade det folk ville se och utgick från någon slags objektiv kvalitet, så skulle ändå inte en växande publikskaras uppfattning om smak och kvalitet räknas. Vi som tyckte att bred representation är ett mått på kvalitet, och som tyckte att det var torftigt att se ett utbud som så totalt dominerades av vita, unga, heterosexuella män.

Jag minns hur allt började förändras. Popkollo, Jämställd Festival, Nätverket 50/50, kvinnliga artisters protester i media och rörelsens enträgna krav på att lyfta frågan i alla forum där musik och musikbransch representerades och diskuterades. 

Jag minns P3 Guldgalan 2015. Galan där publiken röstade fram ickemanliga akter som vinnare i åtta av nio kategorier. Nabila Abdul Fattah skrev en stark ledarkrönika om den i ETC.

"För nu finns inte bara en plats. Utan två och tre och fyra och fler och ännu fler. Idag är alibinas tid förbi. Undantagens tid är förbi. Idag börjar vi prata jämställdhet på musikscenen på riktigt."

Det är också däri jag ser den största förändringen. Linda Pira gjorde något stort när hon bjöd in en hel hord av ickemän att medverka på remixen av "Knäpper mina fingrar". I och med den handlingen så struntade hon blankt i traditionen som säger att kvinnor ska betrakta varandra som rivaler, och särskilt i en musikbransch där det alltid bara funnit plats för några få åt gången- inte minst inom hiphopen. Istället gjorde hon en stark maninfestation av systerskap, och vann rättvist två av galans tyngsta priser; Årets hiphop/soul och Årets låt. 

Kommentarsfältherrarnas och twittertrollens reaktioner lät inte vänta på sig. Ni har sett skärmdumpen där misogyna, sexistiska och fettfoba kommentarer riktade till ickemanliga medverkande samlats. Kommentarer som såg hela galan som en stor PK-konspiration, trots att det i huvudsak var det svenska folket som röstat fram vinnarna. Varför gläds jag då så mycket åt en musikgala där nio av tio priser gick till ickemän? Är det ett utslag av min längtan efter ett matriarkat? Nej, jag ser det hela ur ett längre perspektiv. Från 2003 till 2014 har P3 Guld totalt delat ut 114 priser. Av dessa har 25 priser gått till kvinnor eller grupper med enbart kvinnliga medlemmar. Sex priser har gått till band med både kvinnor och män (dessa hade dock en majoritet av män i bandet). En liten utjämning var helt enkelt på sin plats, och ur ett historiskt perspektiv ger det mig ståpäls att tänka på hur glastaket tills slut kunde brista så totalt.

Sagan om härskartingen

Det snackas mycket om att vi ska vara lösningsorienterade nu för tiden. Jag deltog under många med ilska och höjd näve i den feministiska kampen, genom att påvisa all världens patriarkala skit och ondgöra mig över den. Så också inom kulturen, och inte minst musiken. Det var och är viktigt att uppmärksamma strukturerna, och det eldar på kampandan. Jag saknade dock länge vetskapen om vilka metoder vi kan använda för att uppnå förändring, och jag tror att de flesta av oss bär på våra blinda fläckar när det gäller att se lösningarna på de samhälleliga bojor som begränsar våra liv.

Genom mitt uppdrag som utbildare och föreläsare på Crossing Boarders har jag fått lära mig väldigt konkreta metoder för att uppnå jämställda och inkluderande verksamheter, och jag välkomnar såklart detta växande fokus på att hitta lösningar istället för att bara påvisa problemen. Det har jag sett så mycket av genom åren; i paneldebatter om könsfördelningen på landets musikscener, på föreläsningar, krönikor, i böcker... Och ja, egentligen överallt där jämställdheten problematiseras inom populärkulturen. 

Det är väldigt lätt att helt enkelt uttrycka ilska över sakernas tillstånd, och den har vi rätt till. Men vad jag vill rikta blicken mot med denna text är de berättelser som reproduceras i böcker och inom populärkulturen. Det slår mig nämligen att fiktionen ger oss oändliga möjligheter att presentera andra verkligheter, andra världar, andra system och möjliga framtidsscenarion bortom de strukturer vi dras med idag. Istället dras vi i huvudsak med berättelser som skulle kunna heta "Sagan om patriarkatet", "Sagan om de två könen", och "Sagan om fascismens återkomst". Typ. 

Det är en sak- och en sorglig sådan- att få filmer ens lever upp till bechdeltestet. Ni vet, de tre kriterierna som visar på filmers relativa jämställdhet, men som i första hand avslöjar hur sorgligt det står till med den saken rent generellt. För att klara bechdeltestet ska filmer: 

1. Ha minst två namngivna kvinnliga karaktärer
2 ... som pratar med varandra
3 ... om annat än män.

Få filmer lever upp till det. Det suger, såklart. Det suger att väldigt få berättelser vi tillgodogör oss genom kulturen innehåller någon speciellt hög grad av feministisk medvetenhet. Men vet ni vad som suger minst lika mycket? Jo, att även när berättelserna är genusmedvetna och normkritiska så faller de ändå oftast in under kategorier som "Sagan om patriarkatet", "Sagan om de två könen" eller "Sagan om fascismens återkomst". Jag ska utveckla vad jag menar: Fiktionen ger oss möjlighet att berätta exakt vad som helst, och kreativa genier använder den till att skapa de mest fantastiska berättelser, hela tiden. Fantasy, science fiction, karaktärer, storys och miljöer som får mig att häpna av beundran. Men även om fantasin verkar sakna gränser på många områden så utspelas så gott som samtliga berättelser i patriarkat, ihop med alla övriga fötrycksgrunder vi är vana med in real life, så att säga.

Kom igen, vad är problemet? Är det en för stor utmaning för fantasin att föreställa sig världar, samhällen eller framtidsscenarion utan ett patriarkat? Eller håller vi omedvetet dessa strukturer så kära att vi inte förmår se alternativ till dem? Egalias döttrar visade oss matriarkatet, men var kan vi läsa om det klasslösa samhället där kön, hudfärg, funktionalitet, sexuell orientering, vikt, religion, geografisk hemvist eller ålder inte spelar någon som helst roll?

När Game of Thrones kritiserades för alla våldtäktsscener, de onödiga och objektifierande nakenscenerna så besvarades kritiken delvis med att "serien beskriver en patriarkal värld". Då undrade jag i mitt stilla sinne: Vilka serier utspelar sig inte i patriarkala världar? Missförstå mig rätt: Jag gillar Game of Thrones! Jag mår illa av nämnda scener, men känner mig stärkt av mängden färgstarka icke manliga karaktärer, vilka förekommer i ett brett spann av åldrar, utseenden, med vitt skilda personligheter och med en viss variation gällande hiudfärg. "Sagan om patriarkatet" måste få berättas, också. Den kan vara både folkbildande och viktig för att vi ska minnas vår historia. Men finns det inget annat att berätta, som även hjälper oss framåt? Som visar på andra möjligheter?

Jag är tacksam för Boys don't cry, Fucking Åmål, alla Liv Strömquists böcker och Bikini kills texter, men när ska vi börja vara lösningsorienterade i våra berättelser, istället för att i huvudsak återberätta och ondgöra oss över sakernas tillstånd? Jag drömmer om att skriva en bok som visar på en annan värld, och det vore fint om det blev en barnbok. Jag skulle vilja ge en vision om en annan värld till kommande generationer, så att de kan blicka ut över den de lever i och skaka på huvudet åt galenskaperna.

Om ni har tips att ge på berättelser inom litteraturen eller populärkulturen som målar upp icke patriarkala och ej förtryckande samhällen så tar jag gärna emot dem, så ös på med kommentarer!


Bäst just nu:

1. Jag ska börja läsa Populärkultur A vid Umeå universitetet, för att sedan skriva C-uppsats i Etnologi i höst.
2. Saga Beckers guldbagge och kvinnodominansen på P3 guldgalan efter alla år av snubbvälde.
3. Syrizas valseger i Grekland

Sämst just nu:

Det politiska läget i Europa i ljuset av förintelsens minnesdag sjuttio år efter att fångarna i Auschwitz befriades.

Selfies; ett tillägg

Jag skulle vilja göra ett tillägg till veckans blogginlägg om selfies, för att renodla resonemanget en smula. Detta för att jag ser något väldigt negativt i feministisk kritik mot selfies som inte gör klart vilken kultur och vilken sorts bilder kritiken riktar sig mot. Att bara rikta kritiken mot selfies generellt är för mig lika okonstruktivt som obegripligt, och kan jämföras med att kritisera all förekomst av porträttfoton, filmer som innehåller levande människor, eller varför inte all världens självporträtt (valfri teknik)? Att helt enkelt rikta kritiken mot SELFIES, generellt, som om kritiken rör dem alla, oavsett i vilket syfte de tagits, innebär att kritiken riktas mot att vi tar självporträtt med mobilkameran. Där och då blir budskapet att vi per definition gör oss själva till objekt i och med den handlingen, oavsett vilket syfte vi har med bilden. Som om vi inte ägde rätten och möjligheten att definiera oss själva och ha en självbild där vi är subjekt bortom bekräftelsekulturen, bedömningskulturen, idealen och normerna. Som om det vore omöjligt.

Vi äger förstås den möjligheten och den rätten- även om vi har olika många och olika svåra hinder att övervinna för att nå dit. Vardagsrasismens, Lady Dahmers och Mondo Kanels blogginlägg där de kritiserar selfies är fortfarande lika relevanta och uppfriskande så länge vi läser dem som en kritik mot normsnygga selfies där vi använder självobjektifieringen och egoboosten som ett feministiskt vapen.

Att bara uttrycka kritiken som om den handlar om selfies rent generellt (vilket de kanske avser?), är att göra oss till slavar under utseendehetsen. Det är att säga att vi inte kan ta kontroll över vår kultur och förändra den, och att vi borde avstå från handlingen (självporträttet) eftersom det per definition visar upp ett ansikte, och ansikten deböms automatiskt utefter de rådande idealen. FUCK IDEALEN, inte symptomen, vill jag säga. Det är lättare sagt än gjort, men ett möjligt och effektivt vapen mot idealen borde väl vara att visa oss avporträtterade på helt andra sätt än vi oftast ser människor avporträtterade i media, reklam och filmer. Visa det icke normsnygga, det vardagsgglåmiga. Visa oss på bilder som helt uppenbart har tagits i helt andra ändamål än för att ytan ska bedömas.

Varning för selfies!

Jag tänkte ta mig an ämnet selfies, och i skrivande stund har det vuxit sig till ett monster jag fortfarande inte vet hur jag ska tygla. Jag kastar mig helt enkelt in och ser var jag landar! Bakgrunden är att en rad feministiska bloggare på sistone har skrivit välformulerade och välbehövda inlägg som gjort mos av diskursen inom feminismen som tidigare har hyllat selfies som feministiskt vapen.
Som Paula Dahlberg skriver på bloggen Vardagsrasismen:

"I dagarna pågick en debatt på twitter om selfies i feministisk andra. Det fanns två grupper som påstod sig tycka selfies är ett bra feministiskt verktyg: De normsnygga som kan slänga upp en selfie och omgående få likes och kommentarer om hur snygga de är. De kan använda selfies som en egoboost. Eller så personer som fortfarande ses som relativt snygga enligt normen men ändå hör till marginaliserade grupper. Exempelvis tjocka och rasifierade. Även dessa kan lägga upp bilder och snabbt få respons om hur fina de är. Att selfies kan vara bra som egoboost säger jag inget om, problemet är att det försöks göras till något större. Istället för att erkänna att det handlar om att bygga eget självförtroende med att boosta sitt ego av att andra objektifierar en så påstås det handla om representation och kroppspositivitet."

Jag tycker att både Paulas, Lady Dahmers och Mondo Kanels texter är helt och hållet jättebra, och har egentligen inga invändningar mot dem- utifrån förförståelsen att en selfie är ett självporträtt tagen med mobilkameran i syfte att postas i sociala medier och generera personen komplimanger och bekräftelse. Utifrån den definitionen så ser inte heller jag selfien som ett feministiskt vapen att hänga i julgranen.

Jag tar en massa selfies. Selfies där jag är snygg och fixad, komplett med filter. Selfies där jag grimaserar, selfies där jag är skittrött och sliten, selfies där jag velat föreviga mig själv framför en viss bakgrund och så vidare. En liten parentes i sammanhanget är att jag i princip inte får några komplimanger och ganska få likes för mina selfies, vilket snarast känns positivt, på något bakvänt sätt. Istället får jag ofta tre gånger så många likes för andra bilder, på sådant som föreställer saker jag åstadkommit, roliga saker jag hittat på eller skämtsamma bilder av olika slag. På så vis får jag bekräftelse på att min fina vänskapskrets uppskattar andra saker hos mig långt mer mer än de uppskattar min yta.

Jag har ställt mig ett antal frågor till följd av selfie-debatten, och ska göra ett försök att besvara dem. Den första rör den typen av selfies som problematiseras- och som framställs som den enda typen av selfies i ovan länkade inlägg. Kan det vara ett feministiskt vapen att lägga upp bilder där vi är normsnygga, på grund av att vi tagit kontrollen över hur vi framställs och på så vis stärks av dem? Nej, liksom föregående talare så köper jag inte det.

Behöver allt vi gör vara feministiskt konstruktivt? Nej.

Men är dessa bilder rentav osolidariska och skadliga ur ett feministiskt perspektiv? Här får jag svårt att anta en enhällig position. Å ena sidan så tar jag till mig av beskrivningen att selfies faktiskt i någon mån kan vara triggande för andra. Det känns onödigt att mitt lilla fåfänga nöje ska få någon annan att må dåligt. Å andra sidan är dessa triggers endast ett symptom på ett ack så sjukt samhälle, där vi alla bär på störningar orsakade av idealen. Själv triggas jag inte av foton på människor, för någonstans känner jag nog rent känslomässigt att de inte visar verkligheten, om vi snackar filterförskönade selfies eller retuscherade modellbilder. Jag triggas mer av verkliga kroppar på badhuset, för att vara ärlig. Lår som är slätare än mina, magar som är plattare. Här någonstans kommer vi till faktum vi inte kan undfly genom att radera all världens selfies: Vi har alla en kropp, och ett ansikte. När vi möts av åsynen av andras kroppar och ansikten så ser vi dem delvis genom den störning som utseendeidealen åsamkat oss. Jag har alltid svårt att betrakta lindring av symptom som en bra lösning ur ett feministiskt perspektiv, och en värld där vi slipper konfronteras med andra utseenden betraktar jag som just en sådan strategi.

Som Karin uttryckte det i senaste ansnittet av Karin & sara-podden:

"Skönhetsnormerna kommer inte från selfies, utan det är bara ett sätt som de manifesteras"

Här snuddar jag vid de ämnen jag tog upp i mitt förra inlägg, som berörde representation och handlingsutrymme. Jag citerar helt enkelt mig själv:

"När det gäller representation ska privilegierade grupper backa och släppa fram andra- men vad gäller handlingsutrymme är jag av åsikten att lösningen inte ligger i att vi ska begränsa oss tills det är lika snävt för oss alla, utan hålla varandra om ryggen, verka inkluderande och inte ge oss förrän alla är lika fria."

Jag inser att jag är privilegierad som har makten och självförtroendet att lägga upp de selfies jag postar, men hänvisar till hur jag anser att vi ska hantera våra privilegier enligt citatet ovan. Jag hade troligtvis inte fortsatt lägga upp de selfies jag postar om de möttes av just en massa likes och komplimanger i enlighet med den selfie-kultur som råder på många håll, och speciellt bland yngre. Då hade jag troligtvis upplevt att jag är en del av en bekräftelsekultur kring utseende som jag inte riktigt känner mig delaktig i tack vare hur obemärkt mina bilder passerar. Med detta sagt så är jag medveten om att jag inte agerar i ett vakuum, att varje bild jag lägger upp förhåller sig till idealen och reproducerar dem på de bilder där jag är normsnygg och fixad. Jag försöker inte argumentera för att den sortens selfies är oproblematiska. Däremot vill jag hissa en varningsflagg för att vi än en gång riskerar att hamna i en diskurs där speciellt unga tjejer påprackas ett ansvar för att inte upprätthålla patriarkatet genom sina utseenden och handlingar. Vi måste hitta av gränsen mellan att problematisera normsnygga selfies som feministiskt vapen och att skuldbelägga dem som tar dem.

Jag tänker på alla selfies jag själv sett som känts peppiga och stärkande för mig. Bilder där personer visar sina icke normativa kroppar. Bilder där någon tillåter sig att vara fulrolig. Bilder där någon visar sig i förgrunden av ett vackert vinterlandskap med frost i ögonfransar och snor under näsan. Bilder där vi tillåts vara människor bortom bekräftelsekulturen, och där ett utseende är oväsentligt. Bilder där kroppen visas som en manifestation mot normerna, utan att komplimanger är efterfrågade eller ens önskvärda- eftersom kroppen ska få lov att bara vara.

En selfie är ju egentligen per definition helt enkelt en självporträtt tagen med mobilkameran. Vi måste kunna använda detta medium till att låta våra avporträtterade utseenden och kroppar vara någon annat än en yta för bedömning- för en avporträtterad person måste inte vara en objektifierad person. Vi kan tvärtemot kräva att kunna visa hur vi ser ut på bild utan att bli bedömda- med eller utan en feministisk agenda för att legitimera bilden.

 

Typiskt normsnygg selfie. Nä, den här gör nog inget alls för någons feministiska kamp. Varken min eller någon annans.

 

 

 

Selfie som beskriver mitt sinnestillstånd efter ett antal timmar på ett kraftigt försenat tåg. Feministiskt konstruktivt? Hell knows; jag brydde mig inte om hur jag ser ut, ville bara visa hur less jag var. Så ja, kanske, för någon?

 

 

Jag är sjukt less på min rosacea, som orsakar inflammationer på min haka. Och så tog jag bilder för att göra ett roligt fotomontage till en ny profilbild på facebook. Kan inte selfies visa oss som subjekt, bortom bedömningskulturen? Är inte sådana bilder i så fall bättre ur ett feministiskt perspektiv än de flesta porträttbilder vi matas med via media och sociala medier?

 

 

Selfie som visar hur jävla uppsvullen min mage blir av tre koppar kaffe. Som en påminnelse till mig själv att sluta med sådana dumheter, eftersom en kopp kaffe ger mig magont i två dagar. Kanske stärkande för någon, kanske inte. Det kanske bara kan få vara en mänskligt kropp?

Att hitta rätt koordinater

En gång fick jag höra att det var olämpligt att jag- som kallar mig feminist- är så lättklädd på scen. Att enbart bära behå på överkroppen spelade enligt personen patriarkatet i händerna. Jag undrar i mitt stilla sinne:

Var på skalan mellan burqa och bikini är min kropp fri?

Var på denna skala kan jag ta ansvar för att inte upprätthålla patriarkatet?

Är det verkligen den objektifierade som ska ta ansvar för att inte bli objektifierad?

Är reaktionerna på åsynen av min kropp ett verkligt problem ur jämställdhetssynpunkt, eller är de ett symptom på det förtryck vi vill motverka?

Jag vet att jag är privilegierad i egenskap av smal, och att åsynen av min kropp kan vara triggande för någon som lider av sin vikt, vilket är en annan aspekt av hur feministiskt produktivt det kan tänkas vara av mig att vara lättklädd på scen. På sistone har jag funderat över våra gemensamma och skilda kamper, och över hur vi måste kunna föra en kamp utan att behöva axla ansvaret att representera alla. Jag tänker såhär: När en cisman är avklädd i offentliga sammanhang, slipper bli objektifierad och kan känna sig helt trygg och avslappnad i situationen så triggas jag. Detta eftersom jag inte har det handlingsutrymmet. Alltså försöker jag lyfta dessa frågor och kräva att få bli bemött med samma respekt oavsett hur lite kläder jag har på mig. Det är en av mina feministiska kamper.

Samtidigt kan åsynen av min vita, smala, normfungerande kropp säkert trigga andra, som på grund av inre och yttre faktorer inte har samma makt som jag att föra den kampen. När Lady Dahmer visar sig som tjock på bild så kan säkert personer som saknar hennes makt och status triggas, eftersom de inte hade vågat göra detsamma. Somliga transkvinnor som lider av dysfori, somliga rasifierade eller somliga personer med funktionsvariationer kan kanske triggas av oss båda. Jag vet inte, för jag äger inte tolkningsföreträdet att kunna veta vad som triggar någon som bär på andra förtrycksgrunder än jag själv. Jag vet bara att jag måste vara medveten om mina egna privilegier. Att vara medveten om dem behöver inte alltid betyda att vi ska avstå från handlingar eller utrymmen, och där tycker jag att de feministiska rörelserna idag har en del att reda ut, för vi tenderar att gå på symptom istället för verkliga problem.

Jag vill inte be cismän låta bli att klä av sig till den dagen jag kan göra det på samma villkor. Däremot vill jag be dem vara medvetna om sina privilegier och ta kampen för att vi ska uppnå lika handlingsutrymme genom att rannsaka sitt eget beteende och inte acceptera sexism hos andra. Jag försöker göra detsamma för andra utifrån min position. Samtidigt ska vi skilja på handlingsutrymme och representation. När det gäller representation ska privilegierade grupper backa och släppa fram andra- men vad gäller handlingsutrymme är jag av åsikten att lösningen inte ligger i att vi ska begränsa oss tills det är lika snävt för oss alla, utan hålla varandra om ryggen, verka inkluderande och inte ge oss förrän alla är lika fria.




Epidemics. Foto: Roger Degerman

Dom jävlarna ska skjutas!

Igår blev en trailer för pilotavsnittet till en TV-serie viral på www. Den handlade om ett gäng vigilantes som söker upp och hämnas på brottslingar. Pilotavsnittet väckte avsky och upprörda kommentarer från män (ja, nästan uteslutande män), vilka ansåg att det var våldsromantiserande, att våld inte löser något och att en TV-serie som denna kan uppmuntra till våld irl bland sådana som inte kan skilja på dikt och verklighet.

"Vadå?", tänker ni nu. "Jag trodde snubbar älskar sånt där, liksom Batman, Spiderman, Superman, Zorro, Fantastic four, Bondfilmerna, Arrow-serien, Dexter...."

Jodå, de där älskas av personer av alla kön. Jag håller med om att det är märkligt att dessa invändningar mot vigilante-storys plötsligt kommer vid ännu en produktion på temat. Här kommer då twisten, den som skiljer ut denna serie från ovan nämnda: Den heter "Dom jävlarna ska skjutas", och handlar om ett gäng kvinnor som söker upp och bestraffar våldtäktsmän! Serien är uppenbart over the top i sitt uttryck och inte ämnad att vara diskbänksrealitisk. Den bygger på att Stina Ekblads karaktär, en advokat som går i pension och med minnet av alla friande våldtäktsdomar under karriären drar ihop ett hämnargäng där alla har särskilda skills för ändamålet. Seriens titel är hämtad från Säkerts! låt "Allt som var ditt".

Eftersom jag har en svaghet för att skriva listor så tänkte jag lista ett par punkter med absurditeter gällande dessa kränkta mäns upprörda känslor över trailern till "Dom jävlarna ska skjutas":

1. Det uppenbara utefter ovan nämnda filmer- som jag om jag haft tålamodet hade kunnat göra till en oändligt lång lista, då temat är ett av filmhistoriens vanligast förekommande. Har vi hört flodvågor av random män ondgöra sig över dessa? Nix. Inte en chans. Att män på film utövar maskulint kodade beteenden och utövar våld väcker inga upprörda känslor alls. Det är underhållning.

2. Det leder oss in på denna punkt, som handlar om att "Dom jävlarna ska skjutas" inte betraktas som underhållning av dessa kommentarsfältherrar. Nej, den betraktas som en feministisk produktion, och som sådan måste den hålla "god ton", vara konstruktiv och en massa annat som vi aldrig skulle avkräva de normativa vigilante-produktionerna som följer de godkända ramarna gällande hämnare och brottslingar. de betraktas helt enkelt som underhållande fiktion och problematiseras inte.

3. I debatten har det uttryckts en oro för att serien skulle leda till att medborgargarden eller enskilda individer inspireras att göra verklighet av temat och söka upp och hämnas på misstänkta våldtäktsmän. Vad som fascinerar mig här är att det ses som troligt att en TV-serie skulle inspirera till något som ligger väldigt långt från problem som finns i samhället idag. Det finns däremot oräkneliga och åter oräkneliga filmer och serier som reproducerar negativa mansideal och befäster vår syn på män som aggressiva förövare och kvinnor som passiva offer. Jag har nog till exempel sett hundratals scener med mördade prostituerade, vilka ligger i blodpölar med brett särade ben och uppdragna kjolar. Sådant sker irl i världen varje dag. Det är inte läge att höja rösten mot reproducerandet av dessa schabloner istället? Eller ifrågasätta underhållningsvärdet i det patriarkala våldet vi alla påverkas av?

4. Det ger mig en lätt illamående känsla att dessa reaktioner kommer när vi får se kvinnor anta roller som handlingskraftiga subjekt vilka SLÅR TILLBAKA mot det patriarkala våldet. Det visar på hur vana vi är att se män som våldsutövare, och att vi betraktar deras våld som underhållande. Vi är så vana vid det och så jävla avtrubbade att vi bara fortsätter gräva i popcornskålen, för vi har alla sett män mörda fler gånger på film än vi kan räkna. Betänk då att dessa reaktioner och problematiserande kommer när vi efter hundratals skildringar av patriarkalt våld får se en film som visar hämnd på patriarkalt våld. Är inte det absurt?

5. Vem är värst, våldtäktsmän eller fiktiva personer som hämnas på dem? Jag föreslår att de män som upprörs över trailern lägger krutet på att engagera sig i FATTAMAN istället.

Jag känner mig peppad till tusen på "Dom jävlarna ska skjutas". Det känns inte annat än befriande med en lek med och bejakande av de känslor och tankar vi alla ofta känt i vår frustration över våldtäktskulturen och rättsväsendets haveri gällande våldtäktsmål. Serien är än så länge ett kickstarter-projekt, och jag tycker såklart att ni ska bidra!

Skyll dig själv!

Vi vet alltför väl vid det här laget hur misogyni och sexism finns ända inne i våra rättssalar när det gäller våldtäktsfall. Kvinnliga offer förhörs om sitt sexliv, om preferenser, tidigare partners och klädsel vid tillfället för övergreppet. Det finns mycket att gräva i här gällande feministiska analyser som rör synen på rätten till sin egen kropp, sin egen sexualitet, synen på mäns sexualitet och kvinnors förmodade ansvar för att inte trigga den om vi vill undvika övergrepp. Här finns en viktig feministisk kamp att föra, helt enkelt, och vi har en lång väg kvar.

Det finns dock andra aspekter av "skyll dig själv"-retoriken bortom sexismen, för den kan sättas in i en större kontext. Mobbade skolbarn får än idag tips om hur de ska ändra på sig för att slippa sina plågoandar, och inte sällan byter offren men inte förövarna skola. Migrationsverket utvisar homosexuella till en otrygg tillvaro med hänvisning till att de ju kan hålla låg profil med sin läggning om de vill slippa förföljelse. De ska alltså ta ansvar för att inte trigga homofobin genom sitt beteende. Och visst borde transkvinnor kunna låta bli att spöka ut sig i kvinnokläder offentligt om de vill slippa glåpord? Hur svårt kan det vara? Liksom EU-migranter kan låta bli att visa upp innehav av smartphone om de vill slippa bli anklagade för att idka organiserad brottslighet. Eller som Britta Svensson skriver i Expressen om deltidsarbetande mammor: 

"Ni jobbar alltså inte ens heltid, hälften av er, och ändå gnäller ni för att ni tjänar sämre än män, har sämre karriärmöjligheter och får katastrofala pensioner? Det hänger inte ihop."

Idag läser jag den outsägligt tråkiga nyheten om att Kajsa Grytt ställer in sin kommande turné på grund av allt näthat hon utsatts för i samband med sin medverkan i Så mycket bättre. Jag drar mig till minnes hur kommentarsfältherrar i kommentarer om det näthat som främst kvinnliga journalister drabbats av skrivit att "den som ger sig in i leken får leken tåla". De offentliga kvinnorna kanske ska tänka på att inte provocera näthatarna?

Hela retoriken handlar om det nyliberala tänket att de som är förfördelade i samhället borde rycka upp sig, klippa sig och skaffa ett jobb. Sen borde vi bli män, vita, medelålders, medelklass, heterosexuella och normfungerande också. Hela tänket handlar om svaghetsförakt, om att personer "gör sig till offer" när de påtalar orättvisorna, och om tanken att vi alltid har ett fritt val att forma våra liv. Det sista är intressant, för övertygelsen att vi har detta fria val är lika benfast oavsett hur förutsättningarna ser ut. "Vi är vår egen lyckas smed" är en devis som alltid kan tillämpas. Självklart blir det obekvämt när offer för strukturer (Vad? Strukturer? Äh, vi är alla individer!) påtalar förtryck. Om vi ska tro på att förtryck av specifika grupper existerar så måste vi tro på samhälleliga strukturer, och tror vi på samhälleliga strukturer så blir det svårt att tro på vårt fria val att forma våra liv. Här blir det en mycket mer bekväm nyliberal logik att skylla på offren. Ändra på dig och du slipper förtrycket!

Se där: Den här texten handlar om identitetspolitik utifrån vänsterideologi. Det går utmärkt att kombinera!

Medley, fritidsnämnden och en stor facepalm

Vi kan sägas ha vunnit kampen om lika klädkrav i simhallen oavsett kön i Umeå nu, efter ett år av aktivism och dialog med fritidsnämnden och Medley simhall. Igår gick de två lokaltidningarna ut med nyheten, och vi är såklart glada över att den ruttna sexism, tvångssexualisering, moralism och transfobi som förvägrat oss samma rättigheter gällande klädsel till slut fick stå tillbaka år 2014. Det finns dock ett förbehåll som ger smolk i glädjebägaren, och det är detta:

"För att alla ska trivas rekommenderas baddräkt eller bikini som badklädsel för besökare som identifierar sig som kvinnor."

Tillåt mig småle. Ok, så nu är det inte längre så att alla bröst som sitter på en person med livmoder och som genomgått puberteten är sexuella (nej förlåt, redan ettåringar har ju bikiniöverdel, så deras bröst är visst sexuella redan då!)? Det är alltså identiteten och inte kroppsformen sexualiseringen hänger på numera!? Om jag tolkar det hela rätt så rekommenderas tex. en transkvinna som har platt byst, vilken kanske är täckt av hår, samt bärare av en penis, att bära överdel, eftersom hon identifierar sig som kvinna? Men den transman som har lika stora bröst som ciskvinnan i hans sällskap rekommenderas inte att bära överdel? Det är alltså identiteten hos individerna som avgör ifall trevnaden i simhallen påverkas av bara bröst eller inte?

Medley och fritidsnämnden vet ni vad jag misstänker? Jo, jag tror att detta förbehåll handlar om att ni visst anser att det finns kvinnobröst och mansbröst, och att den första kategorin är sexuellt laddade, men inte den andra. Ni försöker vara inkluderande och öppna, men faller pladask från treans trampolin här. Genom ert förbehåll visar ni tydligt att det är skillnad på bröst och bröst, och säger åt oss med tvångssexualiserade kroppar att tvångssexualiseringen kvarstår, eftersom våra bara bröst inverkar negativt på trivseln i lokalen. Jag är glad att ni tog ert förnuft till fånga och slutade agera talibaner genom att tillkalla polis när vi visar brösten, men ni inser kanske själva att nästa steg är att släppa idén om att ta sig rätten att avgöra vilkas kroppar som ska sexualiseras och inte?

Krokimodellandet- världens bästa extraknäck

"Måste nakenhet alltid vara så sexuellt laddat?", tänkte jag där jag satt, försjunken i min egen lilla värld. Så kom jag ihåg att jag själv var naken just där och då, och det inför cirka femton personer. Dessa stod vid varsitt staffli och målade av mig under djup koncentration.

Jag har återvänt till jobbet som krokimodell gång på gång genom åren. Det är en sådan skön kontrast till allt jag annars gör, som ofta är hektiskt, under tidspress, idébaserat och mestadels sker framför en dator. I jobbet som krokimodell finns ingen stress, bara tid att tänka och landa i din kropp. Yrket kräver att du lär dig vilka begränsningar din kropp har, och vilka positioner du kan ha utan att belasta den fel. Däri ingår att öva upp förmågan att kalkylera vilken position du kan inta beroende på hur lång ställningen är.

Den här gången satt jag där och funderade över det absurda i samhällets tvångssexualisering av nakna kroppar, och främst dem som tillhör oss med livmoder. Jag tycker mycket om jobbet som krokimodell, både för att det är meditativt, ökar min kroppsmedvetenhet och oftast utförs i väldigt trevliga miljöer och sociala sammanhang. Jag tycker också om hur det bidragit till att göra mig sams med min kropp och hur den ser ut, och känslan av att ta mig ett handlingsutrymme där jag är naken och trygg inför blickarna som betraktar mig. Det finns dock ingen som helst erotisk laddning i det hela för min räkning. Om någon krokimodell eller konstskoleelev har sådana känslor i situationen så är det ok, men de ska stanna hos personen ifråga. Under femton års erfarenhet av yrket och fem år som konststuderande har jag aldrig sett några övertramp från den självklara men outtalade regeln.

Inför detta faktum och den avslappnade inställningen till nakenhet som råder överallt där krokimodeller poserar inför elever blir det ganska absurt att tänka på alla de sammanhang där vi inte klarar av att hantera nakna kroppar. Jag tänker på bara bröst-aktivismen, på motståndet som tvångssexualiserar bröst och som hävdar att heterosexuella cismän inte kan hantera att se dem utan att bli upphetsade. Jag tänker på censuren av Håkan Juholts film här i Umeå, där hans morfars skulptur blurrades för att den föreställde en livmoderbärares nakna kropp. Jag tänker på facebooks godtyckliga moralism som betraktar bilder på alla nakna kroppar som äger en fitta som pornografiska. Jag tänker på slutshamandet av Miley Cyrus efter Wreckingball-videon.

Jag har i feminismens namn många gånger hört personer ondgöra sig över all nakenhet vi ständigt får se. Att kvinnor i populärkulturen borde få behålla kläderna på oftare. De enda problem jag själv ser med nakenheten inom populärkulturen är objektifieringen, att de som skildras avklädda nästan uteslutande är kvinnor och att vi endast får se en sorts kropp, inom ett mycket snävt ideal. Ni vet den sköna känslan som kan infinna sig i omklädningsrummet i ett badhus, när vi påminns om de enorma variationerna hos verkliga människokroppar? Tänk vad det skulle kunna göra med vår självbild och kroppsuppfattning om vi fick se den variationen av kroppar även i populärkulturen. Utan fatshaming, utan värderande, utan objektifiering.

Varje gång jag hör nakenheten problematiseras bortom dessa argument så känner jag en moralismens varningslampa tändas. Vi borde kunna hantera nakenheten. Att uppmana livmoderbärare att klä på sig för att undvika objektifiering är både att lägga ansvaret för objektifieringen på oss, och att gå på symptomen istället för det verkliga problemet. Jag är smal och normativt byggd, vilket innebär att jag är privilegierad i sammanhanget. Jag kan visa mig lättklädd och vinna poäng tack vare det rådande idealet, vilket också gör att jag kan få kritik av dem som förespråkar att kvinnliga artister ska behålla kläderna på som en feministisk handling. Hade jag vägt tjugo kilo mer så hade min kropp varit politisk, och som avklädd ansetts markera ett statement. Det krävs inte samma mod att klä av sig för någon som passar in i normen. Likväl måste jag ha handlingsutrymmet att göra det av vilket skäl det än må vara. Inte minst eftersom jag aldrig hade behövt försvara den rätten om jag hade varit cisman.

Under åren som krokimodell har min kropp förändrats. Ett tag vägde jag över tio kilo mer än jag gör nu, och under en period fem kilo mindre. Jag har med andra ord pendlat mellan pinnsmal och mullig, samt gått igenom två graviditeter och amningsperioder. Jag har haft håriga ben, och rakade. Jag har gått från noll till nio tatueringar. Alla dessa faktorer har varit ovidkommande för min kompetens som krokimodell (minus blodtrycksfallen under graviditeterna). Tjock, smal, lång, kort, gammal, ung, vit eller brun spelar ingen roll för huruvida du är lämpad för yrket eller inte. Det här tror jag har haft en väldigt bra inverkan på min kroppsuppfattning. När annars visar människor sig nakna, precis som vi är, i syfte att bli betraktade, utan att betraktarnas tankar om hur våra kroppar ser ut spelar någon som helst roll? Det är rätt terapeutiskt faktiskt.

#musikskatten

Det har gått vågor i trenden att posta listor på Facebook med de tio skivor som betytt mest för dig, och redan för något år sedan postade jag min lista. Nu är denna uppmaning i ropet igen, och jag har blivit nominerad av en rad personer att göra om saken. Bland nästan alla de listor jag sett personer (oavsett kön) publicera har en förkrossande majoritet av medlemmarna i banden/artisterna på skivorna varit män. Min egen lista såg bättre ut än genomsnittet, men nådde inte upp till en jämn könsfördelning. Nu tänkte jag dra igång en uppmaning till er att posta tio skivor som betytt mycket för er och/eller som ni vill tipsa om, som antingen domineras av ickemän eller har en tongivande och inspirerande medlem som inte är man. Nominera vänner att göra detsamma, och använd er av hashtaggen #musikskatten. Jag inspireras såklart av SKAP:s strålande initiativ med hashtaggen #skapelsen här, där ickemän i musikhistorien lyfts fram genom bilder. Nu vill jag att vi gör detsamma med dessa listor med skivor!

Använd gärna denna text när ni publicerar er lista och nominerar era vänner:
"Att posta en lista med de tio skivor som betytt mest för dig, och uppmana dina vänner att göra detsamma, är en populär trend på Facebook. Dessa skivor tenderar att domineras av mansdominerade band/artister som är män. Nu uppmanas ni istället att lyfta fram tio skivor som antingen domineras av ickemän eller akter med en inspirerande och tongivande medlem som är ickeman. Välj bland dina favoritskivor, och/eller skivor du vill tipsa andra om! Använd hashtaggen #musikskatten, så hjälps vi åt att lyfta fram andra än män i musikhistorien!"


Min lista:

1. Madonna- Like a prayer
2. X-ray spex- Germfreee adolescents
3. PJ Harvey- To bring you my love
4. The Avengers- S/T
5. Nico- Chelsea Girl
6. The Knife- Deep Cuts
7. Le Tigre- S/T
8. The Bombettes- Get out of my trailer sailor
9. The Runaways- Queens of noise
10. Misantropic- Split LP w. Eaten Raw

Dagens modeblogg. Tema: Utmanande klädsel

Det är hög tid för lite modebloggande igen, inte sant? Idag tänkte jag skriva om utmanande klädsel, som den på bilden nedan.

Mycket hud, som ni ser. Just att visa mycket hud är vad som utmärker en utmanande klädsel. Ni har hört och läst uttrycket otaliga gånger. Kändisar i urringade klänningar, med högt skuren slits, med en mage som tittar fram och bröstvårtor som nätt och jämnt täcks. Nu tänkte jag att vi ska titta på lite fler bilder med utmanande klädsel:

Men hallå, modeller! What's up med de ohyfsade långfingrarna idag? Jaja, Robbie Williams har hur som helst en extremt utmanande klädsel här, med blottat bröst och allt! Vi ser till och med bröstvårtorna! Notera de dinglande snörena i mjukisbyxorna som en bara vill dra tag i... Grrr!

Visst vill ni se fler?

Å, Justin Bieber! Plutande mun med blicken fäst mot sina nedre behag. Även Justin har blottade bröstvårtor och allt. Så himla utmanande!

Har Pharrell ens på sig något på underkroppen? Ingen vet. Men en bar bringa prydd av endast ett halsband är såklart väldigt utmanande.

Ni ser where I'm getting at? Jag tror inte att grabbarna här någonsin har fått höra att de har utmananade klädsel. Det har däremot jag, även om jag inte haft bar överkropp. Har jag bar överkropp så är min klädsel obscen och stötande, och jag riskerar att bli anmäld för sexuellt ofredande. Mina bröst anses nämligen vara synonymt med sex, oavsett mina intentioner eller syn på min egen kropp.

Jag funderar även över vad det är jag utmanar med min blottade hud. Den goda smaken? Ödet? Den manliga heterosexualiteten, som skulle kunna gå bananas? Att överhuvudtaget kalla personer som förmodas vara kvinnor för "utmanande" baserat på deras klädsel är i förlängningen en del av våldtäktskulturen, som hävdar att kvinnor ska ta ansvar för männens sexualitet genom att inte egga dem. Titta bara på den totalt omotiverade fixeringen vid offrens klädsel i våldtäktsdomar.

Den här synen på kvinnors klädsel har även förföljt oss även inom feminismen, men verkar tack och lov vara på väg bort. Där har problematiseringen handlat om att vi ska ta avstånd från så kallat objektifierande attribut. Sanningen är att objektifiering endast ligger i betraktarens öga, och att det inte finns något mer eller mindre feministiskt sätt att klä sig på skalan mellan burqa och bikini. Att tro det är att lägga ansvaret på frigörelsen på enskilda personer, istället för på strukturerna som förtrycker oss. Det finns ingen klädsel som per definition är till för den manliga blickens skull- det finns bara antaganden som utgår från en syn där vi inte äger makten att definiera oss själva. Jag har själv fått höra att jag inte ska bli så sur över visslingar och ogenerat objektifierande blickar, utan att jag istället borde stå för att jag uppskattar dem. Lyssna här: Jag är alldeles fantastiskt och obeskrivligt ointresserad av den manliga blickens gillande. Tro mig. Hur jag ser ut och klär mig är min ensak, och endast jag har rätten att definiera mig själv.