Jag brukar inte besöka festivalen, och en stor anledning till det är att metal inte riktigt är min genre. Det hindrar mig inte från att veta att det såklart är jättebra band som spelar där, och att jag skulle ha en musikalisk behållning av många av dem. Jag besöker ofta folkmusikfestivaler, trots att jag är långt mindre bevandrad inom folkmusik än metal, på grund av den ofta väldigt trevliga stämningen, människorna och de natursköna omgivningarna (Läs: Urkult!). Det ska också sägas att jag har besökt en del hårdrocksfestivaler och många hårdrockskonserter, så det är inte som om jag vore totalt novis inom den scenen.
Jag har som ni kanske förstått ett stort musikintresse, gillar särskilt alternativ musik, och då gärna av det hårdare slaget (jag spelar som bekant i punkband och besöker i snitt 2-3 punkspelningar i månaden, och än fler i perioder då jag spelar mycket själv). Det här får mig ett fundera över varför jag inte själv inte lockas att besöka House of Metal. Föga förvånande (detta är som bekant en feministisk blogg) leder detta in oss på könsfördelningen på nämnda festival. Först och främst vill jag vara tydlig med att detta inlägg inte syftar till att kritisera eller nedvärdera House of Metal. Jag tänker istället fokusera på att analysera mina egna känslor inför festivalen utifrån mina preferenser.
House of Metal brukar pendla mellan cirka noll till en kvinna på scen under den två dagar långa festivalen. Resten är nästan uteslutande vita män, av vilka de som ännu kan odla långt hår står och headbangar med svallet flaxande omkring sig, iförda svarta kläder. Metal är kanske den svåraste av alla genrer att boka jämställt, för det finns väldigt få ickemän bland banden som utövar den. Genusperspektivet i detta- och maskulinitetsidealen som finns i vissa musikgenrer i högre grad än andra- är såklart ämnen värda att lyfta, men det tar vi en annan gång.
Jag förstår att det är jättesvårt för House of Metal att fixa till sin skeva könsfördelning, men vill ändå tro att det hade gjort en viss skillnad om arrangörerna verkligen betraktat representation som en viktig faktor för kvalitén på lineupen. Jag förstår dock om skillnaden ändå hade blivit marginell, så det är mest ett påpekande utanför det jag egentligen vill ha sagt med denna text.
Vad är det då jag kommit fram till gällande mina egna preferenser och förhållningssätt till House of Metal? Jo, jag inser att identifikation och förebilder har införlivats till att bli så viktiga faktorer för mina val av musikarrangemang att besöka, att endast detta kan bli avgörande för om jag ska gå dit eller inte. Hur bra musiken än är så blir det för enahanda, platt och långt ifrån mina referensramar när jag bara får se maskulina män framföra hård musik enligt typiskt manliga manér under en hel helg. För att vara extra tydlig så klandrar jag ingen som upplever saker annorlunda, för detta är subjektivt. Däremot anser jag att alla bör fundera över sin relation till representation och inse att det är av politisk betydelse- även om faktorn inte vägs in i ens egna, personliga preferenser.
"Festivalerna bokar ju bara det fok vill se!" är ett argument jag hört till leda. Det är felaktigt på många plan. Dels så är inte festivalerna endast en slutdestination, utan en plats som skapar framgång och lyfter fram nya akter för publiken att upptäcka. Det är också ett konstigt argument att använda i diskussioner med alla oss musikintresserade som anser att representation är viktigt, för vi är också "folk"! Vi använder vår konsumentmakt i egenskap av festivalbesökare för att uttrycka att en bred representation av faktorer såsom kön, könsuttryck, etnicitet, sexuell orientering, ålder och klass är viktigt för vad vi ser som kvalitet inom kulturen. Det handlar om att få ta del av berättelser och uttryck framförda av fler än en grupper än en, som utgör normen.
Jag åkte till en hårdrock- och punkfestival i Kuopio i Finland för några år sedan. Det hela kom sig av att min svägerskas man skulle spela med sitt band, och jag hade fått en gratisbiljett. Jag kollade inte upp festivalen så jättenoga innan vi åkte dit, utan besökte den som en av anhalterna under en bilsemester. När vi kom dit blev vi varse att festivalens namn var "Rockcock", och under hela festivalen såg vi EN (person som lästes som) kvinna på scen. Hon var gästsångare under en låt ihop med ett band. Jag åker inte dit fler gånger.
Jag skulle mycket väl kunna ha blivit riktigt inne på hårdrock och metal om det bara inte vore såhär, för jag lockas nästan inte alls av en musikscen som är så mansseparatistisk. Troligtvis är jag inte ensam om detta, för inkludering fungerar på det här sättet: Identifikation är viktigt för vad vi lockas av! På så vis exkluderas personer som inte är vita män effektivt från att ta plats i sfärer där vita män är norm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar