Det här gav mig några viktiga lärdomar. Dels så fick jag känna på hur extremt obehagligt det är när personer tar sig rätten att granska ens kropp och sedan fälla domar över hur feministiskt korrekt det är att visa den. Dels så kände jag en enorm sympati för personer som likt Molly Sandén (Keira Knightleys bröstbild och efterföljande diskussion kvalar in här) fått sina kroppar granskade under lupp, analyserade och diskvalificerade ur ett feministiskt perspektiv. Dels så tänkte jag i mitt stilla sinne att vi är så skadade av idealen och de retuscherade bilderna vi ständigt matas med att vi hur som helst bedömer varje kropp vi ser utefter dem, medvetet eller omedvetet. Vilket skillnad gör det att benämna idealen?
Idag såg jag att jag hade fått en kommentar till det förra inlägget, som talade om för mig att mina ben är fina, och att jag inte behöver skämmas för mina celluliter. Jag vet det. Jag gillar mina ben. Jag är bara, likt de flesta, påverkad av idealen och trillar ibland dit på att granska dem kritiskt. Det här handlar inte om att jag ska få bekräftelse i att jag duger. Jag vet att jag duger- liksom alla de som har betydligt fler gropar i låren än vad jag har! Celluliter är en del av landskapet på en kropp som bär på kromosomuppsättningen XY, och därför borde vi göra upp med idiotin som säger att vi ska skämmas för dem!
Nedan ser ni ett tämligen argt svar som jag postade i nämnda feministiska grupp till svar på kritiken. Jag fick väldigt god respons, vilken mildrade obehaget:
"Ja, jag har en normativ kropp, något som jag är väldigt medveten om. Men även en normativ kropp som tillhör en person med fitta är en ofri kropp, för även jag lever i ett patriarkat. Det innebär att även om normativa kroppar rent strukturellt sett har en kortare väg att gå mot friheten så har vi likväl en kamp att föra, och inte en jävel ska få komma och påstå att jag inte har rätt att föra den!
Jag har INTE lajvat tjock, och påstod inte i mitt inlägg att de små groparna i mina lår skulle vara så jävla svåra att klara av att leva med. Jag hänvisade rätt och slätt till att kända personer mer ännu slätare lår än mina blivit shameade och exploaterade på bilder som säkert späder på en massa komplex hos många som har långt ifrån lika släta lår.
Ja, genom att visa mitt lår på bild och påstå att det duger så bekräftade jag att ja, kvinnors kroppar är ständigt under lupp, diskuteras och bedöms. Jag påminde alla som läste om det, och om att celluliter inte anses vara attraktivt. Men den påminnelsen får vi väl i varenda jävla feministiska diskussion?? Detta var MITT sätt att reagera på bilderna på Scarlett Johansson och Kendall Jenner. Det behöver inte betyda att det är en strategi för alla. Det finns inga universella feministiska strategier som är frigörande för alla som kämpar mot patriarkatet.
Jag har lärt mig något viktigt idag, på grund av det obehag jag kände i och med min tråd: Att en aldrig någonsin ska förminska någons kamp mot kroppsångest och komplex genom att peka på att personen ser normativ ut. Jag vill fan ge Molly Sandén en stor fet kram, för fy helvete vad jobbigt det måste ha varit att bli granskad under lupp på det där viset och fnyst åt för att hon såg för normativ ut för att få föra tjockas kamp. Ja, normativa kroppar har det såklart strukturellt sett lättare, men vi ska ALDRIG gå på en enskild individ, bedöma hens kropp och sen avgöra hur förtryckt personen är. Vi vet inget om hens historia, om ev psykiska funktionsvariationer, självskadebeteende, ätstörningar, mobbning etc. Eller som i fallet Molly- en offentlig person vars kropp har bedömts i skvallerpress och på löpsedlar. Vem skulle inte få kroppsångest av det? Så jävla inte feministiskt och osolidariskt att racka ner på en enskild persons kamp för frigörelse på det viset!
Jag vet att åsynen av min normativa, vita kropp inte ger den minsta lilla gnutta av frihetsskänla för en massa personer- men jag har fått veta att andra blir stärkta. Personer som delar samma behov och strategier. Låt oss höja taket lite."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar