fredag 24 april 2015

Istället för hat

Som en fortsättning på gårdagens inlägg vill jag här ge en rad konkreta tips till dig som kallar dig feminist, och som ägnar dig åt att hata andra feminister på nätet. Nedan finner du en rad förslag på vad du istället kan ägna dig åt!

1. Ge kärlek till feminister du gillar
Du är ju feminist, eller hur? Jamen då så, då lär du ju ha mängder av feministiska förebilder! Sådana som stärker dig, som gett dig aha-upplevelser och ögonöppnare, som sätter ord på dina känslor och som går i täten i de där frågorna som är viktiga för just dig. Hylla dem! Låt dem veta vad de gjort och gör för dig, och sprid deras gärningar vidare! Systerskap och syskonskap är väl fortfarande trots allt ganska centrala idéer inom feminismen?

2. Prioritera 
Du behöver inte gilla alla feminister. Alla feminister som fått ett genomslag i offentligheten bidrar troligtvis till att stärka andra- även om de inte stärker just dig, och även om du inte delar deras analyser. Jag har till exempel väldigt lite gemensamt med folkpartisten- tillika feministen- Birgitta Olsson. Jag är socialist, hon marknadsliberal. Någon gång ibland kan vi tycka lika om saker, men för det mesta gör vi inte det. Jag anser att hennes ideologi och visioner om samhället är förtryckande, men jag lägger ingen som helst energi på att starta drev mot henne för den sakens skull. En anledning till det är att jag inte kan se hur ett drev skulle kunna leda till något konstruktivt, men det främsta skälet är att det finns såna jävla rötägg här i världen att det känns mer än meningslöst att lägga min energi på en feminist vars analys jag inte delar. Snackar vi politiker så riktar jag strålkastaren på Carl Bildt, Björn Söder, Marine Le Pen, Sara Palin, Vladimir Putin eller varför inte Robert Mugabe och hans gelikar runtom i världen hundra gånger om innan jag lägger min energi på en liberal feminist. Get the point?

3. Engagera dig
Det finns så mycket att göra i den feministiska kampen, och att attackera andra feminister har väldigt lite med den att göra. Engagera dig i en kvinnojour, arrangera feministiska kulturevents, starta bokcirklar, demonstrera, gör flashmobs, starta en förening, nätverka och utbilda dig.

4. Var kreativ
Starta ett feministiskt band, gör kravallslöjd, teckna serier, ge ut ett fanzine, skriv ett manifest, slöjda en strap on, skriv poesi, gör en stand up-show, skapa konst och gör screentryck med feministiska slagord.

5. Övrigt
Om inget av ovanstående passar dig så kan du alltid ägna dig åt något av detta. De är garanterat bättre förslag än att hata andra feminister på nätet:

- Läs en bok. Du kan läsa Fifty Shades of Grey vad mig anbelangar.

- Onanera

- Gå en skogspromenad

- Baka en kaka

torsdag 23 april 2015

Jag är problematisk

Nog nu! Jag läser om drevet som tydligen pågår mot den feministiska bloggaren Lady Dahmer, och mår faktiskt rent fysiskt illa. Jag äcklas. Lady Dahmer själv berättar öppet att hon mår väldigt dåligt över denna nätmobbning, och tvivlar på om hon överhuvudtaget kommer att orka fortsätta sin feministiska kamp i offentligheten. För de som inte vet så driver Lady Dahmer sedan länge Sveriges mest lästa feministiska blogg.

Hon har troligtvis fått ta mer skit från kvinnohatande antifeministier än de flesta kan föreställa sig i sina värsta mardrömmar, men det värsta med det drev som nu pågår är att de som ligger bakom kallar sig feminister. De gillar helt enkelt inte Lady Dahmer, och anklagar henne för allt från rasism till transfobi, och för att föra drev mot rasifierade och transpersoner. Det enda konkreta exempel jag själv sett är att hon vid något tillfälle för längesedan ska ha hävdat att hon i egenskap av grek har rätt att använda n-ordet (edit: Detta var en illvillig tolkning, och LD tar tydligt avstånd från den åsikten)

Jag känner en lätt svindlande känsla nu, och en stor sorg. Jag har sett de här tendenserna till att vakta på och döma ut andra feminister och kalla dem "problematiska" inom de feministiska rörelserna länge nu, men att det skulle ta sig dessa proportioner gör mig verkligen bedrövad. Alla måste inte älska Lady Dahmer. Jag tycker att hon oftast är briljant, men ibland håller jag inte med henne helt. Å andra sidan finns det troligtvis inte en enda feminist som jag håller med i varje uttalande hen gör, och det vore ett orimligt krav att ställa på någon annan. Det är dock klassiskt att avkräva kvinnor perfektion, och att döma dem vid minsta lilla misstag.

Det är givetvis rent kvinnohat vi ser här, och inget annat. Att det kommer från personer som anser sig ha en feministisk analys är bara så sorgligt. Låt oss för en minut anta att dessa LD-hatare har rätt i att hon har gjort sig skyldig till transfobiska och rasistiska uttalanden eller handlingar. Vi vet att hon inte är någon uttalad transfob eller rasist, utan tvärtom en person som säger sig vara raka motsatsen, och som i många texter också stått upp för dessa grupper. Det hon i så fall gjort sig skyldig till är då troligtvis baserat på okunskap, missförstånd eller olyckliga formuleringar. Låt gå för att sådana självklart berättigar en rättelse, och bör leda till diskussioner som kan få henne att slipa på sin analys.

Men vadan denna lavin av hat? Snälla feminister där ute som lägger er energi på att hata Lady Dahmer: Finns det verkligen inte andra personer att lägga er energi på? Personer som är uttalade homofober, som ägnar sig åt transfobi helt öppet, antifeminister, för att inte tala om alla landets rasister? Varför, varför går ni ihop och mobbar en känd feminist, bara för att ni inte gillar just henne?

Jag drar mig till minnes hur jag för något år sedan förde ett feministisk diskussion på nätet, där jag fick spott och spe av en väldigt massa antifeminister. Vid ett tillfälle skrev en bekymrad person till mig, som sade sig vara på min sida och hävdade att hen var feminist. Hen ansåg att mitt sätt att argumentera var problematiskt, och att jag använde ett språk där jag talade över huvudet på andra. Inte med ett ord försvarade hen mig mot hatet från antifeministerna.

Hej Blekk skrev nyligen ett blogginlägg om sajten "Your fave is problematic", som hänger ut kändisar för problematiska saker de sagt och gjort, vilka anses diskvalificera dem ur alla PK-sammanhang. Den här kulturen står mig upp i halsen. Jag betackar mig för den.

Här har ni en bekännelse som visar hur problematisk jag är:

- Jag vet om att jag har skrattat åt homofobiska bögskämt i mina dar
- Jag använde ordet n-boll ända in på 90-talet
- Jag använde garanterat ord som "svartskalle" och "blatte" ibland på högstadiet
- Under samma period kallade jag ibland tjejer jag var arg på för "hora"
- Jag gick en gång fram och tog en killkompis på brösten på en maskerad där han var utklädd till tjej.
- Jag har garanterat gjort TERF-uttalanden (transexkluderande, radikalfeministiska uttalanden)
- Jag har ägnat mig ått fettfobi, big time!
- Jag har sagt fler funkofobiska saker än jag någonsin skulle kunna räkna till
- Jag har ägnat mig åt en väldig massa kulturell appropriering i mina dar

Så skulle vi kunna fortsätta ett bra tag. Är jag diskvalificerad från att få ägna mig åt feminism nu? Måste jag hålla mig borta från alla identitetspolitiska samtal på grund av detta? Har jag för evigt fått stämpeln "problematisk" i pannan?

Fan. Jag blir så arg! Lady Dahmer kanske inte är er feministiska förebild. Hon kanske inte bidrar till just den kamp ni vill föra. Andra blir dock stärkta av henne. Hon har gjort en oerhörd insats gällande att synliggöra fettföraktet vi indoktrinerats i, och tar kampen varje jävla dag. Självklart kan inte en person som ständigt tar debatten och ligger i skyttegravarna vara på topp i varje uttalande hen gör. Självklart slinker det ut grodor ibland. Återigen: Att inte tillåta en feminist att få vara mänsklig är ett utslag av kvinnohat. Lady Dahmer vill uppenbarligen vara på er sida. Andra hatar er. Varför inte rikta er blick mot dem istället? Eller kanske lägga er energi på att lyfta och stärka de feminister ni diggar?

Den som är utan skuld, osv...


måndag 20 april 2015

"Vilken mes du är som låter honom tafsa sådär!"

Det dök just upp ett minne, som jag måste sätta på pränt. Jag hade helt glömt det. Förpassat det till mitt förseglade högstadie-arkiv, bland en uppsjö av liknande händelser. Hur som helst: Han tafsade på mig, liksom på mina kompisar. En av de där killarna som helt enkelt gick runt och tog för sig av tjejers kroppar lite som det behagade honom. Jag brukade säga nej, men kanske inte så bestämt. Vi tjejer lär ju oss att vara snälla, för ingen gillar sura och hysteriska brudar. Mina nej följdes nog oftast av ett litet fnitter, så att han inte skulle ta illa upp för att jag inte ville att han skulle ta mig på brösten.

"Men Emma, du måste ju säga åt honom!" sa kamraterna som stod runt omkring mig. "Annars kommer han aldrig att sluta!" Allt medan han nöp mig i rumpan och tog mig på brösten. "Men jag gör ju det!", sa jag frustrerat och slog bort hans händer bäst jag kunde. Det var som om det efterföljande fnittret som ackompanjerade mina "SLUTA!" inte gick att hejda, hur mycket jag än ville låta bestämd och arg. "Jamen tror du verkligen att han tar dig på allvar när du skrattar samtidigt som du säger nej?" frågade de.

Allt fokus var på mig. Den antastade. Inte en enda gång vände de sig till honom, tafsaren, och sa åt honom att ge fan i deras kompis. De som tydligen var så bra på att stå på sig gentemot personer som passerade deras gränser. Där och då, i situationen, så var allt ansvar för tafsandet och dess upphörande mitt. Att vända sig direkt till honom- den som faktiskt begick handlingen att tafsa- föll dem inte in. Det var jag, den tafsade, som skulle ändra mitt beteende för att få honom att sluta. Så länge jag gav så tvetydliga signaler att jag både sa "nej", fnittrade och slog bort hans händer SAMTIDIGT så fick jag faktiskt skylla mig själv.

De menade inget illa, det vet jag. De reproducerade bara vad de lärt sig: Att tjejer måste ta ansvar för att inte bli utsatta för antastanden. Eller ofredanden. Eller utnyttjande. Eller övergrepp.

Det finns ett ord för detta: Våldtäktskultur.

tisdag 14 april 2015

Hur stor plats tar du?

Efter mitt inlägg om Emmabodas sexism och den skarpa kontrasten till (den relativa) medvetenheten under Punkfest XII så fick jag ett vänligt men undrande mail. En person ville veta varför jag anser att det är en bra idé att som band be ciskvinnor och transpersoner att ställa sig längst fram, och cismännen att ställa sig längst bak. I detta fall var det Bitchcraft som nämndes, men jag vet att även Göteborgsbandet Solanas Cunts har gjort detsamma. Personen var- som jag förstod det- skeptisk till att alla cismän i och med den uppmaningen utmålas som en del av ett problem. Kollektiv bestraffning, skulle det kanske kunna kallas. Hen såg inte hur denna uppmaning skulle kunna leda till någon enighet eller vara en del av DIY-kulturen.

Först och främst så vill jag säga detta: Alla cismän ÄR en del av problemet, i och med sin position i patriarkatet. På samma sätt så är jag själv, liksom alla andra med vita kroppar, en del av problemet i och med vår position i de rasistiska strukturerna. Vi kan inte välja bort det, hur gärna vi än vill. Vi kan däremot bli medveta om vår position och våra privilegier- och backa.

Jag kan inte tala för Bitchcraft eller Solanas Cunts, eller redovisa deras motiv. Jag kan bara för min egen ståndpunkt i den här frågan.

Cismän ges i vår kultur ett större utrymme att ta plats med sina kroppar än andra, och har ett större handlingsutrymme i det offentliga rummet. Vi ser det i den skrevande mannen på bussen, i den självklarhet som män uppvisar när de går rakt mot andra på gatan och litar på att vi viker undan, i cismäns obekymrade spatserande i bar överkropp på sommaren (och på musikscener), i heterosexuella aktiviteter, i gester, ljudvolym och samtalsutrymme. Bland annat.

 Johanna Frändén och Daniel Nannskog visar prov på sittmaktordningen

Vi ser det också på konserter, och detta har varit föremål för diskussioner inom punkscenen sedan tidernas begynnelse: Punk och hardcore har som genrer en väldigt mansdominerad historia, och har präglats av maskulina ideal. Det innebär att cismän ofta har tagit väldigt stor plats med sina kroppar på konserter, vilket till exempel yttrar sig genom moshpits (ni vet, klungan som dansar och knuffas längst fram) som tenderar att upplevas som våldsamma och hotfulla. Maskulinitetsidealen premierar den som står pall för trycket, inte räds armbågar i ansiktet, nävar som råkar träffa näsor eller nitar och patronbälten som träffar hårt här och var.

Samma ideal tränger bort och exkluderar de som inte fostrats att ta samma plats med sina kroppar, och som inte känner sig trygga i ett utrymme där cisnmäns kroppar riskerar att flyga på dem med full kraft. Det innebär att alla andra än cismän traditionellt sett överlag har tagit plats längre bak i lokalen, och äskat mycket mindre utrymme. Kulturen kvoterar således in cismän att ta det största utrymmet på konserter, med det mest generösa handlingsutrymmet.

Frågan om representation på musikscener börjar äntligen tas på allvar, även om många förnekare av strukturer gör sitt bästa för att forsätta bråka högljutt om att "festivalerna bokar bara det folk vill se", och liknande tröttsamma icke-argument. Representation inom kulturen handlar främst om kvantitativ jämställdhet

Frågan om handlingsutrymme och vilken plats vi tar på konserter rör den kvalitativa jämställdheten. Siffrorna säger inget om det senare, och det är därför vi behöver göra andra insatser för att alla till slut ska nå samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter oberoende av kön. Det finns inget egenvärde i att ha separatistiska arrangemang, och alla önskar att vi slapp ha handlingsplaner för hur vi hanterar ärenden där personer som brukar besöka punkspelningar/spelar i band anklagas för övergrepp eller misshandel. På samma sätt är greppet att be ciskvinnor och transpersoner att kliva fram i lokalen- medan cismän får kliva bak- inte något självändamål, utan ett sätt att visa på normerna, och ge plats åt grupper som traditionellt sett inte brukar ta den sortens utrymme.

 Solanas Cunts Foto: Michaela Malmberg

Jag tycker att det är alldeles briljant att vissa band nu tar till denna uppmaning. Det skaver såklart för vissa, som är vana att på ett självklart sätt ta den där platsen långt fram i moshpiten. Det kan dock aldrig vara skadligt med nya perspektiv, att få tillfälle att reflektera över om just du tar plats på någon annans bekostnad, och ta ett steg tillbaka för att ge andra chansen att känna sig bekväma i den sortens utrymme som är självklart för dig. Du kommer troligtvis att få se femton, trettio eller sextio band innan något annat feministiskt band ger dig samma uppmaning. Ta då tillfället i akt att under de konserterna reflektera över din position, och hur du påverkar andra genom ditt handlingsutrymme och den plats du tar.









torsdag 9 april 2015

Vilka signaler sänder ni till överlevare, Emmaboda?

Jag skrev i mitt förra inlägg om Emmaboda och deras bokning av artisten Mr. Cool. Nu har Mr. Cool hoppat av, men eftersom initiativet officiellt sett var hans eget och inte festivalens, så vill jag fortsatt rikta kritik mot arrangörerna. De har inte tagit avstånd från Mr. Cool, lika lite som de tagit avstånd från bokaren Håkan Karlssons uttalalande om "handikappade och krymplingar eller nåt annat" från 2012. Så Emmaboda, ni är inte förlåtna. Eftersom ni försvarat er bokning av Mr. Cool, med att "det är humor", och eftersom ni gjorde den lumpna jämförelsen med åttiotalets moralpanik över hårdrock, så har jag några funderingar:

Emmabodafestivalen har funnits sedan 1988, det vill säga 27 år. Den har vuxit från en liten endagsfestival till att bli fem dagar lång, med över 70 akter på scen. En snabb googling över anmälda våldtäkter på festivaler ger en fingervisning om att det i genomsnitt anmäls åtminstone en våldtäkt under eller efter en musikfestival i Sverige. Antalet festivaldagar samt besökare borde påverka detta antal, men jag är snäll och håller mig vid att ponera att i genomsnitt en våldtäkt anmäls under Emmabodafestivalen varje år.

Enligt Brottsförebyggande rådet så begås det cirka 36 000 våldtäkter per år i Sverige, men år 2013 rubricerades endast 5900 av alla anmälda sexualbrott som våldtäkter. Enligt det beräknade mörkertalet så anmäldes med andra ord 16% av de begångna våldtäkterna det året. Låt oss ponera att det är en genomsnittlig siffra. Om- jag säger OM- dessa siffror kan appliceras på Emmabodafestivalen så skulle antalet våldtäkter som begåtts där under åren kunna vara närmare 170 stycken.

Emmabodafestivalens arrangörer anser att Mr. Cools texter om att kvinnor är horor som ska våldtas, misshandlas, lemlestas och styckas är humor. Nu undrar jag: Emmaboda, vilka signaler tänker ni att ni nu sänder ut till alla de (de är kanske inte 170 stycken. de kan vara färre, eller fler) som överlevt våldtäkter under er festivals 27 år långa historia? Om Mr. Cool hade genomfört sin spelning, vad hade ni då sagt till den person som anmäler att den blivit våldtagen under festivalen? Tror ni att det skulle ses som trovärdigt om ni beklagar det inträffade samtidigt som ni tycker att låttexter om våldtäkter är rolig humor?

Nej, ni har med er bokning av Mr. Cool sannerligen visat att ni inte tänker speciellt mycket på de som överlevt våldtäkter under er festival. Det är ganska bedrövligt, och inte speciellt betryggande med tanke på att en majoritet av besökarna är unga personer som dricker ansenliga mängder alkohol under festivalen och sover i tält.



onsdag 8 april 2015

Ska ni inte boka ett vit makt-band också, Emmaboda?

Festivalsäsongen nalkas, och med den en ökad mobilisering i kampen mot en populärkultur som förstärker förtryckande strukturer, och för scener som speglar samhällets mångfald. En första kontrovers har redan skapat rubriker: Emmabodafestivalen har bokat Anton Magnusson, som uppträder med artistnamnet Mr. Cool. Följande textrader är hämtade från låten kamouflage, som är hans mest spelade på Spotify:

”Det var bara en tidsfråga innan jag skulle börja slå dig. Du förtjänade varenda slag tusenfalt. Jag hatar dig din jävla hora, jag ska kniva dig. Slänga din döda kropp över mig så du kan rida mig, spruta i din döda fitta, köra bladet i din röv och vricka så du börjar blöda din fitta /…/ Ska köra in sågen i underlivet på dig, under tiden ska jag skära upp din röv och stoppa in en hundring i den. Klippa av dina blygdläppar. Göra dig med barn och tvinga dig att göra abort och sen äta fostret.” 

Jag har inte förmått mig att lyssna på skiten, men enligt uppgift är samtliga Mr. Cools texter på detta tema. Han har även gjort homofobiska och rasistiska tweets. Emmaboda- som i år än så länge har bokat TRE kvinnor bland de femtio artisterna som släppts på hemsidan- försvarar sin bokning med orden
"I en rättsstat så är det inte upp till dig och mig att bestämma vad som får framföras. Det avgörs i domstol."

Jag brukade älska Emmaboda. Det var den lilla indiefestivalen där en kunde få upptäcka nya band på små scener, innan de blev stora och hypade. Det var en gemytlig festival som jag besökte under många år i tonåren och mina early twenties. På senare år har jag mest kommit att förknippa den med arrangören Håkan Karlssons vidriga uttalanden, i stil med:

"Nej, vi tänker inte på handikappade och krymplingar eller något annat. Vi bokar det vi tycker om och det som passar. Vi gör en fest för oss själva. Detta intresserar oss inte ett dugg. Ärligt talat, jag undrar vem det är som bryr sig egentligen. Det är inte vårt uppdrag att titta på sånt.”

Med tanke på den skarpa kritik festivalen fick efter detta uttalande så hoppades jag i mitt stilla sinne att nämnda Håkan skulle kickas till förmån för någon med lite mer medvetenhet om strukturer och bättre smak, men nu kan väl festivalen sägas ha bekänt färg en gång för alla: De struntar blankt i all världens förtryck, och tycker inte att de har något som helst ansvar att motverka det med sitt arrangemang.

Nej, det är inte olagligt att boka Mr. Cool, eller låta honom framföra sina vidriga texter. Men innebär det att Emmaboda måste boka honom? På vilket sätt är det spännande, relevant eller nytänkande att boka en artist som glorifierar utbredda samhällsproblem och förtryck som våldtäkter, kvinnomosshandel och mord? På vilket sätt tänker Emmabodas bokare att detta kommer att tilltala alla de i publiken som någon gång utsatts för sexuella övergrepp eller våld i nära relationer? Svaret är såklart att de inte har någon som helst tanke på dem. Övergreppen och våldet finns alltid någon annanstans, vilket är en skrämmande ignorans att signalera som arrangör av en festival där tonåringar super sig fulla och sover i tält.

Vi har sett en otäck normalisering av rasism i Sverige det senaste decenniet, men den har ännu inte kommit att bli mainstream i populärkulturen. Sexism och misogyni har alltid haft en respekterad och framstående ställning där- i såväl låttexter, filmer och TV-serier, men rasismen är ännu tabu. Med tanke på att Emmaboda anser att det är en god demokratisk ordning att inte lägga sig i vad som framförs på en festivalscen så skulle jag vilja fråga dem: Skulle ni boka ett vit makt-band? På vilket sätt skulle det vara allvarligare än en artist som hyllar våldtäkter och kvinnomisshandel?

Jag tänker i mitt stilla sinne att jag är rätt tacksam över att festivalerna börjar sålla ut sig själva i sina ställningstaganden. En festival som Emmaboda, som bokar Mr. Cool? Nej tack. En festival som Umeå Open, som printar ordet "feminist" på armbanden som ger tillträde till baren? Jag tack! Som flera redan uttryckt det: Personer som inte ställer upp på lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett kön borde inte tillåtas dricka alkohol bland folk.

 Bitchcraft på Umeå Punkfest XII den 2/4 2015

Kontrasten till helgens Punkfest i Umeå blir slående: Vi hade max EN mansseparatistisk akt på scen varje kväll. Såvitt vi vet var könsfördelningen 25 cismän och 36 ciskvinnor och transpersoner. Där var högt i tak, med pepp på både band med färska musiker, och etablerade. Svettas eller Dö bjöd på mellansnack om transfrågor som gav gåshud. By the way, bestående av tonåringar från Västerås, möttes av jubel när de sjöng sin låt om mens, och sade efteråt att vi var den bästa publik de haft. Bitchcraft inledde festivalen med att be alla ciskvinnor och transpersoner att ställa sig längst fram, medan cismännen ombads ställa sig längst bak. Det var en underbar frizon, och jag upplevde att vi gjorde ett bra jobb med att ta hand om varandra- och hanterade problem när de uppstod.

By the Way på Umeå Punkfest XII den 4/4 2015

Jag har sällan varit så glad under en festival, och efteråt inser jag att jag såg ALLA band! På en tredagars festival! När har det någonsin hänt förut? Det säger något om hur mycket jag älskar Punkfesten: Jag ville krama ur varenda droppe ur den, och i skrivande stund förstår jag inte riktigt hur jag ska kunna vänta ett helt år på att få ta del av den igen.

 Svärta på Umeå Punkfest XII den 3/4 2015

Tills sist några förebyggande ord till den som eventuellt invänder mot att årets Punkfest snarare verkar ha varit ett matriarkat än ett jämställt arrangemang: Det var den såklart inte. Samma gamla strukturer finns med oss även under medvetna arrangemang. De syns i relationer, i interaktioner, internaliserat i våra tankar, i vilken trygghet vi upplever och i vilken plats vi tar. Dessutom, var fanns ni i kampen under alla de år då samtliga festivaler stod oemotsagda i sin patriarkala struktur? Vad är det som får er att tro att de strukturerna hotas av att EN punkfestival i Umeå under ett år lyckas boka fler ciskvinnor och transpersoner än män? Vi kommer att fortsätta kämpa, oavsett om ni gillar det eller inte.

Korp på Umeå Punkfest XII den 4/4 2015