Först och främst så vill jag säga detta: Alla cismän ÄR en del av problemet, i och med sin position i patriarkatet. På samma sätt så är jag själv, liksom alla andra med vita kroppar, en del av problemet i och med vår position i de rasistiska strukturerna. Vi kan inte välja bort det, hur gärna vi än vill. Vi kan däremot bli medveta om vår position och våra privilegier- och backa.
Jag kan inte tala för Bitchcraft eller Solanas Cunts, eller redovisa deras motiv. Jag kan bara för min egen ståndpunkt i den här frågan.
Cismän ges i vår kultur ett större utrymme att ta plats med sina kroppar än andra, och har ett större handlingsutrymme i det offentliga rummet. Vi ser det i den skrevande mannen på bussen, i den självklarhet som män uppvisar när de går rakt mot andra på gatan och litar på att vi viker undan, i cismäns obekymrade spatserande i bar överkropp på sommaren (och på musikscener), i heterosexuella aktiviteter, i gester, ljudvolym och samtalsutrymme. Bland annat.
Johanna Frändén och Daniel Nannskog visar prov på sittmaktordningen
Vi ser det också på konserter, och detta har varit föremål för diskussioner inom punkscenen sedan tidernas begynnelse: Punk och hardcore har som genrer en väldigt mansdominerad historia, och har präglats av maskulina ideal. Det innebär att cismän ofta har tagit väldigt stor plats med sina kroppar på konserter, vilket till exempel yttrar sig genom moshpits (ni vet, klungan som dansar och knuffas längst fram) som tenderar att upplevas som våldsamma och hotfulla. Maskulinitetsidealen premierar den som står pall för trycket, inte räds armbågar i ansiktet, nävar som råkar träffa näsor eller nitar och patronbälten som träffar hårt här och var.
Samma ideal tränger bort och exkluderar de som inte fostrats att ta samma plats med sina kroppar, och som inte känner sig trygga i ett utrymme där cisnmäns kroppar riskerar att flyga på dem med full kraft. Det innebär att alla andra än cismän traditionellt sett överlag har tagit plats längre bak i lokalen, och äskat mycket mindre utrymme. Kulturen kvoterar således in cismän att ta det största utrymmet på konserter, med det mest generösa handlingsutrymmet.
Frågan om representation på musikscener börjar äntligen tas på allvar, även om många förnekare av strukturer gör sitt bästa för att forsätta bråka högljutt om att "festivalerna bokar bara det folk vill se", och liknande tröttsamma icke-argument. Representation inom kulturen handlar främst om kvantitativ jämställdhet
Frågan om handlingsutrymme och vilken plats vi tar på konserter rör den kvalitativa jämställdheten. Siffrorna säger inget om det senare, och det är därför vi behöver göra andra insatser för att alla till slut ska nå samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter oberoende av kön. Det finns inget egenvärde i att ha separatistiska arrangemang, och alla önskar att vi slapp ha handlingsplaner för hur vi hanterar ärenden där personer som brukar besöka punkspelningar/spelar i band anklagas för övergrepp eller misshandel. På samma sätt är greppet att be ciskvinnor och transpersoner att kliva fram i lokalen- medan cismän får kliva bak- inte något självändamål, utan ett sätt att visa på normerna, och ge plats åt grupper som traditionellt sett inte brukar ta den sortens utrymme.
Solanas Cunts Foto: Michaela Malmberg
Jag tycker att det är alldeles briljant att vissa band nu tar till denna uppmaning. Det skaver såklart för vissa, som är vana att på ett självklart sätt ta den där platsen långt fram i moshpiten. Det kan dock aldrig vara skadligt med nya perspektiv, att få tillfälle att reflektera över om just du tar plats på någon annans bekostnad, och ta ett steg tillbaka för att ge andra chansen att känna sig bekväma i den sortens utrymme som är självklart för dig. Du kommer troligtvis att få se femton, trettio eller sextio band innan något annat feministiskt band ger dig samma uppmaning. Ta då tillfället i akt att under de konserterna reflektera över din position, och hur du påverkar andra genom ditt handlingsutrymme och den plats du tar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar