Selfies; ett tillägg

Jag skulle vilja göra ett tillägg till veckans blogginlägg om selfies, för att renodla resonemanget en smula. Detta för att jag ser något väldigt negativt i feministisk kritik mot selfies som inte gör klart vilken kultur och vilken sorts bilder kritiken riktar sig mot. Att bara rikta kritiken mot selfies generellt är för mig lika okonstruktivt som obegripligt, och kan jämföras med att kritisera all förekomst av porträttfoton, filmer som innehåller levande människor, eller varför inte all världens självporträtt (valfri teknik)? Att helt enkelt rikta kritiken mot SELFIES, generellt, som om kritiken rör dem alla, oavsett i vilket syfte de tagits, innebär att kritiken riktas mot att vi tar självporträtt med mobilkameran. Där och då blir budskapet att vi per definition gör oss själva till objekt i och med den handlingen, oavsett vilket syfte vi har med bilden. Som om vi inte ägde rätten och möjligheten att definiera oss själva och ha en självbild där vi är subjekt bortom bekräftelsekulturen, bedömningskulturen, idealen och normerna. Som om det vore omöjligt.

Vi äger förstås den möjligheten och den rätten- även om vi har olika många och olika svåra hinder att övervinna för att nå dit. Vardagsrasismens, Lady Dahmers och Mondo Kanels blogginlägg där de kritiserar selfies är fortfarande lika relevanta och uppfriskande så länge vi läser dem som en kritik mot normsnygga selfies där vi använder självobjektifieringen och egoboosten som ett feministiskt vapen.

Att bara uttrycka kritiken som om den handlar om selfies rent generellt (vilket de kanske avser?), är att göra oss till slavar under utseendehetsen. Det är att säga att vi inte kan ta kontroll över vår kultur och förändra den, och att vi borde avstå från handlingen (självporträttet) eftersom det per definition visar upp ett ansikte, och ansikten deböms automatiskt utefter de rådande idealen. FUCK IDEALEN, inte symptomen, vill jag säga. Det är lättare sagt än gjort, men ett möjligt och effektivt vapen mot idealen borde väl vara att visa oss avporträtterade på helt andra sätt än vi oftast ser människor avporträtterade i media, reklam och filmer. Visa det icke normsnygga, det vardagsgglåmiga. Visa oss på bilder som helt uppenbart har tagits i helt andra ändamål än för att ytan ska bedömas.

Krokimodellandet- världens bästa extraknäck

"Måste nakenhet alltid vara så sexuellt laddat?", tänkte jag där jag satt, försjunken i min egen lilla värld. Så kom jag ihåg att jag själv var naken just där och då, och det inför cirka femton personer. Dessa stod vid varsitt staffli och målade av mig under djup koncentration.

Jag har återvänt till jobbet som krokimodell gång på gång genom åren. Det är en sådan skön kontrast till allt jag annars gör, som ofta är hektiskt, under tidspress, idébaserat och mestadels sker framför en dator. I jobbet som krokimodell finns ingen stress, bara tid att tänka och landa i din kropp. Yrket kräver att du lär dig vilka begränsningar din kropp har, och vilka positioner du kan ha utan att belasta den fel. Däri ingår att öva upp förmågan att kalkylera vilken position du kan inta beroende på hur lång ställningen är.

Den här gången satt jag där och funderade över det absurda i samhällets tvångssexualisering av nakna kroppar, och främst dem som tillhör oss med livmoder. Jag tycker mycket om jobbet som krokimodell, både för att det är meditativt, ökar min kroppsmedvetenhet och oftast utförs i väldigt trevliga miljöer och sociala sammanhang. Jag tycker också om hur det bidragit till att göra mig sams med min kropp och hur den ser ut, och känslan av att ta mig ett handlingsutrymme där jag är naken och trygg inför blickarna som betraktar mig. Det finns dock ingen som helst erotisk laddning i det hela för min räkning. Om någon krokimodell eller konstskoleelev har sådana känslor i situationen så är det ok, men de ska stanna hos personen ifråga. Under femton års erfarenhet av yrket och fem år som konststuderande har jag aldrig sett några övertramp från den självklara men outtalade regeln.

Inför detta faktum och den avslappnade inställningen till nakenhet som råder överallt där krokimodeller poserar inför elever blir det ganska absurt att tänka på alla de sammanhang där vi inte klarar av att hantera nakna kroppar. Jag tänker på bara bröst-aktivismen, på motståndet som tvångssexualiserar bröst och som hävdar att heterosexuella cismän inte kan hantera att se dem utan att bli upphetsade. Jag tänker på censuren av Håkan Juholts film här i Umeå, där hans morfars skulptur blurrades för att den föreställde en livmoderbärares nakna kropp. Jag tänker på facebooks godtyckliga moralism som betraktar bilder på alla nakna kroppar som äger en fitta som pornografiska. Jag tänker på slutshamandet av Miley Cyrus efter Wreckingball-videon.

Jag har i feminismens namn många gånger hört personer ondgöra sig över all nakenhet vi ständigt får se. Att kvinnor i populärkulturen borde få behålla kläderna på oftare. De enda problem jag själv ser med nakenheten inom populärkulturen är objektifieringen, att de som skildras avklädda nästan uteslutande är kvinnor och att vi endast får se en sorts kropp, inom ett mycket snävt ideal. Ni vet den sköna känslan som kan infinna sig i omklädningsrummet i ett badhus, när vi påminns om de enorma variationerna hos verkliga människokroppar? Tänk vad det skulle kunna göra med vår självbild och kroppsuppfattning om vi fick se den variationen av kroppar även i populärkulturen. Utan fatshaming, utan värderande, utan objektifiering.

Varje gång jag hör nakenheten problematiseras bortom dessa argument så känner jag en moralismens varningslampa tändas. Vi borde kunna hantera nakenheten. Att uppmana livmoderbärare att klä på sig för att undvika objektifiering är både att lägga ansvaret för objektifieringen på oss, och att gå på symptomen istället för det verkliga problemet. Jag är smal och normativt byggd, vilket innebär att jag är privilegierad i sammanhanget. Jag kan visa mig lättklädd och vinna poäng tack vare det rådande idealet, vilket också gör att jag kan få kritik av dem som förespråkar att kvinnliga artister ska behålla kläderna på som en feministisk handling. Hade jag vägt tjugo kilo mer så hade min kropp varit politisk, och som avklädd ansetts markera ett statement. Det krävs inte samma mod att klä av sig för någon som passar in i normen. Likväl måste jag ha handlingsutrymmet att göra det av vilket skäl det än må vara. Inte minst eftersom jag aldrig hade behövt försvara den rätten om jag hade varit cisman.

Under åren som krokimodell har min kropp förändrats. Ett tag vägde jag över tio kilo mer än jag gör nu, och under en period fem kilo mindre. Jag har med andra ord pendlat mellan pinnsmal och mullig, samt gått igenom två graviditeter och amningsperioder. Jag har haft håriga ben, och rakade. Jag har gått från noll till nio tatueringar. Alla dessa faktorer har varit ovidkommande för min kompetens som krokimodell (minus blodtrycksfallen under graviditeterna). Tjock, smal, lång, kort, gammal, ung, vit eller brun spelar ingen roll för huruvida du är lämpad för yrket eller inte. Det här tror jag har haft en väldigt bra inverkan på min kroppsuppfattning. När annars visar människor sig nakna, precis som vi är, i syfte att bli betraktade, utan att betraktarnas tankar om hur våra kroppar ser ut spelar någon som helst roll? Det är rätt terapeutiskt faktiskt.

Dagens modeblogg. Tema: Utmanande klädsel

Det är hög tid för lite modebloggande igen, inte sant? Idag tänkte jag skriva om utmanande klädsel, som den på bilden nedan.

Mycket hud, som ni ser. Just att visa mycket hud är vad som utmärker en utmanande klädsel. Ni har hört och läst uttrycket otaliga gånger. Kändisar i urringade klänningar, med högt skuren slits, med en mage som tittar fram och bröstvårtor som nätt och jämnt täcks. Nu tänkte jag att vi ska titta på lite fler bilder med utmanande klädsel:

Men hallå, modeller! What's up med de ohyfsade långfingrarna idag? Jaja, Robbie Williams har hur som helst en extremt utmanande klädsel här, med blottat bröst och allt! Vi ser till och med bröstvårtorna! Notera de dinglande snörena i mjukisbyxorna som en bara vill dra tag i... Grrr!

Visst vill ni se fler?

Å, Justin Bieber! Plutande mun med blicken fäst mot sina nedre behag. Även Justin har blottade bröstvårtor och allt. Så himla utmanande!

Har Pharrell ens på sig något på underkroppen? Ingen vet. Men en bar bringa prydd av endast ett halsband är såklart väldigt utmanande.

Ni ser where I'm getting at? Jag tror inte att grabbarna här någonsin har fått höra att de har utmananade klädsel. Det har däremot jag, även om jag inte haft bar överkropp. Har jag bar överkropp så är min klädsel obscen och stötande, och jag riskerar att bli anmäld för sexuellt ofredande. Mina bröst anses nämligen vara synonymt med sex, oavsett mina intentioner eller syn på min egen kropp.

Jag funderar även över vad det är jag utmanar med min blottade hud. Den goda smaken? Ödet? Den manliga heterosexualiteten, som skulle kunna gå bananas? Att överhuvudtaget kalla personer som förmodas vara kvinnor för "utmanande" baserat på deras klädsel är i förlängningen en del av våldtäktskulturen, som hävdar att kvinnor ska ta ansvar för männens sexualitet genom att inte egga dem. Titta bara på den totalt omotiverade fixeringen vid offrens klädsel i våldtäktsdomar.

Den här synen på kvinnors klädsel har även förföljt oss även inom feminismen, men verkar tack och lov vara på väg bort. Där har problematiseringen handlat om att vi ska ta avstånd från så kallat objektifierande attribut. Sanningen är att objektifiering endast ligger i betraktarens öga, och att det inte finns något mer eller mindre feministiskt sätt att klä sig på skalan mellan burqa och bikini. Att tro det är att lägga ansvaret på frigörelsen på enskilda personer, istället för på strukturerna som förtrycker oss. Det finns ingen klädsel som per definition är till för den manliga blickens skull- det finns bara antaganden som utgår från en syn där vi inte äger makten att definiera oss själva. Jag har själv fått höra att jag inte ska bli så sur över visslingar och ogenerat objektifierande blickar, utan att jag istället borde stå för att jag uppskattar dem. Lyssna här: Jag är alldeles fantastiskt och obeskrivligt ointresserad av den manliga blickens gillande. Tro mig. Hur jag ser ut och klär mig är min ensak, och endast jag har rätten att definiera mig själv.