Att hitta rätt koordinater

En gång fick jag höra att det var olämpligt att jag- som kallar mig feminist- är så lättklädd på scen. Att enbart bära behå på överkroppen spelade enligt personen patriarkatet i händerna. Jag undrar i mitt stilla sinne:

Var på skalan mellan burqa och bikini är min kropp fri?

Var på denna skala kan jag ta ansvar för att inte upprätthålla patriarkatet?

Är det verkligen den objektifierade som ska ta ansvar för att inte bli objektifierad?

Är reaktionerna på åsynen av min kropp ett verkligt problem ur jämställdhetssynpunkt, eller är de ett symptom på det förtryck vi vill motverka?

Jag vet att jag är privilegierad i egenskap av smal, och att åsynen av min kropp kan vara triggande för någon som lider av sin vikt, vilket är en annan aspekt av hur feministiskt produktivt det kan tänkas vara av mig att vara lättklädd på scen. På sistone har jag funderat över våra gemensamma och skilda kamper, och över hur vi måste kunna föra en kamp utan att behöva axla ansvaret att representera alla. Jag tänker såhär: När en cisman är avklädd i offentliga sammanhang, slipper bli objektifierad och kan känna sig helt trygg och avslappnad i situationen så triggas jag. Detta eftersom jag inte har det handlingsutrymmet. Alltså försöker jag lyfta dessa frågor och kräva att få bli bemött med samma respekt oavsett hur lite kläder jag har på mig. Det är en av mina feministiska kamper.

Samtidigt kan åsynen av min vita, smala, normfungerande kropp säkert trigga andra, som på grund av inre och yttre faktorer inte har samma makt som jag att föra den kampen. När Lady Dahmer visar sig som tjock på bild så kan säkert personer som saknar hennes makt och status triggas, eftersom de inte hade vågat göra detsamma. Somliga transkvinnor som lider av dysfori, somliga rasifierade eller somliga personer med funktionsvariationer kan kanske triggas av oss båda. Jag vet inte, för jag äger inte tolkningsföreträdet att kunna veta vad som triggar någon som bär på andra förtrycksgrunder än jag själv. Jag vet bara att jag måste vara medveten om mina egna privilegier. Att vara medveten om dem behöver inte alltid betyda att vi ska avstå från handlingar eller utrymmen, och där tycker jag att de feministiska rörelserna idag har en del att reda ut, för vi tenderar att gå på symptom istället för verkliga problem.

Jag vill inte be cismän låta bli att klä av sig till den dagen jag kan göra det på samma villkor. Däremot vill jag be dem vara medvetna om sina privilegier och ta kampen för att vi ska uppnå lika handlingsutrymme genom att rannsaka sitt eget beteende och inte acceptera sexism hos andra. Jag försöker göra detsamma för andra utifrån min position. Samtidigt ska vi skilja på handlingsutrymme och representation. När det gäller representation ska privilegierade grupper backa och släppa fram andra- men vad gäller handlingsutrymme är jag av åsikten att lösningen inte ligger i att vi ska begränsa oss tills det är lika snävt för oss alla, utan hålla varandra om ryggen, verka inkluderande och inte ge oss förrän alla är lika fria.




Epidemics. Foto: Roger Degerman