Det snackas mycket om att vi ska vara lösningsorienterade nu för tiden. Jag deltog under många med ilska och höjd näve i den feministiska kampen, genom att påvisa all världens patriarkala skit och ondgöra mig över den. Så också inom kulturen, och inte minst musiken. Det var och är viktigt att uppmärksamma strukturerna, och det eldar på kampandan. Jag saknade dock länge vetskapen om vilka metoder vi kan använda för att uppnå förändring, och jag tror att de flesta av oss bär på våra blinda fläckar när det gäller att se lösningarna på de samhälleliga bojor som begränsar våra liv.
Genom mitt uppdrag som utbildare och föreläsare på Crossing Boarders har jag fått lära mig väldigt konkreta metoder för att uppnå jämställda och inkluderande verksamheter, och jag välkomnar såklart detta växande fokus på att hitta lösningar istället för att bara påvisa problemen. Det har jag sett så mycket av genom åren; i paneldebatter om könsfördelningen på landets musikscener, på föreläsningar, krönikor, i böcker... Och ja, egentligen överallt där jämställdheten problematiseras inom populärkulturen.
Det är väldigt lätt att helt enkelt uttrycka ilska över sakernas tillstånd, och den har vi rätt till. Men vad jag vill rikta blicken mot med denna text är de berättelser som reproduceras i böcker och inom populärkulturen. Det slår mig nämligen att fiktionen ger oss oändliga möjligheter att presentera andra verkligheter, andra världar, andra system och möjliga framtidsscenarion bortom de strukturer vi dras med idag. Istället dras vi i huvudsak med berättelser som skulle kunna heta "Sagan om patriarkatet", "Sagan om de två könen", och "Sagan om fascismens återkomst". Typ.
Det är en sak- och en sorglig sådan- att få filmer ens lever upp till bechdeltestet. Ni vet, de tre kriterierna som visar på filmers relativa jämställdhet, men som i första hand avslöjar hur sorgligt det står till med den saken rent generellt. För att klara bechdeltestet ska filmer:
1. Ha minst två namngivna kvinnliga karaktärer
2 ... som pratar med varandra
3 ... om annat än män.
Få filmer lever upp till det. Det suger, såklart. Det suger att väldigt få berättelser vi tillgodogör oss genom kulturen innehåller någon speciellt hög grad av feministisk medvetenhet. Men vet ni vad som suger minst lika mycket? Jo, att även när berättelserna är genusmedvetna och normkritiska så faller de ändå oftast in under kategorier som "Sagan om patriarkatet", "Sagan om de två könen" eller "Sagan om fascismens återkomst". Jag ska utveckla vad jag menar: Fiktionen ger oss möjlighet att berätta exakt vad som helst, och kreativa genier använder den till att skapa de mest fantastiska berättelser, hela tiden. Fantasy, science fiction, karaktärer, storys och miljöer som får mig att häpna av beundran. Men även om fantasin verkar sakna gränser på många områden så utspelas så gott som samtliga berättelser i patriarkat, ihop med alla övriga fötrycksgrunder vi är vana med in real life, så att säga.
Kom igen, vad är problemet? Är det en för stor utmaning för fantasin att föreställa sig världar, samhällen eller framtidsscenarion utan ett patriarkat? Eller håller vi omedvetet dessa strukturer så kära att vi inte förmår se alternativ till dem? Egalias döttrar visade oss matriarkatet, men var kan vi läsa om det klasslösa samhället där kön, hudfärg, funktionalitet, sexuell orientering, vikt, religion, geografisk hemvist eller ålder inte spelar någon som helst roll?
När Game of Thrones kritiserades för alla våldtäktsscener, de onödiga och objektifierande nakenscenerna så besvarades kritiken delvis med att "serien beskriver en patriarkal värld". Då undrade jag i mitt stilla sinne: Vilka serier utspelar sig inte i patriarkala världar? Missförstå mig rätt: Jag gillar Game of Thrones! Jag mår illa av nämnda scener, men känner mig stärkt av mängden färgstarka icke manliga karaktärer, vilka förekommer i ett brett spann av åldrar, utseenden, med vitt skilda personligheter och med en viss variation gällande hiudfärg. "Sagan om patriarkatet" måste få berättas, också. Den kan vara både folkbildande och viktig för att vi ska minnas vår historia. Men finns det inget annat att berätta, som även hjälper oss framåt? Som visar på andra möjligheter?
Jag är tacksam för Boys don't cry, Fucking Åmål, alla Liv Strömquists böcker och Bikini kills texter, men när ska vi börja vara lösningsorienterade i våra berättelser, istället för att i huvudsak återberätta och ondgöra oss över sakernas tillstånd? Jag drömmer om att skriva en bok som visar på en annan värld, och det vore fint om det blev en barnbok. Jag skulle vilja ge en vision om en annan värld till kommande generationer, så att de kan blicka ut över den de lever i och skaka på huvudet åt galenskaperna.
Om ni har tips att ge på berättelser inom litteraturen eller populärkulturen som målar upp icke patriarkala och ej förtryckande samhällen så tar jag gärna emot dem, så ös på med kommentarer!
Bäst just nu:
1. Jag ska börja läsa Populärkultur A vid Umeå universitetet, för att sedan skriva C-uppsats i Etnologi i höst.
2. Saga Beckers guldbagge och kvinnodominansen på P3 guldgalan efter alla år av snubbvälde.
3. Syrizas valseger i Grekland
Sämst just nu:
Det politiska läget i Europa i ljuset av förintelsens minnesdag sjuttio år efter att fångarna i Auschwitz befriades.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar