Jag minns när jag hörde talas om skivbolag som avfärdade kvinnliga soloartister med motiveringen "Vi har redan signat en tjej med en gitarr nyligen"
Jag minns när en företrädade för Moks KUR-lista (en rad up and coming artister vars gager subvensionerades av Moks) förklarade den dåliga könsfördelningen bland artisterna med att de inte ville ta in en massa alibin som ändå inte var nåt bra.
Jag minns när arrangörer i punkscenen fortfarande kände sig manade att alltid skriva "tjej på sång" om så var fallet i beskrivningen av ett band på affischerna.
Jag minns när musikintresserade fortfarande sa saker som "hon är jätteduktig!" om kvinnliga instrumentalister, för att vara PK.
Jag minns när jag var på turné i Frankrike och i logen fick frågan vem av oss i bandet som spelade bas, och möttes av en skrattsalva från ett helt band när jag svarade "jag".
Jag minns ramaskriet när Arvikafestivalen gick ut med ett mål på en könsfördelning på 50/50.
Jag minns när Håkan Karlsson, Emmabodafestivalens bokare, sa ”Vi bokar bara bra artister. Nej, vi tänker inte på handikappade och krymplingar eller något annat."
Jag minns alla panelsamtal jag suttit med i och alla diskussioner jag haft där jag stångat mig blodig för att förklara att vår smak och preferenser är färgade av vår kultur, och att den kan förändras. Diskussioner där jag mötts av argumenten att "Men festivalerna bokar ju bara det folk vill se!" Förutom faktorer såsom att de flesta bokare är män, och att festivalerna också formar vad folk vill se genom att lyfta fram nya artister, så finns det en rätt komisk aspekt i resonemanget: Personerna som hårdnackat krävde att vi inte skulle peta i könsfördelningen på festivalscenerna verkade inte ta någon notis om att även vi som höjde våra röster för förändring var en del av publiken. Så om festivalerna bara bokade det folk ville se och utgick från någon slags objektiv kvalitet, så skulle ändå inte en växande publikskaras uppfattning om smak och kvalitet räknas. Vi som tyckte att bred representation är ett mått på kvalitet, och som tyckte att det var torftigt att se ett utbud som så totalt dominerades av vita, unga, heterosexuella män.
Jag minns hur allt började förändras. Popkollo, Jämställd Festival, Nätverket 50/50, kvinnliga artisters protester i media och rörelsens enträgna krav på att lyfta frågan i alla forum där musik och musikbransch representerades och diskuterades.
Jag minns P3 Guldgalan 2015. Galan där publiken röstade fram ickemanliga akter som vinnare i åtta av nio kategorier. Nabila Abdul Fattah skrev en stark ledarkrönika om den i ETC.
"För nu finns inte bara en plats. Utan två och tre och fyra och fler och ännu fler. Idag är alibinas tid förbi. Undantagens tid är förbi. Idag börjar vi prata jämställdhet på musikscenen på riktigt."
Det är också däri jag ser den största förändringen. Linda Pira gjorde något stort när hon bjöd in en hel hord av ickemän att medverka på remixen av "Knäpper mina fingrar". I och med den handlingen så struntade hon blankt i traditionen som säger att kvinnor ska betrakta varandra som rivaler, och särskilt i en musikbransch där det alltid bara funnit plats för några få åt gången- inte minst inom hiphopen. Istället gjorde hon en stark maninfestation av systerskap, och vann rättvist två av galans tyngsta priser; Årets hiphop/soul och Årets låt.
Kommentarsfältherrarnas och twittertrollens reaktioner lät inte vänta på sig. Ni har sett skärmdumpen där misogyna, sexistiska och fettfoba kommentarer riktade till ickemanliga medverkande samlats. Kommentarer som såg hela galan som en stor PK-konspiration, trots att det i huvudsak var det svenska folket som röstat fram vinnarna. Varför gläds jag då så mycket åt en musikgala där nio av tio priser gick till ickemän? Är det ett utslag av min längtan efter ett matriarkat? Nej, jag ser det hela ur ett längre perspektiv. Från 2003 till 2014 har P3 Guld totalt delat ut 114 priser. Av dessa har 25 priser gått till kvinnor eller grupper med enbart kvinnliga medlemmar. Sex priser har gått till band med både kvinnor och män (dessa hade dock en majoritet av män i bandet). En liten utjämning var helt enkelt på sin plats, och ur ett historiskt perspektiv ger det mig ståpäls att tänka på hur glastaket tills slut kunde brista så totalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar