P3 guld och ett brustet glastak

Jag minns när alla band bestående av ickemän blev kallade tjejband. I folkmun, i publiken och i media.

Jag minns när jag hörde talas om skivbolag som avfärdade kvinnliga soloartister med motiveringen "Vi har redan signat en tjej med en gitarr nyligen"

Jag minns när en företrädade för Moks KUR-lista (en rad up and coming artister vars gager subvensionerades av Moks) förklarade den dåliga könsfördelningen bland artisterna med att de inte ville ta in en massa alibin som ändå inte var nåt bra.

Jag minns när arrangörer i punkscenen fortfarande kände sig manade att alltid skriva "tjej på sång" om så var fallet i beskrivningen av ett band på affischerna.

Jag minns när musikintresserade fortfarande sa saker som "hon är jätteduktig!" om kvinnliga instrumentalister, för att vara PK.

Jag minns när jag var på turné i Frankrike och i logen fick frågan vem av oss i bandet som spelade bas, och möttes av en skrattsalva från ett helt band när jag svarade "jag".

Jag minns ramaskriet när Arvikafestivalen gick ut med ett mål på en könsfördelning på 50/50.

Jag minns när Håkan Karlsson, Emmabodafestivalens bokare, sa  ”Vi bokar bara bra artister. Nej, vi tänker inte på handikappade och krymplingar eller något annat."

Jag minns alla panelsamtal jag suttit med i och alla diskussioner jag haft där jag stångat mig blodig för att förklara att vår smak och preferenser är färgade av vår kultur, och att den kan förändras. Diskussioner där jag mötts av argumenten att "Men festivalerna bokar ju bara det folk vill se!" Förutom faktorer såsom att de flesta bokare är män, och att festivalerna också  formar vad folk vill se genom att lyfta fram nya artister, så finns det en rätt komisk aspekt i resonemanget: Personerna som hårdnackat krävde att vi inte skulle peta i könsfördelningen på festivalscenerna verkade inte ta någon notis om att även vi som höjde våra röster för förändring var en del av publiken. Så om festivalerna bara bokade det folk ville se och utgick från någon slags objektiv kvalitet, så skulle ändå inte en växande publikskaras uppfattning om smak och kvalitet räknas. Vi som tyckte att bred representation är ett mått på kvalitet, och som tyckte att det var torftigt att se ett utbud som så totalt dominerades av vita, unga, heterosexuella män.

Jag minns hur allt började förändras. Popkollo, Jämställd Festival, Nätverket 50/50, kvinnliga artisters protester i media och rörelsens enträgna krav på att lyfta frågan i alla forum där musik och musikbransch representerades och diskuterades. 

Jag minns P3 Guldgalan 2015. Galan där publiken röstade fram ickemanliga akter som vinnare i åtta av nio kategorier. Nabila Abdul Fattah skrev en stark ledarkrönika om den i ETC.

"För nu finns inte bara en plats. Utan två och tre och fyra och fler och ännu fler. Idag är alibinas tid förbi. Undantagens tid är förbi. Idag börjar vi prata jämställdhet på musikscenen på riktigt."

Det är också däri jag ser den största förändringen. Linda Pira gjorde något stort när hon bjöd in en hel hord av ickemän att medverka på remixen av "Knäpper mina fingrar". I och med den handlingen så struntade hon blankt i traditionen som säger att kvinnor ska betrakta varandra som rivaler, och särskilt i en musikbransch där det alltid bara funnit plats för några få åt gången- inte minst inom hiphopen. Istället gjorde hon en stark maninfestation av systerskap, och vann rättvist två av galans tyngsta priser; Årets hiphop/soul och Årets låt. 

Kommentarsfältherrarnas och twittertrollens reaktioner lät inte vänta på sig. Ni har sett skärmdumpen där misogyna, sexistiska och fettfoba kommentarer riktade till ickemanliga medverkande samlats. Kommentarer som såg hela galan som en stor PK-konspiration, trots att det i huvudsak var det svenska folket som röstat fram vinnarna. Varför gläds jag då så mycket åt en musikgala där nio av tio priser gick till ickemän? Är det ett utslag av min längtan efter ett matriarkat? Nej, jag ser det hela ur ett längre perspektiv. Från 2003 till 2014 har P3 Guld totalt delat ut 114 priser. Av dessa har 25 priser gått till kvinnor eller grupper med enbart kvinnliga medlemmar. Sex priser har gått till band med både kvinnor och män (dessa hade dock en majoritet av män i bandet). En liten utjämning var helt enkelt på sin plats, och ur ett historiskt perspektiv ger det mig ståpäls att tänka på hur glastaket tills slut kunde brista så totalt.

Männen och kvaliteten

Uttrycket "Jag är för jämställdhet" är kanske något av det mest innehållslösa och urvattnade en kan påstå. Fråga vilken företrädare för SD som helst om hen är för jämställdhet, och hen svarar garanterar ja. Det råder en total konsenus kring att vi vill ha jämställdhet i Sverige. Det är ungefär som att fråga Carl Bildt om han vill ha fred på jorden. Det är klart han svarar ja. Vad det innebär är en helt annan femma.

Det leder oss in på dagens ämne. Jag har varit i ändlösa diskussioner med meningsmotståndare på ämnet musik och jämställdhet, och då främst rörande könsfördelning på festivaler. Det absolut vanligaste argumentet jag mött mot att arrangörer aktivt ska sträva efter en jämn könsfördelning är att de "bara bokar det folk vill se". Därefter brukar argument följa om att kvotering eller positiv särbehandling av icke-män skulle innebära kommersiellt självmord (stackars arrangörer!), eller att könsfördelningen fixar till sig av sig självt när kvinnorna blivit lika bra på musik. Inte nödvändigtvis exakt med de orden, men det är kontentan av resonemanget.

För det första så vet den som följt utvecklingen på Sveriges festivalscener de senaste åren att nämnda resonemang inte håller. Utvecklingen må gå långsamt, och de flesta festivaler ligger stadigt på omkring 75% män på scen, med trötta argument som "vi bryr oss inte om kön utan bokar bara utefter kvalitet". Men, de goda exemplen som krossar myterna finns. Stockholm Music & Arts och Popaganda är festivaler som lyckats boka jämställt och fått ett mycket positivt mottagande. Musikens Makt (Luleå) gick snäppet längre i år och bokade 90% kvinnodominerade akter (Källa: http://jamstalldfestival.se/) i år. De lät dessutom banden tala för sig själva istället för att göra detta till en politisk fråga, och nämnde inte könsfördelningen någonstans på hemsida, i media eller programblad. Jag var där, och såg en nöjd, glad, bred och stor festivalpublik som inte överhuvudtaget verkade sakna fler y-kromosomer på scen.

För det andra så har jag en rad frågor till dig som hävdar att festivalerna bara bokar det folk vill se: Vad vill DU se på en festival? För du -som uppenbarligen är intresserad av det här ämnet- verkar helt enkelt hänvisa till konsumenternas makt över festivalerna, utan att själv utnyttja DIN egen makt som konsument. Vill du vara en del av förändringen, eller anser du att en festival håller hög kvalitet om dess lineup endast speglar en liten del av befolkningen? För det är så det ser ut. Det är inte bara så att cis-männen utgör en stor majoritet av de som får ta plats på landets scener. De är dessutom oftast normalviktiga, vita, medelklass, förväntas vara heterosexuella och i åldrarna 20-40 år.

I min mening håller inte festivaler med en så bristfällig representation av den mångfald som finns i samhället hög kvalitet. I min mening är en sådan lineup fattig. Jag vill ta del av berättelser och uttryck från alla grupper och bakgrunder. Berättelser och uttryck från gruppen vita, heterosexuella, normalviktiga och unga medelklassmän har jag tagit del av så det räcker för flera livstider, i proportion till alla andra som finns i vårt samhälle och kan ge mig andra perspektiv och berätta om andra erfarenheter. Alla enskilda festivaler behöver inte ha samma breda representation, och ibland finns det poänger med separatistiska lineups. Men så länge den totala summan är så extremt skev så måste vi göra vad vi kan för att jämna ut statistiken.

När mina meningsmotståndare säger sig vara för jämställdhet, men motsätter sig en aktiv strävan mot en jämn könsfördelning på festivalerna, så undrar jag vad de faktiskt lägger för innebörd i att "vara för jämställdhet". Att faktiskt vara för jämställdhet är att vara beredd på att förändra sig själv, och att acceptera förändringar i samhället. Det är att se sina privilegier och vara beredd att avstå dem så att andra personer får samma rättigheter och möjligheter som du själv har. Det är att våga se att det inte finns en objektivt "hög kvalitet" när det kommer till musik, utan att vår smak och våra preferenser bland annat formats av en lång rad sociala konstruktioner och normer.

Jag hör alltfler röster höjas för att utnyttja sin konsumentmakt till att säga detta: Vi tycker att det är tråkigt och enformigt att se band efter band med enbart män på scen på festivaler. Ge oss variation!

Så tar vi bort det manligt kodade ur begreppet kvalitet, och så visar vi att vi är för jämställdhet i praktiken.