Några ord till alla blå hjärtan därute

Högern har verkligen en fascinerande logik gällande "tiggarfrågan". Ifall någon undrar, så går det att urskilja en skarp skiljelinje rent ideologiskt gällande hur vänstern kontra högern ser på tiggeri:

Vänstern tycker inte att det är nåt bra att folk tigger. Vi skulle vilja uppnå en jämlik värld där ingen är fattig. Vi tycker inte att någon ska behöva tvingas till att tigga.

Högern tycker inte heller att det är nåt bra att folk tigger. De tycker att tiggare stör stadsbilden, och de ser det som ovärdigt att folk ber dem om pengar och stör dem i deras vandring in och ut affärerna där de väljer att handla.

Senast idag möttes jag av den fantastiska slutsatsen från höger att jag som vänster vill ha folk som tigger på gatorna, eftersom jag inte tycker att det är någon bra idé att förbjuda tiggeri. Är det inte fascinerande? I denna högerhjärna fanns det alltså inget annat sätt att råda bot på problemet än ett förbud.

Jag undrar i mitt stilla sinne: Vad tror ni händer om EU-migranterna förbjuds att tigga? Tror ni att de över en natt förvandlas till superentreprenörer tack vare detta fina "incitament", och på Löwengripskt manér börjar dra in feta stålars på modebloggar, föreläsningsturnéer, självhjälpsböcker och dylikt? Ja, jag tycker precis som ni att det krävs politiska styrmedel, och påtryckningar för att få stopp på förtrycket av romer i bland annat Rumänien. Det är bara det att utan bidragen (i snitt åttio kronor om dagen) som privatpersoner skänkt till EU-migranter så hade människor svultit eller frusit ihjäl den gångna vintern. Umeå kommun, för att exemplifiera med min hemstad, ägnade nämligen hela hösten vintern åt att tjafsa om hur de skulle hantera "tiggarfrågan". Allt medan medborgare slog larm och upprördes över de sjunkande temperaturerna, oroades över gamla, gravida och sjuka, och till sist hittade egna, solidariska lösningar åt sina tiggande medmänniskor. Detta i ett Umeå som samtidigt var Europas kulturhuvudstad, och där näringslivet bland annat bjöds in till en VIP-fest med en nota på 1,8 miljoner för att fira detta.

Det mest hårresande argumentet för att förbjuda tiggeri i Sverige är att "det är ovärdigt att tigga". Really? Ovärdigt, precis som att ligga döende i Aids, bära kateter, vara så hungrig att en äter sopor eller få diarré och skita ner sig offentligt? Jamen shit Sherlock, låt oss förbjuda allt som är ovärdigt! Problem solved. Eller?

Låt oss testa ett tankeexperiment: Om vi förbjuder EU-migranter (för det är ju dem och inte hemlösa svenskar ni stör er på) att tigga, och istället engagerar blonda, nyduschade och emblemförsedda svenskar att gå runt med insamlingsbössor åt dem, skulle det kännas bättre då? Så kunde dessa (var sjutton vi nu ska hitta dem) överlämna pengarna i tältlägren vid dagens slut? Då slipper ni se halta och lytta personer med dåliga tänder och trasiga kläder. Den tjusiga stadsbilden förblir intakt. För ni har aldrig andats ett ord om att ni vill förbjuda Röda Korset, Rädda Barnen eller Individuell Människohjälp, eller hur? Det lättar kanske till och med medelklass-samvetet att då och då skänka en slant till dem?

Tips från coachen: Fokusera på den 1% av världens befolkning som äger hälften av dess tillgångar istället. Det system som gör denna snedfördelning möjlig skördar oerhörda mängder liv varje dag. Jag vet att ni gillar den fria marknaden, men de där tiggarna som ni finner så obehagliga befinner sig i sin desperata situation till följd av den. Jag fattar att symptomen på det dysfunktionella systemet skaver, men människor kommer aldrig att sluta vara fattiga för att ni förbjuder dem att vara det. Fattigdomen kommer att kvarstå så länge det kapitalistiska systemet gör det.

Vilka är våra egna?

Händelserna kring flyktingarna som vägrade kliva av bussen i Grytan utanför Östersund debatteras friskt. Här och här är två texter som jag tycker ger en bra analys av situationen, som föga oväntat blåst liv i vardagsrasisternas seglivade retorik om att asylsökande enbart ska visa tacksamhet och inte ställa några som helst krav i det svenska samhället- oavsett hur torftig eller till och med hälsovådlig deras livssituation är.

David Lenanders blogginlägg, vilket är den andra texten jag länkade till, avslutas med dessa ord:

"Jag är inte uppväxt i ett land där det krävdes tacksamhet, jag är uppväxt i ett land där alla fick vara med och det landet är jag fast förvissad om att bidra till att återskapa."

Det är ord som passar bra när mantrat "vi måste ta hand om våra egna först" börjar rapas upp som på beställning. För mig är alla människor våra egna. Landsgränser är abstrakta påhitt och solidariteten gäller alla. I enlighet med de mänskliga rättigheterna, om en så vill. Uttalandena om "våra egna" indikerar att utbildning, jobb,välstånd och kanske platt-TV (det är oklart var gränsen går) för alla inom Sveriges gränser trumfar behovet av överlevnad från krigens fasor för sådana som fötts utanför dem. Om vi bortser från denna uppdelning i "vi" och "dom", så kan jag ändå se något sympatiskt i att "vi" trots allt- enligt denna definition- innefattar alla som fötts innanför landets gränser (troligtvis dock med föräldrar och kanske mor/farföräldrar som även de gjort det). Det är en relativt sett fin tanke att dessa personer åtminstone verkar värna om alla de anser vara svenskar. 

Problemet är bara att jag är tämligen övertygad om att välviljan inte alls innefattar alla som uppfyller kriterierna om svenskhet hos de personer som tycker att "vi ska ta hand om våra egna först". För i dagens Sverige ska ingen egentligen "tas om hand". Är du så kallat studiesvag så ska du piskas att prestera bättre genom tidigare betyg. Är du sjuk så ska du rycka upp dig, ta en värktablett och arbeta. Är du arbetslös så är du ett misslyckat klantarsle. Är du lågavlönad så får du skylla dig själv som gjort ett dåligt karriärsval. Är du pensionär så får du finna dig i att leva i fattigdom livet ut, eftersom du inte längre bidrar till tillväxten. Är du så dum i huvudet att du bott i ett land i krig så har du överhuvudtaget inte här att göra. Så säger det politiska landskapet dit högervindarna fört oss, och så säger i synnerhet det parti som gärna upprepar mantrat om att "vi ska ta hand om våra egna först". Givetvis inte ordagrant, men i de budskap de sänder ut i partiprogram, valplattformar och motioner.

För att tillhöra "våra egna" ska du ha rätt kropp, rätt kön, rätt ålder, rätt inkomst, rätt sexuell orientering och vara bosatt på rätt plats i landet (läs: storstadsregionerna). Det vill säga: Du ska ska tillhöra den grupp som inte behöver "tas om hand", eftersom samhället har utformats för dig, och eftersom du givits all fördelar i det system som råder.

Om jag kunde nå ut till flyktingarna på bussen i Grytan så skulle jag säga dem detta: Jag beundrar er. Ni höjer era röster och visar på bristerna i Sveriges integrationspolitik. Ni visar att den inte alls är human, och att ni behöver få förutsättningar att komma in i samhället i det land dit ni kommit. Ni visar att ni inte är boskap som kan forslas vart som helst utan möjlighet att forma era liv som aktiva medborgare. Ni visar att ni är mänskliga och agerar just som vilka andra människor som helst hade gjort i er situation- trots att det har ett högt pris för er.

Jag upprepar: Alla är våra egna.

Skyll dig själv!

Vi vet alltför väl vid det här laget hur misogyni och sexism finns ända inne i våra rättssalar när det gäller våldtäktsfall. Kvinnliga offer förhörs om sitt sexliv, om preferenser, tidigare partners och klädsel vid tillfället för övergreppet. Det finns mycket att gräva i här gällande feministiska analyser som rör synen på rätten till sin egen kropp, sin egen sexualitet, synen på mäns sexualitet och kvinnors förmodade ansvar för att inte trigga den om vi vill undvika övergrepp. Här finns en viktig feministisk kamp att föra, helt enkelt, och vi har en lång väg kvar.

Det finns dock andra aspekter av "skyll dig själv"-retoriken bortom sexismen, för den kan sättas in i en större kontext. Mobbade skolbarn får än idag tips om hur de ska ändra på sig för att slippa sina plågoandar, och inte sällan byter offren men inte förövarna skola. Migrationsverket utvisar homosexuella till en otrygg tillvaro med hänvisning till att de ju kan hålla låg profil med sin läggning om de vill slippa förföljelse. De ska alltså ta ansvar för att inte trigga homofobin genom sitt beteende. Och visst borde transkvinnor kunna låta bli att spöka ut sig i kvinnokläder offentligt om de vill slippa glåpord? Hur svårt kan det vara? Liksom EU-migranter kan låta bli att visa upp innehav av smartphone om de vill slippa bli anklagade för att idka organiserad brottslighet. Eller som Britta Svensson skriver i Expressen om deltidsarbetande mammor: 

"Ni jobbar alltså inte ens heltid, hälften av er, och ändå gnäller ni för att ni tjänar sämre än män, har sämre karriärmöjligheter och får katastrofala pensioner? Det hänger inte ihop."

Idag läser jag den outsägligt tråkiga nyheten om att Kajsa Grytt ställer in sin kommande turné på grund av allt näthat hon utsatts för i samband med sin medverkan i Så mycket bättre. Jag drar mig till minnes hur kommentarsfältherrar i kommentarer om det näthat som främst kvinnliga journalister drabbats av skrivit att "den som ger sig in i leken får leken tåla". De offentliga kvinnorna kanske ska tänka på att inte provocera näthatarna?

Hela retoriken handlar om det nyliberala tänket att de som är förfördelade i samhället borde rycka upp sig, klippa sig och skaffa ett jobb. Sen borde vi bli män, vita, medelålders, medelklass, heterosexuella och normfungerande också. Hela tänket handlar om svaghetsförakt, om att personer "gör sig till offer" när de påtalar orättvisorna, och om tanken att vi alltid har ett fritt val att forma våra liv. Det sista är intressant, för övertygelsen att vi har detta fria val är lika benfast oavsett hur förutsättningarna ser ut. "Vi är vår egen lyckas smed" är en devis som alltid kan tillämpas. Självklart blir det obekvämt när offer för strukturer (Vad? Strukturer? Äh, vi är alla individer!) påtalar förtryck. Om vi ska tro på att förtryck av specifika grupper existerar så måste vi tro på samhälleliga strukturer, och tror vi på samhälleliga strukturer så blir det svårt att tro på vårt fria val att forma våra liv. Här blir det en mycket mer bekväm nyliberal logik att skylla på offren. Ändra på dig och du slipper förtrycket!

Se där: Den här texten handlar om identitetspolitik utifrån vänsterideologi. Det går utmärkt att kombinera!

Sveket mot folket

Det vore så fint att få skriva om bröst, punk och DIY-kultur. Det var ju sådant den här bloggen skulle handla om. Jag känner att det inte riktigt finns utrymme för sånt nu, för jag har fått se tillvaron kidnappas av kampen mot rasismen. Det är lika frustrerande som farligt. Istället för att få äga frågeställningar som “Hur skapar vi ett klimat där pronomenrundor är standard så att transpersoner slipper bli tvångskönade?” så måste vi ställa frågan “Hur ska vi leva med att minst en tredjedel av alla förtroendevalda SD-politiker i hela landet sprider rasistiskt och nazistisk propaganda?”. Vi tvingas därför föra samtal på flera nivåer: Den där politiken hör hemma, och den nere i gyttjan där den har hamnat.

Jag minns hur det var när jag växte upp. Mina föräldrar berättade för mig med stolthet i rösten att i Sverige kan alla känna sig trygga, tack vare vår välfärd som tar hand om sina medborgare. Det var såklart en sanning med modifikation, då det sättet att betrakta åttiotalets samhälle utelämnar homofobin, misogynin, transfobin, rasismen och alla andra förtryck som pågick, ofta i större omfattning då än nu. Välfärden var dock ett faktum, med dess starka sociala skyddsnät, fackföreningarnas alla landvinningar, fri vård som var lika (nåja) för alla och en skola i världsklass. På den tiden var Socialdemokraterna folkets parti. Knegarna. Vanligt folk. Arbetarklassen. Socialdemokraterna hade byggt upp ett system som var byråkratiskt och fyrkantigt, och skatterna var de högsta i världen. Det sistnämnda kunde ömsom uttalas med stolthet, ömsom med förakt, beroende på avsändaren. Det var dock ett framgångsrecept som skapade ett samhälle att vara stolt över, ett där vi hade okränkbara rättigheter och ett där systemet hela tiden strävade efter att alla skulle ha det bra. Den tryggheten kunde vi alla känna; även om systemet kunde falera och människor falla igenom skyddsnätet så fanns det där för oss, eftersom vi hade ett kollektivt ansvar för varandra.

Socialdemokraterna har de senaste tjugofem åren i allt större utsträckning svikit dessa ideal. Partiet står idag utan en identitet att enas kring, och helt utan tydlig adressat att bygga sin politik för. Det som var folkets parti- som gav oss en gemensam identitet som medborgare i ett land som tar hand om sina medborgare- påbörjade en resa mot en politisk mitt, och vidare ut mot högern i jakt efter medelklassens röster. Där vi står idag motsätter sig partiet inte alls vinster i välfärden eller utförsäljningar av den välfärd de en gång byggde upp och som gjorde Sverige till ett internationellt föregångsland. Denna trend bröts inte av att väljarna svek och gav partiet lägre procent av rösterna vid flera val i rad. Under tiden som gått har socialdemokraterna förlorat makten till högern vid två tillfällen, och nu senast under två mandatperioder på raken, vilket visar att de slutligen tappat funktionen som partiet för folket, det som skapade nationens identitet genom att bygga vår välfärd.

Istället fann folket Moderaterna. Partiet som per definition var emot dem och företrädde den tiondel som innehar kapital och äger produktionsmedlen. Partiet som genom historien har röstat mot kvinnlig rösträtt (1918), nej till åtta timmars arbetsdag (1918), nej till A-kassan (1934), nej till två veckors semster (1938), nej till fri sjukvård (1953), nej till 40 timmars arbetsvecka (1970) och nej till partnerskap för homosexuella (1994). Bland annat. Moderaterna blev de stora vinnarna när Socialdemokraterna upphörde att prata klass, ideologi och visioner för samhället. Deras egna agenda skulle aldrig tilltala arbetarklassen, om den inte maskerades väl. Alltså maskerades den. Med hjälp av skicklig pr skapades “Nya Moderaterna”, som kallades sig för “Det nya arbetarpartiet”. De hade upptäckt att det för första gången fanns en möjlighet att sträcka ut en hand till arbetarna, eftersom de inte längre hade något annat parti som verkligen talade till dem (vänsterpartiet finns och fanns även då, men högervridningen i samhällsdiskursen utmålade dem som extrema). Formeln de förförde med var löften om fler jobb och mer pengar i fickan som lön för mödan i form av sänkta skatter.

Det val vi nu har bakom oss skänker mig faktiskt en gnutta tillfredsställelse mitt i all rädsla och uppgivenhet över Sverigedemokraternas framgångar. Den grundar sig i att vi nu får se nyliberalismens kollaps, och att det stärker mig i teser jag haft under hela denna resa: Folket strävar efter att finna en politik som talar till dem, som bygger en gemensam identitet, skapar trygghet och erbjuder visioner om vilket samhälle vi vill ha. Moderaterna kunde lura arbetarna att deras politik var till för dem nog länge för att vinna två val i rad, sedan tog det stopp. De ökade klyftorna, den havererade skolan, den tynande välfärden, den vingklippta A-kassan och de gapande hålen i socialförsäkringssystemet lämnade efter sig ett otryggt, missnöjt folk som tvingades leta vidare efter svaren på hur vi skulle vinna tillbaka allt vi förlorat.

Jag vill hålla de 13% som röstade på Sverigedemokraterna ansvariga för sina handlingar. Allt annat vore ett omyndigförklarande, då de trots allt har rösträtt och knappast har undgått alla skandaler och all den rasism som flödar från partiet. Men jag vill också hålla de övriga partierna- och då främst Socialdemokraterna och Moderaterna- skyldiga till att en så stor del av väljarna sökt sig till ett parti sprunget ur ett rasistiskt, nationalistiskt och fascistiskt tankegods. Socialdemokraterna för att de svek sin största väljarbas, upphörde att prata klass och slutade stå upp för de ideal de grundade sitt nationsbygge på. Moderaterna för att de tog vid med en politik som under åtta års tid sände följande budskap till väljarna: Det är inte samhällets uppgift att ha ett kollektivt ansvar för svaga och utsatta. Vi är alla vår egen lyckas smed. Står du utanför? Ta själv ansvar för att komma in i gemenskapen!

Med en sådan samhällsdiskurs kanske det inte är konstigt att just Moderaternas väljare i hög utsträckning sökt sig till Sverigedemokraterna. Det är ett parti som röstat med Alliansen i nio av tio fall under sina fyra år i riksdagen, och som går i linje med Moderaterna i sin människosyn, med den avgörande skillnaden att de är rasister. Det är egentligen inte så konstigt att det blir till ett vinnande koncept, för här lyckas SD med det de övriga partierna misslyckats med: De invaggar folket i en efterlängtad känsla av gemenskap, bygger visioner om ett tryggt samhälle där vi har det bra igen och ringar in problemet hos “De Andra”. Sverige har helt enkelt kommit till en punkt där vi är sårbara nog för att vara mottagliga för en uppdelning i “Vi och Dom”.

Socialdemokraterna har nu fått en ny chans, men istället för att bilda regering med socialisterna i Vänsterpartiet så sträcker de ut en hand åt höger, till Folkpartiet och Centerpartiet, till en politik som ohjälpligt hamnar i en mitt där idealen som byggde välfärden inte får plats. Tillsammans med dem kommer de aldrig att kunna föra den politik som krävs för att återvinna sin position som partiet för folket, och jag är rädd att det kommer att gagna Sverigedemokraterna ytterligare.

Jag förlåter er inte, SD-väljare. Ni har röstat på ett parti vars anhängare kommer att hota mig med våldtäkt och mord om den här texten börjas spridas till dem. Ni har röstat för en politik som inte kan leda till något gott för någon, som leder till ökat förtryck, och som i värsta fall kan leda till många människors död. Men med valresultatet i ryggen så förstår jag äntligen vad det är ni saknar, och i vilket tomrum era sympatier och förhoppningar vuxit fram. Det gör att jag äntligen börjar kunna formulera hur motståndet ska bedrivas.

Våra största drömmar och värsta farhågor.

Häromdan fick jag höra av en högersympatisör att vi vänstersympatisörer inte tolererar deras åsikter, medan de minsann tolererar våra. Ja, på ett sätt hade hen en poäng. Jag uppfattar hur liberaler ofta tycker att det är härligt och uppfriskande med diversifierade åsikter i bekantskapskretsen och på sociala medier, och deras benägenhet att felcitera Voltaire tyder ju onekligen på att det sällan gör sådär ont i hjärtat av konfronteras med andra ideologier än den egna. Det gör det däremot ofta för mig. Mitt hjärta brister hela tiden av samhällets kyla, den som drabbar de svaga och mig personligen och som breder ut sig på grund av högerns hegemoni. Jag har svårt att låta den kylan passera obemärkt och se hur den tillför något till min personliga utveckling.

Jag gör inte anspråk på att uttrycka annat än mina känslor utifrån min ideologiska övertygelse här, men jag har ofta tänkt att det förmodligen är omöjligt för någon högersympatisör att känna så starkt politiskt som jag gör. Min tanke grundar sig i att våra kamper utgår ifrån vilka våra största drömmar och värsta farhågor är. Så som det politiska landskapet ser ut, med de partier som är representerade i riksdagen eller har rimliga chanser att nå dit, så ser jag en milsvid skillnad gällande vilka människors största drömmar och värsta farhågor kan tänkas vara.

Jag ser högern kämpa mot mardrömmen att behöva betala så hög skatt. Ju lägre skatt, desto bättre. Varför ska de bidra till en gemensam kassa för oss alla att gagna sig av?  De har ju tjänat pengarna genom att jobba! Om alla andra också jobbar så kan de också betala för sin vård på en privat klinik och skicka sina barn till bästa skolan, är tanken. Så de kämpar på, för rätten att anlita billig städhjälp och få tid till annat. För att ingen ska få begränsa deras valfrihet att äta oxfilé så ofta de behagar. För att inte Bromma flygplats ska stängas, den som är så centralt belägen och behändig. Deras allra värsta farhåga är troligtvis ett kommunistiskt samhälle, där de har minimala möjligheter till valfrihet gällande materiell standard och profit. De har privilegier som de anser sig ha rätt till, och kämpar mot farhågan att mista dem.

Sedan har vi oss andra, vi som har få eller inga privilegier. Vi vars värsta farhågor inte är att tvingas skjuta upp anläggandet av en pool på bakgården på grund av att ROT-avdraget upphör att existera. De som istället är skräckslagna inför att bli utförsäkrade och då stå helt utan skyddsnät. Vi som ser den bruna högern storma fram genom Europa och hata oss. Om de når makten är våra liv i fara. Vi som läst om hur 20 000 människor har dött vid Fort Europas gränser i år, och som är skräckslagna inför en värld där vi accepterar att människoliv mäts i pengar. De som lider av psykiska sjukdomar i ett samhälle där vi inte har någon psykvård värd namnet. De personer som bär en livmoder och går i pension, varav hälften får leva på en inkomst under fattigdomsgränsen. De som inte har något hem och för vilka drömmen om en pool på bakgården är ljusår bort. De som flyr en våldsam partner men inte finner någon fristad på grund av att kvinnojouren saknar resurser. De som förlorat någon som tagit sitt liv när skyddsnätet var borta och samhället signalerade att hen hade sig själv att skylla. De vars värsta mardröm är här och nu.

Jag är medveten om att den finns intersektionella strukturer som samverkar även bland de som röstar blått. Där finns såväl HBTQ-personer, personer med funktionsvariationer och rasifierade. De som är ideologiskt övertygande har trots det gjort sitt val utefter en övertygelse om att de ändå tjänar mer på högerpolitik än vänsterpolitik. Eller att samhället gör det, vad vi nu kan lägga i begreppet “samhälle” när så många av dess invånare kan offras för de andras privilegiers skull.

Vi som valt den andra vägen har inget annat val än att förlita oss på en parlamentarism som  har makten att förhindra våra värsta madrömmar från att besannas, men som aldrig kan uppfylla våra största drömmar. Våra största drömmar är något vi sällan ens får utrymme att formulera. Den tiden och energin stjäls från oss då vi tvingas demonstrera mot nazister istället för att skriva, älska, måla, bygga, skapa, dansa och ta hand om varandra samtidigt som vi formulerar vilken väg vi ska ta mot en värld där alla är fria.

Om jag inte kan dansa, sjunga, headbanga eller veva kängnäve till det så är det inte min revolution

Jag har tänkt starta den här bloggen så länge, men musiken, livet, kärleken, vedermödor och sånt har kommit emellan. Nu är den till slut här. Visst har jag en spexig slogan? Jag tänker mig att Emma Goldman skulle ha diggat den.

Jag tänkte börja med att skriva om att jag är en lat jävel, en sådan där person som tär på samhällskroppen. Ja alltså, inte enligt min egen definition, men utefter rådande diskurs och samhällssystem. Jag är en sådan som "inte vill jobba". Jag är tämligen arbetslös; En sådan där musiker som gör mängder av gig men inte får betalt, som frilansar som skribent, som hoppar in på tillfälliga uppdrag på kulturarrangemang och som får arvode för att föreläsa då och då. Jag vet inte hur hyran ska betalas eller magen mättas från en månad till nästa, och i teorin hade det inte behövt vara så. Ibland har det funnits erbjudanden om jobb, och jag har tackat nej. Istället har jag stämplat vidare.

Jag har många vänner som har en liknande livssituation. Gemensamt för oss är att vi inte är byggda för det system vi hela tiden tvingas förhålla oss till. Det ur vilket arbetslinjen vuxit fram, och det som säger "att ställa krav är att bry sig". Mången liberal röst kallar oss för lata, för "arbetsskygga", och betraktar oss som en grupp som av illvilja och på rent jävelskap sätter käppar i hjulen i den fluffiga drömmen om fri konkurrens och fria val. En frihet som bygger på tvånget att ta vilket jobb som helst och sedan lägga 40 timmar per vecka på det.

Det ironiska är att jag aldrig någonstans sett så mycket hårt slit som hos denna klick konstnärssjälar och aktivister. Vi lägger vår tid på att skriva musik, spela in den, boka turnéer eller hjälpa människor som samhället benämner som illegala med tak över huvudet och en dräglig tillvaro. Vi arrangerar festivaler, bygger kulturhus, skapar konst, skriver poesi, tecknar serier och ställer oss längst fram för att försvara demokratin när nazister ges tillstånd att demonstrera.

Problemet är att vi inte får betalt för sådant. Samtidigt kallas vi för arbetsskygga. Det är lite skojigt att tänka på, för det är väldigt ologiskt. Skulle vi alltså vara benägna att lägga större delen av vår vakna tid åt att skapa, hjälpa andra och försöka påverka samhället, men samtidigt ha någon slags princip gentemot förvärvsarbete? För att det är så fantastiskt roligt att inte ha några pengar? Sanningen är att jag tycker att det är oerhört påfrestande och stressande att inte ha pengar. Så känner nog de flesta.

Vi har byggt ett samhälle som lämnar mycket lite utrymme åt oss att få vara människor. Kultur ska generera tillväxt, den har inget egenvärde. Så säger systemet, och gör det därmed omöjligt för mig och många med mig att hitta en plats där vi ryms inom dess ramar. Vill du hjälpa kvinnor undan patriarkalt våld eller flyende undan krig? Varsågod, men det sker ideellt, för hur skulle det kunna generera tillväxt?

Jag har provat att stå på verkstadsgolv, och jag har jobbat i både restaurangbranschen och barnomsorgen. Det fungerade en tid, men inte längre. Jag är väldigt tacksam över att ni finns, alla ni som grejar det livet. Ni är gjorda av ett annat virke än mig. Inte segare, bara annorlunda. Skillnaden mellan oss är att ert virke är av det slag som samhällssystemet premierar, medan mitt betraktas som ruttet.

Tack alla kamrater som sliter utan att få ett korvöre tillbaka. Som framhärdar i det trots att ni betraktas som tärande, i motsats till närande, för utan er hade inte jag fått någon näring. Utan er hade samhället varit så mycket mer färglöst, osolidariskt, kallt och dystert.