Hur många barn tål Sverige?

Det tar flera år för dem att lära sig språket.

 

De får bidrag.

 

Skattebetalarna bekostar deras utbildning.

 

Det tar upptill flera decennier innan de är anställningsbara.

 

Det uppstår krockar i deras och våra sätt att lösa konflikter.

 

De föredrar att umgås med andra inom den egna gruppen och är dåliga på att ta initiativ till att umgås med oss andra.

 

De är ofta högljudda och respekterar inte våra kulturella koder.

 

De har svårt att anpassa sig till de maträtter och TV-program vi andra tycker om.

 

 

 

Så hur många barn tål egentligen Sverige?

Vilka är våra egna?

Händelserna kring flyktingarna som vägrade kliva av bussen i Grytan utanför Östersund debatteras friskt. Här och här är två texter som jag tycker ger en bra analys av situationen, som föga oväntat blåst liv i vardagsrasisternas seglivade retorik om att asylsökande enbart ska visa tacksamhet och inte ställa några som helst krav i det svenska samhället- oavsett hur torftig eller till och med hälsovådlig deras livssituation är.

David Lenanders blogginlägg, vilket är den andra texten jag länkade till, avslutas med dessa ord:

"Jag är inte uppväxt i ett land där det krävdes tacksamhet, jag är uppväxt i ett land där alla fick vara med och det landet är jag fast förvissad om att bidra till att återskapa."

Det är ord som passar bra när mantrat "vi måste ta hand om våra egna först" börjar rapas upp som på beställning. För mig är alla människor våra egna. Landsgränser är abstrakta påhitt och solidariteten gäller alla. I enlighet med de mänskliga rättigheterna, om en så vill. Uttalandena om "våra egna" indikerar att utbildning, jobb,välstånd och kanske platt-TV (det är oklart var gränsen går) för alla inom Sveriges gränser trumfar behovet av överlevnad från krigens fasor för sådana som fötts utanför dem. Om vi bortser från denna uppdelning i "vi" och "dom", så kan jag ändå se något sympatiskt i att "vi" trots allt- enligt denna definition- innefattar alla som fötts innanför landets gränser (troligtvis dock med föräldrar och kanske mor/farföräldrar som även de gjort det). Det är en relativt sett fin tanke att dessa personer åtminstone verkar värna om alla de anser vara svenskar. 

Problemet är bara att jag är tämligen övertygad om att välviljan inte alls innefattar alla som uppfyller kriterierna om svenskhet hos de personer som tycker att "vi ska ta hand om våra egna först". För i dagens Sverige ska ingen egentligen "tas om hand". Är du så kallat studiesvag så ska du piskas att prestera bättre genom tidigare betyg. Är du sjuk så ska du rycka upp dig, ta en värktablett och arbeta. Är du arbetslös så är du ett misslyckat klantarsle. Är du lågavlönad så får du skylla dig själv som gjort ett dåligt karriärsval. Är du pensionär så får du finna dig i att leva i fattigdom livet ut, eftersom du inte längre bidrar till tillväxten. Är du så dum i huvudet att du bott i ett land i krig så har du överhuvudtaget inte här att göra. Så säger det politiska landskapet dit högervindarna fört oss, och så säger i synnerhet det parti som gärna upprepar mantrat om att "vi ska ta hand om våra egna först". Givetvis inte ordagrant, men i de budskap de sänder ut i partiprogram, valplattformar och motioner.

För att tillhöra "våra egna" ska du ha rätt kropp, rätt kön, rätt ålder, rätt inkomst, rätt sexuell orientering och vara bosatt på rätt plats i landet (läs: storstadsregionerna). Det vill säga: Du ska ska tillhöra den grupp som inte behöver "tas om hand", eftersom samhället har utformats för dig, och eftersom du givits all fördelar i det system som råder.

Om jag kunde nå ut till flyktingarna på bussen i Grytan så skulle jag säga dem detta: Jag beundrar er. Ni höjer era röster och visar på bristerna i Sveriges integrationspolitik. Ni visar att den inte alls är human, och att ni behöver få förutsättningar att komma in i samhället i det land dit ni kommit. Ni visar att ni inte är boskap som kan forslas vart som helst utan möjlighet att forma era liv som aktiva medborgare. Ni visar att ni är mänskliga och agerar just som vilka andra människor som helst hade gjort i er situation- trots att det har ett högt pris för er.

Jag upprepar: Alla är våra egna.

Jimmie Åkessons utbrändhet

Det är lite ironiskt när jag tänker på det, Jimmie: Jag hoppade av politiken av skäl som liknar dina. Det kändes tråkigt när jag inte mäktade med, med tanke på att jag hade velat föra en politik som tog kampen för alla utsatta grupper i samhället. Grupper som saknar trygghet och privilegier som andra åtnjuter. Grupper som förfördelas för andras vinning. Jag prickar själv in en hel rad bland de förtrycksgrunder jag syftar på, så mitt engagemang är grundat i egna erfarenheter. Erfarenheten av att vara sjukskriven för utmattning, och de stigma och svårigheter tillbaka som det innebär, är en sådan. Jag ville bland annat ta kampen för att samhället måste sluta bestraffa de som blir sjukskrivna, och istället skapa förutsättningar för oss att må bra och hålla hela arbetslivet igenom.

Du däremot, har aktivt fört en politik som bidragit till att denna sjukdom alltmer breder ut sig, och blivit ett folkhälsoproblem. Ditt parti har sparkat på de redan utsatta grupper jag pratar om. Flyende, sjuka, kvinnor, HBTQ-personer, fattiga. Grupper som hade sämre förutsättningar än andra att få må bra och hålla redan tidigare. Om ni lyckades driva igenom nedmonteringen alla de fackliga rättigheter ni vill ha bort så skulle problemet med sjukskrivningarna eskalera än mer.

Du ser granskningen av denna politik och protesterna mot den delvis som orsaken till din sjukskrivning.

Jag vet att du är fast övertygad i din ideologi efter decennier av fascistisk aktivism, men om jag fick önska dig något nu så är det att du utvecklar lite nya tankar under din väg mot tillfrisknande. Att du rannsakar ditt svaghetsförakt, och ditt arbetarförakt. Att du utvecklar lite förståelse för den ångest som kommer ur stress och trauman, och att detta troligtvis är något personer som flyr från krigshärdar bär med sig när de kommer till det här landet. Att du vidgar din acceptans för vad det innebär att vara mänsklig.

Ett allvarligt snack

Det har varit den längsta veckan i mitt liv, och när jag somnar ikväll kommer det att vara med en tung ovisshet inför morgondagen. Kommer vi att stå där imorgon med ett nationalistiskt, rasistiskt och fascistiskt parti som vågmästare i riksdagen, eller kommer ett feministiskt parti att få den rollen? Jag känner att vi behöver ta ett allvarligt snack här.

 En gång i tiden leddes Sverige av en till synes orubblig socialdemokrati, den där som byggde folkhemmet och länge förvaltade sitt bygge väl, trots sin byråkrati och sina kantigheter. På den tiden kunde vi kosta på oss lyx såsom att vägra ta del i parlamentarismen genom att rösta blankt, eller inte rösta alls. Det sociala skyddsnät som gjort Sverige till ett föregångsland andra sneglade mot med beundran var något vi tog för givet. Det var ett samhälle där vi hade ett egenvärde som människor, oavsett om vi presterade något eller ej. Det var ett just ett samhälle, inte ett företag. Sedan glömde vi prata ideologi, och vi glömde prata klass. Därefter hände allt snabbt. Nu står vi här, i företaget Sverige, präglat av växande klyftor, otrygghet och en välfärd så nedmonterad att det kommer ta många år att bygga upp den igen.
Här finns inget utrymme för soffliggande imorgon. Den lyxen förlorade vi för längesen. När vi slutade prata ideologi och klass så öppnades dörren för otäcka saker. Det parti som alltid gjort allt för att motarbeta arbetarklassen kunde med hjälp av smart pr och nya slogans få arbetarna att tro att de stod på deras sida. Detta med löften om mer i plånboken, men med en bromsad löneutveckling, nedmonterad a-kassa och försvagad välfärd som konsekvens.

Nu står vi här, i ett kallt Sverige som skiljer på närande och tärande människor. Här måste vi numera höja rösten ordentligt för att höras om vi vill påpeka att människor som flyr från krig och förföljelse givetvis ska ha rätt att finna en trygg tillflyktsort i Sverige. Det samhällsklimat vi befinner oss i ser nämligen utgiftsposter istället för människoliv, och det har möjliggjort att rasismen har kunnat slå rot och bre ut sig mitt i vår riksdag.

Jag är för alltid socialist, och liksom Kajsa Ekis Ekman mer vänster än någonsin idag. Jag har till skillnad mot henne röstat rosa, och det känner jag mig stolt över. Feministiskt Initiativ är en radikal och hoppingivande folkrörelse jag fått känna glädjen i att ta del av i den här valrörelsen. Jag ser socialismen nästan överallt i partiprogrammet, även om jag saknar den fullt ut då partiet inte har tagit ställning mot kapitalismen. Just nu spelar det mindre roll för mig, för vi kommer aldrig att nå vårt drömsamhälle genom parlamentarismen. Kapitalismen är ohotad oavsett vad Fi anser om den, men däremot kan partiet bli en riktigt irriterande vagel i ögat på patriarkatet vid ett intåg i riksdagen.

Vi är så nära nu. Så nära bästa tänkbara valresultat utefter var världen befinner sig. Jag ber er, en sista gång, denna lördagkväll: Ge Fi den sista knuffen över 4%-spärren nu, och säkra en vågmästarroll till ett parti som står upp för ett jämställt samhälle och mot rasism, istället för ett parti som gång på gång bevisat sig vara rasistiskt och för en inskränkning av demokratin. Gör det, och ni stärker den rödgröna regeringen till en position där de faktiskt kommer att få genomslag för sin politik de närmaste fyra åren. Jag ber er, för det här är allvar.