Det mest dyrbara

Jag sitter i soffan med ena barnet som somnat med huvudet i mitt knä. Det andra slocknade med nappflaskan i munnen efter att ha attackerat mig med pussar, bus och kiknande skratt i någon timme. Jag älskar dem så mycket att det värker, varje dag. På riktigt; Det gör faktiskt ont i bröstet, men läker, lenar och svindlar på samma gång. Det känns nästan overkligt att jag fått gåvan att få ha dessa fantastiska personer hos mig.

Tanken på dem är vad som gör mig allra mest rädd för SD och det politiska läget i landet. Det är när jag tänker på dem som jag inser rent känslomässigt att detta är på allvar. För vad ska hända med deras queera, feministiska vänstermorsa om detta fascistiska parti fortsätter växa i samma tempo? Vad ska hända med deras rättigheter och möjligheter att forma sina liv som de vill?

Bit för bit sjunker det in hur mycket Sverige 2014 har gemensamt med 30-talets Tyskland. Det skulle inte hända; kunde inte hända. Jag har i hela mitt liv varit politiskt frustrerad och arg över hur långsamt det går framåt. Nu ter sig den frustrationen som ren lyx, när jag ser hur vi istället för att ta små steg i rätt riktning kastas många decennier tillbaka, mot historiens riktiga lågmärken.

Ibland tänker jag att jag inte orkar mer. Att min politiska kamp bara dränerar mig och att jag borde göra som så många andra och låta huvudet fyllas av mer lättsamma ämnen och intressen. Men så tänker jag på mina barn igen. Jag lyssnar på de djupa andetagen i min famn, känner den mjuka kalufsen som breder ut sig över mitt lår och vet att jag aldrig, aldrig kommer att ge upp. För er skull ska jag kämpa om det så är det sista jag gör.

Ideologi goddammit!

Angående SD och det politiska läget:

Parlamentarismen suger på så många sätt, och inom den suger blockpolitiken när den i praktiken endast ger oss två möjliga alternativ att välja mellan. Men i det system vi nu dras med så kan vi inte bortse från att blocken bygger på ideologi. Ideologierna bygger på helt olika idéer om hur vi vill att detta samhälle ska vara. Det nyliberala projektet som fått oss att glömma ideologierna, glömma vår klasstillhörighet och gjort det ohippt att solidarisera oss med varandra är vad som lett fram till det politiska kaos vi nu står inför. Det har ansetts förlegat att tänka i ideologiska banor, och vi har istället letts att bara se sakfrågor och rösta på det parti vars enskilda sakfrågor matchar våra åsikter bäst. När vi fick en borgerlig regering på 90-talet så banade det väg för ett rasistiskt parti i riksdagen. Sådana har vi sluppit under socialdemokratiska regeringar. När vi åter fick en borgerlig regering 2006 så ökade stödet dramatiskt för ännu ett rasistiskt parti, vilka nu är landets tredje största. Det här handlar om ideologi. Det handlar om hur vi lurats att tro på idén att vi alla är isolerade öar, och att vi har rätt att bara se till våra egna intressen på andras bekostnad. Att detta ska kallas frihet, medan värnandet om varandra och de som är utsatta i vårt samhälle betraktas som en begränsning av densamma.

Hela det politiska landskapet i Sverige idag har styrts åt en ideologisk höger. När vänsterpartiet anses för extrema för en regeringsbildning ihop med socialdemokraterna och miljöpartiet har vi nått ett mycket ängsligt läge. SD har med all önskvärd tydlighet visat att de är ett högerparti, och ur högerns idéer har de fått sin näring. Jag sitter inte inne med några lösningar på den kris vi befinner oss i, men att ropa efter blocköverskridande samarbeten för att slå ut SD kan inte ses som en självklar lösning. I en regering bestående av S och M skulle två helt skilda ideologier krocka, och det skulle bli mycket svårt att föra politik.

Vi måste göra oss av med bilden av de övriga partierna som goda och SD som onda. Märk väl att jag inte vill normalisera SD här, utan efterfrågar en hårdare granskning av samtliga allianspartier och deras strävanden. Jag ser överallt hur röster höjs för att de “rumsrena”, etablerade och ur ett humant perspektiv “godkända” partierna ska överbrygga sina olikheter, lägga prestigen åt sidan och samarbeta mot de mörka krafterna. Men högerpolitik skördar människoliv och förtrycker. Tusentals flyktingar drunknar årligen när de försöker ta sig till Fort Europa, ett Europa som vridits långt åt höger. Självmordsstatistiken har skjutit i höjden i Sverige sen år 2006 och Alliansregeringens intåg. Nedskärningarna i vården leder till dödsfall. Högerns satsningar på vapenindustrin och exporten av vapen till diktaturer dödar, liksom deportationen av asylsökande med en hotbild mot sig. Utnyttjandet av arbetskraft i sweatshops är en följd av den marknadsekonomi högern förespråkar, och den orsakar död och lidande.Högerns ovilja att se samhälleliga strukturer leder till knappa resurser till landets kvinnojourer, i en samtid där 17 kvinnor årligen mördas av en närstående man. Människor utnyttjas som gratis arbetskraft i Fas 3, och sjuka utförsäkras när högern anser att de varit sjuka för länge. Märk väl att även socialdemokratiska regeringars högervridningar bidragit till dessa konsekvenser. Är denna politik förd av "rumsrena" partier? Är det dessa partier som nu ska rädda oss från det onda SD?

Vi kan inte förlita oss på parlamentarismen nu. Där råder fullt kaos. Vad vi kan göra är att organisera oss, och att aldrig vara tysta. Vi måste våga vara obekväma och prata om vilket samhälle vi vill ha och vilka värderingar vi vill ska styra de politiska besluten. Vi måste prata ideologi.

Jimmie Åkessons utbrändhet

Det är lite ironiskt när jag tänker på det, Jimmie: Jag hoppade av politiken av skäl som liknar dina. Det kändes tråkigt när jag inte mäktade med, med tanke på att jag hade velat föra en politik som tog kampen för alla utsatta grupper i samhället. Grupper som saknar trygghet och privilegier som andra åtnjuter. Grupper som förfördelas för andras vinning. Jag prickar själv in en hel rad bland de förtrycksgrunder jag syftar på, så mitt engagemang är grundat i egna erfarenheter. Erfarenheten av att vara sjukskriven för utmattning, och de stigma och svårigheter tillbaka som det innebär, är en sådan. Jag ville bland annat ta kampen för att samhället måste sluta bestraffa de som blir sjukskrivna, och istället skapa förutsättningar för oss att må bra och hålla hela arbetslivet igenom.

Du däremot, har aktivt fört en politik som bidragit till att denna sjukdom alltmer breder ut sig, och blivit ett folkhälsoproblem. Ditt parti har sparkat på de redan utsatta grupper jag pratar om. Flyende, sjuka, kvinnor, HBTQ-personer, fattiga. Grupper som hade sämre förutsättningar än andra att få må bra och hålla redan tidigare. Om ni lyckades driva igenom nedmonteringen alla de fackliga rättigheter ni vill ha bort så skulle problemet med sjukskrivningarna eskalera än mer.

Du ser granskningen av denna politik och protesterna mot den delvis som orsaken till din sjukskrivning.

Jag vet att du är fast övertygad i din ideologi efter decennier av fascistisk aktivism, men om jag fick önska dig något nu så är det att du utvecklar lite nya tankar under din väg mot tillfrisknande. Att du rannsakar ditt svaghetsförakt, och ditt arbetarförakt. Att du utvecklar lite förståelse för den ångest som kommer ur stress och trauman, och att detta troligtvis är något personer som flyr från krigshärdar bär med sig när de kommer till det här landet. Att du vidgar din acceptans för vad det innebär att vara mänsklig.

Sveket mot folket

Det vore så fint att få skriva om bröst, punk och DIY-kultur. Det var ju sådant den här bloggen skulle handla om. Jag känner att det inte riktigt finns utrymme för sånt nu, för jag har fått se tillvaron kidnappas av kampen mot rasismen. Det är lika frustrerande som farligt. Istället för att få äga frågeställningar som “Hur skapar vi ett klimat där pronomenrundor är standard så att transpersoner slipper bli tvångskönade?” så måste vi ställa frågan “Hur ska vi leva med att minst en tredjedel av alla förtroendevalda SD-politiker i hela landet sprider rasistiskt och nazistisk propaganda?”. Vi tvingas därför föra samtal på flera nivåer: Den där politiken hör hemma, och den nere i gyttjan där den har hamnat.

Jag minns hur det var när jag växte upp. Mina föräldrar berättade för mig med stolthet i rösten att i Sverige kan alla känna sig trygga, tack vare vår välfärd som tar hand om sina medborgare. Det var såklart en sanning med modifikation, då det sättet att betrakta åttiotalets samhälle utelämnar homofobin, misogynin, transfobin, rasismen och alla andra förtryck som pågick, ofta i större omfattning då än nu. Välfärden var dock ett faktum, med dess starka sociala skyddsnät, fackföreningarnas alla landvinningar, fri vård som var lika (nåja) för alla och en skola i världsklass. På den tiden var Socialdemokraterna folkets parti. Knegarna. Vanligt folk. Arbetarklassen. Socialdemokraterna hade byggt upp ett system som var byråkratiskt och fyrkantigt, och skatterna var de högsta i världen. Det sistnämnda kunde ömsom uttalas med stolthet, ömsom med förakt, beroende på avsändaren. Det var dock ett framgångsrecept som skapade ett samhälle att vara stolt över, ett där vi hade okränkbara rättigheter och ett där systemet hela tiden strävade efter att alla skulle ha det bra. Den tryggheten kunde vi alla känna; även om systemet kunde falera och människor falla igenom skyddsnätet så fanns det där för oss, eftersom vi hade ett kollektivt ansvar för varandra.

Socialdemokraterna har de senaste tjugofem åren i allt större utsträckning svikit dessa ideal. Partiet står idag utan en identitet att enas kring, och helt utan tydlig adressat att bygga sin politik för. Det som var folkets parti- som gav oss en gemensam identitet som medborgare i ett land som tar hand om sina medborgare- påbörjade en resa mot en politisk mitt, och vidare ut mot högern i jakt efter medelklassens röster. Där vi står idag motsätter sig partiet inte alls vinster i välfärden eller utförsäljningar av den välfärd de en gång byggde upp och som gjorde Sverige till ett internationellt föregångsland. Denna trend bröts inte av att väljarna svek och gav partiet lägre procent av rösterna vid flera val i rad. Under tiden som gått har socialdemokraterna förlorat makten till högern vid två tillfällen, och nu senast under två mandatperioder på raken, vilket visar att de slutligen tappat funktionen som partiet för folket, det som skapade nationens identitet genom att bygga vår välfärd.

Istället fann folket Moderaterna. Partiet som per definition var emot dem och företrädde den tiondel som innehar kapital och äger produktionsmedlen. Partiet som genom historien har röstat mot kvinnlig rösträtt (1918), nej till åtta timmars arbetsdag (1918), nej till A-kassan (1934), nej till två veckors semster (1938), nej till fri sjukvård (1953), nej till 40 timmars arbetsvecka (1970) och nej till partnerskap för homosexuella (1994). Bland annat. Moderaterna blev de stora vinnarna när Socialdemokraterna upphörde att prata klass, ideologi och visioner för samhället. Deras egna agenda skulle aldrig tilltala arbetarklassen, om den inte maskerades väl. Alltså maskerades den. Med hjälp av skicklig pr skapades “Nya Moderaterna”, som kallades sig för “Det nya arbetarpartiet”. De hade upptäckt att det för första gången fanns en möjlighet att sträcka ut en hand till arbetarna, eftersom de inte längre hade något annat parti som verkligen talade till dem (vänsterpartiet finns och fanns även då, men högervridningen i samhällsdiskursen utmålade dem som extrema). Formeln de förförde med var löften om fler jobb och mer pengar i fickan som lön för mödan i form av sänkta skatter.

Det val vi nu har bakom oss skänker mig faktiskt en gnutta tillfredsställelse mitt i all rädsla och uppgivenhet över Sverigedemokraternas framgångar. Den grundar sig i att vi nu får se nyliberalismens kollaps, och att det stärker mig i teser jag haft under hela denna resa: Folket strävar efter att finna en politik som talar till dem, som bygger en gemensam identitet, skapar trygghet och erbjuder visioner om vilket samhälle vi vill ha. Moderaterna kunde lura arbetarna att deras politik var till för dem nog länge för att vinna två val i rad, sedan tog det stopp. De ökade klyftorna, den havererade skolan, den tynande välfärden, den vingklippta A-kassan och de gapande hålen i socialförsäkringssystemet lämnade efter sig ett otryggt, missnöjt folk som tvingades leta vidare efter svaren på hur vi skulle vinna tillbaka allt vi förlorat.

Jag vill hålla de 13% som röstade på Sverigedemokraterna ansvariga för sina handlingar. Allt annat vore ett omyndigförklarande, då de trots allt har rösträtt och knappast har undgått alla skandaler och all den rasism som flödar från partiet. Men jag vill också hålla de övriga partierna- och då främst Socialdemokraterna och Moderaterna- skyldiga till att en så stor del av väljarna sökt sig till ett parti sprunget ur ett rasistiskt, nationalistiskt och fascistiskt tankegods. Socialdemokraterna för att de svek sin största väljarbas, upphörde att prata klass och slutade stå upp för de ideal de grundade sitt nationsbygge på. Moderaterna för att de tog vid med en politik som under åtta års tid sände följande budskap till väljarna: Det är inte samhällets uppgift att ha ett kollektivt ansvar för svaga och utsatta. Vi är alla vår egen lyckas smed. Står du utanför? Ta själv ansvar för att komma in i gemenskapen!

Med en sådan samhällsdiskurs kanske det inte är konstigt att just Moderaternas väljare i hög utsträckning sökt sig till Sverigedemokraterna. Det är ett parti som röstat med Alliansen i nio av tio fall under sina fyra år i riksdagen, och som går i linje med Moderaterna i sin människosyn, med den avgörande skillnaden att de är rasister. Det är egentligen inte så konstigt att det blir till ett vinnande koncept, för här lyckas SD med det de övriga partierna misslyckats med: De invaggar folket i en efterlängtad känsla av gemenskap, bygger visioner om ett tryggt samhälle där vi har det bra igen och ringar in problemet hos “De Andra”. Sverige har helt enkelt kommit till en punkt där vi är sårbara nog för att vara mottagliga för en uppdelning i “Vi och Dom”.

Socialdemokraterna har nu fått en ny chans, men istället för att bilda regering med socialisterna i Vänsterpartiet så sträcker de ut en hand åt höger, till Folkpartiet och Centerpartiet, till en politik som ohjälpligt hamnar i en mitt där idealen som byggde välfärden inte får plats. Tillsammans med dem kommer de aldrig att kunna föra den politik som krävs för att återvinna sin position som partiet för folket, och jag är rädd att det kommer att gagna Sverigedemokraterna ytterligare.

Jag förlåter er inte, SD-väljare. Ni har röstat på ett parti vars anhängare kommer att hota mig med våldtäkt och mord om den här texten börjas spridas till dem. Ni har röstat för en politik som inte kan leda till något gott för någon, som leder till ökat förtryck, och som i värsta fall kan leda till många människors död. Men med valresultatet i ryggen så förstår jag äntligen vad det är ni saknar, och i vilket tomrum era sympatier och förhoppningar vuxit fram. Det gör att jag äntligen börjar kunna formulera hur motståndet ska bedrivas.

Vem är du?

Alla barn som föds borde välkomnas med frågan: Vem är du? Inte nödvändigtvis i bemärkelsen att vi uttalar den mitt bland sammelsuriet av tårar, kroppsvätskor, slangar och klippandet av navelsträngen, men som en undran vi ständigt bär med oss.

Det är såklart bra att alltid försöka möta alla människor så förutsättningslöst som möjligt. Förutsättnngslöst är fördomsfritt, men vi använder oss också av kategoriserande som ett hjälpmedel för våra hjärnor att tolka världen. Det är mänskligt och i viss utsträckning nödvändigt. I möten med barn, och då speciellt i föräldraskapet, borde vi dock anstränga oss till det yttersta för att inte ha förutfattade åsikter om vilka individer vi har framför oss, för det är individer vars personlighet och egenskaper håller på att ta form. Om vi tror oss veta på förhand vilken individ som just kommit till världen så kommer vi garanterat att utesluta vissa alternativ för barnet ifråga, och uppmuntra de intressen och aktiviteter som passar våra antaganden.

Min poäng här är att barn är fullt kapabla av visa oss vem de är. Vi behöver bara ge dem alla möjligheter att ta reda på det. Visst är ni med mig så långt? Jag tror att det flesta är det, för det här var ju rätt självklara saker.

Jag kommer såklart in på det här med genus här, för ovanstående är hela tanken med genuspedagogik. Det handlar inte om att radera kön eller förbjuda vissa lekar eller uttryck. Det handlar om att ebjuda hela spektrat. Barnen kommer nämligen att visa eller tala om för oss vilka de är. Erbjud dem lekar, aktiviteter, kläder, sagor och roller som utvecklar alla sidor av vad det innebär att vara människa, och de kommer själva veta vad som är rätt för dem. De kommer också att veta vilka de attraheras av, och vilken deras könsidentitet är.

Förbud och begränsningar finner vi endast i de förutfattade meningarnas uppdelning i ett rosa respektive blått paket, baserat på genitalier. Vi finner dem också hos Sverigedemokraterna, som vill förbjuda ovanstående pedagogik i såväl förskolor som på universitet.