Musikhjälpen

Jag gillar verkligen Musikhjälpen. Inte poltiskt, men för all bra musik som plötsligt spelas i P3, alla bra artister som dyker upp i glasburen och som jag kan få se på svtflow, och inte minst för folkbildningen och engagemanget kring viktiga frågor. Det är fint att folk vill vara solidariska, att de tänker till kring sin konsumtion i juletider och lägger slantarna på nåt bättre än onödiga och dyra julklappar. Linnea Henrikssons känslosamma, feministiska tal i etern igår var starkt.

Vi får dock inte glömma detta: I världen finns resurser att till exempel snabbt och effektivt se till att alla människor har tillgång till rent vatten (2012 års tema i Musikhjälpen), att alla gravida i världen har samma chans att överleva sin graviditet (2013 års tema) och att stoppa spridningen av HIV genom utbildning, vård och bromsmediciner (årets tema). Att dessa problem skördar hisnande många i världen liv varje år beror på att marknadsekonomins krafter inte har något som helst intresse av att sätta stopp på det. HIV-smittade i Sverige kan leva gott med virusnivåer som knappt är mätbara, medan 4000 människor dör av AIDS varje dag i andra delar av världen. Detta eftersom Sverige är ett rikt land som tack vare att vi betalar skatt (bra grej!) kan subventionera bromsmediciner. De länder och befolkningar som inte kan betala lämnas att dö (och det är nu vi ser de fruktansvärda scenerna av aidssjukas plågor från TV-produktionen av Jonas Gardells "Torka inga tårar utan handskar" framför oss).

Det är ok att vi känner oss solidariska och snälla genom att sms:a en låtönskning och en summa att skänka till kampen mot HIV. Det är ok att vi lindrar symptomen på världens elände. Vi ska dock inte glömma att det är just symptomen vi går på. Världens banker gör varje år miljardvinster på våra räntor. Sätt det i perspektiv mot att vi privatpersoner avvarar vad vi kan från våra ofta inte så feta löner under denna vecka varje år för dessa välgörande ändamål. De kommande 51 veckorna kan vi väl kämpa för en annan värld, som inte lindrar symptom på lidande genom bistånd utan går på roten till det onda genom att avskaffa det nuvarande ekonomiska systemet?

Med det sagt så vill jag bidra till årets tema genom att auktionera ut nedanstående två par Epidemics-örhängen, de sista jag har kvar av dessa. Hela summan går till Musikhjälpen. Båda består av laminerade pinmotiv, som dekorerats med silverfärgad tråd som sytts fast för hand. Lägg ditt bud i tråden på vår facebooksida. Auktionen pågår till tolvslaget imorgon fredag den 12/12.

Ett allvarligt snack

Det har varit den längsta veckan i mitt liv, och när jag somnar ikväll kommer det att vara med en tung ovisshet inför morgondagen. Kommer vi att stå där imorgon med ett nationalistiskt, rasistiskt och fascistiskt parti som vågmästare i riksdagen, eller kommer ett feministiskt parti att få den rollen? Jag känner att vi behöver ta ett allvarligt snack här.

 En gång i tiden leddes Sverige av en till synes orubblig socialdemokrati, den där som byggde folkhemmet och länge förvaltade sitt bygge väl, trots sin byråkrati och sina kantigheter. På den tiden kunde vi kosta på oss lyx såsom att vägra ta del i parlamentarismen genom att rösta blankt, eller inte rösta alls. Det sociala skyddsnät som gjort Sverige till ett föregångsland andra sneglade mot med beundran var något vi tog för givet. Det var ett samhälle där vi hade ett egenvärde som människor, oavsett om vi presterade något eller ej. Det var ett just ett samhälle, inte ett företag. Sedan glömde vi prata ideologi, och vi glömde prata klass. Därefter hände allt snabbt. Nu står vi här, i företaget Sverige, präglat av växande klyftor, otrygghet och en välfärd så nedmonterad att det kommer ta många år att bygga upp den igen.
Här finns inget utrymme för soffliggande imorgon. Den lyxen förlorade vi för längesen. När vi slutade prata ideologi och klass så öppnades dörren för otäcka saker. Det parti som alltid gjort allt för att motarbeta arbetarklassen kunde med hjälp av smart pr och nya slogans få arbetarna att tro att de stod på deras sida. Detta med löften om mer i plånboken, men med en bromsad löneutveckling, nedmonterad a-kassa och försvagad välfärd som konsekvens.

Nu står vi här, i ett kallt Sverige som skiljer på närande och tärande människor. Här måste vi numera höja rösten ordentligt för att höras om vi vill påpeka att människor som flyr från krig och förföljelse givetvis ska ha rätt att finna en trygg tillflyktsort i Sverige. Det samhällsklimat vi befinner oss i ser nämligen utgiftsposter istället för människoliv, och det har möjliggjort att rasismen har kunnat slå rot och bre ut sig mitt i vår riksdag.

Jag är för alltid socialist, och liksom Kajsa Ekis Ekman mer vänster än någonsin idag. Jag har till skillnad mot henne röstat rosa, och det känner jag mig stolt över. Feministiskt Initiativ är en radikal och hoppingivande folkrörelse jag fått känna glädjen i att ta del av i den här valrörelsen. Jag ser socialismen nästan överallt i partiprogrammet, även om jag saknar den fullt ut då partiet inte har tagit ställning mot kapitalismen. Just nu spelar det mindre roll för mig, för vi kommer aldrig att nå vårt drömsamhälle genom parlamentarismen. Kapitalismen är ohotad oavsett vad Fi anser om den, men däremot kan partiet bli en riktigt irriterande vagel i ögat på patriarkatet vid ett intåg i riksdagen.

Vi är så nära nu. Så nära bästa tänkbara valresultat utefter var världen befinner sig. Jag ber er, en sista gång, denna lördagkväll: Ge Fi den sista knuffen över 4%-spärren nu, och säkra en vågmästarroll till ett parti som står upp för ett jämställt samhälle och mot rasism, istället för ett parti som gång på gång bevisat sig vara rasistiskt och för en inskränkning av demokratin. Gör det, och ni stärker den rödgröna regeringen till en position där de faktiskt kommer att få genomslag för sin politik de närmaste fyra åren. Jag ber er, för det här är allvar.