Musikhjälpen

Jag gillar verkligen Musikhjälpen. Inte poltiskt, men för all bra musik som plötsligt spelas i P3, alla bra artister som dyker upp i glasburen och som jag kan få se på svtflow, och inte minst för folkbildningen och engagemanget kring viktiga frågor. Det är fint att folk vill vara solidariska, att de tänker till kring sin konsumtion i juletider och lägger slantarna på nåt bättre än onödiga och dyra julklappar. Linnea Henrikssons känslosamma, feministiska tal i etern igår var starkt.

Vi får dock inte glömma detta: I världen finns resurser att till exempel snabbt och effektivt se till att alla människor har tillgång till rent vatten (2012 års tema i Musikhjälpen), att alla gravida i världen har samma chans att överleva sin graviditet (2013 års tema) och att stoppa spridningen av HIV genom utbildning, vård och bromsmediciner (årets tema). Att dessa problem skördar hisnande många i världen liv varje år beror på att marknadsekonomins krafter inte har något som helst intresse av att sätta stopp på det. HIV-smittade i Sverige kan leva gott med virusnivåer som knappt är mätbara, medan 4000 människor dör av AIDS varje dag i andra delar av världen. Detta eftersom Sverige är ett rikt land som tack vare att vi betalar skatt (bra grej!) kan subventionera bromsmediciner. De länder och befolkningar som inte kan betala lämnas att dö (och det är nu vi ser de fruktansvärda scenerna av aidssjukas plågor från TV-produktionen av Jonas Gardells "Torka inga tårar utan handskar" framför oss).

Det är ok att vi känner oss solidariska och snälla genom att sms:a en låtönskning och en summa att skänka till kampen mot HIV. Det är ok att vi lindrar symptomen på världens elände. Vi ska dock inte glömma att det är just symptomen vi går på. Världens banker gör varje år miljardvinster på våra räntor. Sätt det i perspektiv mot att vi privatpersoner avvarar vad vi kan från våra ofta inte så feta löner under denna vecka varje år för dessa välgörande ändamål. De kommande 51 veckorna kan vi väl kämpa för en annan värld, som inte lindrar symptom på lidande genom bistånd utan går på roten till det onda genom att avskaffa det nuvarande ekonomiska systemet?

Med det sagt så vill jag bidra till årets tema genom att auktionera ut nedanstående två par Epidemics-örhängen, de sista jag har kvar av dessa. Hela summan går till Musikhjälpen. Båda består av laminerade pinmotiv, som dekorerats med silverfärgad tråd som sytts fast för hand. Lägg ditt bud i tråden på vår facebooksida. Auktionen pågår till tolvslaget imorgon fredag den 12/12.

Shit vänsterkillar sysslar med just nu:

1) Lägga mer tid åt att häckla Fi än att kritisera den verkliga fienden: Rasisterna och kapitalisterna, aka. den blåbruna röran.

2) Ta sig tolkningsföreträde genom att påstå att Fi inte behövs i politiken, vilket är ungefär som att moderater hävdar att arbetarrörelsen inte behövs.

3) Gasta om hur värdelöst det är att rösta på Fi av ideologiska skäl och hävda att V är det enda rätta, för att i nästa andetag hävda att de båda partierna för samma politik.

4) Vara totalt blinda för att de - med sin påstått feministiska medvetenhet - faller i alla de klassiska fällorna vad gäller mäns styvmoderliga behandling av feminism.

Missförstå mig rätt: Jag har all sympati för den som röstar V. Jag diggar V skarpt - för att vara ett politiskt parti. Jag tänker att det är nödvändigt med ett parti i riksdagen som bygger sin feministiska politik på socialism. Men eftersom socialismen har en patriarkal och mansnormativ historia så lägger jag nu min kamp för att ett renodlat feministiskt parti ska komma in i riksdagen och föra upp feminismen högre på den politiska dagordningen. Angående anklagelserna om att Fi saknar klassanalys så tänker jag såhär: Vi blir inte kvitt patriarkatet utan att göra oss av med kapitalismen. Så långt är jag med er. Men jag tror också att vi kan krossa kapitalismen genom att bryta ner patriarkatet, ty de grundpelare de vilar på är (såsom hierarkier, konkurrens och makt) är så sammanflätade att det ena inte kan existera utan det andra. Det är också därför Fi's politik ohjälpligt har kommit att likna V:s.

Det är möjligt att jag läst Marx dåligt. Det är åtminstone vad ni vänstersnubbar kan komma att säga som svar på detta inlägg. Men vet ni vad? Den feministiska rörelsen har också haft och har stora tänkare, vars samhällsanalyser och förklaringsmodeller fått alltför lite utrymme i politiken. Detta i vanligt gammal patriarkal anda, och därför står jag fast vid att Fi behövs.

Här bjussar jag på lite personliga erfarenheter: Jag minns hur det var att växa upp utan pengar. Hur det var att vara den enda ungen i klassen vars jeans hann bli alldeles för korta innan jag fick nya, och hur jag försökte intala mig att lapparna på knäna var snygga. Jag minns utlandssemestrarna som klasskompisarna fick åka på, men aldrig jag. Jag minns magknipen när terminsavgiften på ridskolan höjdes med en hundralapp, och rädslan för att jag inte skulle få fortsätta med lektionerna. Det har lärt mig att hata klassamhället lika mycket som någon av er, jag lovar. Men jag minns också sexåringen som fällde mig till marken när jag var fem och lade sig ovanpå mig och juckade. Jag minns fröken som sa till mig att "De är nog bara kära i dig" när killarna i klassen jagade mig med bandyklubbor på rasterna och slog mig i skrevet med dem. Jag minns de som drog in mig i ett mörkt rum på ett disco och tog mig på de obefintliga brösten. Jag minns hur jag som enda tjej på fotbollsplanen blev retad tills jag inte vågade vara med mer. Det var den senare delen av exempel som kom att forma min identitet och kamplust mest. Ingen har rätt att påstå att mina partriarkala upplevelser av förtryck är underordnade dem jag upplevt på grund av klass, och särskilt inte någon man.

Med detta sagt så hoppas jag att ni kan fokusera på den verkliga fienden nu, sluta upp med att söndra och härska samt lita på att vi vill samma saker.