Var är guiden för att överleva november?

Jag brukar oftast inte påverkas så mycket av mörkret. Visst, jag är tröttare, och jag är inte lika fysiskt aktiv som annars, men jag brukar acceptera det och invänta ljusare tider. Samtidigt känner jag att det är helt logiskt att den här tiden med några få timmars dagsljus per dygn påverkar många människor starkt. Jag har nästan aldrig jobbat heltid, utan fyllt upp deltidstjänster med tid att göra musik och åka på turnéer. Det ger mig mer tid även för annat som är viktigt, såsom familjen, intressen och socialt liv. Jag träffade en vän nyligen, som har ett litet barn och som jobbar heltid, och slogs av hur lite tid de flesta föräldrar hinner spendera med sina barn. Den här tiden på året måste vara deras tyngsta: Att vakna medan det fortfarande är mörkt ute, lämna barn på dagis, spendera de åtta-nio timmarna på jobbet, hämta barnet efter att mörkret fallit, äta middag och efter cirka två timmars umgänge natta barnet/barnen. Hur kan någon gilla idén med arbetslinjen och åtta timmars arbetsdag i det läget? Jag klandrar såklart inte de heltidsarbetande föräldrarna här, utan systemet som tvingar oss att leva såhär. Det är inte humant, och vi måste drömma om och kämpa för något bättre.

Jag sjunger om min ilska över såväl samtiden som novembervädret i låten "I've had enough", från ep:n "No reply EP", 2010: https://www.youtube.com/watch?v=uVMCT7w38IU

Om jag inte kan dansa, sjunga, headbanga eller veva kängnäve till det så är det inte min revolution

Jag har tänkt starta den här bloggen så länge, men musiken, livet, kärleken, vedermödor och sånt har kommit emellan. Nu är den till slut här. Visst har jag en spexig slogan? Jag tänker mig att Emma Goldman skulle ha diggat den.

Jag tänkte börja med att skriva om att jag är en lat jävel, en sådan där person som tär på samhällskroppen. Ja alltså, inte enligt min egen definition, men utefter rådande diskurs och samhällssystem. Jag är en sådan som "inte vill jobba". Jag är tämligen arbetslös; En sådan där musiker som gör mängder av gig men inte får betalt, som frilansar som skribent, som hoppar in på tillfälliga uppdrag på kulturarrangemang och som får arvode för att föreläsa då och då. Jag vet inte hur hyran ska betalas eller magen mättas från en månad till nästa, och i teorin hade det inte behövt vara så. Ibland har det funnits erbjudanden om jobb, och jag har tackat nej. Istället har jag stämplat vidare.

Jag har många vänner som har en liknande livssituation. Gemensamt för oss är att vi inte är byggda för det system vi hela tiden tvingas förhålla oss till. Det ur vilket arbetslinjen vuxit fram, och det som säger "att ställa krav är att bry sig". Mången liberal röst kallar oss för lata, för "arbetsskygga", och betraktar oss som en grupp som av illvilja och på rent jävelskap sätter käppar i hjulen i den fluffiga drömmen om fri konkurrens och fria val. En frihet som bygger på tvånget att ta vilket jobb som helst och sedan lägga 40 timmar per vecka på det.

Det ironiska är att jag aldrig någonstans sett så mycket hårt slit som hos denna klick konstnärssjälar och aktivister. Vi lägger vår tid på att skriva musik, spela in den, boka turnéer eller hjälpa människor som samhället benämner som illegala med tak över huvudet och en dräglig tillvaro. Vi arrangerar festivaler, bygger kulturhus, skapar konst, skriver poesi, tecknar serier och ställer oss längst fram för att försvara demokratin när nazister ges tillstånd att demonstrera.

Problemet är att vi inte får betalt för sådant. Samtidigt kallas vi för arbetsskygga. Det är lite skojigt att tänka på, för det är väldigt ologiskt. Skulle vi alltså vara benägna att lägga större delen av vår vakna tid åt att skapa, hjälpa andra och försöka påverka samhället, men samtidigt ha någon slags princip gentemot förvärvsarbete? För att det är så fantastiskt roligt att inte ha några pengar? Sanningen är att jag tycker att det är oerhört påfrestande och stressande att inte ha pengar. Så känner nog de flesta.

Vi har byggt ett samhälle som lämnar mycket lite utrymme åt oss att få vara människor. Kultur ska generera tillväxt, den har inget egenvärde. Så säger systemet, och gör det därmed omöjligt för mig och många med mig att hitta en plats där vi ryms inom dess ramar. Vill du hjälpa kvinnor undan patriarkalt våld eller flyende undan krig? Varsågod, men det sker ideellt, för hur skulle det kunna generera tillväxt?

Jag har provat att stå på verkstadsgolv, och jag har jobbat i både restaurangbranschen och barnomsorgen. Det fungerade en tid, men inte längre. Jag är väldigt tacksam över att ni finns, alla ni som grejar det livet. Ni är gjorda av ett annat virke än mig. Inte segare, bara annorlunda. Skillnaden mellan oss är att ert virke är av det slag som samhällssystemet premierar, medan mitt betraktas som ruttet.

Tack alla kamrater som sliter utan att få ett korvöre tillbaka. Som framhärdar i det trots att ni betraktas som tärande, i motsats till närande, för utan er hade inte jag fått någon näring. Utan er hade samhället varit så mycket mer färglöst, osolidariskt, kallt och dystert.