Därför ska jag inte till House of Metal i helgen

Jag tar en liten paus från ämnet celluliter, för att istället skriva om House of Metal, Umeås egna och välmeriterade metalfestival. House of Metal går av stapeln den här helgen, och bland årets headlines finns At the Gates, Candlemass, The Haunted och Watain. Ganska fet lineup för hårdrockspubliken, med andra ord.

Jag brukar inte besöka festivalen, och en stor anledning till det är att metal inte riktigt är min genre. Det hindrar mig inte från att veta att det såklart är jättebra band som spelar där, och att jag skulle ha en musikalisk behållning av många av dem. Jag besöker ofta folkmusikfestivaler, trots att jag är långt mindre bevandrad inom folkmusik än metal, på grund av den ofta väldigt trevliga stämningen, människorna och de natursköna omgivningarna (Läs: Urkult!). Det ska också sägas att jag har besökt en del hårdrocksfestivaler och många hårdrockskonserter, så det är inte som om jag vore totalt novis inom den scenen.

Jag har som ni kanske förstått ett stort musikintresse, gillar särskilt alternativ musik, och då gärna av det hårdare slaget (jag spelar som bekant i punkband och besöker i snitt 2-3 punkspelningar i månaden, och än fler i perioder då jag spelar mycket själv). Det här får mig ett fundera över varför jag inte själv inte lockas att besöka House of Metal. Föga förvånande (detta är som bekant en feministisk blogg) leder detta in oss på könsfördelningen på nämnda festival. Först och främst vill jag vara tydlig med att detta inlägg inte syftar till att kritisera eller nedvärdera House of Metal. Jag tänker istället fokusera på att analysera mina egna känslor inför festivalen utifrån mina preferenser.

 Bild från Metal Female Voices Fest, Wieze, Belgium


House of Metal brukar pendla mellan cirka noll till en kvinna på scen under den två dagar långa festivalen. Resten är nästan uteslutande vita män, av vilka de som ännu kan odla långt hår står och headbangar med svallet flaxande omkring sig, iförda svarta kläder. Metal är kanske den svåraste av alla genrer att boka jämställt, för det finns väldigt få ickemän bland banden som utövar den. Genusperspektivet i detta- och maskulinitetsidealen som finns i vissa musikgenrer i högre grad än andra- är såklart ämnen värda att lyfta, men det tar vi en annan gång.

Jag förstår att det är jättesvårt för House of Metal att fixa till sin skeva könsfördelning, men vill ändå tro att det hade gjort en viss skillnad om arrangörerna verkligen betraktat representation som en viktig faktor för kvalitén på lineupen. Jag förstår dock om skillnaden ändå hade blivit marginell, så det är mest ett påpekande utanför det jag egentligen vill ha sagt med denna text.

Vad är det då jag kommit fram till gällande mina egna preferenser och förhållningssätt till House of Metal? Jo, jag inser att identifikation och förebilder har införlivats till att bli så viktiga faktorer för mina val av musikarrangemang att besöka, att endast detta kan bli avgörande för om jag ska gå dit eller inte. Hur bra musiken än är så blir det för enahanda, platt och långt ifrån mina referensramar när jag bara får se maskulina män framföra hård musik enligt typiskt manliga manér under en hel helg. För att vara extra tydlig så klandrar jag ingen som upplever saker annorlunda, för detta är subjektivt. Däremot anser jag att alla bör fundera över sin relation till representation och inse att det är av politisk betydelse- även om faktorn inte vägs in i ens egna, personliga preferenser.

"Festivalerna bokar ju bara det fok vill se!" är ett argument jag hört till leda. Det är felaktigt på många plan. Dels så är inte festivalerna endast en slutdestination, utan en plats som skapar framgång och lyfter fram nya akter för publiken att upptäcka. Det är också ett konstigt argument att använda i diskussioner med alla oss musikintresserade som anser att representation är viktigt, för vi är också "folk"! Vi använder vår konsumentmakt i egenskap av festivalbesökare för att uttrycka att en bred representation av faktorer såsom kön, könsuttryck, etnicitet, sexuell orientering, ålder och klass är viktigt för vad vi ser som kvalitet inom kulturen. Det handlar om att få ta del av berättelser och uttryck framförda av fler än en grupper än en, som utgör normen.

Jag åkte till en hårdrock- och punkfestival i Kuopio i Finland för några år sedan. Det hela kom sig av att min svägerskas man skulle spela med sitt band, och jag hade fått en gratisbiljett. Jag kollade inte upp festivalen så jättenoga innan vi åkte dit, utan besökte den som en av anhalterna under en bilsemester. När vi kom dit blev vi varse att festivalens namn var "Rockcock", och under hela festivalen såg vi EN (person som lästes som) kvinna på scen. Hon var gästsångare under en låt ihop med ett band. Jag åker inte dit fler gånger.

Jag skulle mycket väl kunna ha blivit riktigt inne på hårdrock och metal om det bara inte vore såhär, för jag lockas nästan inte alls av en musikscen som är så mansseparatistisk. Troligtvis är jag inte ensam om detta, för inkludering fungerar på det här sättet: Identifikation är viktigt för vad vi lockas av! På så vis exkluderas personer som inte är vita män effektivt från att ta plats i sfärer där vita män är norm.

Celluliter, del 2

Jag delade mitt blogginlägg om celluliter i en feministisk facebookgrupp, och det möttes huvudsakligen med positiva reaktioner. Snart kom dock ett par kommentarer som kritiserade mig för att dels göra en aktion som bara påminde läsarna om vår förväntade kroppsångest och om hur en viss kroppsdel förväntas se ut, och så ansågs jag göra "en Blondinbella" eller en "Molly Sandén" genom att visa upp mitt normativa kropp och säga att "den duger". 

Det här gav mig några viktiga lärdomar. Dels så fick jag känna på hur extremt obehagligt det är när personer tar sig rätten att granska ens kropp och sedan fälla domar över hur feministiskt korrekt det är att visa den. Dels så kände jag en enorm sympati för personer som likt Molly Sandén (Keira Knightleys bröstbild och efterföljande diskussion kvalar in här) fått sina kroppar granskade under lupp, analyserade och diskvalificerade ur ett feministiskt perspektiv. Dels så tänkte jag i mitt stilla sinne att vi är så skadade av idealen och de retuscherade bilderna vi ständigt matas med att vi hur som helst bedömer varje kropp vi ser utefter dem, medvetet eller omedvetet. Vilket skillnad gör det att benämna idealen?

Idag såg jag att jag hade fått en kommentar till det förra inlägget, som talade om för mig att mina ben är fina, och att jag inte behöver skämmas för mina celluliter. Jag vet det. Jag gillar mina ben. Jag är bara, likt de flesta, påverkad av idealen och trillar ibland dit på att granska dem kritiskt. Det här handlar inte om att jag ska få bekräftelse i att jag duger. Jag vet att jag duger- liksom alla de som har betydligt fler gropar i låren än vad jag har! Celluliter är en del av landskapet på en kropp som bär på kromosomuppsättningen XY, och därför borde vi göra upp med idiotin som säger att vi ska skämmas för dem!

Nedan ser ni ett tämligen argt svar som jag postade i nämnda feministiska grupp till svar på kritiken. Jag fick väldigt god respons, vilken mildrade obehaget:


"Ja, jag har en normativ kropp, något som jag är väldigt medveten om. Men även en normativ kropp som tillhör en person med fitta är en ofri kropp, för även jag lever i ett patriarkat. Det innebär att även om normativa kroppar rent strukturellt sett har en kortare väg att gå mot friheten så har vi likväl en kamp att föra, och inte en jävel ska få komma och påstå att jag inte har rätt att föra den! 

Jag har INTE lajvat tjock, och påstod inte i mitt inlägg att de små groparna i mina lår skulle vara så jävla svåra att klara av att leva med. Jag hänvisade rätt och slätt till att kända personer mer ännu slätare lår än mina blivit shameade och exploaterade på bilder som säkert späder på en massa komplex hos många som har långt ifrån lika släta lår.

Ja, genom att visa mitt lår på bild och påstå att det duger så bekräftade jag att ja, kvinnors kroppar är ständigt under lupp, diskuteras och bedöms. Jag påminde alla som läste om det, och om att celluliter inte anses vara attraktivt. Men den påminnelsen får vi väl i varenda jävla feministiska diskussion?? Detta var MITT sätt att reagera på bilderna på Scarlett Johansson och Kendall Jenner. Det behöver inte betyda att det är en strategi för alla. Det finns inga universella feministiska strategier som är frigörande för alla som kämpar mot patriarkatet.

Jag har lärt mig något viktigt idag, på grund av det obehag jag kände i och med min tråd: Att en aldrig någonsin ska förminska någons kamp mot kroppsångest och komplex genom att peka på att personen ser normativ ut. Jag vill fan ge Molly Sandén en stor fet kram, för fy helvete vad jobbigt det måste ha varit att bli granskad under lupp på det där viset och fnyst åt för att hon såg för normativ ut för att få föra tjockas kamp. Ja, normativa kroppar har det såklart strukturellt sett lättare, men vi ska ALDRIG gå på en enskild individ, bedöma hens kropp och sen avgöra hur förtryckt personen är. Vi vet inget om hens historia, om ev psykiska funktionsvariationer, självskadebeteende, ätstörningar, mobbning etc. Eller som i fallet Molly- en offentlig person vars kropp har bedömts i skvallerpress och på löpsedlar. Vem skulle inte få kroppsångest av det? Så jävla inte feministiskt och osolidariskt att racka ner på en enskild persons kamp för frigörelse på det viset!

Jag vet att åsynen av min normativa, vita kropp inte ger den minsta lilla gnutta av frihetsskänla för en massa personer- men jag har fått veta att andra blir stärkta. Personer som delar samma behov och strategier. Låt oss höja taket lite."

#celluriots

Ni vet, den här grejen att skvallerpressen förföljer kända kvinnor på stranden, fotar dem och sedan zoomar in/placerar en röd ring runt celluliterna? Nyligen blev Scarlett Johansson och artonåriga fotomodellen Kendall Jenner utsatta för häcklande på nätet på grund av sådana bilder, på närmast obefintliga celluliter. 
Fan liksom, alla vi som har kroppar som läses som kvinnliga har celluliter- mer eller mindre. Det är ett av alla områden på våra kroppar som vi fostras att skämmas över, ha komplex över och vilja förändra- trots att det är helt naturligt och något vi alla har.

Under ett antal inlägg framöver kommer jag att fokusera på celluliter. Det blir fakta om celluliter, analyser av synen på lår med celluliter som defekta, och så vill jag peppa er läsare att slå tillbaka så att vi kan hjälpa varandra att acceptera oss själva som vi är.

Jag kämpar med att acceptera mina celluliter, och denna dag säger jag fuck you åt komplexen och misogynin som begränsar våra liv. Härmed vägrar jag skämmas, och hoppas att ni vill joina mig på denna hashtag:#celluriots

Bara bröst, en evig följetong.

Förra veckan fick jag läsa om en extremt cool och modig fjortonåring i GP. Hen hade velat bada utan överdel på Valhallabadet i Göteborg, men blivit avhyst från platsen då personalen könade hen som kvinna. De hänvisade till deras regler, som säger att män ska ha badbyxor och kvinnor bikini eller baddräkt. De motiverade dessa regler med att de är för allas trygghet och trivsel. Själv undrar jag i mitt stilla sinne hur trygg de tror att en fjortonåring- alltså en minderårig- känner sig då hen får veta att hens bröst är sexuella objekt som måste skylas för den manliga blicken.

Inte nog med detta: I kölvattnet efter artikeln följde ett par debattartiklar som förlöjligade kvinnors och personer som könas som kvinnors kamp för lika rättigheter gällande klädsel i forum som SVT Debatt och Nyheter 24. De hade rubriker  som "Bara bröst är inte jämställdhet" och "Bara bröst är trams". Författarna verkade inte ett dugg bekymrade av det faktum att debatten nu blossar upp till följd av att en FJORTONÅRING hävdat sin rätt. De verkade totalt ignoranta i fråga om transperspektivet i dessa frågor, och den senare antog totalt felaktigt av vi aktivister vill efterhärma en manlig norm och att detta skulle vara motivet bakom vår aktivism.

Jag skulle vilja sammanfatta varför detta är en viktig politisk kamp nedan:

Bland oss aktivister finns personer som attraheras av personer som läses som kvinnor, andra som attraheras av personer som läses som män, och ytterligare andra för vilka kön är ovidkommande gällande vilka vi attraheras av. De av oss som attraheras av personer som läses som kvinnor ser deras bröst i duscharna och i omklädningsrummet. Ibland tänker vi att "Oh, vad fin/vacker/sexig h*n är. De av oss som attraheras av personer som läses som män kan tänka detsamma om deras nakna bringor ute i simhallen. Vi behåller dock de tankarna för oss själva, för det gör de personer som har blivit fostrade som kvinnor. Vi stirrar inte, tafsar inte och fäller inga kommentarer om andras blottade överkroppar. Vi betraktar dem inte som tillgängliga för oss bara för at de är just blottade.

Varför ses det inte som självklart att heterosexuella män ska behandla oss med samma respekt ute i simhallen? Varför ska vi anpassa oss efter kulturen som fostrat dem att ta sig rätten att objektifiera oss och gå över våra gränser? Varför ställer vi inte krav på att förändra den kulturen? Varför blir inte alla män förbannade över att betraktas som oförmögna att hantera sin sexualitet och respektera andras integritet?

Könsbundna klädeskrav i våra simhallar innebär diskriminering mot ciskvinnor och transpersoner (vilka felkönas av personalen), samt ett upprätthållande av heteronormen och våldtäktskulturen. Därför är bara bröst en viktig feministisk fråga.

P3 guld och ett brustet glastak

Jag minns när alla band bestående av ickemän blev kallade tjejband. I folkmun, i publiken och i media.

Jag minns när jag hörde talas om skivbolag som avfärdade kvinnliga soloartister med motiveringen "Vi har redan signat en tjej med en gitarr nyligen"

Jag minns när en företrädade för Moks KUR-lista (en rad up and coming artister vars gager subvensionerades av Moks) förklarade den dåliga könsfördelningen bland artisterna med att de inte ville ta in en massa alibin som ändå inte var nåt bra.

Jag minns när arrangörer i punkscenen fortfarande kände sig manade att alltid skriva "tjej på sång" om så var fallet i beskrivningen av ett band på affischerna.

Jag minns när musikintresserade fortfarande sa saker som "hon är jätteduktig!" om kvinnliga instrumentalister, för att vara PK.

Jag minns när jag var på turné i Frankrike och i logen fick frågan vem av oss i bandet som spelade bas, och möttes av en skrattsalva från ett helt band när jag svarade "jag".

Jag minns ramaskriet när Arvikafestivalen gick ut med ett mål på en könsfördelning på 50/50.

Jag minns när Håkan Karlsson, Emmabodafestivalens bokare, sa  ”Vi bokar bara bra artister. Nej, vi tänker inte på handikappade och krymplingar eller något annat."

Jag minns alla panelsamtal jag suttit med i och alla diskussioner jag haft där jag stångat mig blodig för att förklara att vår smak och preferenser är färgade av vår kultur, och att den kan förändras. Diskussioner där jag mötts av argumenten att "Men festivalerna bokar ju bara det folk vill se!" Förutom faktorer såsom att de flesta bokare är män, och att festivalerna också  formar vad folk vill se genom att lyfta fram nya artister, så finns det en rätt komisk aspekt i resonemanget: Personerna som hårdnackat krävde att vi inte skulle peta i könsfördelningen på festivalscenerna verkade inte ta någon notis om att även vi som höjde våra röster för förändring var en del av publiken. Så om festivalerna bara bokade det folk ville se och utgick från någon slags objektiv kvalitet, så skulle ändå inte en växande publikskaras uppfattning om smak och kvalitet räknas. Vi som tyckte att bred representation är ett mått på kvalitet, och som tyckte att det var torftigt att se ett utbud som så totalt dominerades av vita, unga, heterosexuella män.

Jag minns hur allt började förändras. Popkollo, Jämställd Festival, Nätverket 50/50, kvinnliga artisters protester i media och rörelsens enträgna krav på att lyfta frågan i alla forum där musik och musikbransch representerades och diskuterades. 

Jag minns P3 Guldgalan 2015. Galan där publiken röstade fram ickemanliga akter som vinnare i åtta av nio kategorier. Nabila Abdul Fattah skrev en stark ledarkrönika om den i ETC.

"För nu finns inte bara en plats. Utan två och tre och fyra och fler och ännu fler. Idag är alibinas tid förbi. Undantagens tid är förbi. Idag börjar vi prata jämställdhet på musikscenen på riktigt."

Det är också däri jag ser den största förändringen. Linda Pira gjorde något stort när hon bjöd in en hel hord av ickemän att medverka på remixen av "Knäpper mina fingrar". I och med den handlingen så struntade hon blankt i traditionen som säger att kvinnor ska betrakta varandra som rivaler, och särskilt i en musikbransch där det alltid bara funnit plats för några få åt gången- inte minst inom hiphopen. Istället gjorde hon en stark maninfestation av systerskap, och vann rättvist två av galans tyngsta priser; Årets hiphop/soul och Årets låt. 

Kommentarsfältherrarnas och twittertrollens reaktioner lät inte vänta på sig. Ni har sett skärmdumpen där misogyna, sexistiska och fettfoba kommentarer riktade till ickemanliga medverkande samlats. Kommentarer som såg hela galan som en stor PK-konspiration, trots att det i huvudsak var det svenska folket som röstat fram vinnarna. Varför gläds jag då så mycket åt en musikgala där nio av tio priser gick till ickemän? Är det ett utslag av min längtan efter ett matriarkat? Nej, jag ser det hela ur ett längre perspektiv. Från 2003 till 2014 har P3 Guld totalt delat ut 114 priser. Av dessa har 25 priser gått till kvinnor eller grupper med enbart kvinnliga medlemmar. Sex priser har gått till band med både kvinnor och män (dessa hade dock en majoritet av män i bandet). En liten utjämning var helt enkelt på sin plats, och ur ett historiskt perspektiv ger det mig ståpäls att tänka på hur glastaket tills slut kunde brista så totalt.

Sagan om härskartingen

Det snackas mycket om att vi ska vara lösningsorienterade nu för tiden. Jag deltog under många med ilska och höjd näve i den feministiska kampen, genom att påvisa all världens patriarkala skit och ondgöra mig över den. Så också inom kulturen, och inte minst musiken. Det var och är viktigt att uppmärksamma strukturerna, och det eldar på kampandan. Jag saknade dock länge vetskapen om vilka metoder vi kan använda för att uppnå förändring, och jag tror att de flesta av oss bär på våra blinda fläckar när det gäller att se lösningarna på de samhälleliga bojor som begränsar våra liv.

Genom mitt uppdrag som utbildare och föreläsare på Crossing Boarders har jag fått lära mig väldigt konkreta metoder för att uppnå jämställda och inkluderande verksamheter, och jag välkomnar såklart detta växande fokus på att hitta lösningar istället för att bara påvisa problemen. Det har jag sett så mycket av genom åren; i paneldebatter om könsfördelningen på landets musikscener, på föreläsningar, krönikor, i böcker... Och ja, egentligen överallt där jämställdheten problematiseras inom populärkulturen. 

Det är väldigt lätt att helt enkelt uttrycka ilska över sakernas tillstånd, och den har vi rätt till. Men vad jag vill rikta blicken mot med denna text är de berättelser som reproduceras i böcker och inom populärkulturen. Det slår mig nämligen att fiktionen ger oss oändliga möjligheter att presentera andra verkligheter, andra världar, andra system och möjliga framtidsscenarion bortom de strukturer vi dras med idag. Istället dras vi i huvudsak med berättelser som skulle kunna heta "Sagan om patriarkatet", "Sagan om de två könen", och "Sagan om fascismens återkomst". Typ. 

Det är en sak- och en sorglig sådan- att få filmer ens lever upp till bechdeltestet. Ni vet, de tre kriterierna som visar på filmers relativa jämställdhet, men som i första hand avslöjar hur sorgligt det står till med den saken rent generellt. För att klara bechdeltestet ska filmer: 

1. Ha minst två namngivna kvinnliga karaktärer
2 ... som pratar med varandra
3 ... om annat än män.

Få filmer lever upp till det. Det suger, såklart. Det suger att väldigt få berättelser vi tillgodogör oss genom kulturen innehåller någon speciellt hög grad av feministisk medvetenhet. Men vet ni vad som suger minst lika mycket? Jo, att även när berättelserna är genusmedvetna och normkritiska så faller de ändå oftast in under kategorier som "Sagan om patriarkatet", "Sagan om de två könen" eller "Sagan om fascismens återkomst". Jag ska utveckla vad jag menar: Fiktionen ger oss möjlighet att berätta exakt vad som helst, och kreativa genier använder den till att skapa de mest fantastiska berättelser, hela tiden. Fantasy, science fiction, karaktärer, storys och miljöer som får mig att häpna av beundran. Men även om fantasin verkar sakna gränser på många områden så utspelas så gott som samtliga berättelser i patriarkat, ihop med alla övriga fötrycksgrunder vi är vana med in real life, så att säga.

Kom igen, vad är problemet? Är det en för stor utmaning för fantasin att föreställa sig världar, samhällen eller framtidsscenarion utan ett patriarkat? Eller håller vi omedvetet dessa strukturer så kära att vi inte förmår se alternativ till dem? Egalias döttrar visade oss matriarkatet, men var kan vi läsa om det klasslösa samhället där kön, hudfärg, funktionalitet, sexuell orientering, vikt, religion, geografisk hemvist eller ålder inte spelar någon som helst roll?

När Game of Thrones kritiserades för alla våldtäktsscener, de onödiga och objektifierande nakenscenerna så besvarades kritiken delvis med att "serien beskriver en patriarkal värld". Då undrade jag i mitt stilla sinne: Vilka serier utspelar sig inte i patriarkala världar? Missförstå mig rätt: Jag gillar Game of Thrones! Jag mår illa av nämnda scener, men känner mig stärkt av mängden färgstarka icke manliga karaktärer, vilka förekommer i ett brett spann av åldrar, utseenden, med vitt skilda personligheter och med en viss variation gällande hiudfärg. "Sagan om patriarkatet" måste få berättas, också. Den kan vara både folkbildande och viktig för att vi ska minnas vår historia. Men finns det inget annat att berätta, som även hjälper oss framåt? Som visar på andra möjligheter?

Jag är tacksam för Boys don't cry, Fucking Åmål, alla Liv Strömquists böcker och Bikini kills texter, men när ska vi börja vara lösningsorienterade i våra berättelser, istället för att i huvudsak återberätta och ondgöra oss över sakernas tillstånd? Jag drömmer om att skriva en bok som visar på en annan värld, och det vore fint om det blev en barnbok. Jag skulle vilja ge en vision om en annan värld till kommande generationer, så att de kan blicka ut över den de lever i och skaka på huvudet åt galenskaperna.

Om ni har tips att ge på berättelser inom litteraturen eller populärkulturen som målar upp icke patriarkala och ej förtryckande samhällen så tar jag gärna emot dem, så ös på med kommentarer!


Bäst just nu:

1. Jag ska börja läsa Populärkultur A vid Umeå universitetet, för att sedan skriva C-uppsats i Etnologi i höst.
2. Saga Beckers guldbagge och kvinnodominansen på P3 guldgalan efter alla år av snubbvälde.
3. Syrizas valseger i Grekland

Sämst just nu:

Det politiska läget i Europa i ljuset av förintelsens minnesdag sjuttio år efter att fångarna i Auschwitz befriades.

Selfies; ett tillägg

Jag skulle vilja göra ett tillägg till veckans blogginlägg om selfies, för att renodla resonemanget en smula. Detta för att jag ser något väldigt negativt i feministisk kritik mot selfies som inte gör klart vilken kultur och vilken sorts bilder kritiken riktar sig mot. Att bara rikta kritiken mot selfies generellt är för mig lika okonstruktivt som obegripligt, och kan jämföras med att kritisera all förekomst av porträttfoton, filmer som innehåller levande människor, eller varför inte all världens självporträtt (valfri teknik)? Att helt enkelt rikta kritiken mot SELFIES, generellt, som om kritiken rör dem alla, oavsett i vilket syfte de tagits, innebär att kritiken riktas mot att vi tar självporträtt med mobilkameran. Där och då blir budskapet att vi per definition gör oss själva till objekt i och med den handlingen, oavsett vilket syfte vi har med bilden. Som om vi inte ägde rätten och möjligheten att definiera oss själva och ha en självbild där vi är subjekt bortom bekräftelsekulturen, bedömningskulturen, idealen och normerna. Som om det vore omöjligt.

Vi äger förstås den möjligheten och den rätten- även om vi har olika många och olika svåra hinder att övervinna för att nå dit. Vardagsrasismens, Lady Dahmers och Mondo Kanels blogginlägg där de kritiserar selfies är fortfarande lika relevanta och uppfriskande så länge vi läser dem som en kritik mot normsnygga selfies där vi använder självobjektifieringen och egoboosten som ett feministiskt vapen.

Att bara uttrycka kritiken som om den handlar om selfies rent generellt (vilket de kanske avser?), är att göra oss till slavar under utseendehetsen. Det är att säga att vi inte kan ta kontroll över vår kultur och förändra den, och att vi borde avstå från handlingen (självporträttet) eftersom det per definition visar upp ett ansikte, och ansikten deböms automatiskt utefter de rådande idealen. FUCK IDEALEN, inte symptomen, vill jag säga. Det är lättare sagt än gjort, men ett möjligt och effektivt vapen mot idealen borde väl vara att visa oss avporträtterade på helt andra sätt än vi oftast ser människor avporträtterade i media, reklam och filmer. Visa det icke normsnygga, det vardagsgglåmiga. Visa oss på bilder som helt uppenbart har tagits i helt andra ändamål än för att ytan ska bedömas.