Kampen vi har gemensamt

Ögonen går snart i kors av all läsning efter valet. Sådant jag läser för att förstå, terapeuta mig själv och komma framåt i mina egna analyser. Jag hittar svar som funnits där, mitt framför ögonen på mig hela tiden, vilket är både tillfredsställande och irriterande. Alla de där frågorna om SD-väljarna som rör huruvida vi verkligen har så många ideologiskt övertygade rasister i landet och hur sjutton vi ska bemöta dem. Det första jag vill slå fast är att vi inte kan ta fram någon universell strategi som gäller för oss alla. Vi har olika förutsättningar att bemöta SD:s väljare beroende på om vi själva tillhör en grupp som utsätts för deras hat. Nästa fråga rör vilka de är, för väljarna och deras förtroendevalda är två helt olika grupper. De förtroendevalda är nu i maktposition, medan väljarna besitter lika lite reell makt över sina liv nu som innan söndagens val, och därför är det mot de förtroendevalda, övertygade rasisterna jag tänker rikta min ilska. I första hand. Sedan får vi inte glömma att väljarna också är en heterogen skara, och att det finns en stor bredd på skalan mellan missnöjda och marginaliserade, privilegierade socialkonservativa samt ideologiskt övertygade.

I dagarna som förflutit efter valet har vi äntligen börjat prata klass, och däri finner jag en stor lättnad. Jag vidhåller att jag är arg på de 13% som röstade på de jävla fascisterna i söndags, men efter åren av frustration då vi sett stödet öka för dem efter varje järnrörsskandal och rasistutspel så förstår jag äntligen vad jag personligen kan göra för att nå åtminstone somliga i väljarbasen.

Jag har ägnat över ett decennium åt att lyfta frågan om jämställdhet inom musikvärlden, en fråga som än idag möter stort motstånd. De senaste åren har jag i mina diskussioner kring vikten av representation inom kulturen använt mig av en intersektionell analys, och på så vis ringat in normen för vilka vi förväntar oss se på musikscener i fler bemärkelser än kön. Jag har haft många samtal med män som först inte hållt med mig om att den sneda könsfördelningen är ett problem, men som ändrat sig när jag fått dem att se att även de står utanför normen, och hur snäv den är. För att ingå i normen för en artist ska du vara både (cis)man, ung, normalviktig, vit, heterosexuell och inte ha några funktionsvariationer. Allt annat gör din väg till scenerna lite längre. När jag fått männen jag diskuterat med att se detta har de ofta inte längre känt sig attackerade av min feminism, utan kunnat se att kulturutbudet blir rätt fattigt med sådana normer, och att vi ofta delat känslan av utanförskap.

Jag borde ha fattat att jag kunde bemöta SD-väljarna på samma sätt, och tar med mig insikten om att vi inte kan stigmatiseras till att ändra uppfattning. Jag läste en lång status idag, skriven av en före detta högerextrem som förklarade att han, med arbetarklassbakgrund, känt sådan frustration över att alltid få höra att han i egenskap av vit och man hade sådana privilegier, och att han tillhörde en grupp som är skyldig till allt elände i världen. Själv bar han på en känsla av att stå långt ner på samhällsstegen och ha väldigt lite makt över sitt liv.

Jag, och många med mig behöver nog ta till oss av detta: Om vi glömmer bort klassperspektivet så kommer vi aldrig att få med oss alla dessa av samhället svikna män som vi egentligen har all anledning att föra gemensam kamp med. Vi måste lyfta klass i våra analyser mycket mer. För den som redan befinner sig i dessa politiska rörelser är det också lätt att glömma bort att de flesta i samhället- oavsett klass-  inte förstår vad strukturer är. För dessa blir sådana verktyg bara en attack som de upplever på individnivå. Min strategi framöver kommer att bli den att försöka inkludera dem med samma sorts retorik som jag använder när jag snackar jämställda scener med rockerkillar. Detta för att de ska se att vi har känslan av maktlöshet gemensamt, och att vi måste sparka uppåt, mot makten, istället för på varandra- eller på samhällets mest utsatta. Det kommer inte att funka varje gång, men det blir mitt bidrag.

Sveket mot folket

Det vore så fint att få skriva om bröst, punk och DIY-kultur. Det var ju sådant den här bloggen skulle handla om. Jag känner att det inte riktigt finns utrymme för sånt nu, för jag har fått se tillvaron kidnappas av kampen mot rasismen. Det är lika frustrerande som farligt. Istället för att få äga frågeställningar som “Hur skapar vi ett klimat där pronomenrundor är standard så att transpersoner slipper bli tvångskönade?” så måste vi ställa frågan “Hur ska vi leva med att minst en tredjedel av alla förtroendevalda SD-politiker i hela landet sprider rasistiskt och nazistisk propaganda?”. Vi tvingas därför föra samtal på flera nivåer: Den där politiken hör hemma, och den nere i gyttjan där den har hamnat.

Jag minns hur det var när jag växte upp. Mina föräldrar berättade för mig med stolthet i rösten att i Sverige kan alla känna sig trygga, tack vare vår välfärd som tar hand om sina medborgare. Det var såklart en sanning med modifikation, då det sättet att betrakta åttiotalets samhälle utelämnar homofobin, misogynin, transfobin, rasismen och alla andra förtryck som pågick, ofta i större omfattning då än nu. Välfärden var dock ett faktum, med dess starka sociala skyddsnät, fackföreningarnas alla landvinningar, fri vård som var lika (nåja) för alla och en skola i världsklass. På den tiden var Socialdemokraterna folkets parti. Knegarna. Vanligt folk. Arbetarklassen. Socialdemokraterna hade byggt upp ett system som var byråkratiskt och fyrkantigt, och skatterna var de högsta i världen. Det sistnämnda kunde ömsom uttalas med stolthet, ömsom med förakt, beroende på avsändaren. Det var dock ett framgångsrecept som skapade ett samhälle att vara stolt över, ett där vi hade okränkbara rättigheter och ett där systemet hela tiden strävade efter att alla skulle ha det bra. Den tryggheten kunde vi alla känna; även om systemet kunde falera och människor falla igenom skyddsnätet så fanns det där för oss, eftersom vi hade ett kollektivt ansvar för varandra.

Socialdemokraterna har de senaste tjugofem åren i allt större utsträckning svikit dessa ideal. Partiet står idag utan en identitet att enas kring, och helt utan tydlig adressat att bygga sin politik för. Det som var folkets parti- som gav oss en gemensam identitet som medborgare i ett land som tar hand om sina medborgare- påbörjade en resa mot en politisk mitt, och vidare ut mot högern i jakt efter medelklassens röster. Där vi står idag motsätter sig partiet inte alls vinster i välfärden eller utförsäljningar av den välfärd de en gång byggde upp och som gjorde Sverige till ett internationellt föregångsland. Denna trend bröts inte av att väljarna svek och gav partiet lägre procent av rösterna vid flera val i rad. Under tiden som gått har socialdemokraterna förlorat makten till högern vid två tillfällen, och nu senast under två mandatperioder på raken, vilket visar att de slutligen tappat funktionen som partiet för folket, det som skapade nationens identitet genom att bygga vår välfärd.

Istället fann folket Moderaterna. Partiet som per definition var emot dem och företrädde den tiondel som innehar kapital och äger produktionsmedlen. Partiet som genom historien har röstat mot kvinnlig rösträtt (1918), nej till åtta timmars arbetsdag (1918), nej till A-kassan (1934), nej till två veckors semster (1938), nej till fri sjukvård (1953), nej till 40 timmars arbetsvecka (1970) och nej till partnerskap för homosexuella (1994). Bland annat. Moderaterna blev de stora vinnarna när Socialdemokraterna upphörde att prata klass, ideologi och visioner för samhället. Deras egna agenda skulle aldrig tilltala arbetarklassen, om den inte maskerades väl. Alltså maskerades den. Med hjälp av skicklig pr skapades “Nya Moderaterna”, som kallades sig för “Det nya arbetarpartiet”. De hade upptäckt att det för första gången fanns en möjlighet att sträcka ut en hand till arbetarna, eftersom de inte längre hade något annat parti som verkligen talade till dem (vänsterpartiet finns och fanns även då, men högervridningen i samhällsdiskursen utmålade dem som extrema). Formeln de förförde med var löften om fler jobb och mer pengar i fickan som lön för mödan i form av sänkta skatter.

Det val vi nu har bakom oss skänker mig faktiskt en gnutta tillfredsställelse mitt i all rädsla och uppgivenhet över Sverigedemokraternas framgångar. Den grundar sig i att vi nu får se nyliberalismens kollaps, och att det stärker mig i teser jag haft under hela denna resa: Folket strävar efter att finna en politik som talar till dem, som bygger en gemensam identitet, skapar trygghet och erbjuder visioner om vilket samhälle vi vill ha. Moderaterna kunde lura arbetarna att deras politik var till för dem nog länge för att vinna två val i rad, sedan tog det stopp. De ökade klyftorna, den havererade skolan, den tynande välfärden, den vingklippta A-kassan och de gapande hålen i socialförsäkringssystemet lämnade efter sig ett otryggt, missnöjt folk som tvingades leta vidare efter svaren på hur vi skulle vinna tillbaka allt vi förlorat.

Jag vill hålla de 13% som röstade på Sverigedemokraterna ansvariga för sina handlingar. Allt annat vore ett omyndigförklarande, då de trots allt har rösträtt och knappast har undgått alla skandaler och all den rasism som flödar från partiet. Men jag vill också hålla de övriga partierna- och då främst Socialdemokraterna och Moderaterna- skyldiga till att en så stor del av väljarna sökt sig till ett parti sprunget ur ett rasistiskt, nationalistiskt och fascistiskt tankegods. Socialdemokraterna för att de svek sin största väljarbas, upphörde att prata klass och slutade stå upp för de ideal de grundade sitt nationsbygge på. Moderaterna för att de tog vid med en politik som under åtta års tid sände följande budskap till väljarna: Det är inte samhällets uppgift att ha ett kollektivt ansvar för svaga och utsatta. Vi är alla vår egen lyckas smed. Står du utanför? Ta själv ansvar för att komma in i gemenskapen!

Med en sådan samhällsdiskurs kanske det inte är konstigt att just Moderaternas väljare i hög utsträckning sökt sig till Sverigedemokraterna. Det är ett parti som röstat med Alliansen i nio av tio fall under sina fyra år i riksdagen, och som går i linje med Moderaterna i sin människosyn, med den avgörande skillnaden att de är rasister. Det är egentligen inte så konstigt att det blir till ett vinnande koncept, för här lyckas SD med det de övriga partierna misslyckats med: De invaggar folket i en efterlängtad känsla av gemenskap, bygger visioner om ett tryggt samhälle där vi har det bra igen och ringar in problemet hos “De Andra”. Sverige har helt enkelt kommit till en punkt där vi är sårbara nog för att vara mottagliga för en uppdelning i “Vi och Dom”.

Socialdemokraterna har nu fått en ny chans, men istället för att bilda regering med socialisterna i Vänsterpartiet så sträcker de ut en hand åt höger, till Folkpartiet och Centerpartiet, till en politik som ohjälpligt hamnar i en mitt där idealen som byggde välfärden inte får plats. Tillsammans med dem kommer de aldrig att kunna föra den politik som krävs för att återvinna sin position som partiet för folket, och jag är rädd att det kommer att gagna Sverigedemokraterna ytterligare.

Jag förlåter er inte, SD-väljare. Ni har röstat på ett parti vars anhängare kommer att hota mig med våldtäkt och mord om den här texten börjas spridas till dem. Ni har röstat för en politik som inte kan leda till något gott för någon, som leder till ökat förtryck, och som i värsta fall kan leda till många människors död. Men med valresultatet i ryggen så förstår jag äntligen vad det är ni saknar, och i vilket tomrum era sympatier och förhoppningar vuxit fram. Det gör att jag äntligen börjar kunna formulera hur motståndet ska bedrivas.

SD-logik

Jag försöker fortfarande samla ihop orden. Bilderna kom snabbare.

Ett allvarligt snack

Det har varit den längsta veckan i mitt liv, och när jag somnar ikväll kommer det att vara med en tung ovisshet inför morgondagen. Kommer vi att stå där imorgon med ett nationalistiskt, rasistiskt och fascistiskt parti som vågmästare i riksdagen, eller kommer ett feministiskt parti att få den rollen? Jag känner att vi behöver ta ett allvarligt snack här.

 En gång i tiden leddes Sverige av en till synes orubblig socialdemokrati, den där som byggde folkhemmet och länge förvaltade sitt bygge väl, trots sin byråkrati och sina kantigheter. På den tiden kunde vi kosta på oss lyx såsom att vägra ta del i parlamentarismen genom att rösta blankt, eller inte rösta alls. Det sociala skyddsnät som gjort Sverige till ett föregångsland andra sneglade mot med beundran var något vi tog för givet. Det var ett samhälle där vi hade ett egenvärde som människor, oavsett om vi presterade något eller ej. Det var ett just ett samhälle, inte ett företag. Sedan glömde vi prata ideologi, och vi glömde prata klass. Därefter hände allt snabbt. Nu står vi här, i företaget Sverige, präglat av växande klyftor, otrygghet och en välfärd så nedmonterad att det kommer ta många år att bygga upp den igen.
Här finns inget utrymme för soffliggande imorgon. Den lyxen förlorade vi för längesen. När vi slutade prata ideologi och klass så öppnades dörren för otäcka saker. Det parti som alltid gjort allt för att motarbeta arbetarklassen kunde med hjälp av smart pr och nya slogans få arbetarna att tro att de stod på deras sida. Detta med löften om mer i plånboken, men med en bromsad löneutveckling, nedmonterad a-kassa och försvagad välfärd som konsekvens.

Nu står vi här, i ett kallt Sverige som skiljer på närande och tärande människor. Här måste vi numera höja rösten ordentligt för att höras om vi vill påpeka att människor som flyr från krig och förföljelse givetvis ska ha rätt att finna en trygg tillflyktsort i Sverige. Det samhällsklimat vi befinner oss i ser nämligen utgiftsposter istället för människoliv, och det har möjliggjort att rasismen har kunnat slå rot och bre ut sig mitt i vår riksdag.

Jag är för alltid socialist, och liksom Kajsa Ekis Ekman mer vänster än någonsin idag. Jag har till skillnad mot henne röstat rosa, och det känner jag mig stolt över. Feministiskt Initiativ är en radikal och hoppingivande folkrörelse jag fått känna glädjen i att ta del av i den här valrörelsen. Jag ser socialismen nästan överallt i partiprogrammet, även om jag saknar den fullt ut då partiet inte har tagit ställning mot kapitalismen. Just nu spelar det mindre roll för mig, för vi kommer aldrig att nå vårt drömsamhälle genom parlamentarismen. Kapitalismen är ohotad oavsett vad Fi anser om den, men däremot kan partiet bli en riktigt irriterande vagel i ögat på patriarkatet vid ett intåg i riksdagen.

Vi är så nära nu. Så nära bästa tänkbara valresultat utefter var världen befinner sig. Jag ber er, en sista gång, denna lördagkväll: Ge Fi den sista knuffen över 4%-spärren nu, och säkra en vågmästarroll till ett parti som står upp för ett jämställt samhälle och mot rasism, istället för ett parti som gång på gång bevisat sig vara rasistiskt och för en inskränkning av demokratin. Gör det, och ni stärker den rödgröna regeringen till en position där de faktiskt kommer att få genomslag för sin politik de närmaste fyra åren. Jag ber er, för det här är allvar.

Våra största drömmar och värsta farhågor.

Häromdan fick jag höra av en högersympatisör att vi vänstersympatisörer inte tolererar deras åsikter, medan de minsann tolererar våra. Ja, på ett sätt hade hen en poäng. Jag uppfattar hur liberaler ofta tycker att det är härligt och uppfriskande med diversifierade åsikter i bekantskapskretsen och på sociala medier, och deras benägenhet att felcitera Voltaire tyder ju onekligen på att det sällan gör sådär ont i hjärtat av konfronteras med andra ideologier än den egna. Det gör det däremot ofta för mig. Mitt hjärta brister hela tiden av samhällets kyla, den som drabbar de svaga och mig personligen och som breder ut sig på grund av högerns hegemoni. Jag har svårt att låta den kylan passera obemärkt och se hur den tillför något till min personliga utveckling.

Jag gör inte anspråk på att uttrycka annat än mina känslor utifrån min ideologiska övertygelse här, men jag har ofta tänkt att det förmodligen är omöjligt för någon högersympatisör att känna så starkt politiskt som jag gör. Min tanke grundar sig i att våra kamper utgår ifrån vilka våra största drömmar och värsta farhågor är. Så som det politiska landskapet ser ut, med de partier som är representerade i riksdagen eller har rimliga chanser att nå dit, så ser jag en milsvid skillnad gällande vilka människors största drömmar och värsta farhågor kan tänkas vara.

Jag ser högern kämpa mot mardrömmen att behöva betala så hög skatt. Ju lägre skatt, desto bättre. Varför ska de bidra till en gemensam kassa för oss alla att gagna sig av?  De har ju tjänat pengarna genom att jobba! Om alla andra också jobbar så kan de också betala för sin vård på en privat klinik och skicka sina barn till bästa skolan, är tanken. Så de kämpar på, för rätten att anlita billig städhjälp och få tid till annat. För att ingen ska få begränsa deras valfrihet att äta oxfilé så ofta de behagar. För att inte Bromma flygplats ska stängas, den som är så centralt belägen och behändig. Deras allra värsta farhåga är troligtvis ett kommunistiskt samhälle, där de har minimala möjligheter till valfrihet gällande materiell standard och profit. De har privilegier som de anser sig ha rätt till, och kämpar mot farhågan att mista dem.

Sedan har vi oss andra, vi som har få eller inga privilegier. Vi vars värsta farhågor inte är att tvingas skjuta upp anläggandet av en pool på bakgården på grund av att ROT-avdraget upphör att existera. De som istället är skräckslagna inför att bli utförsäkrade och då stå helt utan skyddsnät. Vi som ser den bruna högern storma fram genom Europa och hata oss. Om de når makten är våra liv i fara. Vi som läst om hur 20 000 människor har dött vid Fort Europas gränser i år, och som är skräckslagna inför en värld där vi accepterar att människoliv mäts i pengar. De som lider av psykiska sjukdomar i ett samhälle där vi inte har någon psykvård värd namnet. De personer som bär en livmoder och går i pension, varav hälften får leva på en inkomst under fattigdomsgränsen. De som inte har något hem och för vilka drömmen om en pool på bakgården är ljusår bort. De som flyr en våldsam partner men inte finner någon fristad på grund av att kvinnojouren saknar resurser. De som förlorat någon som tagit sitt liv när skyddsnätet var borta och samhället signalerade att hen hade sig själv att skylla. De vars värsta mardröm är här och nu.

Jag är medveten om att den finns intersektionella strukturer som samverkar även bland de som röstar blått. Där finns såväl HBTQ-personer, personer med funktionsvariationer och rasifierade. De som är ideologiskt övertygande har trots det gjort sitt val utefter en övertygelse om att de ändå tjänar mer på högerpolitik än vänsterpolitik. Eller att samhället gör det, vad vi nu kan lägga i begreppet “samhälle” när så många av dess invånare kan offras för de andras privilegiers skull.

Vi som valt den andra vägen har inget annat val än att förlita oss på en parlamentarism som  har makten att förhindra våra värsta madrömmar från att besannas, men som aldrig kan uppfylla våra största drömmar. Våra största drömmar är något vi sällan ens får utrymme att formulera. Den tiden och energin stjäls från oss då vi tvingas demonstrera mot nazister istället för att skriva, älska, måla, bygga, skapa, dansa och ta hand om varandra samtidigt som vi formulerar vilken väg vi ska ta mot en värld där alla är fria.

Dagens outfit: Hösttrender

Nej vet ni vad, att nu är jag less på politiken. Alldeles utmattad, som körd genom en mangel faktiskt. Därför bestämmer jag att från och med nu ska detta vara en modeblogg! Ja, ni hörde rätt! Jag börjar med att göra ett inlägg om höstens trender:

Det klassiska kompositionsgreppet "jordgubben" har på denna bild bytts ut mot det mer djärva "bajskorven"

 

 

Linnet på bilden ovan är ett så kallat "crustlinne", tryckt för hand på secondhandtröja, och ett måste i höst. Den feministiska trenden som blåser genom Sverige i den milda septemberluften gör trycket- en textrad hämtad från låten "Feedback and distortion" av bandet Misantropic- helt rätt!

 

Nedtill klär du dig lämpligast i leggings, föreställande motiv med arbetarklassromantik. Det här ligger bara sååå rätt i tiden just nu, och är så hett att hjärtat nästan hoppar över ett slag från sin plats till vänster i bröstkorgen! Ett par avklippta jeansshorts över dessa och du är hemma!

 

Matcha denna edgy outfit med en tygpåse- gärna med djurrättsmotiv för att bredda utbudet av budskap! Accessoarerna bör även innefatta en dos nitar för den rätta känslan. Svettbandet runt handleden kan med fördel prydas av ännu ett feministmärke; vad gäller sådana är tumregeln "more is more" denna höst!

 

Du behöver givetvis iklä dig ett par kängor i syntetläder för att göra denna outfit komplett. Sådana utgör en bas i varje skohylla och är ett måste för såväl mysiga strandpromenader, svampplockning, antirasistiska motdemonstrationer och en svängom i moshpiten på valfri punkspelning.

 

Denna nya, fräscha modetrend väntas komma starkt redan nu i september och kan komma att bli en riktig långkörare med sin hoppingivande, folkliga och tidlösa framtoning. Stilen har kommit att kallas "PK chic", och är här för att stanna!

 

 

 

 



Det rosa hotet mot demokratin

Igår genomförde Feministiskt Initiativ en kupp, där rosa "genusglasögon" häftades fast med häftmassa på andra partiers valaffischer. Samma personer som satt upp dem plockade ner dem igen inom loppet av ett dygn. Tilltaget har kallats för både vandalisering och "hot mot demokratin" av rasande företrädare från berörda partier. Det kan såklart diskuteras huruvida det är god sed att använda sig av andra partiers valaffischer som yta för sitt budskap, men personligen ser jag inget problem i detta när dessa nu återställdes i ursprungligt skick, samt inte spred något budskap som något av partierna officiellt vänder sig emot. Det kan tilläggas att Sverigedemokraterna slapp de förhatliga genusglasögonen.

Vi får minnas att Fi är nära att nå riksdagen nu, trots en budget för valkampanjen som ligger på runt 2 miljoner kronor. Att jämföra med de etablerade partiernas respektive valkampanjsbudget på omkring 20-40 miljoner kronor. Det finns uppenbarligen ett intresse för Fi:s politik, och vi skulle kunna betrakta kuppen som ett demokratiskt sett rättmätigt utrymme för deras politik.

Jag skulle vilja lyfta en annan sak som är ett hot mot demokratin: Så gott som hundra procent av de offentliga personer som är kvinnor och står upp mot rasism och/eller för feminism i Sverige idag hotas med våld och våldtäkt. Detta har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. De riskerar att tystas eller välja mindre triggande ämnen att skriva om, för att inte utsättas för hatet från SD:s fotsoldater. Det om något är ett hot mot demokratin. Våra förtroendevalda har reagerat ytterst undfallande och mansnormativt i den här frågan. Om kvinnor- enligt politikernas förförståelse om kön- nu utgjorde hälften av befolkningen så skulle detta betyda att halva befolkningen är förhindrad att delta i det offentliga samtalet och politiken på lika villkor.

När Uppdrag Gransknings program om Män som näthatar kvinnor sändes så följde ett ramaskri, bland befolkningen och i media. Från regeringens håll var det tyst. Kort därefter tvingades fotbollstränaren Magnus Persson och ordföranden Tommy Jacobsson avgå från Djurgården efter att ha utsatts för näthat. Vår statsminister, den inbitne Djurgårdssupportern Fredrik Reinfeldt, höll då pressträff och fördömde det inträffade med orden "Jag står här idag för att jag älskar fotboll". Som Maria Sveland- en av de kvinnor som utsatts för näthatet- påpekade så avslöjade han därmed mer än vad som kanske var avsett; om hans prioriteringar, privilegier och perspektiv.

När det uppdagades att halva befolkningen (den binära uppdelningen det transexkluderande samhället går efter) på ett så konkret sätt begränsas i sina demokratiska rättigheter var allt annat än en pressträff utlyst av denne statsminister om ämnet oacceptabelt. Någon sådan pressträff hölls alltså aldrig, men som en spark i ansiktet fick vi sedan se hur hoten mot företrädade för en fotbollsklubb väckte den reaktion hos vår statsminister som Uppdrag Gransknings avslöjanden borde ha gjort. Här ska det poängteras att jag inte på något sätt vill förminska Perssons och Jacobssons lidanden, men i relation till det systematiska och strukturella förtrycket av personer som är kvinnor i det offentliga samtalet så framstår Reinfeldt som en person som inte skulle känna igen de rosa glasögonen om de så klistrades fast på hans näsa med superlim.

Vad är ett par rosa glasögon på en valaffisch under en dag i jämförelse med detta?

Jag skulle snarare se det som rimligt att alla våra förtroendevalda tvingas bära rosa glasögon varje dag fram till dess att ingen person i Sverige längre tystas i vår demokrati på grund av sexism och misogynt hat. Fram till den dagen utgör avsaknaden av rosa genusglasögon ett hot mot demokratin.