Statistik kontra generaliseringar

Jag skrev ett blogginlägg häromdagen, som med denna bloggs mått mätt blev läst och delat av väldigt många. Jag hade inte räknat med att just denna text skulle generera sådan uppmärksamhet, men är glad över all positiv respons! Responsen har dock inte varit odelat positiv. Väldigt många män blev kränkta och upprörda över min text, debatterade hätskt och kallade mig sådant som "extremfeminist", att det jag skrev var "huvudlöst skitsnack", att jag inte var bättre än en rasist, och anklagade mig för att vara generaliserande gentemot män.

Vad skrev jag då som var så väldigt provocerande? Påstod jag att män är av naturen onda? Ville jag kastrera dem alla? Propagerade jag för att alla pojkfoster bör aborteras? Nix, inget av detta. Jag skrev helt enkelt en lista över kända svenska mördare och våldtäktsmän, och tog fasta på det faktum att samtliga brottslingar i dessa exempel är just män. Mina exempel illustrerades med uteblivna reaktioner på denna faktor från män som förfasats över fallen. Jag drog sedan paralleller till det faktum att många är desto snabbare på att dra slutsatser utifrån grupptillhörighet när en man av utländsk härkomst begår liknande brott.

Det som roar mig allra mest med de kränkta reaktionerna är det faktum att jag inte yttrade en enda åsikt i min text. Det retoriska knep jag tog till handlade uteslutande om att läsarna själva fick dra slutsatsen att det är såhär vi är vana vid att det ser ut: Oavsett om mördarna eller sexualbrottslingarna heter Mattias, Niklas, Anders, Helge, John, Andreas, Tony eller Muhammed så är de nästan alltid män. Utöver denna slutsats så drog många män ytterligare en; Den att jag som skrivit texten därmed hatar män, drar dem alla över en kam och skuldbelägger dem som grupp- för något en klick individer gör. Dessa män tyckte vidare att det är fel att dra slutsatser om en hel grupp, när vi alla är individer.

Jag har ofta tänkt att oförmågan att skilja på individ och struktur är en av de allra största faktorerna till varför så många sociala problem i vårt samhälle aldrig når en lösning, men så är det också väldigt impopulärt att prata om strukturer i nyliberalismens tidevarv. Jag har också skrivit tidigare om att män är den enda grupp vi inte får problematisera på strukturell nivå. De här hätska reaktionerna och anklaganden om "generalisering" uppstår givetvis _enbart_ när vi tittar på gruppen mäns våldsutövande. Det går alldeles utmärkt att kika på män så länge vi pratar om gruppens överrepresentation vad gäller självmord och hjärtinfarkter, eller om vi pratar om pojkars överrepresentation bland dem som ut grundskolan utan självständiga betyg. Det går också utmärkt att prata om psykisk ohälsa bland transpersoner, utmattningssymptom bland kvinnor, ätstörningar bland flickor eller hederskultur bland vissa etniska grupper. När jag så skriver om män och våld så tar det däremot hus i helvete. Hur kritikerna har tänkt att vi ska få bukt med problem som är statistiskt överrepresenterade inom vissa grupper om vi inte får benämna dem framgår inte. Om de även anser att BRÅ är generaliserande i sin brottsstatistik framgår inte heller.

Snälla, kränkta män som förargades över mitt förra blogginlägg: Att hänvisa till strukturer eller statistik är INTE detsamma som att generalisera! Min käre bror googlade efter mitt inlägg fram nedanstående siffror, hämtade från BRÅ's hemsida (noll kränkta kommentarer på hans inlägg om detta. Han är ju man, och därmed inte "extremfeminist").


Åren 2005-2012:

Misshandel: 86% män
Hot: 89% män
Personrån: 95% män
Sexualbrott: 92% män (som jag skrev i mitt förra inlägg så är 98% av de som anmäls för våldtäkt män)

http://www.bra.se/…/2014_Garningspersoners_kon_och_alder.pdf

Åren 1990-2010:
Dödligt våld: 90% män (med undantag för om offret är ett barn då kvinnor står för 30%).

http://www.bra.se/…/137191474…/02+D%C3%B6dligt+v%C3%A5ld.pdf

Det tycks vara rimligt att påstå att män står för omkring 90% av allt våld.

Någon enstaka procent av alla män som är födda i Sverige anmäls någon gång i sitt liv för våldtäkt. Bland män som är födda någon annanstans finns det ett antal länder som utmärker sig, då de anmälda männen som är födda där uppgår till omkring två procent. Vi kan absolut prata om vad som ligger till grund för den där procentenheten som skiljer, men är det inte i ärlighetens namn mer relevant att prata om att nästan samtliga förövare- oavsett etnisk bakgrund- är män? Det är min fasta övertygelse som feminist att denna förkrossande överrepresentation inte är av naturen given, utan skapad av de destruktiva maskulinitetsidealen. Dessa kan förändras. Är det inte mer konstruktivt att tro att män _som grupp_ kan bättre än såhär, och lyfta frågan, än att lägga locket på och kalla det "generalisering" när statistiken påvisas?

Så. Nu är jag uttömd på all pedagogisk förmåga till sista droppen. Snälla, läs på om skillnaden mellan struktur och individ innan ni går bananas. God kväll!

Inte alla män, men nästan bara män

En man som heter Mattias skjuter vilt omkring sig och dödar sju personer med ett automatvapen. Männen som köper Aftonbladets lösnummer förfasas och undrar vart världen är på väg.

En man som heter John skjuter prick på elva människor han anser har fel hudfärg för att få bo i Sverige. Män med rakade huvuden hävdar att förintelsen aldrig ägde rum.

En man som heter Helge anstiftar ett mord på sin fru. Männen med alias bakom sina datorskärmar kommenterar på någon artikel om vårdnadstvister.

Tre män som heter Andreas, Tony och Jackie avrättar två poliser efter ett bankrån. Män pratar om detta vid fikabordet, under almanackan prydd med kvinnor som har silikonbröst och stringtrosor.

En man som heter Niklas begår en lång rad överfallsvåldtäkter. Till slut våldtar han en kvinna, biter av henne örat, bryter av hennes ena ben och försöker dränka henne. Männen på Flashback diskuterar hur många män som blir oskyldigt anklagade för våldtäkt.

En man som heter Anders mördar 77 människor i ett terrordåd. Männen i facebookflödena fördömer den psykiskt sjuka galningen, och trycker "gilla" på sidor med svenska flaggor i profilen.

En man som heter Niklas överfaller fjorton kvinnor och flickor, och våldtar sex av dem i Örebro. Männen med datorerna skakar på huvudet åt artiklar om ordet "hen", och diskuterar vilken sexuell läggning spelarna i det så kallade "damlandslaget" i fotboll kan tänkas ha.

En man som heter Anders mördar en flicka på väg hem, och döms även för ett våldtäktsförsök och ytterligare ett mord. Männen som kommenterar hatar de där ensamma galningarna, men kämpar för att pojkar ska få vara pojkar och leka krig.

En man som heter Göran gör sig känd som polischefen som kämpar för jämställdhet, men begår samtidigt grova våldtäkter och raggar på barn. Männen som hatar kvinnliga journalister på nätet skickar mail till dem bara de andas ord som "genus".

En man som heter något i stil med Hassan, Mohammed, Bojan, Dragan, Ali, Ahmed, Omar, Bogdan, Zoran eller Suleyman begår en våldtäkt, eller ett mord. Facebook, Twitter, Flashback och samtliga rasistsajter svämmar över av män som påpekar förövarens grupptillhörighet. Ja, att han har en namn som klingar utländskt. Att problematisera det faktum att han- likt alla ovan nämnda brottslingar- är man, skulle de aldrig drömma om.

Ansvaret för objektifieringen

Jag vill rekommendera detta pedagogiska och tydliga blogginlägg skrivet av Michaela "Hej Blekk" Larsson, om förvirrande tankefel som leder till att feminister ibland felaktigt anklagas för dubbelmoral.

 Jag minns när jag lade upp en bild på mig i min nya nitbehå på Facebook  En person som jag var vän med då (ej längre) anklagade mig för dubbelmoral, eftersom jag tidigare skrivit saker om att alla oavsett kön borde kunna ha bar överkropp på lika villkor utan att objektifieras, men nu objektifierade mig själv genom att visa mig i behå. Say what?? Vissa män verkar bara inte få in i sin skalle att hela ansvaret för att inte objektifiera någon oavsett vad de har på sig ligger hos dem (Sedan finns det ju ett uppenbart tankefel i att anklaga någon för dubbelmoral när hen kräver att slippa bli objektifierad BÅDE när hen bär behå och när hen har bar överkropp). På samma sätt blev jag anklagad för dubbelmoral när jag ogillade en lokal rockklubbs urinoarer- utformade som gapande, läppstiftsröda munnar- eftersom jag brukar vara lättklädd och hårdsminkad på scen... Våldtäktskultur much? En feministisk grundlektion för alla män: Kvinnor kan inte objektifiera sig själva. Det är ni som bär 100% av ansvaret för att inte objektifiera oss, alldeles oavsett hur vi är klädda. Vi kan inte heller klä oss på ett sätt som leder till våldtäkter. Våldtäkter beror på våldtäktsmän. Vi kan inte heller förtrycka män genom att lyfta kvinnor eller utesluta män ur vissa rum. Vi behöver göra det för att motverka förtrycket som utesluter kvinnor ur mängder av rum och positioner. Att som förespråkare av jämställdhet låta vssa utrymmen upptas helt av kvinnor och icke cismän är inte att utöva dubbelmoral. Det är att kompensera för alla de utrymmen som traditionellt sätt varit stängda för oss och som därför upptas helt av män.

By the way så har jag klippt mig! Bara kolla in nedan: Rabiat, hårdsminkad feminist med rakade armhålor, balconettebehå, flatklippning och tatueringar. Total förvirring!!!

Så förhindrar du en våldtäkt

Här är nog triggervarning: Våldtäkt på sin plats.

Den här artikeln går viral nu, och det är lätt att förstå varför. Vem gillar inte idén om överfallsvåldtäktsmannen som åker på fett med stryk av tjejen han har tänkt våldta?

Taela Davis

Jag är glad för Taela Davis' skull, men det finns bara så många fel i artikeln som i Expressen beskriver hur hon klarade sig undan sin förövare. Varför är det överhuvudtaget relevant att skriva att hon gick nära sitt hem, och att det var ljust ute då hon blev överfallen? För att visa att hon inte på något sätt gjorde något fel, i bemärkelsen att bete sig på ett sätt som ökar risken för våldtäkt? Tyvärr tror jag att så är fallet. Dessa bakgrundsfakta ska få oss att förstå att det handlade om en ansvarsfull tjej, och inte något berusat våp som raglade hem mitt i natten genom någon mörk park. Sådana tjejer får enligt våldtäktskulturen räkna med att bli våldtagna. Genom dessa till synes små och obetydliga upplysningar får vi veta att Taela inte hör till dem, utan till den skötsamma kategorin. Tjejer ska bara befinna sig ensamma utomhus om det är ljust ute, och håll dig för bövelen nära ditt hem, för annars vet du aldrig vad som kan hända!

Texten fortsätter med att berätta om Taelas reaktion när hon blev överfallen:

"Då bestämde sig Taela, säger hon till Daily Mail, för att inte bli en kvinna i statistiken över kvinnor som utsatts för våld från män." 

Vad sänder det för signaler till kvinnor som inte lyckats värja sig mot sina förövare? De som av något skäl inte förmådde förhindra att våldtäkten ägde rum? Jag skulle säga att budskapet oundvikligen blir att du kan förhindra en våldtäkt om du bara har nog med vilja och jävlar anamma i dig. I förlängningen riskerar formuleringar som dessa att så frön till skuldkänslor och misstro mot offer för sexuellt våld: Ville egentligen de som påstår att de blivit våldtagna, eftersom de inte förhindrade att det skedde?

Därefter får vi veta hur Taela spöade upp våldtäktsmannen, vilket hon lyckades med tack vare att hon har svart bälte i karate. Slutklämmen är denna: "Låt era flickor träna kampsport och självförsvar, ni kommer inte att ångra er!"

Nej, nej nej! Det är INTE tjejers ansvar att lära sig undvika att bli våldtagna. För det första så är överfallsvåldtäkter ovanliga. Svart bälte i karate kommer aldrig att skydda tjejer mot det betydligt vanligare scenariot med pojkvänner som förgriper sig på sina flickvänner när de sover. Det kommer aldrig att skydda mot det tillika vanligare scenariot med övergrepp som sker efter lång tids psykisk nedbrytning, där offret har en känslomässig anknytning till förövaren. Vi måste problematisera den stereotypa och demoniserande bilden av våldtäktsmän som socialt missanpassade galningar, vilka flyger på ensamma tjejer i det offentliga rummet!

Strålkastarna har varit på oss alltför länge nu: De potentiella offren. För det är så alla som könas som tjejer betraktas. Det märkliga är att de som könas som killar inte betraktas som potentiella våldtäktsmän, allihop. Pratar vi om att alla tjejer är potentiella våldtäktsoffer så invänder ingen. Säger vi att alla killar är potentiella våldtäktsmän så möts vi av en ilsken kör som skanderar "inte alla män!". Det märkliga är att enligt våldtäktskulturens logik så bestraffas tjejer som råkat ut för övergrepp med just den logiken: De borde ha förstått att de hade ett riskfyllt beteende, för det kryllar av våldtäktsmän därute. Våldtäktskulturen hävdar att alla killar är potentiella våldtäktsmän, men att det är tjejernas ansvar att undvika dem.

Lär inte era flickor att undvika våldtäkter genom att träna kampsport och självförsvar; Lär för i helvete era pojkar att inte våldta!

Jag avslutar med videon och låten som mitt band, Epidemics, gjorde till FATTA-kampanjen:

Samtycke vid sexköp?

Apropå prostitutionslobbyns framflyttade positioner, och förra veckans gästpostare på instagramkontot @kvinnohat, som talade sig varm för sitt jobb som sexarbetare. Jag är inte färdig i mina resonemang än, så jag formulerar ett gäng frågor, och så får den som vill påvisa några tankevurpor hojta till. Ok?

Jag undrar: Går det att försäkra sig om samtycke vid en sexakt där den ena parten får betalt av den andre? Är det ens möjligt? Är det möjligt att en person blir sexuellt attraherad av en annan person först när denne erbjuder hen betalt för akten? För om inte: Om två personer är attraherade av varandra och har sex på lika villkor, där ingen gör det för att den behöver pengar, då borde väl inte heller några pengar utbytas? Om det är så att en person blir upphetsad av att sälja sexuella tjänster så borde väl detta i så fall ske som ett rollspel ihop med den hen vill ha sex med, och inte som ett faktiskt utbyte av pengar (back to samtyckesfrågan)? För om sexet sker på lika villkor mellan två upphetsade personer så borde det bli rätt oklart vem som ska ha betalt och vem ska ska betala, eller? Eller kan sexet som säljs bli till något helt väsenskilt från sexet en har med någon en är attraherad av? Men i så fall hamnar jag vid samtyckesfrågan igen. Hur ska vi kunna driva frågan vikten vid att sex och samtycke ALLTID hör ihop om vi samtidigt anser att det är helt ok att köpa sex- eftersom somliga säljare säger sig må bra av det? Hur ska köparna veta om den de betalar är en av de (olika källor ger mig en siffra på 5%) som faktiskt vill sälja sex, och inte gör det för att hen måste? Återigen: Om samtycke finns- varför sker då ett köp?

Jag har läst, jag har lyssnat, och jag instämmer helt i att sexarbetare hörs för lite i debatten. Jag kan bara inte låta bli att tänka att berättelserna om de lyckliga sexarbetarna visar på de allra värsta sidorna av den liberala identitetspolitiken. Vi feminister och socialister som baserat på kunskaper och analys påvisar sexindustrins patriarkala och klassmässiga strukturer ombeds att hålla käften- om vi inte själva är sexarbetare och därmed har tolkningsföreträde. Frågan vrids till att handla om att somliga visst trivs med att sälja sex, att det för dem är som vilket annat jobb som helst, och att ingen ska omyndigförklara dem genom att kalla dem förtryckta. Nej, jag tänker inte göra det. Men jag skulle gärna vilja ha svar på ovanstående frågor.

Jag skulle också vilja att vi riktade lite fokus mot torskarna, och vad som driver dem till att köpa sex. Den frågan ställer jag mig när kommentarerna strömmar in som applåderar det fria valet att få sälja sex utan att bli stigmatiserad eller dömd. Såklart att sexarbetare ska slippa det, men är det verkligen det mest relevanta fokus vi kan finna när vi pratar om prostitution? Vart tog det faktum vägen att nästa alla som köper sex är män? Vad hände med vår avsky mot människohandel? Vad hände med analysen av våldtäktskulturen och den patriarkala idén om rätten till andras kroppar? Vad hände med klassperspektivet?

Hur kan en så förbannat uppenbart förtryckande och patriarkal industri ha kommit att- i vissa delar av den feministiska rörelsen- handla om en fråga om fria val? Det känns bara som en väldigt privilegierad position att kunna driva frågan om att slippa stigmat (om detta nu är en största problem), inom ett yrke som ödelägger så många liv. Nej, jag har inte tolkningsföreträde, men någon gång måste det fanimig trumfas av solidaritet.

Edit: Hur påverkas den stora, lidande majoriteten i sexindustrin när några få liberala förespråkare med makten och förmågan att uttrycka sig i offentliga forum gör reklam för yrket? Vad sker med efterfrågan på trafficking? Vad händer med den feministiska kampen om vi vänder alla desperata personer som tvingas sälja sex ryggen av rädsla för att vår empati ska ses som stigmatiserande? Jag har svårt att se något mer osolidariskt i den feministiska kampens namn.

Representation i kulturen, avsnitt sjuttioelva

Pertti Kurikan Nimipäivät nådde tyvär inte finalen i Eurovision song contest. Det stod klart efter semifinalen igår att publiken inte fattade storheten i Finlands punkbidrag, så vi som älskar dem får nöja oss med att hylla bandet för att de tog sig såpass långt! Jag skulle rösta på PKN alla dagar i veckan på grund av att jag älskar punk, och speciellt punk som kommer från hjärtat. Deras musik är så ärlig och oförställd att de sopar banan med det mesta. Jag fick rysningar när jag såg dem i dokumentären Punksyndromet. Ilska uttryckt i musik kan vara oerhört befriande, särskilt när den så tydligt sparkar uppåt. 

Jag har sett PKN diskuteras utifrån huruvida Eurovision är rätt forum att synliggöra personer med funktionsvariationer, eller om uppmärksamheten gör dem till ett spektakel. Det har diskuterats huruvida tittarna lägger sin röst på bandet bara för att de tycker det är skojigt med medlemmarnas funktionsvariationer, och om de i så fall exploateras. 

Den sortens resonemang ser jag som nedvärderande gentemot PKN. Bara för att de inte har SAMMA sorts artistiska och musikaliska kvalitéer (hur sådana nu mäts) som många andra bidrag så betyder det inte att de inte har några. Tror ni inte att det är en sjujävla kick för medlemmarna i PKN att få uppträda i Eurovision, precis som för de övriga artisterna? Är inte den kicken värd något? Bör de inte få tala för sig själva gällande huruvuda de hör hemma på den scenen eller inte, istället för att en massa normfungerande människor ska problematisera och avgöra saken åt dem? I min bok så har de varit en drömbokning sedan Punksyndromet hade premiär. PKN förkroppsligar själva antitesen till hela rockvärldens posörer och krystade försök till maskulin ilska förpackad i skinn, denim, nitar och bredbenthet. När sångaren Kari vrålar om hur ogärna han vill gå till sin fotvårdare så finns det inga tvivel om att det kommer rakt från hjärtat. Ilskan över att inte få avgöra själv vad han ska göra och inte, ilskan mot auktoriteter och frustrationen över att känna sig alienerad i samhället. Jag kan så väl relatera till alltihop, och jag hoppas verkligen att jag en dag kan kasta av mig alla de självmedvetna filter som står i vägen mellan mitt musikaliska uttryck och ärligheten som PKN uttrycker. 

Jag och Toni, trummis i Pertti Kurikan Nimipäivät, på Roky Erikson ice cream social, SXSW, Austin, Texas 2013.

Det mest ledsamma här är väl att du automatiskt får stå som representant för en grupp, samt bli diskuterad utifrån din plats på scen som något politiskt om du avviker från normen. Precis som tjocka kroppar alltid är politiska på bild- och aldrig bara får vara- så blir alltså PKN:s närvaro på en scen politisk, medan normisar bara får vara. Det säger väl något om vikten av representation i kulturen, och att krossa normerna gällande vilka som får komma till uttryck. Det säger också något om de faktiska konsekvenserna av att avvika från normen på kulturens scener: Att alltid tvingas förhålla sig som en representant för en marginaliserad grupp ("tjejband"), att alltid politiseras, att alltid bedömas utifrån premisserna för den identitetsmarkör som gör dig avvikande. och hur detta bidrar till att reproducera normerna.

PS. Apropå representation i kulturen så såg jag Mad Max: Fury Road häromdan. Den var fantastisk. Jag älskar postapokalyptiska filmer så mycket att jag bara lutade mig tillbaka och njöt i två timmar, just som väntat. Den var dock såklart inte något feministiskt mästerverk. De fem lättklädda fotomodellerna som skulle räddas från livet som sexslavar var på många sätt som hämtade ur en reklamfilm, och förkroppsligade en rad klassiska stereotyper: Madonnan, den mörka tomboyen, den eldigt rödhåriga, den exotiska, och så den klassiska blondinen, såklart. Om det inte vore för dessa karaktärer, tydligt skapta för den manliga heteroblicken, så hade dock ett coolt faktum framträtt än tydligare: Med få undantag (med bland annat bifiguren Max) så var männen i filmen (som vanligt i förkrossande majoritet) onda, och kvinnorna goda. Om Charlize Therons fantastiska karaktär Furiosa gör antifeministerna arga så är det väl inget jämfört med hur en film där en liten grupp ej normsnygga kvinnor besegrar ett manligt skräckvälde hade mottagits.

Reboots och reproduktioner

Det är strålande tider för den som är öppen för att ta till sig reboots/remakes av klassiska filmer. Som en stor sucker för postapokalys så är jag eld och lågor över Mad Max: Fury Road. Det finns en anledning till varför första låten vi släppte från Epidemics förra platta hette "I am the apocalypse", med en tillhörande video som spelades in i ett övergivet industriområde.

Att den nya Mad Max-filmen hatas av antifeminister gör givetvis att min pepp skjuter allt högre i höjden (Jag har inte sett den än. Jag skyr premiärer och brukar vänta tills den värsta rushen lagt sig). Antifeministerna stör sig på Charlize Therons karaktär Furiosa, som inte överhuvudtaget överensstämmer med hur de anser att kvinnor ska vara. Hon tar för mycket plats, har för många repliker, är för färgstark och har mage att ge order till självaste Max! De slår fast att det handlar om feministisk propaganda. Detta får såklart mitt feministiska hjärta att slå volter, och min dito feministiska käft att ge upp mitt allra okvinnligaste hånskratt. Välkommen till ett smakprov på hur hela filmhistorien tett sig för kvinnor, dudes! Med undantag för att om vi nu hade vänt helt på steken så hade Max varit en skräckslagen, objektifierad, hjälplös nickedocka med ständigt behov av räddning, och givetvis hade han inte en enda gång under filmen snackat med en annan man om något annat än Furiosa. Utan att ha sett filmen så satsar jag hela min förmögenhet på cirka 1500 spänn på att så inte är fallet. Däremot så uppfyller den tydligen bechdeltestet, och har alltså scener med två namngivna kvinnliga karaktärer som samtalar med varandra om något annat än män. Jag antar att detta minimala mått på något slags försök till anständig jämställdhet på vita duken spär på kvinnohatarnas vrede än mer. Det måste vara jobbigt att tvingas betrakta kvinnor som människor för den som är van att slippa det.

Charlize Theron som Furiosa i Mad Max: Fury Road

Utöver Mad Max: Fury Road har vi ännu en reboot på en klassisk filmserie att vänta, och det är Terminator: Genisys. Här har rollen som hjälten Sarah Connor gått över från Linda Hamilton till Emilia Clarke, aka allas vår Khaleesi i Game of Thrones. Jag har ingen åsikt om valet av skådespelare i rollen än den att det är ytterst svårt att fylla Linda Hamiltons skor. Idag fick jag för första gången se en poster med 2015 års Sarah Connor, i detta blogginlägg, och reagerade precis som författaren. Jag ska inte upprepa allt som står i inlägget, utan rekommenderar alla starkt att läsa det, eftersom det slår huvudet på spiken och sätter ord på de känslor många av oss säkert känner då vi ser bilderna på Linda Hamiltons orginal bredvid bilden på Emilia Clarkes Sarah Connor:

Precis som Sjan Weijers skriver i inlägget så ska ingen skugga falla över Emilia Clarke i detta- det är inte hon som skapat affischen. Men- att ta en av filmhistoriens starkaste, coolaste, mest intressanta actionkaraktärer, och med en bild reducera henne till ett objekt; passiv, sexualiserad och med en look som mest för tankarna till ett TV-spel, är inget annat än en skymf.

Sjan Weijers skriver om allt det Sara Connor är:

"In the original photo the emphasis is on the behavior of the character, which makes her real. It implies that she has a mind which she uses to make her own decisions. A past, present and future. She has a history: she is scarred, carries a heavy weight on her shoulders, is traumatized. She’s in ‘survivor mode’, super focused, routinely loading the gun while her mind drifts away, planning for what’s coming. She is a small and vulnerable person, but she’s doing everything she can to prevent a war, smoking a cigarette because when you’re on the verge of a mental breakdown and believe the world will end; why not?"

Emilia Clarke kanske lever upp till allt detta i filmen, men jag tappar ändå all pepp, när skaparna av affischen uppenbarligen inte har varit intresserade av att förmedla något alls av hennes karaktär. De har reducerat henne till ännu en schablon av den kvinnliga hjälten som främst är sexig, med yttre attribut som är stöpta i samma förpackning som vi sett i triljoner upplagor förut. Här försvinner all sexighet i mina ögon. Den passiva, strömlinjeformade kvinnan som är tagen ur TV-spelens ideal och en blick riktad i fjärran är inte på riktigt. Linda Hamiltons Sara Connor är det, däremot. I mina ögon har hon alltid varit filmhistoriens kanske hetaste karaktär- just på grund av alla de egenskaper Sjan Weijer skriver om. Hon är vältränad, med seniga biceps, skör, på gränsen till sammanbrott, men samtidigt en urstark morsa som är fast besluten om att räda sin son och världen. Det mänskliga gör henne till både en förebild och får hjärtat at slå dubbla slag. Jag vet vilken film jag ska se om i väntan på biobesöket till veckan.