Representation i kulturen, avsnitt sjuttioelva

Pertti Kurikan Nimipäivät nådde tyvär inte finalen i Eurovision song contest. Det stod klart efter semifinalen igår att publiken inte fattade storheten i Finlands punkbidrag, så vi som älskar dem får nöja oss med att hylla bandet för att de tog sig såpass långt! Jag skulle rösta på PKN alla dagar i veckan på grund av att jag älskar punk, och speciellt punk som kommer från hjärtat. Deras musik är så ärlig och oförställd att de sopar banan med det mesta. Jag fick rysningar när jag såg dem i dokumentären Punksyndromet. Ilska uttryckt i musik kan vara oerhört befriande, särskilt när den så tydligt sparkar uppåt. 

Jag har sett PKN diskuteras utifrån huruvida Eurovision är rätt forum att synliggöra personer med funktionsvariationer, eller om uppmärksamheten gör dem till ett spektakel. Det har diskuterats huruvida tittarna lägger sin röst på bandet bara för att de tycker det är skojigt med medlemmarnas funktionsvariationer, och om de i så fall exploateras. 

Den sortens resonemang ser jag som nedvärderande gentemot PKN. Bara för att de inte har SAMMA sorts artistiska och musikaliska kvalitéer (hur sådana nu mäts) som många andra bidrag så betyder det inte att de inte har några. Tror ni inte att det är en sjujävla kick för medlemmarna i PKN att få uppträda i Eurovision, precis som för de övriga artisterna? Är inte den kicken värd något? Bör de inte få tala för sig själva gällande huruvuda de hör hemma på den scenen eller inte, istället för att en massa normfungerande människor ska problematisera och avgöra saken åt dem? I min bok så har de varit en drömbokning sedan Punksyndromet hade premiär. PKN förkroppsligar själva antitesen till hela rockvärldens posörer och krystade försök till maskulin ilska förpackad i skinn, denim, nitar och bredbenthet. När sångaren Kari vrålar om hur ogärna han vill gå till sin fotvårdare så finns det inga tvivel om att det kommer rakt från hjärtat. Ilskan över att inte få avgöra själv vad han ska göra och inte, ilskan mot auktoriteter och frustrationen över att känna sig alienerad i samhället. Jag kan så väl relatera till alltihop, och jag hoppas verkligen att jag en dag kan kasta av mig alla de självmedvetna filter som står i vägen mellan mitt musikaliska uttryck och ärligheten som PKN uttrycker. 

Jag och Toni, trummis i Pertti Kurikan Nimipäivät, på Roky Erikson ice cream social, SXSW, Austin, Texas 2013.

Det mest ledsamma här är väl att du automatiskt får stå som representant för en grupp, samt bli diskuterad utifrån din plats på scen som något politiskt om du avviker från normen. Precis som tjocka kroppar alltid är politiska på bild- och aldrig bara får vara- så blir alltså PKN:s närvaro på en scen politisk, medan normisar bara får vara. Det säger väl något om vikten av representation i kulturen, och att krossa normerna gällande vilka som får komma till uttryck. Det säger också något om de faktiska konsekvenserna av att avvika från normen på kulturens scener: Att alltid tvingas förhålla sig som en representant för en marginaliserad grupp ("tjejband"), att alltid politiseras, att alltid bedömas utifrån premisserna för den identitetsmarkör som gör dig avvikande. och hur detta bidrar till att reproducera normerna.

PS. Apropå representation i kulturen så såg jag Mad Max: Fury Road häromdan. Den var fantastisk. Jag älskar postapokalyptiska filmer så mycket att jag bara lutade mig tillbaka och njöt i två timmar, just som väntat. Den var dock såklart inte något feministiskt mästerverk. De fem lättklädda fotomodellerna som skulle räddas från livet som sexslavar var på många sätt som hämtade ur en reklamfilm, och förkroppsligade en rad klassiska stereotyper: Madonnan, den mörka tomboyen, den eldigt rödhåriga, den exotiska, och så den klassiska blondinen, såklart. Om det inte vore för dessa karaktärer, tydligt skapta för den manliga heteroblicken, så hade dock ett coolt faktum framträtt än tydligare: Med få undantag (med bland annat bifiguren Max) så var männen i filmen (som vanligt i förkrossande majoritet) onda, och kvinnorna goda. Om Charlize Therons fantastiska karaktär Furiosa gör antifeministerna arga så är det väl inget jämfört med hur en film där en liten grupp ej normsnygga kvinnor besegrar ett manligt skräckvälde hade mottagits.