Vi lever i en kultur och ett samhälle med starka normer för hur kärleksrelationer ska se ut. De ska vara heterosexuella, monogama, bestå av två personer med samma hudfärg, i hyfsat samma ålder, ur samma samhällsklass, och ur samma liga på attraktionsskalan. Normen som säger att vi ska ha så få kärleksförhållanden som möjligt under en livstid, och att de ska leda till äktenskap, börjar tack och lov suddas ut. Även heteronormen står ej längre oemotsagd, och är naggad i kanten. Gott så.
Slumpvist vald bild på heterosexuellt, vitt, framgångsrikt, monogamt dreamteam.
Många andra normer står dock tämligen ohotade. Bara det faktum att vi når status genom att i regel enbart ingå i relationer med personer som anses "spela i samma liga" rent utseendemässigt kan få mig att drabbas av cynisk härdsmälta och tappa all tro på kärleken, eller åtminstone mänskligheten. Jag menar, den tjocka tjejen med flaskbottenglasögon och mustasch kanske skulle klicka klockrent med den slimmade modellkillen på gymmet. De kanske skulle kunna prata hela nätterna igenom om sin gemensamma passion för dokumentärer om andra världskriget, och bli ett superbra team i det gemensamma intresset för kolonilotten de köper tillsammans. Men it ain't gonna happen. Vi väljer nämligen partners delvis utefter faktorer som skänker oss status.
En annan norm som står stadigt som Kebnekaise är monogamin. Vi ska ha EN partner, och bara en, för så ser sann kärlek ut: Vi hittar vårt livs kärlek, och då försvinner alla attraktioner till andra personer. Vi har sedan bara ögon, romantiska och sexuella känslor för denna person för resten av livet. De relationer som har varit och tagit slut blir därmed inte speciellt mycket värda: De varade inte för livet, alltså var de defekta och inte mycket att ha.
Ett annat heterosexuellt, framgångsrikt, vitt, monogamt dreamteam.
Märk väl: Det är HELT OK att vara heterosexuella, monogama och normativa på alla sätt i sin relation. Problemet är att det idag blir så himla krångligt för alla som inte är det. Personer som inte är monogama möts av den samhälleliga diskursen som gör gällande att de inte har "hittat rätt än", att de är "osäkra", "söker bekräftelse" eller att den eventuella basrelationen de lever i (om de inte är relationsanarkister) inte är något att ha.
Jag blir så provocerad av detta snäva tänk och brist på normkritik vad gäller kärleksrelationer! Många av de som dömer öppna kärleksrelationer på detta vis är människor som kom att kasta homofobin på soptippen för flera decennier sedan. Människor som inte skulle höja ögonbrynet om någon av deras vita medelklasspolare kärade ner sig i en brun person från förorten. Människor som förstår att kärleken är en stark kraft, svår att tygla eller styra över och som snarast tycker det är vackert när personer finner varandra mot alla odds. Om de knyter monogama band, vill säga. Då är kärleken "äkta". Dessa monogama band uttalas ofta inte ens, utan vävs outtalat i takt med att en ny relation fördjupas.
Det sistnämnda finner jag särskilt bisarrt: Vi har så tydliga ramar för hur kärleksrelationer ska vara enligt vår kultur, att många av oss inte ens kommunicerar formen för relationen vi ingår i med en ny person. Plötsligt finner vi oss istället där, i samboskap, familjebildande och monogami, utan att vi någon gång stannade upp och tog oss en funderare över om det verkligen var detta vi ville, eller om något annat skulle passa just oss bättre. De löften- uttalade eller outtalade- vi gett vår partner om livslång kärlek och tvåsamhet blir en trygghet, som ofta blir till att vi den tar andra parten för given, vilket blir till monoton vardag, vilket blir till besvikelser och sårade känslor över att inte bli sedda och bekräftade. Och så vidare. Ni vet alla hur dramaturgin brukar kunna se ut.
Ännu ett heterosexuellt, framgångsrikt, vitt, monogamt dreamteam.
Kan inte då en annan relationsform än den tvåsamhet vi lever i under samma tak och utefter en förväntad livskurva vara värt att testa? Jag vet, det är inte enkelt. Vi har fått lära oss att otrohet är det värsta av alla svek. Inte bara på grund av oärligheten, utan för att min livspartner då uppenbarligen inte har så starka känslor för mig längre, eftersom hen gått och blivit attraherad av/fått känslor för någon annan. Dessutom: Vad skulle folk säga om vi typ blev särbos, började dejta andra, gick på swingersklubbar eller valde att bli relationsanarkister och låta den tidigare tvåsamma relationen bli en av många? Jo, troligtvis en jävla massa som de inte har med att göra. Vi har kommit en bra bit på väg med att förstå att alla inte är heterosexuella, men inte alls lika långt med att förstå att alla inte är monosexuella. Att både göra upp med dessa känslor och våga sig ut ur den normativa lådan är svårt. Ibland tror jag dock att det är svårare att stanna kvar i den.
Otroligt bra inlägg! Jag tycker att du skriver och uttrycker dig så himla bra, och sätter ord på tankar jag gått om kring med ett tag när jag nu befinner mig i ett monogamt förhållande (som också råkar vara heterosexuellt) för första gången. Jag och min partner har haft många diskussioner kring hur det här fungerar för mig och jo, jag vill ha det så här med just den här personen. Men hen vet hur jag ser på den här typen av relationer över lag, även om jag i det här fallet tycker att det känns otroligt fint och bra och inte vill ha det på något annat sätt, och tvingar sig att ibland fråga om jag fortfarande känner mig bekväm i vårt förhållande och om det här fortfarande är vad jag vill. Det faktum att jag vet att hen skulle tycka att det var otroligt jobbigt, och förmodligen må väldigt dåligt om jag var med andra har väl kanske bidragit lite grann, men som det är just nu känner jag inget behov av vara med andra då jag känner mig otroligt tillfredsställd, älskad och lycklig i vår relation. Men även om jag tycker otroligt mycket om det här förhållande, och hur det ser ut, så kan jag inte ändra på det faktum att jag ställer mig kritisk till monogama förhållanden över lag och det faktum att vi har en tvåsamhetsnorm. Det ändrar inte heller på det faktum att jag kan tycka att det blir jobbigt att springa på tidigare sexpartners jag har haft, som jag inte har varit kär i och älskat på samma sätt som min partner, men ändå tyckt om, och till viss mån fortfarande tycker om och är attraherad av. Detta betyder dock inte att jag kan tänka mig att vara med dem, som det ser ut och känns nu, men känner inte heller att jag ska behöva bryta mot exakt alla normer jag ställer mig kritisk till. Jag har aldrig testat på förhållanden på det här viset förut, och upplever det som helt fantastiskt med den person jag är med nu, och tänker stanna i det så länge det känns rätt och bra. Men tankarna finns ju kvar i bakhuvudet och jag tycker att det är skitbra att du vädrar dessa tankar inför andra, så att de också kan få upp ögonen för dem!
SvaraRadera