Att prata om män som grupp

Det påstås ofta att män som grupp känner sådant motstånd mot att just problematiseras som grupp på grund av att de traditionellt sett sluppit det. Vi får tala om alla andra som grupp, såsom kvinnor, barn, gamla, muslimer, danskar, hörselskadade, amerikaner, journalister, hundägare, charterturister och homosexuella. Men diskuterar vi gruppen män så är vi generaliserande, har fördomar och borde se till individer istället. I analysen ingår att ta fasta på mannen som norm, och att normen inte brukar benämnas. Därför blir det jobbigt för männen när vi pratar om dem som grupp, för denna grupptillhörighet har aldrig behövt bli synlig förut.

Jag håller med om den analysen, men samtidigt så vill jag tillägga att vi visst får prata om män som grupp- på vissa premisser. Antifeministerna och jämställdisterna pratar hemskt gärna om män som grupp så länge de får framställa män som offer, eller i positiva ordalag.

Det är helt ok att prata om mäns överrepresentation i självmordsstatstiken - så länge vi inte börjar snacka genus och ser maskulinitetsidealen som förvägrar män verktyg att prata om sina känslor som orsaken, utan beskyller det feministiska samhället som bara fokuserar på kvinnors problem.

Det är helt ok att prata om att killar har sämre betyg än tjejer i skolan- så länge vi beskyller feminismen och det "antågande matriarkatet" för det, istället för att diskutera maskulinitetsideal, och se lösningen i ökad genusmedvetenhet.

Det är helt ok att prata om att män är överrepresentade bland offer för våldsbrott- så länge vi inte poängterar att de även är överrepresenterade bland förövarna, och att lösningen för alla ligger i att få bort maskulinitetsidealen.

Det är helt ok att prata om skottlossningarna i Göteborg, IS-rekryteringar, terrorister, fotbollshuliganism, våldtäkter och gatuvåld- så länge vi inte benämner att en förkrossande majoritet av alla bakom dessa rubriker och brott är män, och problematiserar de ideal som lett till förekomsten av dessa destruktiva samhällsproblem.

Vi ska med andra ord inte peta i maskuliniteten, som av dessa mansaktivister sägs vara av naturen given. Det är här vi bara får se individer, för annars "hatar" vi män som grupp och är inte ett dugg bättre än rasister. Jag vet att jag slår in öppna dörrar här, men är det inte ganska uppenbart att vi har ganska mycket att vinna på att snacka om män som grupp? Då menar jag inte "vi" som i någon konspiratorisk feministmaffia som vill utmåla män som onda, utan hela samhället- inklusive männen själva. Vore det inte bättre att se att generella, socialt betingade beteendemönster och ideal finns även inom den egna gruppen, och att oönskade sådana kan förändras om vi blir medvetna om dem? Här slår antifeministerna och jämställdisterna ifrån sig och vill se andra orsaker till problemen än maskulinitetsidealen. Detta görs genom att endast utmåla invandrade män, män i förorterna eller män med psykiska problem som problemen. Dessa grupper kan begå brottsliga och vidriga handlingar för att det är beteenden som hör gruppen till. Det är aldrig rätt och slätt män som är problemen- för att de är män och därför fostrats in i roller som begränsar livet för både dem själva och andra. Ska vi snacka om män utan att sätta in dem i någon social kontext som rör missbruk, psykisk sjukdom, geografisk hemvist eller etnicitet, så får vi endast benämna dem som individer.

En sista fråga: Framstår det inte som en betydligt mer positiv manssyn att betrakta problemen som socialt skapade- och därmed föränderliga- än att betrakta dem som av naturen givna? Jag är ledsen (eller nä det är jag inte), antifeminister och jämställdister, men jag kommer aldrig att gå med på att betrakta maskulinitetsidealen som både naturliga och icke destruktiva.

Barrikader, trojanska hästar och separatistiska rum

8:e mars passerade utan något blogginlägg, vilket var oavsiktligt. Jag ämnade skriva något, men var för slutligen trött för att orka (jag demonstrerade såklart under dagen, och det känns trots allt mer relevant att kämpa irl än på www den 8.e mars). Min plan var att skriva om att jag instämmer med alla som betackar sig för något "grattis" på internationella kvinnodagen, men att det ändå är en dag då vi kan unna oss att fira vunna kamper. De har inte kommit gratis. Feminismen brukar kallas för "historiens mest oblodiga revolution", men det känns något hånfullt med tanke på alla de mord, den misshandel och de våldtäkter som alltjämt sker i patriarkatets tjänst. Motståndet mot patriarkatet må vara oblodigt, men förtrycket vi bekämpar har skördat och skördar alltjämt hisnande många liv världen över.

Jag har funderat en del på feministiska strategier på sistone, på hur viktigt det är att vi för våra kamper på olika nivåer, och att de tar sig olika uttryck. Här skulle jag såklart kunna sväva iväg i all oändlighet i hyllningar till fjortonåringar som vägrar bikiniöverdel på badhuset, om den livsviktiga genusforskningen, om Liv Strömquists smarta och folkbildande satir, om systrarna Kronlöfs humor, om Pussy Riot, om alla vassa skribenter som skakar om och räddar mig gång på gång, om Carolina Falkholts fittmålningar, om FATTA-kampanjen, teaterföreställningarna, föreningarna, nätverken, böckerna, konsten, studiecirklarna, festivalerna, pedagogerna och politikerna som för kamper i micro- och macroformat, hela tiden.

Inom dessa små och stora insatser för feminismen finns det som görs på barrikaderna (ursäkta min slarviga användning av ordet, som här är väldigt bildlig). Jag tänker på alla insatser där vi faktiskt benämner problemen och höjer våra röster för en förändring. Det kan göras i skrift, uttryckas verbalt eller i handling. Sedan har vi de trojanska hästarna. De kan yttra sig genom exempelvis representation i populärkulturen, och ett fantastiskt bra exempel är grymma festivalen Musikens Makt i Luleå. När andra musikfestivaler med en feministisk agenda lyfter frågan och använder sig av sitt medvetna artistbokande i sin profilering, så agerar Musiken Makt trojansk häst genom att se till att 100% av akterna frontas av ickemän, och låter lineupen tala för sig själv. På samma sätt finns det band med personer som läses som kvinnor vilka av olika skäl aldrig uttalar sig i feministiska frågor, utan att för den sakens skull sakna en feministisk medvetenhet eller agenda. Vissa vill helt enkelt låta musiken och scenframträdandena tala för sig själva. Andra ställer sig på barrikaderna som en del av artistskapet- i låttexter, intervjuer, videos och framträdanden- och jag älskar att båda delarna finns. De kompletterar varandra och är båda omistliga i kampen för förändring.

Sedan har vi de separatistiska rummen, de i vilka vi får uppleva systerskap, kamratskap och stärka varandra utan cismännens närvaro. De där vi slipper bli tystade, slipper lägga munkavle på oss själva, slipper begränsas i vårt utrymme, och får känna styrkan och lättnaden i att dela erfarenheter med andra. Rum där ilskan alltid är närvarande, men där den också alltid omsätts i kampanda och pepp.

Ett nytt sådant rum har just skapats: En kvinno- och transseparatistisk grupp i ett visst socialt media, där vi bygger ett kontaktnät inom den svenska punk- och hardcorescenen. Det är fascinerande vilket uppdämt behov vi uppenbarligen har av ett rum inom denna scen utan cismän- de som annars utgör normen och tar det allra största utrymmet inom en traditionellt sett mansdominerad genre. Jag har sällan sett en sådan pepp, gemenskap och schysst stämning i ett så aktivt forum på nätet. Gruppen ger mig en rejäl portion hopp inför framtiden, och jag ser redan nu att den kommer att måla om kartan och leda till förändring.

Celluliter, del 3

Jag ger mig till slut på det där med att grotta ner mig i ämnet celluliter. Jag googlar runt, och läser om att celluliter är förtätningar i fettvävnaderna i underhudsfettet, eller kanske ödem, eller ojämnheter som uppstår på grund av försämrad cirkulation i vener och lymfatiska systemet, eller något som bildas på grund av kortisol i kroppen. Enligt somliga källor kan celluliter uppstå till exempel under puberteten, eller efter en graviditet. På flera ställen hävdas det att celluliter beror på slaggprodukter i kroppen, vilket avfärdas som strunt på andra sidor.

Jag läser om tester av behandlingar som ska få bukt med celluliter- varav den dyraste kostar 18 000 kronor! Favoriten är ändå alla dessa krämer och geler som finns på marknaden, för hur sjutton sådana ska tränga ner i bindväven övergår mitt förstånd. Ändå ingår de i testerna av allehanda produkter och behandlingsmetoder, och kostar ofta åtskilliga hundralappar. Fantastiskt nog så får de inte heller underkänt av testpanelerna, som tycker att det trots allt kändes skönt och svalkande att smörja in låren varje kväll (!).

För att bli av med de rackarns groparna så rekommenderas viktnedgång, träning, bra kost och motion. Same old, alltså, för att hålla våra kroppar och liv under kontroll. Ja, och så de där behandlingarna av varierande kostnad och förväntade resultat.

Det går knappast att hitta en källa som berör celluliter vilken inte behandlar önskan att bli av med dem. Detsamma gäller troligtvis sådant som rynkor, ärr eller bristningar. Det förutsätts helt enkelt att alla som har celluliter också lider av dem, trots att så gott som alla med en livmoder har dem, i varierande grad.

En av dessa sidor inleds med följande ord:


"Celluliter är ett av de största problemen för kvinnor i västvärlden"


Är det inte fantastiskt? Här har jag gått och trott att våld i nära relationer, diskriminering på arbetsmarknaden, sexuella övergrepp, allehanda patriarkala strukturer och kapitalismen var sannolika aspiranter bland topp tre på den listan, men här kommer alltså en helt otippad bubblare och spöar dem alla: CELLULITER!!!

Detta trots att samtliga källor verkar överens om att dessa är totalt ofarliga ur ett rent hälsomässigt perspektiv. Ska vi ta och fimpa apelsinhudsångesten eller? #celluriots

Därför ska jag inte till House of Metal i helgen

Jag tar en liten paus från ämnet celluliter, för att istället skriva om House of Metal, Umeås egna och välmeriterade metalfestival. House of Metal går av stapeln den här helgen, och bland årets headlines finns At the Gates, Candlemass, The Haunted och Watain. Ganska fet lineup för hårdrockspubliken, med andra ord.

Jag brukar inte besöka festivalen, och en stor anledning till det är att metal inte riktigt är min genre. Det hindrar mig inte från att veta att det såklart är jättebra band som spelar där, och att jag skulle ha en musikalisk behållning av många av dem. Jag besöker ofta folkmusikfestivaler, trots att jag är långt mindre bevandrad inom folkmusik än metal, på grund av den ofta väldigt trevliga stämningen, människorna och de natursköna omgivningarna (Läs: Urkult!). Det ska också sägas att jag har besökt en del hårdrocksfestivaler och många hårdrockskonserter, så det är inte som om jag vore totalt novis inom den scenen.

Jag har som ni kanske förstått ett stort musikintresse, gillar särskilt alternativ musik, och då gärna av det hårdare slaget (jag spelar som bekant i punkband och besöker i snitt 2-3 punkspelningar i månaden, och än fler i perioder då jag spelar mycket själv). Det här får mig ett fundera över varför jag inte själv inte lockas att besöka House of Metal. Föga förvånande (detta är som bekant en feministisk blogg) leder detta in oss på könsfördelningen på nämnda festival. Först och främst vill jag vara tydlig med att detta inlägg inte syftar till att kritisera eller nedvärdera House of Metal. Jag tänker istället fokusera på att analysera mina egna känslor inför festivalen utifrån mina preferenser.

 Bild från Metal Female Voices Fest, Wieze, Belgium


House of Metal brukar pendla mellan cirka noll till en kvinna på scen under den två dagar långa festivalen. Resten är nästan uteslutande vita män, av vilka de som ännu kan odla långt hår står och headbangar med svallet flaxande omkring sig, iförda svarta kläder. Metal är kanske den svåraste av alla genrer att boka jämställt, för det finns väldigt få ickemän bland banden som utövar den. Genusperspektivet i detta- och maskulinitetsidealen som finns i vissa musikgenrer i högre grad än andra- är såklart ämnen värda att lyfta, men det tar vi en annan gång.

Jag förstår att det är jättesvårt för House of Metal att fixa till sin skeva könsfördelning, men vill ändå tro att det hade gjort en viss skillnad om arrangörerna verkligen betraktat representation som en viktig faktor för kvalitén på lineupen. Jag förstår dock om skillnaden ändå hade blivit marginell, så det är mest ett påpekande utanför det jag egentligen vill ha sagt med denna text.

Vad är det då jag kommit fram till gällande mina egna preferenser och förhållningssätt till House of Metal? Jo, jag inser att identifikation och förebilder har införlivats till att bli så viktiga faktorer för mina val av musikarrangemang att besöka, att endast detta kan bli avgörande för om jag ska gå dit eller inte. Hur bra musiken än är så blir det för enahanda, platt och långt ifrån mina referensramar när jag bara får se maskulina män framföra hård musik enligt typiskt manliga manér under en hel helg. För att vara extra tydlig så klandrar jag ingen som upplever saker annorlunda, för detta är subjektivt. Däremot anser jag att alla bör fundera över sin relation till representation och inse att det är av politisk betydelse- även om faktorn inte vägs in i ens egna, personliga preferenser.

"Festivalerna bokar ju bara det fok vill se!" är ett argument jag hört till leda. Det är felaktigt på många plan. Dels så är inte festivalerna endast en slutdestination, utan en plats som skapar framgång och lyfter fram nya akter för publiken att upptäcka. Det är också ett konstigt argument att använda i diskussioner med alla oss musikintresserade som anser att representation är viktigt, för vi är också "folk"! Vi använder vår konsumentmakt i egenskap av festivalbesökare för att uttrycka att en bred representation av faktorer såsom kön, könsuttryck, etnicitet, sexuell orientering, ålder och klass är viktigt för vad vi ser som kvalitet inom kulturen. Det handlar om att få ta del av berättelser och uttryck framförda av fler än en grupper än en, som utgör normen.

Jag åkte till en hårdrock- och punkfestival i Kuopio i Finland för några år sedan. Det hela kom sig av att min svägerskas man skulle spela med sitt band, och jag hade fått en gratisbiljett. Jag kollade inte upp festivalen så jättenoga innan vi åkte dit, utan besökte den som en av anhalterna under en bilsemester. När vi kom dit blev vi varse att festivalens namn var "Rockcock", och under hela festivalen såg vi EN (person som lästes som) kvinna på scen. Hon var gästsångare under en låt ihop med ett band. Jag åker inte dit fler gånger.

Jag skulle mycket väl kunna ha blivit riktigt inne på hårdrock och metal om det bara inte vore såhär, för jag lockas nästan inte alls av en musikscen som är så mansseparatistisk. Troligtvis är jag inte ensam om detta, för inkludering fungerar på det här sättet: Identifikation är viktigt för vad vi lockas av! På så vis exkluderas personer som inte är vita män effektivt från att ta plats i sfärer där vita män är norm.

Celluliter, del 2

Jag delade mitt blogginlägg om celluliter i en feministisk facebookgrupp, och det möttes huvudsakligen med positiva reaktioner. Snart kom dock ett par kommentarer som kritiserade mig för att dels göra en aktion som bara påminde läsarna om vår förväntade kroppsångest och om hur en viss kroppsdel förväntas se ut, och så ansågs jag göra "en Blondinbella" eller en "Molly Sandén" genom att visa upp mitt normativa kropp och säga att "den duger". 

Det här gav mig några viktiga lärdomar. Dels så fick jag känna på hur extremt obehagligt det är när personer tar sig rätten att granska ens kropp och sedan fälla domar över hur feministiskt korrekt det är att visa den. Dels så kände jag en enorm sympati för personer som likt Molly Sandén (Keira Knightleys bröstbild och efterföljande diskussion kvalar in här) fått sina kroppar granskade under lupp, analyserade och diskvalificerade ur ett feministiskt perspektiv. Dels så tänkte jag i mitt stilla sinne att vi är så skadade av idealen och de retuscherade bilderna vi ständigt matas med att vi hur som helst bedömer varje kropp vi ser utefter dem, medvetet eller omedvetet. Vilket skillnad gör det att benämna idealen?

Idag såg jag att jag hade fått en kommentar till det förra inlägget, som talade om för mig att mina ben är fina, och att jag inte behöver skämmas för mina celluliter. Jag vet det. Jag gillar mina ben. Jag är bara, likt de flesta, påverkad av idealen och trillar ibland dit på att granska dem kritiskt. Det här handlar inte om att jag ska få bekräftelse i att jag duger. Jag vet att jag duger- liksom alla de som har betydligt fler gropar i låren än vad jag har! Celluliter är en del av landskapet på en kropp som bär på kromosomuppsättningen XY, och därför borde vi göra upp med idiotin som säger att vi ska skämmas för dem!

Nedan ser ni ett tämligen argt svar som jag postade i nämnda feministiska grupp till svar på kritiken. Jag fick väldigt god respons, vilken mildrade obehaget:


"Ja, jag har en normativ kropp, något som jag är väldigt medveten om. Men även en normativ kropp som tillhör en person med fitta är en ofri kropp, för även jag lever i ett patriarkat. Det innebär att även om normativa kroppar rent strukturellt sett har en kortare väg att gå mot friheten så har vi likväl en kamp att föra, och inte en jävel ska få komma och påstå att jag inte har rätt att föra den! 

Jag har INTE lajvat tjock, och påstod inte i mitt inlägg att de små groparna i mina lår skulle vara så jävla svåra att klara av att leva med. Jag hänvisade rätt och slätt till att kända personer mer ännu slätare lår än mina blivit shameade och exploaterade på bilder som säkert späder på en massa komplex hos många som har långt ifrån lika släta lår.

Ja, genom att visa mitt lår på bild och påstå att det duger så bekräftade jag att ja, kvinnors kroppar är ständigt under lupp, diskuteras och bedöms. Jag påminde alla som läste om det, och om att celluliter inte anses vara attraktivt. Men den påminnelsen får vi väl i varenda jävla feministiska diskussion?? Detta var MITT sätt att reagera på bilderna på Scarlett Johansson och Kendall Jenner. Det behöver inte betyda att det är en strategi för alla. Det finns inga universella feministiska strategier som är frigörande för alla som kämpar mot patriarkatet.

Jag har lärt mig något viktigt idag, på grund av det obehag jag kände i och med min tråd: Att en aldrig någonsin ska förminska någons kamp mot kroppsångest och komplex genom att peka på att personen ser normativ ut. Jag vill fan ge Molly Sandén en stor fet kram, för fy helvete vad jobbigt det måste ha varit att bli granskad under lupp på det där viset och fnyst åt för att hon såg för normativ ut för att få föra tjockas kamp. Ja, normativa kroppar har det såklart strukturellt sett lättare, men vi ska ALDRIG gå på en enskild individ, bedöma hens kropp och sen avgöra hur förtryckt personen är. Vi vet inget om hens historia, om ev psykiska funktionsvariationer, självskadebeteende, ätstörningar, mobbning etc. Eller som i fallet Molly- en offentlig person vars kropp har bedömts i skvallerpress och på löpsedlar. Vem skulle inte få kroppsångest av det? Så jävla inte feministiskt och osolidariskt att racka ner på en enskild persons kamp för frigörelse på det viset!

Jag vet att åsynen av min normativa, vita kropp inte ger den minsta lilla gnutta av frihetsskänla för en massa personer- men jag har fått veta att andra blir stärkta. Personer som delar samma behov och strategier. Låt oss höja taket lite."

#celluriots

Ni vet, den här grejen att skvallerpressen förföljer kända kvinnor på stranden, fotar dem och sedan zoomar in/placerar en röd ring runt celluliterna? Nyligen blev Scarlett Johansson och artonåriga fotomodellen Kendall Jenner utsatta för häcklande på nätet på grund av sådana bilder, på närmast obefintliga celluliter. 
Fan liksom, alla vi som har kroppar som läses som kvinnliga har celluliter- mer eller mindre. Det är ett av alla områden på våra kroppar som vi fostras att skämmas över, ha komplex över och vilja förändra- trots att det är helt naturligt och något vi alla har.

Under ett antal inlägg framöver kommer jag att fokusera på celluliter. Det blir fakta om celluliter, analyser av synen på lår med celluliter som defekta, och så vill jag peppa er läsare att slå tillbaka så att vi kan hjälpa varandra att acceptera oss själva som vi är.

Jag kämpar med att acceptera mina celluliter, och denna dag säger jag fuck you åt komplexen och misogynin som begränsar våra liv. Härmed vägrar jag skämmas, och hoppas att ni vill joina mig på denna hashtag:#celluriots

Bara bröst, en evig följetong.

Förra veckan fick jag läsa om en extremt cool och modig fjortonåring i GP. Hen hade velat bada utan överdel på Valhallabadet i Göteborg, men blivit avhyst från platsen då personalen könade hen som kvinna. De hänvisade till deras regler, som säger att män ska ha badbyxor och kvinnor bikini eller baddräkt. De motiverade dessa regler med att de är för allas trygghet och trivsel. Själv undrar jag i mitt stilla sinne hur trygg de tror att en fjortonåring- alltså en minderårig- känner sig då hen får veta att hens bröst är sexuella objekt som måste skylas för den manliga blicken.

Inte nog med detta: I kölvattnet efter artikeln följde ett par debattartiklar som förlöjligade kvinnors och personer som könas som kvinnors kamp för lika rättigheter gällande klädsel i forum som SVT Debatt och Nyheter 24. De hade rubriker  som "Bara bröst är inte jämställdhet" och "Bara bröst är trams". Författarna verkade inte ett dugg bekymrade av det faktum att debatten nu blossar upp till följd av att en FJORTONÅRING hävdat sin rätt. De verkade totalt ignoranta i fråga om transperspektivet i dessa frågor, och den senare antog totalt felaktigt av vi aktivister vill efterhärma en manlig norm och att detta skulle vara motivet bakom vår aktivism.

Jag skulle vilja sammanfatta varför detta är en viktig politisk kamp nedan:

Bland oss aktivister finns personer som attraheras av personer som läses som kvinnor, andra som attraheras av personer som läses som män, och ytterligare andra för vilka kön är ovidkommande gällande vilka vi attraheras av. De av oss som attraheras av personer som läses som kvinnor ser deras bröst i duscharna och i omklädningsrummet. Ibland tänker vi att "Oh, vad fin/vacker/sexig h*n är. De av oss som attraheras av personer som läses som män kan tänka detsamma om deras nakna bringor ute i simhallen. Vi behåller dock de tankarna för oss själva, för det gör de personer som har blivit fostrade som kvinnor. Vi stirrar inte, tafsar inte och fäller inga kommentarer om andras blottade överkroppar. Vi betraktar dem inte som tillgängliga för oss bara för at de är just blottade.

Varför ses det inte som självklart att heterosexuella män ska behandla oss med samma respekt ute i simhallen? Varför ska vi anpassa oss efter kulturen som fostrat dem att ta sig rätten att objektifiera oss och gå över våra gränser? Varför ställer vi inte krav på att förändra den kulturen? Varför blir inte alla män förbannade över att betraktas som oförmögna att hantera sin sexualitet och respektera andras integritet?

Könsbundna klädeskrav i våra simhallar innebär diskriminering mot ciskvinnor och transpersoner (vilka felkönas av personalen), samt ett upprätthållande av heteronormen och våldtäktskulturen. Därför är bara bröst en viktig feministisk fråga.